Meningen med livet.
Se döden kommer. Nä. Jag är inte så på det humöret idag. Inte alls. Men ärligt talat. Bäst som man sitter här så kommer man på att man inte besökt sin faders grav på evigheter. Inte så bra. Men. När jag tänker närmare på saken så kommer jag till den slutsatsen att min fader knappast lider av det. För han är ju död liksom. Stendöd. Sedan 12 år. Ruttnad och förgäten. Glömd till kropp och själv av alla förutom några få.
Sen finns det en massa andra som ligger grannar med honom. Hans egna fader och moder. Nån vilsekommen moster. violinbyggaren Andersson och alla de där som ligger där, fast de inte alls är där. Frånvarande. Kommer inte svara på uppropet nu när sommaren är slut.
Ändå har jag dåligt samvete. Fan vet varför. Själv betackar jag mig från besök till min framtida grav. Bara en sån sak förrresten. Jag kommer att ligga i en grav i alla tiders evigheter och jag vet inte ens vart den platsen ligger. Märkligt. Alla tankar och frågor och känslor kommer att sopas undan och ned i en grop. Köttet lossna från mitt skelett och ögonen sjunka ihop. Men vart allt detta ska ske har jag ingen som helst aning om. Skumt.
Nä. Döden och jag är inte vänner. De som tror på en fortsättning måste ha det rätt så bra i livet. Själv är jag säker på ett definitivt slut. Inte alls som att sova som en del säger. För när man sover så drömmer man, återhämtar sig och vaknar igen. Utan bara ett slut. Ett vitt slut kan jag tro. Gnistrande, sprakande vitt. Som snö fast man är ju liksom inte där då.
Så jag funderar på meningen med livet. För att det ska ha någon som helst rim eller reson krävs ju nästan att det fortsätter på något sätt. Eller så gör det inte då och varför ska man då uppföra sig? Adolf Hitler och jag ska sluta på samma sätt. Nä, så vill jag ju inte ha det. Tanken på att han hamnat i helvetet och jag kommer hamna i en krog där spriten är gratis är lockande. Men tyvärr kan jag inte tro. Alls. Fast jag ibland vill.
Men tro funkar liksom inte på mig. Jag vill känna, se, uppleva. Inte hoppas på att en dag få göra det.
Så. Livets mening är nog... Inget. Alls. Bara att låta tiden gå, bli nyfiken på en massa, lära känna njutningen av att ligga bredvid någon som älskar en. Sedan...
Inget.
Sen finns det en massa andra som ligger grannar med honom. Hans egna fader och moder. Nån vilsekommen moster. violinbyggaren Andersson och alla de där som ligger där, fast de inte alls är där. Frånvarande. Kommer inte svara på uppropet nu när sommaren är slut.
Ändå har jag dåligt samvete. Fan vet varför. Själv betackar jag mig från besök till min framtida grav. Bara en sån sak förrresten. Jag kommer att ligga i en grav i alla tiders evigheter och jag vet inte ens vart den platsen ligger. Märkligt. Alla tankar och frågor och känslor kommer att sopas undan och ned i en grop. Köttet lossna från mitt skelett och ögonen sjunka ihop. Men vart allt detta ska ske har jag ingen som helst aning om. Skumt.
Nä. Döden och jag är inte vänner. De som tror på en fortsättning måste ha det rätt så bra i livet. Själv är jag säker på ett definitivt slut. Inte alls som att sova som en del säger. För när man sover så drömmer man, återhämtar sig och vaknar igen. Utan bara ett slut. Ett vitt slut kan jag tro. Gnistrande, sprakande vitt. Som snö fast man är ju liksom inte där då.
Så jag funderar på meningen med livet. För att det ska ha någon som helst rim eller reson krävs ju nästan att det fortsätter på något sätt. Eller så gör det inte då och varför ska man då uppföra sig? Adolf Hitler och jag ska sluta på samma sätt. Nä, så vill jag ju inte ha det. Tanken på att han hamnat i helvetet och jag kommer hamna i en krog där spriten är gratis är lockande. Men tyvärr kan jag inte tro. Alls. Fast jag ibland vill.
Men tro funkar liksom inte på mig. Jag vill känna, se, uppleva. Inte hoppas på att en dag få göra det.
Så. Livets mening är nog... Inget. Alls. Bara att låta tiden gå, bli nyfiken på en massa, lära känna njutningen av att ligga bredvid någon som älskar en. Sedan...
Inget.
Kommentarer
Trackback