Men snälla, tänk en smula

Vissa dagar funderar jag på vad jag har att säga. Om det är värt något. En massa runda ord och tankar inspränga likt fettet i en julskinka, det som alla petar bort. Det som ger skinkan dess saftighet men som smakar illa.

Men när jag gång på gång ser att 79.136.116.124 dyker upp, trots sina vilda protester och okvädesord om min varelse så fattar jag att det spelar roll. Så nära att du blir våt men så nära får ingen gå.

Tanken med bloggen är, återigen, inte att visa vem jag är. För WoB är inte Jonas. Men Jonas är WoB och mycket mer. Här kan jag testa mina tankar. Sprida mitt evangelium och kanske, någon gång, få en efterföljare. Men det finns de som tror att de kan känna mig här. Så dumt. Jag är inte en blogg. Jag är en människa som lever, andas, skiter och knullar de få gånger jag får göra så. Någon stackare tyckte att jag skulle lägga av. Lägga ner till och med. för jag gör ju inget. Men??? Dygnet har 24 timmar och jag skriver kanske 1,5 av dem. Tror någon på allvar att jag inte finns de andra 22,5?? Att jag inte lever när jag inte skriver? Ärligt talat.

Ärligt talat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback