Jag har ett förhållande med mig själv men vi kommer inte överrens
Min lust att åka bort har inte dämpat sig. Alls. jag skrev nyss "Jag har ett förhållande med mig själv men vi kommer inte överrens" på Facebook, bara för att ha något att skriva. Men fan vad rätt det blev. Helt utan att tänka tänkte jag. För det är ju så det är.
I vanliga fall, när man har ett förhållande som brakat ihop i kladdiga makaronmiddagar och tidiga morgnar så är det min vana att dra. På ett eller annat sätt. Men hur ska jag fly från det förhållande jag har med mig själv? Funkar ju inte.
Något att bita i.
Mörkret har sänkt sig och på samma facebook kan man läsa att folk har tränat och nu ska jobba lite. Ehhh? 20.30 på en onsdag ska de jobba. Eller det kanske de inte ska, men de vill att vi ska tro det. De har inget mer att säga än att de jobbar och tränar. Så varför säger de det? Det berömda skenet. Att visa upp sig som man vill att andra ska se en. Tror jag.
För visst måste det vara så att det finns mer i livet än att träna och jobba? Typ.. kärlek, glädje, känslor, tankar. Sådana omoderna saker. Men det är liksom inte inne verkar det som. Vi lever i en värld där alla möjligheter finns men ingen tar dem. Det ligger en farlig massa roliga möjligheter omkring oss men vi reser till Thailand en gång om året och däremellan spenderar vi tiden på sängen, på jobbet och på gymmet. Att ta en promenad, i lugn och ro, det är sällan något folk gör. Nä, de tar en "Powerwalk", med musik i öronen och blicken i fjärran.
Nä. Som sagt. Jag fattar inte det hela. Vilsen och fel och tvärtom. Troligen skulle jag vara betydligt lyckligare om jag fann ro i en sådan där jättesnabb promenad istället för att sitta vid Viskan och titta på vattnets rörelser. Men det är som det är med det där. Alla är samma fast samma.
Nu ska jag lägga mig på sängen igen. Ligga där, lyssna på tiden, klappa en varm, mjuk, katt och fundera på att kanske somna. Det blir som det blir.
Gud vad jag är omodern.
Som tur är.
I vanliga fall, när man har ett förhållande som brakat ihop i kladdiga makaronmiddagar och tidiga morgnar så är det min vana att dra. På ett eller annat sätt. Men hur ska jag fly från det förhållande jag har med mig själv? Funkar ju inte.
Något att bita i.
Mörkret har sänkt sig och på samma facebook kan man läsa att folk har tränat och nu ska jobba lite. Ehhh? 20.30 på en onsdag ska de jobba. Eller det kanske de inte ska, men de vill att vi ska tro det. De har inget mer att säga än att de jobbar och tränar. Så varför säger de det? Det berömda skenet. Att visa upp sig som man vill att andra ska se en. Tror jag.
För visst måste det vara så att det finns mer i livet än att träna och jobba? Typ.. kärlek, glädje, känslor, tankar. Sådana omoderna saker. Men det är liksom inte inne verkar det som. Vi lever i en värld där alla möjligheter finns men ingen tar dem. Det ligger en farlig massa roliga möjligheter omkring oss men vi reser till Thailand en gång om året och däremellan spenderar vi tiden på sängen, på jobbet och på gymmet. Att ta en promenad, i lugn och ro, det är sällan något folk gör. Nä, de tar en "Powerwalk", med musik i öronen och blicken i fjärran.
Nä. Som sagt. Jag fattar inte det hela. Vilsen och fel och tvärtom. Troligen skulle jag vara betydligt lyckligare om jag fann ro i en sådan där jättesnabb promenad istället för att sitta vid Viskan och titta på vattnets rörelser. Men det är som det är med det där. Alla är samma fast samma.
Nu ska jag lägga mig på sängen igen. Ligga där, lyssna på tiden, klappa en varm, mjuk, katt och fundera på att kanske somna. Det blir som det blir.
Gud vad jag är omodern.
Som tur är.
Kommentarer
Trackback