WoBWorld

En utstött kan aldrig förstå flockens rörelser och ett flockdjur kan inte komma överrens med tanken på att röra sig fritt. Det föjer ledaren och är övertygad om att det är det bästa. Vi som står utanför kan bara skaka på huvudet och återigen vända oss dit vi finner trygghet. Innåt. Dit där man vet att svaren finns. Ledare i sin tur är livrädd för att göra fel. Men det är en annan historia.

Min historia började någonstans bland alla dessa annorlunda människor. Med min far vandrade jag staden runt, bland utstätta och annorlunda människor. Folk som hade spännande saker i sina lådor. Promenader runt Ramnaparken och bland gravar på kyrkogården. Trasiga, söndriga människor. Explorer och socker i glasen. Mumlande röster och evig lycka för en 5 årig pojke som får studsa i sängen hur mycket han vill. Att sitta i framsätet, utan bälte och stirra på alla reglat framför blicken.

Pomada och konst. Lyssna till farbröder som pratade böcker och titta på statyer som man inte visste vad de var men som man hörde betydde något för någon. Känslan av av brons under fingrarna. Smaken av färg som är färsk. Känslan, återigen denna känsla, av att flyga utför stupet.

Sedan dess har jag inte känt mig hemma någonstans. Men jag är helt nöjd med det. Det är för mig helt fel att slå sig till mental ro. Att vara nöjd med några glas Foot of Africa på fredagen och att pula i garaget på lördagen och att tvätta bilen på söndagen och sedan fylla veckan med jobb eller något som liknar jobb.

Men det betyder inte att det jag upplever vara viktigt är en sanning. Det är bara mitt liv. En stund på jorden som jag söker göra så god som möjligt. Jag har inte tid med att slänga bort den där lilla ynkliga tiden på att harva med att göra saker jag inte vill. Sorry. Kalla mig vad du vill. Som jag ser det så är du den som förlorar.