Paus
Det borde vara en riktigt bra dag. Fan vet om det inte är det med. Jag vet inte. Alls. Tiden bara rullar på, åtta slag blir nio blir tio och jag funderar över varför jag bara vill lägga mig på en gräsmatta och sova. Det är inte det att jag känner mig deprimerad eller något sådan onödigt. Bara väldigt tom. Det är en smula ansträngande att prata, att umgås. Munnen skrattar men ögonen ler inte liksom.
Men. Dagarna som gått har varit sanslöst bra. Eller, nu tar jag i. Men de har varit helt ok. Jag har ägnat tiden åt att vila, läsa, prata, köpa kläder för första gången på något år, trivas med mig själv och låtit tankarna vila. En tomhet som varit god mot själen.
Men nu vill jag starta upp mig själv igen men hittar inte knapparna och spakarna jag behöver för att värma upp känslorna och alla spekulationer jag umgås med. Förutom en dundrande huvudvärk så känner jag mest ingenting. Det är inte på något sätt obehagligt, bara en smula nedslående.
Kanske måste det få vara lite vakum lite då och då i skallen. Tomt och doftlöst.
ska
I vilket fulla fall så har de senaste dagarnas ytliga tillvaro varit bekväm. Att strosa i affärer och bara vara. Att ta bussen lite när man vill och sitta och titta ut på förbirusande gröna löv och se hur skräpet i vägrenen blir till bruna streck. Klippt mig, skaffat hatt, köpt ny jacka och tittat på himlen. Det är väl det jag gjort.
En kaffekvarn och kaffebönor jag jag investerat i med. Doften av kaffe blev oemotståndlig när jag surrade igång den där kvarnen och kaffet som bryggdes i perkulatorn stark och krävande. Kanske är det så det ska vara just nu. Att fokusera på det som ligger utanför mig själv. Njuta en smula av livet när jag faktiskt kan det. Semester i anden.
Solen skiner men nog kan man känna en skarp stråle av kyla bakom det mjuka skenet. Hösten är väl här, oavsett vad vi vill eller önskar. Men inte mig emot. Jag är en gnutta nyfiken på hur jag ska klara av mörkret och allt det våta. Jag mot världen igen.
Nå. En kopp kaffe till och en cigg. Sen ska jag väl försöka väcka mitt slumrande känsloliv.
Men. Dagarna som gått har varit sanslöst bra. Eller, nu tar jag i. Men de har varit helt ok. Jag har ägnat tiden åt att vila, läsa, prata, köpa kläder för första gången på något år, trivas med mig själv och låtit tankarna vila. En tomhet som varit god mot själen.
Men nu vill jag starta upp mig själv igen men hittar inte knapparna och spakarna jag behöver för att värma upp känslorna och alla spekulationer jag umgås med. Förutom en dundrande huvudvärk så känner jag mest ingenting. Det är inte på något sätt obehagligt, bara en smula nedslående.
Kanske måste det få vara lite vakum lite då och då i skallen. Tomt och doftlöst.
ska
I vilket fulla fall så har de senaste dagarnas ytliga tillvaro varit bekväm. Att strosa i affärer och bara vara. Att ta bussen lite när man vill och sitta och titta ut på förbirusande gröna löv och se hur skräpet i vägrenen blir till bruna streck. Klippt mig, skaffat hatt, köpt ny jacka och tittat på himlen. Det är väl det jag gjort.
En kaffekvarn och kaffebönor jag jag investerat i med. Doften av kaffe blev oemotståndlig när jag surrade igång den där kvarnen och kaffet som bryggdes i perkulatorn stark och krävande. Kanske är det så det ska vara just nu. Att fokusera på det som ligger utanför mig själv. Njuta en smula av livet när jag faktiskt kan det. Semester i anden.
Solen skiner men nog kan man känna en skarp stråle av kyla bakom det mjuka skenet. Hösten är väl här, oavsett vad vi vill eller önskar. Men inte mig emot. Jag är en gnutta nyfiken på hur jag ska klara av mörkret och allt det våta. Jag mot världen igen.
Nå. En kopp kaffe till och en cigg. Sen ska jag väl försöka väcka mitt slumrande känsloliv.
Kommentarer
Trackback