WoBWorld

Att jag aldrig lär mig. Nu har jag (igen) druckit för mycket kaffe och rökt för många cigaretter på en allt för liten tid. Reslutatet är att jag är helt uppsnurrad. Men jag märker en stor skillnad nu när jag äter den nya medcinen. För ångesten är bara en svag viskning i kroppen, trots att jag är helt överspänd och stissig. I vanliga fall hade jag legat i sängen och hyperventilerat vid detta laget med en fulminent panikångestattack. Men trots att det är mycket lugnare än det skulle kunna vara ska jag nog pilla i mig lite lugnande, med tanke på att jag ska till affären senare och då vet ingen hur det går när jag väl står där i kassan.

Sen är det tänkt att jag ska åka in till stora staden för att hälsa på min ömma moder och laga hennes diskmaskin och programera hennes nya telefon så att hon kan ringa från köket med. Hon klarar ju inte att ringa på en vanlig telefon efter stroken, men en förprogramerad telefon klarar hon av. Sen tror jag att jag ska svänga förbi mina stora barns moder och titta på den nya lilla dottern de fått. Det var länge sedan jag såg en bebis så det ska bli skoj. Men det besöket är inte skrivet i sten utan jag får se vad jag hinner med.

Men det hela ligger några timmar fram. Först ska jag duscha och allt det där. Då hinner jag nog landa lite efter koffeinchocken. Hoppas jag.