En glaslåda inuti mig
Ett minne, förevigt förslutet inuti en vacker glaslåda inom mig. Hur vi stod högt över staden med skogen omkring oss. Barnen lekte och hon var så underbart vacker. Jag vet att jag tänkte på hur lycklig jag var just i den sekunden. Vi tog kort, på myror, stenar, skog, utsikten över den lilla staden som ligger inbäddad bland en massa barrträd. På varandra, på barnens oskyldiga lekar.
Hennes hår fladdrade i vinden, hennes magnifika leende smittade av sig in i själen på mig. Jag visste redan då att jag förlorat henne för evigt, att jag bara hade hennes sällskap till låns. Men hon värmde mitt genomfrusna hjärta, eldade på mina varma känslor för det vi kallar livet.
Längst upp på berget, med höstdofter i luften och en varm sol. Hennes skratt ringer fortfarande i mina öron, hennes förtjusning över att leva. Pulsen hon utandas. Ett barn i en kvinnas kropp. Ett varmt hjärta och det vackraste ansikte jag känner. Vi fanns där, ensamma men tillsammans. En klar höstdag i slutet på ett år som varit fult och grått. Hon lös upp mitt liv där uppe på berget och det ljuset lever kvar i min kropp.
Hennes hår fladdrade i vinden, hennes magnifika leende smittade av sig in i själen på mig. Jag visste redan då att jag förlorat henne för evigt, att jag bara hade hennes sällskap till låns. Men hon värmde mitt genomfrusna hjärta, eldade på mina varma känslor för det vi kallar livet.
Längst upp på berget, med höstdofter i luften och en varm sol. Hennes skratt ringer fortfarande i mina öron, hennes förtjusning över att leva. Pulsen hon utandas. Ett barn i en kvinnas kropp. Ett varmt hjärta och det vackraste ansikte jag känner. Vi fanns där, ensamma men tillsammans. En klar höstdag i slutet på ett år som varit fult och grått. Hon lös upp mitt liv där uppe på berget och det ljuset lever kvar i min kropp.
Kommentarer
Trackback