En förlorad syster?
Ok. Klockan är halv jävla 5 och jag sitter och letar desperat efter min systers telfonnummer på nätet. Jag har bara vissa problem med det hela. Som att jag inte har en aning om vart hon bor till exempel. Eller vad hon heter, knappt. Har installerat alla mina släktforskningsprogram på datorn. Vet precis vad min farfars far heter, vart han bodde och arbetade men har inte en susnig om vart min syster finns. Men jag har fått pippi på att jag ska söka upp henne för att lösa lite av gåtorna vart jag kommer från. Varför hade hon och min far så katastrofdålig kontakt de sista åren? Vem var han när han var yngre? Fan jag skulle kunna stå bakom hemme i ICA kön och inte ha en aning om att hon stod där? varfrö kom hon inte på farsans begravning? Lever hennes mamma?
Jag har ingen aning. Jag träffade henne genom jobbet en gång för sidådär 10 år sedan. Vi utväxlade några trevliga påskkort. Resten är en dimma. Men det är ändå min syster. Mitt kött och blod.
Som ensambarn är man just det. Ensam. Det finns igen att sörja ihop med. Ingen att skratta med. Man är embarmligt ensam. Visst, det gör en stark. Jag vet att jag framställs som en svag individ här i min blogg, en som inte pallar. Men hade jag inte varit så stark som jag trots allt är skulle jag gett upp redan 1991. Men jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag pallar. En ensam uppväxt har format mig till att bli en självständig individ.
Men just därför vill jag träffa min syster. För hon växte även hon upp ensam. Hon var 10 eller nått sånt när min fader lämnade sin fru för min mor. Eller om han blev utsparkad, inte fan vet jag. Men jag vill gärna få reda på hur det var. Men hur upplevde hon det. Jag vet att hon var barnvakt åt mig några gånger när jag var liten. Kramades vi eller tyckte hon bara att jag var en vidrig unge. Hur doftar hon? Är hon lycklig? Har hon barn?
Fan jag kanske är morbror utan att veta om det.
Fan jag vill också ha ett syskon. Det hade varit skönt att ha någon att dela sorgen med då för 10 år sedan när min far dog efter att plågats på det allra vidrigaste av cancer i nästan 5 år. Men det fanns ingen då förutom min mamma som i sig var slut efter att ha vårdats sin make dag ut och dag in samtidigt som hon själv plågades av cancer och ryggbesvär och trots det gick till jobbet.
Där fanns bara jag, som morgonen efter att min far dog gick till skolan för att lära mig mer om männiksans alla sjukdomar. Gudskelov så skickade mina underbara kursare hem mig med en gång när jag berättade hur det var. Men ändå. Jag kommer från ett släkte på båda sidor som inte ger upp bara för att det tar emot lite.
Men det vore så gott att träffa min syster för att ställa de där frågorna. Ta en kaffe ihop. Bara känna att man delar en stam på trädet man växer från.
Visst vore det underbart.
Jag har ingen aning. Jag träffade henne genom jobbet en gång för sidådär 10 år sedan. Vi utväxlade några trevliga påskkort. Resten är en dimma. Men det är ändå min syster. Mitt kött och blod.
Som ensambarn är man just det. Ensam. Det finns igen att sörja ihop med. Ingen att skratta med. Man är embarmligt ensam. Visst, det gör en stark. Jag vet att jag framställs som en svag individ här i min blogg, en som inte pallar. Men hade jag inte varit så stark som jag trots allt är skulle jag gett upp redan 1991. Men jag vet vem jag är, vad jag är och vad jag pallar. En ensam uppväxt har format mig till att bli en självständig individ.
Men just därför vill jag träffa min syster. För hon växte även hon upp ensam. Hon var 10 eller nått sånt när min fader lämnade sin fru för min mor. Eller om han blev utsparkad, inte fan vet jag. Men jag vill gärna få reda på hur det var. Men hur upplevde hon det. Jag vet att hon var barnvakt åt mig några gånger när jag var liten. Kramades vi eller tyckte hon bara att jag var en vidrig unge. Hur doftar hon? Är hon lycklig? Har hon barn?
Fan jag kanske är morbror utan att veta om det.
Fan jag vill också ha ett syskon. Det hade varit skönt att ha någon att dela sorgen med då för 10 år sedan när min far dog efter att plågats på det allra vidrigaste av cancer i nästan 5 år. Men det fanns ingen då förutom min mamma som i sig var slut efter att ha vårdats sin make dag ut och dag in samtidigt som hon själv plågades av cancer och ryggbesvär och trots det gick till jobbet.
Där fanns bara jag, som morgonen efter att min far dog gick till skolan för att lära mig mer om männiksans alla sjukdomar. Gudskelov så skickade mina underbara kursare hem mig med en gång när jag berättade hur det var. Men ändå. Jag kommer från ett släkte på båda sidor som inte ger upp bara för att det tar emot lite.
Men det vore så gott att träffa min syster för att ställa de där frågorna. Ta en kaffe ihop. Bara känna att man delar en stam på trädet man växer från.
Visst vore det underbart.
Kommentarer
Postat av: Hjulia
Har du testat med att efterlysa henne på nätet? Har ör mig att man jkan göra sånt på family.se. För övrigt har jag flyttat min blogg till hjulias.blogspot.com. Välkommen!
Trackback