Min ovän döden
Dagen ramlar på och jag med den. Inget speciellt händer. Tristess kanske en del kallar det. Lugn och ro kallar jag det. Visst saknar jag sällskap. Men det kan vara gott med ensamhet med. En regning kväll som denna kan det vara skönt att slippa jämka med någon annan kring vad man gör. Chips, katten, brukar sällan klaga, vad jag än tar mig för. Möjligen kan hon vara sur om jag inte brytt mig om henne på ett tag. Men det är det enda.
Så jag sitter och lyssnar på musik, snubblar runt på nätet och pysslar lite i min ensamhet. Röker en cigarett, dricker lite Fanta eller en skvätt öl (jo jag fuskar, fast ytterst lite). Jag har det rätt så bra i min ensamhet.
Livet är bra förunderligt. Jag finner mig själv sitta och tänka på döden igen. Ännu en gång. Den upptar rätt mycket av min tid. Det slutgiltiga slutet. Vad som händer när man väl drar sin sista suck. Jag har sett så många dö genom mitt yrke och det brukar vara rätt så fridfullt. Det som följer kan man blott ana när man tittar på den stilla vaxdocka som blir kvar här på jorden. Men jag är väl fortfarande skriande rädd för att själv dö. Eller att någon jag älskar skall dö.
Men det kommer att hända. Vare sig jag vill eller inte. Efter livet följer blott döden. Inget annat. Men vad det innebär? Inte vet jag, jag kan bara gissa. En del pratar om evig vila och det låter ju trevligt. Men för att det ska vara trevligt så innebär det att man på något sätt ska vara medveten om vilan. Att allt bara ska bli svart kan jag inte acceptera. Inte när jag känner så mycket just nu i denna sekund. Att allt bara skulle vara... borta. Nä tack.
Fast jag har inget val. Det blir som det blir kan jag tro.
Hoppas det dröjer många, många år.
Så jag sitter och lyssnar på musik, snubblar runt på nätet och pysslar lite i min ensamhet. Röker en cigarett, dricker lite Fanta eller en skvätt öl (jo jag fuskar, fast ytterst lite). Jag har det rätt så bra i min ensamhet.
Livet är bra förunderligt. Jag finner mig själv sitta och tänka på döden igen. Ännu en gång. Den upptar rätt mycket av min tid. Det slutgiltiga slutet. Vad som händer när man väl drar sin sista suck. Jag har sett så många dö genom mitt yrke och det brukar vara rätt så fridfullt. Det som följer kan man blott ana när man tittar på den stilla vaxdocka som blir kvar här på jorden. Men jag är väl fortfarande skriande rädd för att själv dö. Eller att någon jag älskar skall dö.
Men det kommer att hända. Vare sig jag vill eller inte. Efter livet följer blott döden. Inget annat. Men vad det innebär? Inte vet jag, jag kan bara gissa. En del pratar om evig vila och det låter ju trevligt. Men för att det ska vara trevligt så innebär det att man på något sätt ska vara medveten om vilan. Att allt bara ska bli svart kan jag inte acceptera. Inte när jag känner så mycket just nu i denna sekund. Att allt bara skulle vara... borta. Nä tack.
Fast jag har inget val. Det blir som det blir kan jag tro.
Hoppas det dröjer många, många år.
Kommentarer
Trackback