WoBWorld

Jag är alltid nojig innan jag ska börja med en ny medicin. Ängslig är väl det rätta ordet kan jag tro. För med en hel del av de där pillren så blir man i början sämre innan det kickar in så att säga. Jag har ingen lust att bli sämre. Alls. För att inte tala om alla andra biverkningar. Jag får alltid för mig att jag ska var allergisk mot just den tabletten så att hela jag kommer svullna upp och få svårt att andas.

Så, jag går som katten kring het gröt och väntar sekund för sekund, minut för minut med att ta min nya medicin. Samtidigt är jag ju sugen på att ta reda på om just denna medicinen ska bli kryckan som jag kan luta mig mot i livet medan jag jobbar på att hålla mig upprätt i tillvarons alla stormar.

Nä, jag väntar lite till. En stund till. Under tiden så dricke jag lite mer kaffe, duschar, läser lokalblaskan i väntan på att klockan närmar sig 15.00 när jag ska vara hos min socialsekreterare. Sen ska jag skriva det där brevet till Socialstyrelsen som de vill ha där jag ska berätta vad jag gör för att jobba med mitt missbruk. Det är ju min legitimation som står på spel där. Så det får jag få tummen ur och skriva. Läkarintyget har de redan fått.

Men som sagt. Det verkar lite som jag fått lite medflyt helt plötsligt. Ingen är lyckligare än jag för det.