WoBWorld

Fy fasen vilken otäck mardröm jag nyss hade. Jag var i en ubåt som sprang läck och det gällde att ta sig ur båten så fort som möjligt men när jag skulle klättra upp för en stege så kunde jag inte röra benen. Men sen fick jag hjälp underifrån av killen bakom mig att klättra men när vi öppnade luckan som skulle ta oss ut så var vi fortfarande under vattenytan så vi sjönk som en sten. Jag vaknade just som vi sjönk, sjönk, sjönk ner mot allt det svarta under oss.

Det är andra gången på bara ett kort tag sedan jag drömmer just den drömmen. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att jag känner det som om jag sjunker utan kontroll vad jag än gör.

Nu vet jag knappt om jag vågar sova igen. Men jag vågar inte heller vara vaken.

Ett pikant dilemma.

Nu har jag konfronterat modern med att jag kände mig bortgjord, förringad och blev ledsen av att hon klankar ner på mig inför främmande männiksor i hemtjänsten. Svaret jag fick var ett hånfull skratt bara.

Jag tänkte att det är lika bra att backa om detta, nu har jag sagt vad jag tycker. Det får räcka med det. Att försöka prata känslor med morsan bara går inte. Hon är helt hopplös på det. Sådana håller man för sig själv. Jag orkar inte bråka och inom 2 veckor så flyttar jag ju så.

Ok. När jag tittar mig omkring så upptäcker jag att jag dragit ner persiennerna och dragit för gardinerna framför fönster och balkongdörr. Det känns liksom tryggast så. När jag är så här upprörd och hela kroppen går på högvarav kan jag få för mig att det känns som om jag ska dras till fönster eller balkong och ramla ut. Det är värre om det är högt upp, här ligger ju lägenheten ju nästan i markplan.

Jag vet att det är snurrigt och inser ju själv att det bara är ett hjärnspöke men det är ändå förbaskat irriterande. Känns precis som svindel fast jag sitter på en soffa i ett vardagsrum. Nästan lite psykosaktigt även om det inte är någon riktigt psykos eftersom jag är medveten om att känslan är fel.

Jaja, det händer ju bara när jag är riktigt uppsnurrad. Eller om jag är bakis. Idag är det ju ett enda elände med en kropp som snurrar på helt utan att jag kan göra nått åt det. Börjar känna av lite ångest med. Det börjar blir svårt att svälja, en klump i halsen. Det lilla vita bruset i skallen och den lilla murrande motorn startar sakat upp så jag ska nog lägga mig ner en stund tror jag för att lugna ner mig så gott det går. Kanske skulle man ta lite mer mediciner med.

Tja. Det löser sig väl kan jag tro.

Så härligt galet snurrig jag känner mig. Redan svettig på ryggen så det rinner och hjärtat slår trumvirlvlar i bröstet på mig. Lusten att hålla mig vaken idag är klart förminskad, skulle helst bara lägga mig och sova och släcka ner systemet i några timmar. Men nu tog jag mig lite lugnande så får vi se om det lägger sig om en halvtimma eller en timma. Det är just de lugnande som håller på att ta slut så jag bara måste upp till torget för att hämta ut mer på apoteket. Det kan jag inte strunta i för då har jag inget som kan få ner mig förutom alkohol och det ska jag försöka undvka.

Men det är förbannat tråkigt när kroppen bara löper amok såhär på detta sättet. Finns liksom inget jag kan göra själv för att det skall sluta. Jag har provat att yoga, meditera, gått igenom mängder med avslappningsband och olika övningar med det är hopplöst.

Det behöver inte alltid betyda att jag får ångest av det hela, även om det oftast brukar sluta med ångest. Men man funkar inte i vardagen när man känner sig som om man just sprungit 18 varv runt huset i en bävernylonskiddräkt. Svettas, hjärtat pickar och slår, darrar, hyperventlierar. Nu sitter jag bara och hoppas att det inte blir sån eländig ångest av det för då lär det stå en panikattack  och vänta.

Tja, vi får se vad det blir av det hela på.

Fasen. Jag somnade så gott i soffan men vaknade och var tvungne att gå upp och pinka och nu kan jag bara inte sova. Vilken tragedi. Eller nu tog jag väl i, men det vore trevligt med lite mer sömn känner jag. Behöver sova, helt klart.

Men det verkar vara hopplöst. Hungrig har jag gått och blivit med. Jag sitter och fundera på att länsa skafferi och kylskåp på nått gott men samtidigt borde man ju inte sätta sig att äta mitt i natten. Men men, det får bli som det vill med det där.

Om 2 timmar startar morgontv så då kan jag tänka mig en kopp kaffe och lite tvgluttande. Fram tills dess får jag väl läsa eller nått. Något ska man ju göra liksom.

Fan, jag försöker, jag försöker verkligen att titta på Wallanderfilmen på tv men jag blir bara helt förstörd av det dåliga skådespeleriet, den overkliga historian och att de kallar folk utvecklingsstörda.

Jag pallar bara inte med svenska deckare. De är så många mil från Engelska eller Amerikanska förlagor.  De Engelska är liksom mysiga oftast och de Amerikanska är verkliga. Vem i hela fridens namn kan tro på intrigen i fuckin´ Wallander? Och måste skådespelarna vara så förbannat usla? Ola Rapace har fan inte gjort något vettigt sedan den fullständigt LYSANDE "Tusenbröder". Vi snackar "allt om min buske" liksom.

Wallander my ass

Jag sitter här och blir förbannad på livet. En helig ilska som uppfyller mig. Vad i hela fridens namn har jag gjort för att jag ska behöva må så här? Vad är det för mening med ett liv där man för ett ständigt krig med sin egen hjärna?

Fan, jag är i grunden en positiv person (jaja, skratta inte nu hahah) tro det eller ej. Jag ser hygglig ut förutom all övervikt, jag är hyffsat smart och jag är rolig. Men sen ska livet jävlas med mig genom att ge mig och min kropp signaler som bara inte borde finnas där.

Visst fan kan man bli galen för mindre. Ett litet, pyttelitet, område i hjärnan ger mig signaler om att jag är i dödlig fara fast det inte finns något att vara rädd för. Fan, en del lever sina liv på att bli höga på den där känslan. De hoppar ur flygplan, klättrar i berg och gör allt för att skrämma sig själva vettskrämda. Själv räcker det att jag ligger på soffan för att jag ska bli vettskrämd. Är det rättvist?

Fast livet är ju inte rättvist förståss. Det finns så många som har det sämre än jag. Fattiga, svältande, handikappade. Men jag är mig själv närmast och just nu är jag sur som satan på livet för att det gett mig gåvan att vara skitskraj helt utan anledning.

Förövrigt kan jag berätta att kaffe med kolsyra inte är nån hit. Alls. Hur vet jag nu detta då, frågar sig den förvirrande läsaren? Jo, igår morse när jag fortfarande var kvar i stugan så hade jag bara en flaska vatten kvar, dessutom kolsyrat vatten. Men, som alla vid det här laget vet, så får inget stå mellan mig och mitt morgonkaffe.

Så jag hällde i det bubblande vattnet i kaffekokaren i den trygga förvissningen att bubblorna skulle försvinna vilket de också gjorde.

Men sen var ju kaffet så förgjordat varmt så jag tänkte att "jag håller lite vatten i det så att det svalnar lite". Jag hade bråttom att få i mig kaffe serru.

Resultatet blev kaffe med bubblor. Nått av det värsta jag smakat på. Enda fördelen var väl att koffeinet kickade in rätt snabbt.

Men jag kan redan nu råda den afförsman som tror sig kommit på nått där i det där med att kolsyra kaffet att lägga ner idén.

Hua.

Nä, idag var ingen bra dag. Magsur och ångestfylld. Vet inte riktigt varför jag mår så kass. Legat på sängen så mycket jag orkat under eftermiddagen. Man kan ju tycka att det låter vilosamt men jag har mest snurrat runt och hit och dit på madrassen. Känner mig lite knepig. Kan inte sätta fingret på vad det är men oroligt är det. Nä, det här kunde jag klarat mig utan.

Magkatarr. Inget att leka med. Hela magen på mig är i uppror. Halsbränna och magknip. Eländes bedrövelse och katastrof. Som det ljudhuvud jag är har jag försökt dämpa allt det där brännande med kaffe och ciggaretter. Gick ju såklart inge vidare. Givetvis talar de på tv om vinterkräksjukan. Såklart så blir jag inbillningssjuk direkt. Men med tanke på att jag knappt träffar någon överhuvudtaget förutom Min Hustru och våra barn så vet jag inte rikitgt vem som skulle kunna tänkas ha smittat mig.

Nä, det är en helt vanlig magkatarr som spökar. Den dyker upp lite titt som tätt och hälsar på. JAg borde givetvis inte röka så mycket. Eller dricka så mycket kaffe. Eller äta på regelbundna tider. Eller ha en vettig dygnssrytm. Eller gå ner en 30 kilo. Tja, som sagt. Det är mycket jag borde ändra på. Men fram tills dess så får jag väl dras med den eviga sura magen. Kan magen ställa till det för mig så kan jag väl djäklas tillbaka. Bara för att jag kan liksom.

Var det någon som sa kaffe? Ja tack.

Så var dagens första panikattack avklarad. Jag skulle föröka äta lite frukost men jag var så spänd att jag inte kunde svälja maten. givetvis trappades det hela upp så tillslut fann jag mig själv liggande i sängen och gjorde föga lyckade försök att slappna av. Det hela varade väl i en halvtimma ungefär. Sedan kunde jag gå upp med bultande huvud och slänga i mig lite cornflakes medan jag var åtminstone lite avslappad.

Jag hoppas att jag får komma till sjukgymnastien snart. Det har ju gott och väl gått tre månader sedan remissen kom in. Min handledare skulle försöka snabba upp ärendet. Det vore skönt att kanske lära mig att slappna av. Jag har lyssnat till avslappningövningarna jag har i datorn. "Lägg dig eller sätt dig så bekvämt som möligt..." Den delen klarar jag. Men resten. Jag får bara obehagliga känslor när jag ligger där och andas lugnt och går igenom alla muskler som skall slappnas av. Kanske kan jag även få nån lindring till min whipplash när jag ändå är där. För det är ju lite där problemet finns. Att jag blir så spänd i axlar, nacke, käkar, tunga så att ibland domnar vänster sida av ansiktet bort, som om det somnar liksom. Jag få ticks i ansiktet, käkarna låser sig. Jag kan inte äta, maten bara rullar runt i min mun men jag kan inte äta. Absolut inte bland folk. Då blir det sju resor värre. Den enda gång jag kan äta normalt är på kvällen efter att jag tagit min somntabletter. Då blir jag lite avslappas så då passar jag på att äta. Äta helt fel visserligen, men jag äter i alla fall.

Det riktigt eländiga med detta är ju att jag skulle behöva äta regelbundet för att kunna må bättre men jag kan inte äta när jag är spänd. Lite moment 22 där.

Jaja. Då får vi se vad dagen har mer att bjuda på.

Börjde fundera när jag var på balkongen för att röka. Ska mitt liv vara såhär? Vad är meningen med mitt liv? Att ligga i sängen och hyperventliera timma ut och timma in. Att ställa mig bredvid familjen, att liksom inte vara med i matchen. Jag har inget att erbjuda, inget att ge. Dystra tankar på en söndag, jag vet. Men ändå. Jag glider sakta ifrån alla jag älskar. Egentligen skulle jag lika bra kunna bo nere i stugan. Gång på gång på en dag får jag avbryta det jag håller på med för att smita in i sovrummet, lägga mig på sängen och brottas med ångesten som tagit över en sån stor del av mitt liv.

Mitt arbete har ångesten tagit ifrån mig. Min vardag är full av ensamhet och dunkla tankar. Ändå lever jag mitt i livet. Jag har min underbara fru som än så länge står ut med mig. Barnen som bara kan försöka förstå vad deras far håller på med. Det spelar föga roll om solen skiner eller regnet piskar asfalten utanför mitt fönster. Jag har fastnat, min själ har krympt gång på gång tills den nu bara består av en blek skugga. Få saker engagerar mig. Få ting är mig kära. Få solstrålar når mig. Jag vill, jag vill, jag vill leva. Att inte vara rädd för allt och alla. Att kunna lyssna till min kropp och där endast höra frid. Jag har sällan en vilopuls under  90.  Hela  kroppen  signalerar att jag har fullt upp med något svårt, något farligt. Ändå sitter jag bara på en stol och kikar ut genom fönstret.

Rädd för att dö, livrädd för att leva. Som sagt, dystra tankar på en söndag. Men så ser mitt liv ut då och då, när jag vågar tänka tankar överhuvudtaget. Jag vet ju, vis av tidigare höstar att när mörkret kommer och sveper in oss i sin kyla, att jag blir sämre när vi når oktober. Kanske skulle jag må ännu sämre om jag inte hade min medicin? Vintern närmar sig och jag borde kanske gå i ide nångång i september. Sova bort vinterkylan och inte vakna förrän i april. Men det kan jag ju inte. Så jag får hänga med på vinterresan, tillsammans med er andra. Längta till våren, till sommaren nrä allt bli lite lättare. När man kan sitta vid Viskan och titta på ankor som simmar och båtar som puttrar omkring. Känna doften av vatten, sol och nyslaget gräs. Läsa tidningen under ett parasoll. Dricka kaffe i trädgården eller gömma sig från sommarregnet.

Jag får hålla i mig. För det är ju bara ett halvår som skiljer min själ från lättheten av att leva. Bara ett halvår.

Hmmm. Det gick inget vidare det där med utekväll. Jag fegade ur så Hulda Hustrun ringde en kompis som skulle följa med henne på cabaren. Jag är så besviken på mig själv. Så nu sitter jag hemma och saknar min Vackra Kvinna så det nästan värker i hjärteroten. Det kan inte vara lätt att vara gift med en sån som mig. Livet blir så begränsat när jag mår dåligt. Det liksom smittar av sig på alla andra i familjen.

Men jag vågade helt enkelt inte riskera att jag skulle få panikfnatt där. Då är det bättre att Hulda Hustrun kan koppla av, äta lite och ha det trevligt med någon som inte sitter och kallsvettas och ränner till dass för att hyperventliera hela tiden. Jag kan bara hoppas att jag kan småsmyga mig ut, lite i taget tills jag vet att jag klarar en sån enkel sak som att vistas bland främmande människor.

Nä, detta var inte kul alls.

Så tröttsamt att var förkyld. varje gång jag ska svälja så känns det som om jag äter rakblad. Huvudet dunkar lite käckt rytmiskt, dansar som om det vore ute på en egen tripp på krogen. Fast blir det int evärre än så här så går det ju att stå ut. Försöker ladda batterierna till datamusen men det är lögn i helvete att få in kontakten till laddaren i eluttaget. Vi har en såndär klump med flera uttag. Jättepraktiskt om man bara fick in några kontakter i den. Klumpen är petskyddad så till den milda grad att man inte får in en kontakt innan man har slitit med eländet ett bra tag, svurit minst 5 gånger och svettats floder. Så helt plötsligt då glider kontakten in, som om den inte haft den allra minsta svårt att sätta sig till ro. Petskydd i all ära men man skall väl i alla fall kunna sätta i en kontakt?

På torsdag skall jag och Hulda Hustrun på schlagercabaret. Det var Min Vackra Kvinnas mormor som vunnit biljetter. Det gäller att passa på att göra något kul ihop, jag och Hulda Hustrun, nu när jag mår rätt ok.Man vet aldirg när jag kan ramla ner igen, men just nu känner jag mig rätt stabil. Ångesten hålls i någorlunda schack av medicinen. Så då passar det ju bra med en liten festkväll.  Men det är på torsdag det. Först så gäller det ju att jag har kuretat förkylningen tills dess. Eller i alla fall inte är allt för sjuk.

Att det ska vara så förnicklat svårt att somna. Jag har visserligen alltid haft svårt för att somna men vän av ordning kan ju tycka att jag borde har det lättare med det där sen jag började med sömnmedicin. Och det också gjort. Men sedan jag fick min nya medicin hr jag plågats av kraftiga myrkrypningar i benen. Och medicinen jag fick mot det funkar nog inge vidare. Inte på mig i alla fall och inte i den dosen.

Så nu sitter jag uppe fast jag är så trött att jag nästan ramkar ur stolen. Och givetvis smet Lancelot, vå ena katt, ut på balkongen och upp på förnsterblecket jämnte balkongen så nu kan jag inte bara knata iväg och lägga mig, jag måste vänta in katteländet.

*SUCK* vad trött jag blir. Eller är till och med. Ska nog ta ett bloss och sedan gjöra ett nytt försök att gå och lägga mig. Det är ju natten nu ju.

Fasen vad det retar mig att mopeden blev stulen. Bara så ni vet. Hoppas att de bryter benen av sig de som stal den.

Nån har snott vår moped. Trots att den var låst med en kätting och ett rejält hänglås. Det verkar som om de har gjort det på morgonkvisten för Hulda Hustrun har för sig att hon såg den på morgonen. Sen var den bara borta. Man blir så förbannad att orden inte räcker till. Vi lär ju inte ha råd att köpa nån ny moped. Nu får min äldsta son gå till skolan igen. Och jag som tänkt plocka isär motorn nu i vinter för att renovera den. Att folk inte kan låta saker vara. Och att folk vågar. Den stod ju faktiskt precis utanför på gården. Nästan nedandför våra fönster åt det hållet.

Så har jag då varit uppe på lasarettet för att ta de där blodproverna. Hulda Hustrun fick följa med som stöd och det var nog tur det. För när man väl anmält sig i en kassa, lämnat sin bricka och betalat skulle man anmäla sig i en annan kassa. Igen liksom. Men det var ju bara ett smärre irritationsmoment. Sedan var det meningen att man skulle sitta och vänta en kvart, för att vila kroppen liksom. En kvart. I ett väntrum. När man har panikångest kan en kvart bli väldigt, väldigt lång. Jag satt där och svettades, darrade och mådde allmänt skit. Hade inte Min Vackra Kvinna varit med hade jag nog ställt mig upp och gått kan jag tro.

Nu satt jag den där kvarten och några långa minuter till. Sen var ju själva provtagningen i sig en ren njutning eftersom jag visste att jag snart kunde gå ut till bilen. Men nu är det gjort för denna gången. Det enda var att de inte tog ett utav proven där på labb utan jag hänvisades till kliniken som beställde provet. Och när jag nu ringde dit så var alla på lunch. Så klart. Men det är ett värdsligt problem. Nu är jag fri och ledig att göra vad jag vill i alla fall. För som sagt, jag hatar väntrum. Nu kan jag lätt säga att den nya medicinen int ehjälper något vidare i sådana situationer. Men det blir väl bättre kan jag tro.