Dödsångest
Låt mig än en gång, med en dåres envishet, försöka beskriva vad problemet är. När jag åker buss känner jag inget lätt obehag eller ens ett svårt obehag. Jag får ren och skär dödsångest. Att var instängd i den där bussen och inte kunna vända om när jag vill. Om jag själv kör bil är det helt ok, för jag kan ju alltid stanna bilen, eller vända om hem igen. Men i en buss. ..
Men mina problem har varit värre än så här under perioder. Det har funnits stunder eller snarare långa perioder när jag inte kunnat åka bil heller. Inte ta promenader. Inte ens gå ut genom dörren. Inte ens vågat gå ur sängen. Jag har vänt och vridit på mig, krälat på golvet för att få ångesten att lugna sig lite och ge mig lite ro.
Det är inte det att jag inte försökt. Jag lovar. Jag har gett mig fan på att ta bussen, gång på gång under de här 17 åren jag har haft min sjukdom. Ibland går det helt lysande. inga problem alls. Under en del perioder har det inte varit något problem alls. När jag läste till sjuksköterska tog jag bussen vartenda dag med eller mindre. En gång i veckan så åkte jag till Ulricehamn på praktik och det var liksom inga problem.
I höstas när jag fått min nya medicin så köpte jag till och med månadskort och åkte buss vartenda dag, bara för att jag kunde. Men jag känner mig själv. Nu är jag inne i en period när det bara inte går. Hela tanken på att ta bussen fyller mig med fasa.
Jag skulle kunna samla ihop min skit för att ta bussen en gång i veckan, för att åka på min terapi och min sjukgymnastik och ta de där proverna när det nu behövs. Men minst tre gånger i veckan? Nope. Går bara inte. Inte en chans.
Jag höll på att säga att om jag fick vara småtankad så hade det gått bra. Men själva tanken är ju just att jag inte ska vara det. Så där föll den idéen.
Dödsångest. ren och skär dödsångest. Inget annat. Visst, jag vet att det är irrationellt, det är väl det som gör det så svårt att få folk att förstå. Men det är som en cancer i själen, som äter upp och skapar ångest, oro och smärta. Men skillnaden är att när en cancersjuk säger att den har ont så finns det ingen som säger åt den att tänka bort det onda. Man tar det på allvar. Ger läkemedel så att patienten forhoppningsvis blir om inte smärtfri så i alla fall lindrad.
Men när jag säger att jag inte pallar att åka buss så refererar de flesta till sig själva och tycker det låter både fjantigt och överdrivet.
Dössångest mina vänner. Det handlar om dödsångest. Lika äkta som alla annan dödsångest.
Men mina problem har varit värre än så här under perioder. Det har funnits stunder eller snarare långa perioder när jag inte kunnat åka bil heller. Inte ta promenader. Inte ens gå ut genom dörren. Inte ens vågat gå ur sängen. Jag har vänt och vridit på mig, krälat på golvet för att få ångesten att lugna sig lite och ge mig lite ro.
Det är inte det att jag inte försökt. Jag lovar. Jag har gett mig fan på att ta bussen, gång på gång under de här 17 åren jag har haft min sjukdom. Ibland går det helt lysande. inga problem alls. Under en del perioder har det inte varit något problem alls. När jag läste till sjuksköterska tog jag bussen vartenda dag med eller mindre. En gång i veckan så åkte jag till Ulricehamn på praktik och det var liksom inga problem.
I höstas när jag fått min nya medicin så köpte jag till och med månadskort och åkte buss vartenda dag, bara för att jag kunde. Men jag känner mig själv. Nu är jag inne i en period när det bara inte går. Hela tanken på att ta bussen fyller mig med fasa.
Jag skulle kunna samla ihop min skit för att ta bussen en gång i veckan, för att åka på min terapi och min sjukgymnastik och ta de där proverna när det nu behövs. Men minst tre gånger i veckan? Nope. Går bara inte. Inte en chans.
Jag höll på att säga att om jag fick vara småtankad så hade det gått bra. Men själva tanken är ju just att jag inte ska vara det. Så där föll den idéen.
Dödsångest. ren och skär dödsångest. Inget annat. Visst, jag vet att det är irrationellt, det är väl det som gör det så svårt att få folk att förstå. Men det är som en cancer i själen, som äter upp och skapar ångest, oro och smärta. Men skillnaden är att när en cancersjuk säger att den har ont så finns det ingen som säger åt den att tänka bort det onda. Man tar det på allvar. Ger läkemedel så att patienten forhoppningsvis blir om inte smärtfri så i alla fall lindrad.
Men när jag säger att jag inte pallar att åka buss så refererar de flesta till sig själva och tycker det låter både fjantigt och överdrivet.
Dössångest mina vänner. Det handlar om dödsångest. Lika äkta som alla annan dödsångest.
Kommentarer
Trackback