WoBWorld

Jag pressar in mig själv i min bur. Som för att bli verkligt fri. Ingenting är viktigare än att sitta där inne och titta på världens alla hjul som snurrar. Låta tiden rinna iväg och veta att jag är den som styr över dess flöde. Helt enkelt genom att sluta försöka styra, genom att släpp all kon(s)troll.

Allt det förunderliga slår mig smeksamt och kärleksfullt på kinden. När jag rycker till skrattar det porlande och jag kan bara se dess storhet. I dagar som alla är fredag eller lördag eller första dagen efter den första dagen på semestern lever jag i iver. För att hugga mitt namn i sten och mitt huvud i alla världens väggar.

 

 

Överhettad igen. Manodepressiv utan depression. Ett steg itaget. I, tag, et.

Min aska ska blandas med de som brinner med mig, för mig, på grund av mig, fast mig.

Katten ligger bredvid mig, hunden tittar på oss. Sodom och Gomorra. Det ståndar för lite cencur i världen. Mer av kontroll. Mer avdrag. Mindre tankar. Fria.

Att ett äktenskap kan göra människan sönder och samman bryr sig de homosexuella om. De tigger, ber, kräver att få gifta sig. Dumma är de. Så dumma.

Min konst har bytt plats med mattorna. Fel, mattan. Jag har bara en. Allt annat är golv och yta.

Nu ska jag spela gitarr. Högt och fan ta den som stör oss.

Jag vet. Lättviktigt, inte PK, inte rätt, fel och allt som är dumt.

Men såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå bra!!!!

Om du bara lyssnar.

Varifrån kommer han, WoB? Varför är jag honom och varför är han jag? Mest för att jag vill ha det så. Ett alternativt liv, en tillvaro som inte är så krånglig. Han är den som är stark och kvick och orkar med att vara varje sekund i livet. Själv är jag inte alls sådan. Fast jag är ju WoB.

Namnet är en ihopsättning av Dr. Winston O´Boogie. Något som John Lennon kallade sig under ett tag när han var som mest förvirrad och söndrig. Hans person har alltid talat till mig. Att predika kärlek och fred och samtidigt vara så gnistrande arg och ansvarslös och trasig. Motpolerna mellan att ropa Hjälp och le. Att åka jorden runt och berätta djupt från själen och mötas av skrik.

Just because har alltid varit en sådan där låt som jag återkommer till. Texten är väl kanske talande för hur jag lever mitt liv. Att hela tiden vägra. Att kasta sig ut fast det gör så satans ont.

Så. Dr. Winston O´Boogie talar i mitt ställe. En ytterst banal rocklåt som säger allt. Om man bara lyssnar.

Nobody loves you when you're down and out
Nobody sees you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you scratch mine

I've been across to the other side
I've shown you everything, I got nothing to hide
And still you ask me do I love you, what it is, what it is
All I can tell you is it's all show biz
All I can tell you is it's all show biz

Nobody loves you when you're down and out
Nobody knows you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you knife mine

I've been across the water now so many times
I've seen the one eyed witchdoctor leading the blind
And still you ask me do I love you, what you say, what you say
Everytime I put my finger on it, it slips away
Everytime I put my finger on it, it slips away

Well I get up in the morning and I'm looking in the mirror to see, ooo wee!
Then I'm lying in the darkness and I know I can't get to sleep, ooo wee!

Nobody loves you when you're old and grey
Nobody needs you when you're upside down
Everybody's hollerin' 'bout their own birthday
Everybody loves you when you're six foot in the ground

Nobody loves you when you're down and out
Nobody sees you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you scratch mine

I've been across to the other side
I've shown you everything, I got nothing to hide
And still you ask me do I love you, what it is, what it is
All I can tell you is it's all show biz
All I can tell you is it's all show biz

Nobody loves you when you're down and out
Nobody knows you when you're on cloud nine
Everybody's hustlin' for a buck and a dime
I'll scratch your back and you knife mine

I've been across the water now so many times
I've seen the one eyed witchdoctor leading the blind
And still you ask me do I love you, what you say, what you say
Everytime I put my finger on it, it slips away
Everytime I put my finger on it, it slips away

Well I get up in the morning and I'm looking in the mirror to see, ooo wee!
Then I'm lying in the darkness and I know I can't get to sleep, ooo wee!

Nobody loves you when you're old and grey
Nobody needs you when you're upside down
Everybody's hollerin' 'bout their own birthday
Everybody loves you when you're six foot in the ground

Jag har blivit en främling inför mig själv. Jag inte inte jag är inte jag är inte jag är inte mig. Jag är. Jag bara är. Dammtussar som försvinner. Mina händer som jag ser göra saker, tvättar bort vinfläckar, röker en upphittad cigarett. Klappar katten. Solen som skiner. Natten som kommer. Jag har bestämt mig för att ta bussen till staden för att köpa mer att dricka. Inte för mycket, inte mer. Min son kommer i morgon och jag vill att han ska åka härifrån stolt över sin fader. Precis som jag är stolt över min svaga, veka, döda pappa.

Mina rum är vansinnigt ödsliga. Det fattas en hund och en vacker kvinna som gav sig åt mig. Åt allt det där som bubblar, sparkar och kastar i mig. Jo. Jag blöder. Inte mer än vanligt men från andra sår. Men kniven satt som vanligt i min egen hand. En dag kommer jag att dö. Jag vill inte dö. Men lungorna värker av för mycket cigaretter eller efter hungern efter en ny. Jag samlar tobak på golvet. Samma golv som jag går på. Som hon gick på. Som vi var på. Oss golv.

Jag har börjat tänka på samma språk som henne. Samma uttal. NEJ!: Precis så. Som en loop som löper genom ryggmärg, lillhjärna, storhjärna, pannlob och tillbaka till ryggmärg igen. Hon svarar inte i telefonen. Jag skriker i min tomma, ödsliga lur. Lur. Lur. Vilket jävla ord. Lur. Men jag vet att hon älskar mig. För det har hon sagt så det är lugnt. Men. Jag vill höra henne, se henne, kyssa henne. Smeka henne. Vara henne. S.

Jag blev så rädd. Hon vill förändra sig för att göra mig glad. Men. Hon är ju underbar. Redan nu. Men hon ville veta. Så jag berättade att... tja, min dröm om hur en kvinna ser ut. Men jag blev rädd. För jag orkar inte, vågar inte, kan inte, förändra en människa till så att den behagar alla mina sinnen. Det blir aldrig bra. Vi pratade smink, kjolar och höga klackar och jag blev mer och mer rädd för att jag redan höll på att förstöra det som är hon.

Så. Jag blev elak. För att stöta bort. För att väcka upp. För att... Vi blev elaka. Oss var elaka. För ingen som helst mening. Hårda kanter som möttes. Utan störthjälm rakt ner i blankis. Fönster utan gardiner och en flaska Gin i köket.

Jag vill att hon, oss, är som oss vill. Inte som jag vill. En dröm är inte verklig förrän du vaknar upp ur den.

Så. Jag blev rädd. Jag blev livrädd. Vettskrämd. Jag har vant mig vid att gå genom livet utan att påverka mer än min toalett och min katt. Ensamt och obekvämt. Men. Nu har jag fått en gåva. Fan vet vem som gav mig den och jag bryr mig inte ens om att säga tack. Men jag har den. Gåvan. En annan människa som tycker jag är vacker och begåvad och klok och som säger att jag kysser bra. Hur i hela friden ska jag kunna ge mer utan att fläcka? Som att ha på sig en kritvit skjorta och äta en dundermiddag.

Jag är så rädd. Så rädd så rädd.

Gud. Elller nån. Eller du. Eller din granne eller din grannes vän eller kusin. Jag är livrädd. För helt plötsligt så är allt som det var innan operationen. Jag lurar lite på att, NEJ, inte nu. Inte mer minthsmak i munnen, inte mer tunnelseende, inte mer märkliga känslor av att inte känna igen sina egna väggar. Inte nu": För helvete. Då, när dom plockade bort den där hönsäggstora saken som satt i min skalle spelade det mindre roll. Men inte nu. Men jösses, jag är ju glad, Lycklig. Inte nu.

Så jag håller fruktan ifrån mig genom att skriva men ärligt talat så ser jag knappt skärmen. Jag har sovit, nån gång, ätit, men inte mer. Inte nu. Inte mer. Nej. Jag vägrar dö men nått är jävligt fel i skallen på mig. Igen. Hel.....ve.......te... NEJ. Inte nu. Inte när jag äntligen lever. Men, allt snurrar, allt smakar minth och jag kommer ihåg saker som inte har hänt.

Ok. Så det finns mer. De sade att det kan ske. Men... jag brydde mig inte så speciellt. Jag har slösat bort mitt liv och mina pengar och min tid på ingenting men nu vill jag inte slösa mer. Men det får absolut inte ta slut. Inte nu.


5-års överlevnad pratar de om. Men. Några månader kan man väl få? Jag ska, vi ska, jösses, jag har blivit vi, ska ju till Västervik i sommar. Men nått är totalt fel i min skalle. Jag känner det. Samma huvudvärk. Samma märkliga känsla av att vara någon annan stans. Samma förvirring när man går ut i köket och tänker "vart fan är jag". Samma kramper i benen, samma, samma, samma. Men jag har inte tid. Inte nu. Inte alls. Dö får jag göra i ett annat liv. Inte i detta tack.

Jo, jag är väldigt rädd. Jag har alltid varit väldigt rädd för att dö men nu vet jag ju att det kanske kommer ske och jag har inte tid. Inte lust. Inte....

Så. Jag tar en cigrarett till. Kanske en sömntablett för kvinnan med de långa benen blir småsur och jag inte sover. För jag är för mycket. Men.... hur ska jag vara då?. Jag är jag och det är därför jag är jag och inte du. Du är du och inte din granne. Men just nu så har jag en mycket obehaglig yrsel. Obehaglig är ett vackert ord. Betydelsen är hemsk men ordet är vackert. Gud. Eller nån. Jag är jätterädd. Jag vill helst väcka Irene och säga.... nått. Men hon sover så gott och hon vet inget om min.... lilla belägenhet att få... saker som växer i... panbenet. Nä. en Imovane och så sova. Och... nä, jag vet inte. Men.... jo jag är en gnutta livrädd.

Jag måste skriva och jag vet, det blir fel och snett och fult och fel fel fel och jag vet att man ska ha ett komma mellan alla de där orden men jag orkar inte knäppa fram det. Så det får vara. Jag borde sova. Kanse en smula. Bara låta hjärnan vila lite mellan varven men just nu så går den på övervarv. Jag vill skriva nått som betyde nått men det blir bara en massa bokstäver.

Jag är för mycket säger hon. "Jo, jag vet", svarar jag. För det är ju så. För mycket av allt. Just nu så är det för mycket av de där tre orden som jag inte får säga men som hon känner. Lennon sjunger om att jag komma förlora den där kvinnan och troligen är det sant. Så klart det blir så. Men, just nu? No way. Helvete i satans nope att jag kommer förlora henne. Du ser. Mina ord är fel och fula och jag vill röka. Hon hostar just nu. Innan hon somnade pratade vi om att röka och jag säger "ja tack". Men sen somnade hon. Men hon har rullat 5 cig åt mig att röka inatt. Nä,. Lennon. Jag kommer inte att förlora den här flickan, som är en kvinna. Nej, nej, nej. Den här gången ska jag göra allt rätt. Jag har inte råd med mer misstag.

Hon vaknar, hostar och är troligen snorsur på att jag spelar musik och knattrar på tangenter. Hon är sån. Varje natt säger hon " bort, bort, bort", Men på morgonen säger hon "hit, hit, hit". Så... tja låt henne snattra på natten då. Natten går över och sedan kommer den långa morgonen och den långa dagen och hela tiden så får jag vara nära och ja, jar råkar vara en smula kär. Hon har lovat mig att ta på sig en kort kjol men jag tror inte det kommer hända. Men å andra sidan. Bara tanken på de där långa benen i en kort kjol räcker för mig. Förresten, tanken på en kvinna, en männska som faktisikt tycker jag är nått att ha är otrolig.

Som sagt, hon säger jag är för mycket och jag vet. jag är ju det. Men denna gången, fel, den här gången ska man ju skriva, säga, tänka, ska jag vara precis, precis lagom. Fast. Tja. Jag är väl för mycket. Som hon säger. För hon har inte haft fel än så länge så...

Don´t let me down har vi sett tusen gånger på datorn och vi sjunger i perfekta stämmor. Hon en vag aning om an stämma ljusare men samma intensitet och hon förstår, hon vet precis vad jag vill säga med denna låten. Den är nog vår låt tror jag. Eller... Jo det är den. Och hon klarar inte den ljusa stämman i.... skit samma. Oh she done me good.

Så. Du sitter och funderar på vart WoB är i livet just ju. Jo. Han är på ett tak i London och spelar gitarr och är så¨förbannat lycklig och... tja.....

Ok. Vi har ett problem. Hon gillar inte Dixxy Miss Lissy och jag försöker förklara för henne att "men, för helvete, den handlar ju om dig". Men, näe. Men. Ok. Nått ska man vara överrens om att vara oöverrens om. Så därför, jag vet, jag pladdrar. Men. Kvinnan sover, katten är välsignad och hunden ligger på golvet. Så finns det mer en man, en stackars satans man som är elak och som älskar Elvis, Beatles och Sinatra behöver? Nope. Men. Hon är min Miss lizzzy och om hon inte fattar det så är det liksom inget problem. En smula vägbula på livet men för helvete, jag har klättrat upp på universums högsta topp och ramlar ner igen så en bula här och där känns inte som om det spelar så jätteroll.

Nå, säger du. Dizzy? Miss? Lizzy? Men för helvete säger jag då. Vet du ens vart Stockholm ligger? Jo, jag ska presentera det hela.

Min kära tant mamma frågade mig i morse, "är du lycklig då". Jo kära mor sade jag. För första gången på en miljard år är jag precis där jag måste vara. "Bra" , sade tant mamma. Behöver man mer?

Dizzy? Ja just det ja. Du vet ju inte vad det är. Jag vet vad det är men hon sover och gillar inte den låten. Men vi kan sjunga allt i stämmor. Hela tiden. Hela tiden. Hela tiden. Gud, som jag inte tror på, så, men Lennon har sagt allt har vi kommit överens om. Hon kan allt. Hon gråter när jag gråter och hon lyssnar när jag predikar och som sagt. Jag vill inte dö.

Dizzy?

Gud. Jag vill säg gärna säga hur mitt liv ser ut. Jaha, Bara den meningen blev ju helt fel. Känner jag. En kvinna med långa ben sover för första gången i min säng. Den svarta hunden ligger lite här och var och min livskamrat Chips är snorsur över att det ligger en annan människa i husses säng och att det springer omkring en svart vacker hund i min lägenhet. Så Chips ligger på min byrå i sovrummet och försöker desperat morra. Hon fräser och hon är sur. Som satan. Och jag? Gud, livet är underbart.

Vi har pratat och pratat och sagt ord som inte finns och pratat och orden har ramlat ur oss och varje gång sitter jag och tänker att Allah vad jag helt plötsligt har tur. En kvinna har lagat mat och vi har ätit och vi har rökat och rökat och rökat och hn säger "fan vad du röker". Jo men, säger jag. Men. Jag vet. jag pladdrar. Jag... det är för mer än för mycket. Hon känner igen alla Beatles-låtar och jag vet inte vad jag ska göra när hon sjunger med mig. Hon har lärt mig Pavarotti och att... ja herre je.

Nä. Jag är inte religiös. Jag har inte slutat tro på att man måste, måste, måste, måste vara en Working Class heroe. Snarare tvärtom. Fan ta, satan helvetes jävla skit och alla fula ord mot dem som inte orkar älska. Nä. Jag ger mig inte.

Igår var, nä, i förrgår, eller vilket år är det? Nån dag var jag och min dotter och tittade på Elfsborg och det var för mycket. Men jag fick inte skrika. För min dotter. Och jag har redan lovat att spöa arslet av hennes första pojkvän. Hon tittar på mig och säger "ok". Men de ska hit nästa vecka och besöka mig och jag är så stolt så glad så lycklig över... livet. Mina barn. Min sura katt. Irene.

Borta är all sorg. Allt som gjort så ont så ont och som gjort mig så rädd för mig själv. Borta är känslan av att vilja dö. Fan, jag tänker aldrig dö. Aldirg. Nä. Jag ska sitta här och älska Irene och reta upp er och göra er kanske en smula glada någon gång för att ni, du tänker "jaha, det är så det är".

Jag känner att jag inte kan skriva så bra. Men jag vet att jag om några veckor kommer skriva något som fan kommer få dig att kippa efter andan. Något som gör dig lika lycklig som jag är just nu, när den svarta hunden sover på golvet, mitt katt surar på byrån och kvinnan med de långa benen sover i min säng. Sova? Nä. Tror inte det. Jag funkar inte så. Jag äter när jag måste och sover när det blir akut. Resten av tiden så läser jag, skriver eller lyssnar till musik eller bara finns till. Nu? Vill jag inte sova. Men jag vill vakna i morgon och veta att jag för en gång skull är älskad för den jag är. För mina ord.

Älskar er alla. Chrille. Sergej. Larsa. Esko. gunilla som bara skällde en stund när jag pinkade i er garderob, Karin. Sofia. Susann. Mina barn. Missen. Falukorven. Sixtens matte, Svenne. Varginnan, Lennon. Elvis. Sinatra. Morrissey. Anna-Karin, Alexandra.,  Min katt. Min mor min far och alla som jag någonsin jobbat med. Men mest Irene. Allra mest Irene. Nobody told me. NOBODY told there will be days like these. Roll it. Roll it.

Jag är helt löjligt lycklig. Helt löjligt utom mig av sorg över att jag slösat så mycket tid på att leta efter denna kvinnan och att hon var den som fann mig och inte tvärtom. jag borde ju rusat fram på bussen och lagt mig på knä och frågat "får jag sova med dig"?.

Men. Livet är som det är. Och detta är den allra bästa dagen i mitt liv. Jag ska till årets första Elfsborgsmatch med min älskade vackra otroliga dotter, sen ska jag hem och sedan ska jag till kvinnan med de långa benen som rullar en cigg åt mig på morgonen och sedan bjuder på kaffe. Igår satt vi hela eftermiddagen medan solen sken i stadsparken och bara fanns för varandra och jag var så förbannat stolt och lycklig. Sen gick vi och åt kinamat, drack varsin öl och delade på en halvflaska rött vin, rökade, åt och pratade, pratade pratade. Jag har slutat blöda. Mitt blod rinner varmt i min kropp och jag vill skrika åt hela världen att WoB är sovande och Jonas lever.

Jag ringde till min kära tant mamma idag. Hon frågade hur det var och jag sade "jag är så kär att jag nästan dör". Min tant mamma blev väldigt tvekande. Men det har hon alltid varit till mina damer. Förresten får man inte säga dam för då blir tant mamma arg. Men, i morse sade jag att "jag har inte haft ett liv innan". "Jo sade kvinnan med de långa benen. Du har dina barn och Chips. Och nu har du mig och.... namnet på hennes hund". Jag satt där och försökte förstå. Men det blev för mycket. Så jag gick ut i köket. Rökte en cigarett. Funderade på vad hon sagt. Och då förstod jag. I hennes liv finns jag precis som hon finns in mitt liv. Vi är ett liv. En tillvaro. Var för sig men tillsammans. Vi kommer inte flytta ihop. Än. På många år. Men vi kommer finnas där för varandra. Att få gå ut i ett främmande kök med en nyfiken svart hund efter sig och finna en kvinna med långa vackra ben, perfekta bröst, platt mage och hår som doftar sommar och få kyssa henne och hon säger ingenting utan bara ger mig en nyrullad cigg. Finns det annat att leta efter?

jag försöker berätta för henne vad jag känner genom Elvis och Beatles och Lennon och hon kan dem redan. Vi sjunger i perfekta stämmor. Gud. Satan. Helvete. Jag är på något sätt lycklig. Jag är på rätt väg. Jag har hittat ett liv utanför droger och alkohol, fast det sade hon ju igår att "det är samma sak". Gud. Ja, det finns visst en gud. Eller nån som sitter och säger att.... What the hell Am I supposed to do?. Finns det nått jag kan ge henne som jag inte redan gett? Hon får allt. Allt. Allt. Allt. Allt.

Ok. Jag är en smula kär. det är inte hon. Eller, hon säger det inte. Men hon vägrar att jag går bort. Det räcker för mig. Resten av livet, hur länge det nu varar, för det vet man aldrig, så vet jag att jag fått en smula äkta lycka.,

Vänner. WoB sover. Han är trött. Men Jonas mår så bra att han håller på att spricka. Han ska tvaga sig, klä på sig, vandra ut i solen och möta kvinnan med de långa benen och mer behöver inte Jonas. WoB får sova lite. Han är värd det. Han har haft det en smula jobbigt så vi låter honom vila. Vi smyger runt honom och låter honom för en gång skull drömma vackert utan blod eller död eller våld eller smärta. Bara sova djupt.

Jonas däremot har absolut inte tid att prata med er. Jag har världens vackraste klokaste människa att möta.