WoBWorld

Det är en solig dag. Man borde jubla och skutta längs med ängar och titta på kaniner som hoppar och har det skönt som Mäster Cees sade. Jag röker, cigarett på cigarett som om röken i sig kunde ge mig någon form av kraft. Men det enda jag får i gåva av tobaksbladen är en allt för tidig och plågsam död. Lite som att skära sig med ett rakblad när det gör ont i själen. Jag förstår de där unga kvinnorna som skär sig, trasas sönder huden i krampaktiga försök att få kontroll på smärtan, på livet och dagen.

Det har tagit mig så läng tid att förstå att jag faktiskt inte är som andra. Jag har sedan jag föddes varit en drömmare och en lat en. Nöjt mig med att låta saker och ting ske i teorin, eftersom teorier är så mycket vackrare, så mycket prydligare än det kaos som praktiken, verkligheten är.

Men jag har kämpat så hårt och så tydligt, så övertydligt, att vara annorlunda. Jag har kämpat så hårt utan att se att jag inte behöver göra något alls förutom att vara mig själv. Det är inte det att jag är unik. Det är var och en som någonsin levt och som kommer att leva. Din fru är inte du och du är inte din granne. Men jag är jag. Unik och annorlunda. Lite i otakt i tiden. Med tiden. Jag vet inte vilken tid jag borde finnas i, men dessa dagar passar mig lika illa som mina skor gör på min hand.

Missförstå mig inte nu. Snälla. Jag menar inte på något sätt att jag är bättre än någon annan. Eller att jag skulle vara viktigare eller klokare eller mer värd än någon annan. Jag menar bara att jag ÄR en udda fågel. En gökunge i en värld där jag inte finner någon som helst rimlig ordning.

Många tror att min tillvaro är bekväm och att jag genom att ständigt fly från saker som är obekväma har skaffat mig ett liv där jag glider fram. Men för mig är det inte så enkelt. Det gör ont att vara rotlös, att inte passa in, att hela tiden gå och vara ledsen för att världen är så förbannat elak, ond och att människor med sin passivitet göder krig, svält och allt det där som gör att vi blir en smula bekymrade framför tvn på fredagskvällen och därför dövar det med Foot of Africa och tacos.

Återigen. Jag säger inte att jag är viktigare än dig. Troligen gör du mycket, mycket mer nytta än jag gör. Drömmar skapar ingenting. Inte före man släpper taget om molnen och faktiskt gör något åt det man anser vara korrekt och riktigt.

Jag pratade med den oerhört kloka dam som försöker hjälpa mig att stävja kaoset i skallen. När vi pratade så kände jag hur gråten steg i halsen på mig. Jag funderade vad det var som lockade fram tårarna från den djupa grotta där de vilar under natten.

Men nu vet jag. Hon såg mig. Hon bekräftade något som jag varit rädd för att säga ens till mig själv. Att jag är annorlunda. Jag tror att det var den där längtan efter att faktiskt få vara sig själv som släpptes lös. Så nu sitter jag och smakar på känslan, vrider på den och försöker förstå om den är bra eller dålig.

Varje person som jag någonsin har beundrat har varit någon som gått emot strömmen. Wilde, Elvis, Lennon, Sinatra, Jesus och varför inte Di Leva. Det har inte alltid varit så viktigt för mig vart de gått eller vad se har ansett vara viktigt. Utan att de vågat det jag inte vågar. Men nu vill jag våga.

Jag har ett litet motto som jag kommit på alldeles själv. "Våga våga, vägra vägra". Men varför i hela fridens namn har jag inte levt efter det själv? Fan vet.

Jag står inför något väldigt stort. Inte för dig eller någon annan. Men för mig. När jag smakar på den ångest som vaknar och som tar över min mun och min nacke och min andning när jag ens tänker tanken på det jag står inför så svindlar tanken.

Det är dags att verkligen gå min egen väg. Att faktistk inte bara predika utan även utföra. Mitt mål är inte längre att bli inordnad i ett fack. Det har heller aldrig varit mitt mål även om jag har låtsats ha det eftersom det förväntas av mig. Jag ser ingen som helst mening med att göra något bara för att man borde. Livet kan ta slut i nästa sekund hela tiden.

Mitt mål är att vara fri. Inte att vara fri att göra vad som helst. Men väl att göra vad jag vill. När jag ständigt förkastar tillvaron måste jag även presentera ett alternativ. När jag far ut i okvädelser och anklagar dig för att leva ett liv i bojor är det ju egentligen mig själv jag är förbannad på.

Jag längtar efter min far. Jag längtar så att jag vill gråta. Men han är död och begraven och multnar sakta och vackert i sin grav under prydligt klippt gräs. Vi var i ständigt krig. Vi gapade åt varandra och slogs. Min rädsla för honom var monumental och min kärlek och längtan efter hans gillande total. När jag väl blivit stor nog för att göra det så tog jag makten över honom. Jag var inte längre rädd för hans näve men han var rädd för min. Våld och krig och ett evigt trevande i tanken efter varandra.

När han sakta tynade ihop bland celler som löpte amok i hans hals och mun, ett resultat av samma tobak och koffein som hotar mig, så fann vi frid. Jag var inte längre rädd för honom och han behövde inte vara rädd för mig. Cancern skötte all rädsla åt oss. Vi kunde koncentrera oss på att finna varandra. Själv fann jag en stor del av mig själv i den där tunna mannen i pyjamas. Jag tror, hoppas att han fann en del av ett fortsatt liv efter döden i mig. Så lika och så olika.

Hans sätt att hålla ihop sig, att bemästra ångesten, var att hålla ordnihng och reda. Prydliga kolumner i en pärm. Röda gummiband i en burk, gula i en annan. Jag slänger alla gummiband i luften och hoppas de ska flyga. En stor skillnad. Men samma ångest, samma tobak, samma Gevaliakaffe och samma långtan efter något som man inte ser för alla hinder i form av förväntan från andra.

Vreden ligger i mig varje sekund. Varje tugga av livet smakar beskt och bittert och jag försöker finna socker genom kolhydraterna i en öl. Bara för att minska svedan i munnen. Men de dagarna är över. Idag. Jag känner att det problemet är löst. Jag vet varför jag dricker, jag vet att det inte gör mig gott, jag vet att jag måste finna en annan väg. men problemet jag måste lösa just nu, i dag, innan natten faller och skrämmer mig, är: Vad fan vill jag med livet?

Jag vet ju redan. Men jag vågar inte erkänna det för dig, inte ens för mig själv.

Jag vill inte vara sjuksköterksa, jag vill inte vara chef, jag vill inte var nyttig. Jag är i desperat behov av det goda samtalet som det kallas. Att stöta och nöta sina tankar med andra människor och komma på nya sätt att se livet på. Men allt syftar till det jag är till för. Meningen med mitt liv.

Det finna en anledning till att jag inte skrivit de där böckerna jag pratat om hela tiden. Det finns en anledning till att jag hela tiden skjuter upp att sätta sig och bara skriva. Jag är rädd för att komma till den punkt när jag förstår att jag inte har någon talang. Att bli refuserfad. Att missa tentan och få stå där och skämmas.

Rädslan är så djup eftersom jag känner att jag är till för att skriva.

Så. Där sade jag det. Att skriva. Att beröra och samtigt få ordning på livet. Men nu måste jag bestämma mig om jag ska fortsätta vara feg och inte spänna bågen utan bara prata om den hela tiden.

Jag har ingen talang i livet. Jag är kort och tjock och svamlig och hetlevrad och svag för det vackra och goda. Men ärligt talat. Jag lyssnar till Stefan Sundström, en anna förebild för mig. Jag tänker att "vad fan, han vågar ju vara annorlunda, han vågar säga vad han vill i en tid när alla tycker annorlunda". Han berör mig eftersom han gör det jag drömmer om. Men efter att ha skällt på alla som inte lever sina drömmar är det dags att jag själv gör det.

Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Men nu ska jag gjuta ett fundament för mitt liv. Grunden heter "ord" och när jag skriver det så ringer kyrkklockorna utanför.

Det måste väl betyda något??