En förälskad mans bekännelse
Det har varit en lång dag. Man vaknade. Man drack kaffe. Man pratade med kvinnan om att vi borde köpa kattmat, hundmat och nått mer. Sen hände inte så mycket.
Jo, på tal om inget. Vi förlovade oss idag.
Vad falls, säger den häpna läsaren. Skit du i det säger jag :-) Nä. Skoja bara. Även om det inte var så roligt. Men. Vi knatade in på bästa möjliga ringförsäljare i staden Borås, köpta ett par ringar, knatade runt lite till. Bara för att dra ut på det men jag misstänker skarpt att det var mest jag som njöt av den promenaden. Sen gick vi in i Carolikyrkan, stirrade en stund i taken och på väggarna och kom rörande överens om att jag inte tror på gud, sen gick vi ut, satte oss på en bänk och sedan fiskade jag upp de där ringarna ur fickan, frågade om kvinnan med de långa benen och de många tankarna ville förlöva sig mig mig, fick ett ja och på den vägen är det.
Nå. Eftersom detta inte är en tonårsförlovning så betyder detta att vi ska gifta oss. Jomen. Bara en sån sak. Men det var itne jag som friade. Nope. Det var hon och vad fan ska man säga. Ett nej hade ju varit idioti att ens tänka på så klart det blev ett ja. Jag har varit gift en gång innan. Det gick inte så bra. Men denna gången känns det som att det kan bli förbannat bra. Visst är vi rörande överens om att det kan gå åt helvete, men man lever faktist bara en gång. Det är vi inte alls överens om men så ser jag det. Döden kommer, och inte fan vill jag ångra att jag inte gjort allt jag kan för att älska. Och jag älskar så in i helvete. Mycket.
Jag vet inte hur det gick till. Inte hon heller. Men det gick. Till.
Så. Ett behandlingshem. Många dikter. En massa jobb. En smula gräl och en massa älskog. En hund att gå ut med och en katt som hittar sin plats i mitt liv fast mitt liv är totalt,. totalt annorlunda än det var för bara två månader sen. Eller om det är tusen år sedan. Jag vet inte längre. Jag skiter i det. Jag tänker inte, vill inte, vägrar sluta röka. Men. Men. Jag är lycklig och... tja. Det är väl nått förbannat bra....
Jo, på tal om inget. Vi förlovade oss idag.
Vad falls, säger den häpna läsaren. Skit du i det säger jag :-) Nä. Skoja bara. Även om det inte var så roligt. Men. Vi knatade in på bästa möjliga ringförsäljare i staden Borås, köpta ett par ringar, knatade runt lite till. Bara för att dra ut på det men jag misstänker skarpt att det var mest jag som njöt av den promenaden. Sen gick vi in i Carolikyrkan, stirrade en stund i taken och på väggarna och kom rörande överens om att jag inte tror på gud, sen gick vi ut, satte oss på en bänk och sedan fiskade jag upp de där ringarna ur fickan, frågade om kvinnan med de långa benen och de många tankarna ville förlöva sig mig mig, fick ett ja och på den vägen är det.
Nå. Eftersom detta inte är en tonårsförlovning så betyder detta att vi ska gifta oss. Jomen. Bara en sån sak. Men det var itne jag som friade. Nope. Det var hon och vad fan ska man säga. Ett nej hade ju varit idioti att ens tänka på så klart det blev ett ja. Jag har varit gift en gång innan. Det gick inte så bra. Men denna gången känns det som att det kan bli förbannat bra. Visst är vi rörande överens om att det kan gå åt helvete, men man lever faktist bara en gång. Det är vi inte alls överens om men så ser jag det. Döden kommer, och inte fan vill jag ångra att jag inte gjort allt jag kan för att älska. Och jag älskar så in i helvete. Mycket.
Jag vet inte hur det gick till. Inte hon heller. Men det gick. Till.
Så. Ett behandlingshem. Många dikter. En massa jobb. En smula gräl och en massa älskog. En hund att gå ut med och en katt som hittar sin plats i mitt liv fast mitt liv är totalt,. totalt annorlunda än det var för bara två månader sen. Eller om det är tusen år sedan. Jag vet inte längre. Jag skiter i det. Jag tänker inte, vill inte, vägrar sluta röka. Men. Men. Jag är lycklig och... tja. Det är väl nått förbannat bra....
Kommentarer
Trackback