Det kan vara så
Det finns en underbar balans i livet. I alla fall om man sitter i trygga Sverige. Går något bra så kan man ge sig fan på att något annat går åt helvete. Men när man tänker på det så är det ju det som gör att man växer som människa. Blandningen av sött och surt. Det är som om livet självt sitter och delar ut saker att lösa för att man inte skall stagnera och sedan får man en belöning som klapp på axeln.
Ok, jag har fått ett eget hem och det är underbart. Men precis som det börjar sjunka in så kommer ett slag i bakhuvudet. Men på samma gång är det som om universum säger att "jojo, du har fått din borg, men nu måste du ge dig ut i världen då och då så att du inte växer fast i soffan". Kanske är det bara bra.
På söndag möter Elfsborg Gais borta och sedan den 7/4 så är det hemmapremiär. Då måste jag också sätta mig på bussen in till stan. Jag måste erkänna att det har skrämt mig redan från början när jag visste att jag skulle bli bosatt i Viskafors. Men kanske blir det lättare att ta bussen till matcherna när jag ändå åker den satans bussen 3 gånger i veckan? Så, kanske är det bara bra?
Jag vet inte.
"Men hur kan du gå på fotboll på en arena med 13000 personer om du inte ens kan åka buss" undrar nu den förvirrade läsaren. Svaret är att det går ibland. Jag pumpar mig full med så många tabletter jag bara kan svälja och hoppas att det går vägen. Några gånger har jag varit tvungen att bara gå. Ibland har jag löst det med att ta några pilsner. I det läget skulle jag kunna sitta inlåst i en garderob utan problem. Tja, nu har jag inte det valet i år så vi får se hur det går det hela. Men oftast så mår jag kass och satan i ungefär 20 minuter för att sedan fångas av fotbollen, stämningen och all lycka som finns när man står i Guliganklacken. En av de fåtal tillfällen när jag glömmer mig själv för en liten stund. Det är det som gör det så underbart.
Idag, på tal om något helt annat så måste jag knata bort till apoteket som ligger typ 18000 mil bort för att hämta de där medicinerna som jag inte tagit på en eller om det är två veckor nu. Kanske stabiliserar de mig i morgon lite på bussen i alla fall. När den blev insatt mådde jag ju som en kung i nån månad i höstas. Då minsan åkte jag buss precis hur mycket som helst. Men det verkade det sista som om de tappat greppet om min stackars lilla hjärna. Kanske blir en nyintroducering en succe? Fan vet.
Jag är inte säker på att jag förstår mig på livet. Eller snarare, jag är förbannat säker på att jag inte förstår det alls. Men man är väl satt här på jorden av en anledning kan jag tro. Kanske har jag redan gjort det jag skulle. Jag har fått tre fantastiska barn, jag har tröstat hundratals sjuka och svaga. Jag har suttit vid sidan om dem när de dött och jag har gjort iordnig deras kroppar efter att livet lämnat dem. Jag har lagt om sår och vårdat så mycket mitt hjärta bara orkat med. Kanske är det färdigt? Men jag tror inte det. Jag tror att det stora finns framför mig. Jag har fortfarande bara levt ett halvt liv. Lärdomarna har varit många. Jag är helt klart en betydligt bättre, större, människa än jag var för 10 år sedan. Förhoppningsvis fortsätter jag växa så att jag kan se tillbaka på den här tiden om ytterligare 10 år och säga "fan vilken tur att allt det där hände".
Det kan mycket väl vara så fantastiskt.
Ok, jag har fått ett eget hem och det är underbart. Men precis som det börjar sjunka in så kommer ett slag i bakhuvudet. Men på samma gång är det som om universum säger att "jojo, du har fått din borg, men nu måste du ge dig ut i världen då och då så att du inte växer fast i soffan". Kanske är det bara bra.
På söndag möter Elfsborg Gais borta och sedan den 7/4 så är det hemmapremiär. Då måste jag också sätta mig på bussen in till stan. Jag måste erkänna att det har skrämt mig redan från början när jag visste att jag skulle bli bosatt i Viskafors. Men kanske blir det lättare att ta bussen till matcherna när jag ändå åker den satans bussen 3 gånger i veckan? Så, kanske är det bara bra?
Jag vet inte.
"Men hur kan du gå på fotboll på en arena med 13000 personer om du inte ens kan åka buss" undrar nu den förvirrade läsaren. Svaret är att det går ibland. Jag pumpar mig full med så många tabletter jag bara kan svälja och hoppas att det går vägen. Några gånger har jag varit tvungen att bara gå. Ibland har jag löst det med att ta några pilsner. I det läget skulle jag kunna sitta inlåst i en garderob utan problem. Tja, nu har jag inte det valet i år så vi får se hur det går det hela. Men oftast så mår jag kass och satan i ungefär 20 minuter för att sedan fångas av fotbollen, stämningen och all lycka som finns när man står i Guliganklacken. En av de fåtal tillfällen när jag glömmer mig själv för en liten stund. Det är det som gör det så underbart.
Idag, på tal om något helt annat så måste jag knata bort till apoteket som ligger typ 18000 mil bort för att hämta de där medicinerna som jag inte tagit på en eller om det är två veckor nu. Kanske stabiliserar de mig i morgon lite på bussen i alla fall. När den blev insatt mådde jag ju som en kung i nån månad i höstas. Då minsan åkte jag buss precis hur mycket som helst. Men det verkade det sista som om de tappat greppet om min stackars lilla hjärna. Kanske blir en nyintroducering en succe? Fan vet.
Jag är inte säker på att jag förstår mig på livet. Eller snarare, jag är förbannat säker på att jag inte förstår det alls. Men man är väl satt här på jorden av en anledning kan jag tro. Kanske har jag redan gjort det jag skulle. Jag har fått tre fantastiska barn, jag har tröstat hundratals sjuka och svaga. Jag har suttit vid sidan om dem när de dött och jag har gjort iordnig deras kroppar efter att livet lämnat dem. Jag har lagt om sår och vårdat så mycket mitt hjärta bara orkat med. Kanske är det färdigt? Men jag tror inte det. Jag tror att det stora finns framför mig. Jag har fortfarande bara levt ett halvt liv. Lärdomarna har varit många. Jag är helt klart en betydligt bättre, större, människa än jag var för 10 år sedan. Förhoppningsvis fortsätter jag växa så att jag kan se tillbaka på den här tiden om ytterligare 10 år och säga "fan vilken tur att allt det där hände".
Det kan mycket väl vara så fantastiskt.
Kommentarer
Trackback