Ensambarn

Jag är ensambarn. Ett ensamt barn. Eget rum, egna leksaker. Egen ånget. Inget att dela mina minnen med. Fick du nog av att din bror tog din tid? Jag hade all tid i världen. Min egen tid. Därför har jag blivit som jag är. Ensamvarg. Det är bara ett ord. Som någon hittat på. Alla vargar är ensamma innan de funnit någon att dela tid med. Jag är ingen varg. Jag är en människa. Som du och din syster. Som du och din bror. Som du och din mamma och pappa.

Kan du slå lite hårdare på mig, du kära liv? Vart vill du rikta din vrede när du är klar med mig? Som ensamt barn lär man sig snabbt att slå snabbare än andra. Fortare, hårdare. För det finns ingen att luta sig mot. Ingen att viska hemligheter till på natten. Det är så det ska vara. Det är så vi vill att livet ska vara. Att lära sig gå som en karl.

Men, jag går som en katt. Smygande, mellan livets stolsben. Drar mig för att stöta mot dig. Vill inte störa dig fast jag vill ta all plats som du kan finna. Vill ta upp all din luft, dina lungor, för det är min natur. Att ta över. Jag är ensamt barn. En tragisk figur i livets stora spektakel. Visst avundas du mig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback