Uppe och ner och upp igen
Livet är bra förunderligt. Det går upp och det går ner. Just nu befinner jag mig i en enda stor jättegrop där jag trasslat in armar och ben i varandra och inte orkar titta upp mot ljuset ens. Men jag vet ju att det kommer att vända. Så klart det gör. För så funkar livet. Ena stunden står man på bergets topp för att andra ligga på botten av dalen.
Under 10 år nu har jag varit både uppe och nere. Jag har läst på högskolan, blivit legitimerad sjuksköterska, ägt ett stort hur på landet, varit chef, jobbat som sjuksköterska, haft tre förhållanden, varit rik och sedan blivt fattig som en kyrkråtta, gift mig, skilt mig, bott hos min mor i ett år och nu sitter jag i Viskafors. Ensam och rätt så i egna ögon övergiven.
Hade någon berättat allt detta för mig för 10 år sedan hade jag nog fan lagt mig ner och dött på stört. Men det är så livet ser ut. Det går upp och det går ner. Det är bara att hänga med och se glad ut och göra det bästa av det hela i varje läge.
Jag skriver detta på grund av en kommentar jag fick, som den vana läsaren redan vet. Man tycker att jag gnäller för mycket. Kanske är det så. Men det är inte över livets allvar jag gnäller. Att man inte alltid kan ligga på topp är jag lika medveten om som vem som helst. Men det jag "gnäller om" är min ångest och mina depressioner. Alltså känslor som inte är förknippade men någon speciell händelse. Jag blev lika deprimerad och ångestladdad när jag bodde i det där stora huset på landet och precis var nyutexaminerad som när jag sitter här i min ensamhet.
Men det kanske känns bättre för folk att tro att mina besvär kommer sig av livets upp och nedgångar, för det kan de känna igen sig i och tänka "det där är en slapp jäkel som inte pallar lite tryck i livet, men det gör jag, hurra för mig". Jag vet inte, men jag misstänker att det är så.
Under 10 år nu har jag varit både uppe och nere. Jag har läst på högskolan, blivit legitimerad sjuksköterska, ägt ett stort hur på landet, varit chef, jobbat som sjuksköterska, haft tre förhållanden, varit rik och sedan blivt fattig som en kyrkråtta, gift mig, skilt mig, bott hos min mor i ett år och nu sitter jag i Viskafors. Ensam och rätt så i egna ögon övergiven.
Hade någon berättat allt detta för mig för 10 år sedan hade jag nog fan lagt mig ner och dött på stört. Men det är så livet ser ut. Det går upp och det går ner. Det är bara att hänga med och se glad ut och göra det bästa av det hela i varje läge.
Jag skriver detta på grund av en kommentar jag fick, som den vana läsaren redan vet. Man tycker att jag gnäller för mycket. Kanske är det så. Men det är inte över livets allvar jag gnäller. Att man inte alltid kan ligga på topp är jag lika medveten om som vem som helst. Men det jag "gnäller om" är min ångest och mina depressioner. Alltså känslor som inte är förknippade men någon speciell händelse. Jag blev lika deprimerad och ångestladdad när jag bodde i det där stora huset på landet och precis var nyutexaminerad som när jag sitter här i min ensamhet.
Men det kanske känns bättre för folk att tro att mina besvär kommer sig av livets upp och nedgångar, för det kan de känna igen sig i och tänka "det där är en slapp jäkel som inte pallar lite tryck i livet, men det gör jag, hurra för mig". Jag vet inte, men jag misstänker att det är så.
Kommentarer
Postat av: Miss Borderline
Alltså folk som aldrig varit deprimerade eller haft riktig ångest dom förstår inte innebörden av det, för det är så "abstrakt" på ett sätt. Så jag antar att man får förlåta deras okunskap :P
Trackback