Vad jag ångrar
Om det är något jag ångrar i livet är det att jag inte funnits där för mina barn. När mina två äldsta var små arbetade jag jämt, dag, kväll eller natt, helg som vardag. Jag jobbade jämt. Hade min första ledighet längre än tre sammanhängande dagar år 2000. Innan dess hade jag jobbat eller läst utan tanke på vad jag missade.
Med min lilla son var det lite annorlunda. Jag var hemma med honom medan jag läste eftersom hans mor börjat jobba nästan direkt efter födseln, så det var han och jag som skrotade omkring hemma. Men jag var ju alltid upptagen.
Sen lekte jag chef i några år och var man ju aldrig ledig. Det är först sedan 2004 jag haft en massa tid över, men den har jag ju ägnat åt huvudakligen mig själv.
De där åren får jag aldrig tillbaka. Inte mina barn heller. Jag och min äldsta son kommer i värsta fall alltid att vara främlingar för varandra. Min dotter har jag fått en vettig kontakt med men det beror mer på henne än på mig. Min yngsta som är min lilla kille vad som än händer. Han har alltid varit mer pappas pojke än mammas även om han givetvis älskar sin mamma. Han avgudar sin storebror och vill bli som honom.
Nä. De där åren får jag aldrig tillbaka. De är så här i efterhand bortslösade. Pengarna är ändå borta. Men jag lärde mig en massa förstås. Jag blev duktigt i vården. Jävligt duktig om jag får säga det själv. När jag sedan byggde på mina kunskaper med teorietiska resonemang genom att läsa till sjuksköterksa så blev jag en förbannat duktig syrra. Men vilken nytta har jag av det nu?
Nä, jag borde sagt nej oftare. Varit med mina barn, sett dem växa upp annat än genom videokamerans sökare.
Sånt kan man få ångra resten av livet....
Med min lilla son var det lite annorlunda. Jag var hemma med honom medan jag läste eftersom hans mor börjat jobba nästan direkt efter födseln, så det var han och jag som skrotade omkring hemma. Men jag var ju alltid upptagen.
Sen lekte jag chef i några år och var man ju aldrig ledig. Det är först sedan 2004 jag haft en massa tid över, men den har jag ju ägnat åt huvudakligen mig själv.
De där åren får jag aldrig tillbaka. Inte mina barn heller. Jag och min äldsta son kommer i värsta fall alltid att vara främlingar för varandra. Min dotter har jag fått en vettig kontakt med men det beror mer på henne än på mig. Min yngsta som är min lilla kille vad som än händer. Han har alltid varit mer pappas pojke än mammas även om han givetvis älskar sin mamma. Han avgudar sin storebror och vill bli som honom.
Nä. De där åren får jag aldrig tillbaka. De är så här i efterhand bortslösade. Pengarna är ändå borta. Men jag lärde mig en massa förstås. Jag blev duktigt i vården. Jävligt duktig om jag får säga det själv. När jag sedan byggde på mina kunskaper med teorietiska resonemang genom att läsa till sjuksköterksa så blev jag en förbannat duktig syrra. Men vilken nytta har jag av det nu?
Nä, jag borde sagt nej oftare. Varit med mina barn, sett dem växa upp annat än genom videokamerans sökare.
Sånt kan man få ångra resten av livet....
Kommentarer
Trackback