I det mörka rummet
Fan säger jag bara. Jag som mådde så bra när jag vaknade i morse. I själen alltså. Snuva och lite huvudvärk kan man ju stå ut med. Men nu växer ångesten i mig hela tiden. Den börjar i halsmusklerna, sprider sig till nacken, ansiktet, käkarna, tungan. Det blir svårt att svälja, svårt att andas. Magen värker, muskler spänns och sträcks, händerna blir svettiga. Jag måste bryta detta nu, innan det går för långt.
Det konstiga är att jag är trött på samma gång. Jättetrött och slö. Men ångesten liksom ligger utanför det. Som att ha två paralella spår i kroppen som är varandras totala motsats. Uppjagad och lugn samtidigt. Det hela är ytterst obehagligt.
Men jag tror jag ska lägga mig en stund på sängen och läsa lite. Kanske glömmer jag bort att jag inte mår bra? Det är väl i alla fall värt ett försök helt klart. Fjäskar jag för katten kanske hon kommer och lägger sig bredvid mig och spinner lite, så att torndövstämman i mitt inre inte hörs lika tydligt.
Sen har jag ju mitt lilla projekt att ta tag i med. Det med att ringa min kontaktperson på psyk. Jag har inte kommit mig för me det än. Så kanske jag ska försöka göra det medan jag ligger i sängen. Kanske blir det lite lättare att fatta mod och ringa om jag befinner mig i den allra tryggaste miljö jag vet, min egen säng. Det är som en liten fristad. Där kan jag ligga i ångestsvett och magkramper och ändå känns mig någorlunda trygg. Ibland funkar det att låsa in sig på toaletten med (ja, även när jag är ensam hemma) och lägga sig på golvet i mörkret. Då kan ibland ångesten bli hanterbar. Men det bästa är som sagt att lägga sig i sängen med nedragna persienner och bara rida ut ångesten.
I vilket fall som helst så måste jag ringa min kontaktperson nu vare sig jag vill eller inte för snart är det helg och jag har varit utan sömnmedicin i en vecka och har sovit uselt vartenda natt förutom nu i natt då. Sen är det ju smart att höra av sig med på tal om inget annat liksom.
Det konstiga är att jag är trött på samma gång. Jättetrött och slö. Men ångesten liksom ligger utanför det. Som att ha två paralella spår i kroppen som är varandras totala motsats. Uppjagad och lugn samtidigt. Det hela är ytterst obehagligt.
Men jag tror jag ska lägga mig en stund på sängen och läsa lite. Kanske glömmer jag bort att jag inte mår bra? Det är väl i alla fall värt ett försök helt klart. Fjäskar jag för katten kanske hon kommer och lägger sig bredvid mig och spinner lite, så att torndövstämman i mitt inre inte hörs lika tydligt.
Sen har jag ju mitt lilla projekt att ta tag i med. Det med att ringa min kontaktperson på psyk. Jag har inte kommit mig för me det än. Så kanske jag ska försöka göra det medan jag ligger i sängen. Kanske blir det lite lättare att fatta mod och ringa om jag befinner mig i den allra tryggaste miljö jag vet, min egen säng. Det är som en liten fristad. Där kan jag ligga i ångestsvett och magkramper och ändå känns mig någorlunda trygg. Ibland funkar det att låsa in sig på toaletten med (ja, även när jag är ensam hemma) och lägga sig på golvet i mörkret. Då kan ibland ångesten bli hanterbar. Men det bästa är som sagt att lägga sig i sängen med nedragna persienner och bara rida ut ångesten.
I vilket fall som helst så måste jag ringa min kontaktperson nu vare sig jag vill eller inte för snart är det helg och jag har varit utan sömnmedicin i en vecka och har sovit uselt vartenda natt förutom nu i natt då. Sen är det ju smart att höra av sig med på tal om inget annat liksom.
Kommentarer
Trackback