WoBWorld

"I want you" med Beatles måste vara världens bästa pop/rocklåt alla kategorier. Jag formligen älskar den låten. Speciellt gitarrdelen, det instrumentala partiet, i slutet. Jag tänder snabbt på musik och blir kär i många låtar. Men denna låten återvänder jag alltid till. Det går i perioder det där. Men så hör jag den av någon anledning och så är jag fast igen. Minnen från pojkrummet där man satt och rökte och lyssnade på denna låten dyker upp som välkomna gäster. Musiken är blytung utan att bli hård. Lennons sång så fylld av längtan, ångest, åtrå att man baxnar. Hela Abbey road aäbumet är lysande. Enligt min enkla mening det absolut bästa Beatles någonsin gjorde. De slutade med en bang liksom. Så bra, så bra, så bra.

Kom på att jag inte lyssnat på min Beatles på ett bra tag. Man ska ju inte förslösa sina plikter så för att råda bot på det hela slängde jag på Rubber soul. Att tänka sig att skivan är 41 år är sanslöst. Otroligt. Det känns som om den kom ut om inte igår så i alla fall i förrgår. Så bra, så sprudlande av liv, så vital, så frisk, så jätte jätte bra. Märklig samling människor de där fem. Lennon, McCartney, Harrison, Starkey och producenten Martin. Att pumpa ut skiva efter skiva, låt efter låt med samma höga klass. Visst tusan finns det lågvattenmärken. Men de är oftast då bra att vem som helst skulle vilja misslyckas med just det stycket. Det är så bra, så bra, så bra. Nu är jag glad igen.

Kom p ådet bästa, absolut bästa, sättet att få en optimal början på dagen nu när det redan gått lite snett från början. Lite Sinatra givetvis. Att jag inte tänkt på det förut? Lösningen fann ju precis mitt framför näsan på mig. Nu har jag redan börjat medicineringen genom att så fort jag kom på det sätta på lite Francis i högtalarna. Det borde läka även den mest oroliga själ. Till exempel min.

"My name is Earl" på g igen. Good times, good times!

Får bli en Blues dag i dag. Champion-Jack-Dupree passar som handen i handsken.

Efter att i tur och ordning ha snöat in på Johnny Cash och Bob Dylan under våren har nu turen kommit till Depeche Mode. Mina gamla ungdomshjältar. Jag har kvar mina skolkataloger och lite gamla skolböcker. Där har jag på varje tom yta krafsat ner "Depehe mode e bäst"! ""Howard Jones är bra" eller kort och gott "kraftwerk". Jag var bland, mycket annat ,synthare på den tiden man var antingen rockers eller syntare. Jag har alltid haft lite svårt att acceptera att man måste in i ett fack och jag var redan som mycket ung allt för spretande i min musiksmak för att passa in i någon fördig mall.

Med en skivback som innehåll Elvis, Beatles, Acdc, Iron Maiden, Kraftwerk, Def leppard, Rolling stones, John Lennon, Spike Jones, Howard Jones, Bukka White, Bertil Boo (jo det är sant) och mycket mycket annat kan man nog säga att jag var vidöppen i min musikssmak. Men de stora hjältarna var nog allt Depeche Mode. Och framför allt drogs jag till syntharnas kultur och jag klädde mig otvetydigt som en synthare, allt från de olikfärgade hårslingorna till de stora byxorna. Estetiken appelerade på mig.

Jag var dessutom enda syntharen på en skola som nästintill drevs av rockers. Det lockade mitt rebellhjärta. Kraftigt. Jag fick mycket stryk för det där, men för attt låna ett citat från min egen son, som troligen har lånat det med från nån : "You laugh because I´m different, I laugh because Youre all the same". Och såhär efteråt, var det värt att få stryk för? Yeps. Ibland möter jag mina gamla plågoandar. Oftast har de förvandlats till småfeta, tunhåriga små minigubbar. Jag är likadan, men jag har i alla fall min stolthet att inte komma som från en getflock.

I vilket fall som helst håller jag på att gå igenom hela Depeche Modes skivkatalog. Och finner till min glädje att allt håller, förutom kanske från de två första skivorna som har åldrats lite utan den värdighet som resten av skivorna gjort.

Att sedan Johnny Cash gjorde en bättre verson av "Personal Jesus" får väl Depeche förlåtas för. Ja menar, Cash är Cash.

Dr Cox i Scrubs är härmed utnämnd till veckans manliga förebild.