En smula sorg i allt det vackra
Det är snart den 15/12. Dagen, eller snarare natten, när min fader dog 1997. Ett datum som tog ifrån en bit av det som jag lutar mig mot, mina rötter. Men jag inser nu att min reaktion då var lite fel. Jag låtsades som ingenting oh exploderade sedan gång på gång mot mina nära och kära för att de inte förstod att jag mådde kass oh hade djup sorg.
En kursare frågade mig efter någon månad "hur mår du egentligen? Du mår inte alls bra va?" Mitt svar var en ren lögn när jag sade att jag mådde finfint och att livet var perfekt.
Någonstans där började jag ljuga för mig själv och blåneka till allt. Började släcka elden i mig med väldiga mängder av öl och höll huvudet högt. Iställer för att säga till kvinnan jag älskade "snälla, jag mår inte bra, låt mig vila, låt mig vara, låt mig sörja en stund och finns här för mig" så var jag vresig och elak och bad henne dra åt helvete, sade åt henne att hon inte var värt luften hon andades och att allt som var fel i mitt liv berodde på henne fast det egentlinge var så att det enda jag ville vore att hon kramade mig och hjälpte mig att betvinga ångesten.
Så jag kastade och svor och slog i väggar och kött och gjorde mig själv olycklig för att jag var så olycklig. Dessutom led min kärlek och mina barn och allt för att jag inte kunde släppa ut all sorg över att stått mitt i natten i december och raka min döda faders kind, kamma hans hår och försöka säga allt det där som jag aldrig vågat säga innan.
Bara någn månad tidigare hade vi ett nattligt samtal där vi slöt fred efter det där kriget vi hade varit i sedan jag föddes.
Kvällen innan han dog bad jag honom åka till sjukhuset eftersom han hade en lunginflammation och jag visste att slutet var nära. Han vägrade men gick med på att åka dagen efter. Så jag hjälpte honom att klippa naglar och tvätta sig. Sedan sade vi adjö och jag sade "då kommer jag tidigt i morgon", "Gör så" sade han.
Nästa gång vi sågs var han död, borta. Kvar var bara det tunna, tunna skalet av den ena av de mäniskor som blandade vätskor i kärlekens tecken och skapade mig.
Så jag blir en smula nere i dessa tider. Begravningen hade vi dagen för julafton. Inte många kom. Knappt någon utom de som levde med honom eller besökte honom då och då. Men blomstergården var underbar.
Jag vet inte. Far var alltid som argast och som mest nere vid juletid. Kansket betyde det något? Jag är densamma. Kanske kommer jag förstöraq julen för mina barn någon dag, blanda grönt och gult och rött med gravdoft. Jag vet inte.
Men nu ska jag ta en cigarett och komma ihåg den där natten för 12 år sedan när jag och mannen jag kallade far eller farsan eller ditt jävla svin satt och språkade en hel natt, rökade ikapp och jag åt smörgås medan han fick sin näring genom en slang in i magen.
En kursare frågade mig efter någon månad "hur mår du egentligen? Du mår inte alls bra va?" Mitt svar var en ren lögn när jag sade att jag mådde finfint och att livet var perfekt.
Någonstans där började jag ljuga för mig själv och blåneka till allt. Började släcka elden i mig med väldiga mängder av öl och höll huvudet högt. Iställer för att säga till kvinnan jag älskade "snälla, jag mår inte bra, låt mig vila, låt mig vara, låt mig sörja en stund och finns här för mig" så var jag vresig och elak och bad henne dra åt helvete, sade åt henne att hon inte var värt luften hon andades och att allt som var fel i mitt liv berodde på henne fast det egentlinge var så att det enda jag ville vore att hon kramade mig och hjälpte mig att betvinga ångesten.
Så jag kastade och svor och slog i väggar och kött och gjorde mig själv olycklig för att jag var så olycklig. Dessutom led min kärlek och mina barn och allt för att jag inte kunde släppa ut all sorg över att stått mitt i natten i december och raka min döda faders kind, kamma hans hår och försöka säga allt det där som jag aldrig vågat säga innan.
Bara någn månad tidigare hade vi ett nattligt samtal där vi slöt fred efter det där kriget vi hade varit i sedan jag föddes.
Kvällen innan han dog bad jag honom åka till sjukhuset eftersom han hade en lunginflammation och jag visste att slutet var nära. Han vägrade men gick med på att åka dagen efter. Så jag hjälpte honom att klippa naglar och tvätta sig. Sedan sade vi adjö och jag sade "då kommer jag tidigt i morgon", "Gör så" sade han.
Nästa gång vi sågs var han död, borta. Kvar var bara det tunna, tunna skalet av den ena av de mäniskor som blandade vätskor i kärlekens tecken och skapade mig.
Så jag blir en smula nere i dessa tider. Begravningen hade vi dagen för julafton. Inte många kom. Knappt någon utom de som levde med honom eller besökte honom då och då. Men blomstergården var underbar.
Jag vet inte. Far var alltid som argast och som mest nere vid juletid. Kansket betyde det något? Jag är densamma. Kanske kommer jag förstöraq julen för mina barn någon dag, blanda grönt och gult och rött med gravdoft. Jag vet inte.
Men nu ska jag ta en cigarett och komma ihåg den där natten för 12 år sedan när jag och mannen jag kallade far eller farsan eller ditt jävla svin satt och språkade en hel natt, rökade ikapp och jag åt smörgås medan han fick sin näring genom en slang in i magen.
Kommentarer
Trackback