WoBWorld

Idag är en bra dag. Gårkvällen bjöd på filmtittande. Con Air avslutade dagen och det finns väl inget bättre sätt att avsluta en vaken period med glittrande sol, brännande eld och snabba repliker?

Idag blev det till att sova länge. Jag tror jag gör så för att det är bekvämast. En frukost och sedan en utflykt till Knalleland. Att vandra omkring bland trötta söndagsflanörer är helt rätt. Efter det en snabb sväng hemmåt, där jag även kunde kika förbi den lokala affären och plocka ut mitt paket med Kent-boxen. Signerad och allt. Tradera är bra. Mycket bra.

Så nu sitter jag efter lunch och en massa samtal om allt och inget och funderar på att tvätta lite. Fast det är en dag i morgon igen. Varken jag eller mina kläder har så bråttom någonstans. Så. Mina oerhört tunga och tröga tankar rullar sakta runt i skallen och det bästa är nog att bara finnas till en stund till.

Utanför på trappen blev jag för några minuter bästa vän med en katt. Hon kråmade sig och sade till mig att jag bara måste klappa henne hela tiden. Min egen katt, Chips, har något vajsing med ena ögat och det upptar alldeles för mycket av mina känslor för att jag ska vara nöjd. Man blir som ett nervknippe när ens livskamrat blir det allra minsta krasslig. Fortsätter det imorgon så för jag väl ringa till veterinären kan jag tro. Hua.

Nä. Nu ska jag fortsätta rippa Kent-boxen så att jag har den på datorn. Det där med att hålla på och byta skivor är ju så lagom roligt.

Med stor risk för att återupprepa mig. Jag är så trött på att vara så trött. In i kropp och själ. Trött på att vara mig, eller i alla fall det som jag utstrålar. Varje gång jag tror mig ha funnit mig själv så finner jag att jag snarare uppfunnit mig. Hittat på och konstruera någon som jag vill vara. Vad som är kärnan i mig vet jag inte riktigt. Troligen någon total grå och skev och ful och dum. Men eftersom jag inte är nöjd med det så lägger jag på lager av lager av någon annan. Någon som jag tycker att jag vill vara.

Men den där tröttheten är nog lite vad jag behöver just nu. Att sova. Läka. Låta blodet pulsera i lugn och ro, sluta känna efter så förbannat mycket hela tiden. Bara låta saker vara som de där. För jag vet ju att jag kan ta tag i det där när jag vaknar. Bli en ny person. I skinande vitt med patos och samvete. En whistleblower av rang.

Jag är sannerligen en skada redan skedd, som han säger, han Berg. Doften från mitt samvete är tung och sötaktig. Den kväljer mig. Äcklar mig. Jag föraktar den lukten. En fara för alla. Kanhända en smula galen, troligen totalt tokig. Allt det där bittra och fula och skrämmande är jag.

Men. Det betyder inte att jag även kan vara gnistrande som is. Brilljant och stark. Men jag kommer bara inte överrens med mig själv. Så. Kroppen reagerar med att påkalla sömn. Allt medan min garderob svällt över av tomburkar och torra flaskor sover jag djupt och illa i min bädd. Vart den än nu står.

Kaffe för att vakna, kaffe för att känna. Tobak och ris. Hemmagjord cola och en köpt livsstil. Att sluta fuska, att börja läsa upp och ner och sedan vända sig bort och gå frammåt. När man svävar i rymden finns det inget upp eller ner. Bara ett enda stort varande.

Kvinnorna skyler sina ben igen. Vintern står och stampar och väntar på att ta mig härifrån. Drömmen om att kyssa en villig mun är bara ett dimmigt dis längs bak i huvudet. Alla talar om kärlek men visar vinande hat. Kemisk glädje och lugn. Mitt hjärta slår så hårt, så hårt och jämt. Blodet är en sörja av allt jag någonsin varit.

Det kommer andra dagar. Varma ljusa. Långt bort. Sen. Inte nu. Idag är sömnen min bästa vän. En kompanjon som aldrig sviker sina löften om att glömma allt för en sekund. All den rädsla jag känner viker och ersätts av färglös glädje och sorg.

Konstigt.

Helt otroligt. Jag har banne mig slagit ett nytt rekord, just när jag trodde att jag var färdigt med att slå något överhvudtaget. Tanken var att jag skulle lägga mig och läsa lite innan bussen gick igår. Sidådär 18-19 timmar senare vaknar jag. Hur är det ens möjligt? Att jag är trött kan väl ha sina små förklaringar i det ena eller det andra. Men att förova sig på kvällen? I ett halvt dygn? Hur tusan går det till?

Dessutom har jag drömt precis hur mycket mardrömmar som helst. Det har varit tidsresor, märkliga dimensioner som inte finns, evighetespromenader runt ett Borås som inte finns där en enorm sjö mitt i ett bostadsområde spelat en stor roll. Ghetton och rädsla för mina barns väl och ve. Vad det är som gör att man inte vaknar av den nk adär enorma skräcken kan jag banne mig inte svara på.

Så nu har jag i alla fall vaknat till och druckit lite kallt kaffe, rökt en cigarett, ringt ett mycket ångerfullt samtal till Motivationsenheten och funderar nu på att hoppa in i duschen. Det allra otroligaste är att jag fortfarande är bedövande trött. Men att ens närma sig sängen verkar totaltkorkat så det får jag väl undvika kan jag tro.

Tänk att jag aldrig ska kunna lära mig att göra något med lite måtta. Antingen sover jag inte alls, eller så sover jag hela tiden. Ändå har jag inte gjort något alls de senaste dagarna som kunde förklara den där sömniga känslan i kroppen. Ingen skörlevnad, inga execcer.

Jaja. Nog om det. Det är dags att vakna som sagt. Få lite fart och någon jäkla ordning på saker och ting innan det ballar ur totalt.

Strange days indeed.

Jag sitter och lyssnar till Born to run med Springsteen på Spotify. Det där programmet kommer bli min död. Hur ska man hinna sova när man har så mycket musik att lyssna till?

Det är märkligt men jag får precis samma underbara rysningar när Thunder road dundrar igång som jag fick allra första gången jag hörde den. En total känsla av frihet, eller ialla fall längtan efter frihet. Musiken som rasar fram genom alla de bilder som den skapar inuti själen. Det är nästan så att jag kan känna doften av det nyklippta gräset jag vandrade över när jag var 15 och fortfarande trodde att jag visste vad jag ville i livet.

Ibland får jag ett anfall av nostalgi och finner mig alltid på samma plats i världen. I skogen, vid stenen där jag satt en magisk natt nån gång på 1900-talet. Inget är som det var då, men på något sätt är allt detsamma. Fast bara en smula äldre. Fast det är ju jag med så det är väl som det ska med det där.

Utanför regnar det. Allt är totalt grått och vått och livlöst. Själv är jag oerhört trött på att vara mig just nu. Något måste hända känner jag. Men vad som ska ske har jag ingen aning om. Bara att livet måste få en ny twist. Så jag fortsätter att göra mitt lilla bästa för att reta upp den goda smaken. I en tid när alla är arbetare så är det svårt att slå underifrån. Man får klä på sig rollen av buse och lat för att få någon att ens tänka på att tänka.

Vi lever i dagar när folket är livrädda för att få influensa, men inte ens funderar på att använda kondom vid sex. Häromdagen såg jag en dam som faktiskt, på riktigt, travade omkring med ett munskydd inne i affären. Jag hoppas vid gud att det hela beror på att hon är oerhört känslig för doften av cornflakespaket eller nått sånt. Men man slutar fundera på vad som är farligt på riktigt när man ser sådan fruktan för en förkylning.

Jaja. Nu ska jag nog fortsätta fundera på precis ingenting alls ett tag till.

Fredag har det blivit. Jag känner mig fortfarande totalt upprorisk. Mot allt. Hela tiden. Absolut allt. Ett klart hälsotecken kan jag tycka. Den där känslan att vara fullständigt missnöjd med tillvaron som vi lever den. Jag säger vi eftersom jag själv räknar mig till den stora skaran som behöver ruskas om då och då. Jag har ju tagit på mig rollen av diktator och enväldshärskare här på bloggen. Det är vansinnigt trevligt att ha en kanal där man kan styra och ställa total som man vill. Utgjuta sig i klagande ordalag över världens förvirring och dessutom gnälla precis hur mycket man vill.

Tyvärr funkar ju inte tillvaron så i riktiga livet. Människan envisas med att se så lite som möjligt och jag själv skrattar väldigt ofta. Inte alls som här där jag kan gråta ståndaktiga tårar över min egna usehelt och livets blockad av lycka. Men skulle jag vara WoB hela tiden skulle jag väl bli totalt galen kan jag tro. Så jag är väl Jonas för det mesta. Trött och glad och trivsamt tjock.

I tidningarna kan man läsa att saker händer hela tiden. Är det inte prat om Israel så är det diskussioner om rökförbud på arbetsplatser. Det är väl lite samma sak kan jag tycka. Vissa saker får man bara inte säga. Som att Israel begår övergrepp i skenet av sin egna sorgliga historia eller att det är gott att röka. Om man ens andas tanken att Israels regering är snäll som ett barn eller att rökare faktiskt jobbar lika hårt som de som inte röker så får man på pälsen. Så jag lär väl få på densamma nu då. Men det är ju det som är meningen med det här lilla stället, min blogg.

Gårdagen var en orgie i mentalt missnöje. Jag vandrade i staden och fann oräkneliga saker att vara missnöjd med. Jag roade mig med att lägga ut Kenttexter på Facebook och fick sedan stå till svars för dem, som om det vore mina egna ord. Ett bedrägeri som gav mig stort nöje. Staden som jag älskar var precis sådär liten som den är när man tittar närmare på den. Precis som alla städer är. Bussarna var fulla av människor och jag satt en lång stund på min egna lilla sten i en dunge på stadsdelen Sjöbo. Där jag hör hemma.

Samma sten annorlunda skog. Det som nyss var knoppande och spirande har blivit dovt brunt, hösten är här, vare sig vi vill det eller inte. Bussarna körs av män som föddes i ett annat land och det är nog så det ska vara. Eftersom jag inte jobbar utan bara är anställd så kan jag röka vart jag vill när jag vill och jag gör det så mycket jag bara kan. Jag kan redan berätta att jag lär tjuvröka så mycket jag bara kan om jag någon gång kommer tillbaka till mitt jobb.

Jag passade på att göra omvärldens förvirring total genom att ringa lite samtal till olika människor. Något som även det roade mig oerhört. Att göra det oväntade gör mig belåten liksom. White and nerdy.

Men idag ska jag anpassa mig till livet igen. Göra det förväntade. Mest för att det är vad man minst tror jag ska göra. Det förväntade blir det oväntade. Kul.

Förresten tycker jag att kaffedrickande ska förbjudas på arbetsplatser. Om det nu är den ekonomiska aspekten som man vill lyfta fram. Tänk vad det kostar. Hua.

Nä. en molande värk i lillhjärnan gör att jag nog ska sova lite till. Bara för att det retar någon som tycker att jag ska göra något som spelar någon roll. Men jag har spelat så många roller genom åren att jag vägrar. Spela roll får någon annan göra.

Allt som jag tyckt vara dåligt har svämmat över mig. När staden för en gång skull har en artist som lever för sin musik på torget så stannar Boråsaren hemma. När odulgliga Rydell och den snabba spelar så är alla på plats men när någon som vill något så är alla hemma. Usch och fy.

Men. Jag har mött en liten man som vill röka, sluka allt. Av någon anledding så tyckte han att jag skulle göra det samma. Så vi pratade. Droger är inte in grej. Jag älskar aLKOHOL. Men alkohol gör mig sönde och samman

Så.

Dont´t be cruel

Jag har det bra. Så sade en god vän en gång till mig i bastun. Det syntes mig då vara totalt omöjligt att vara nöjd med livet. Men fan vet om jag inte känner det samma just nu. Jag sitter fortfarande i min morgonrock, med magen full av kaffe och huvudet fullt av  tankar. Det är nog lite det här jag strävat efter hela tiden. Men inte vågat vara nöjd med. För inte kan man nöja sig med så lite. Har jag trott. Jag har varit av den uppfattningen eftersom jag inte lyssnat till mig själv.

Men. En kärleksfull katt. Gott nymalt kaffe. Ljudet av diskmaskinen som ivirigt diskar det jag inte själv orkar diska. Minnen av vackra kvinnor och löften om fler. Jerry Lee Lewis på Spotify. Allt är gott och så är jag med. En smula god. Go little sweety.

Strax ska jag hoppa in i duschen för att tvaga mig och sedan ska jag ta bussen in till min stad för att handla och flanera. idag är en fullspäckad dag i Borås. Elfsborg spelar mot Lazio på arenan och jag hade varit där om jag haft råd. Miss Le spelar på torget och dit har jag råd att gå. Ett telefonsamtal till Motivationseneheten har komfirmerat att jag inte kommer idag. Kan Fågelsång skjuta upp det stora lyftet kan jag. I morgon är en anna dag och allt det där.

Att städa toaletten med duschen är en lysande idé. Att rikta samma dusch mot kattlådan är en bottendum idé. Jag har kombinerat de tu. Golvet är skinande rent men lådan är täckt av tjock ihopklumpande sand. Kul. Men men. Det är väl bara att börja skyffla kan jag tro.

I övrigt?

Intet.

Underbart. Sova hemma är sannerligen underskattat. Hela natten, vad jag vet, har Chips, katten, sovit bredvid mig. Hon hade dessutom fräckheten att väcka mig på morgonkvisten och kräva att jag klappade henne. Men jag övertygade henne om att vi skulle sova lite till och gjorde det så bra att vi inte vaknade förrän vid 11. Tanken var att jag skulle fått skjuts in till stan på morgonkvisten men det föll platt då jag sussade så gott.

Men vädret är gott, kaffet är gott, cigaretten var god och banne mig om inte jag känner mig en smula god jag med. Som att ha hjärtat i bomull. Nu har jag planerat att städa en smula och sedan bege mig mot Motivationsenheten igen. Men var sak har sin lilla tid och än så länge är jag fullt nöjd med att bara sitta här och ha det förbannat bra.

En dag som börjar bra är en dag att ta tillvara på.

En utstött kan aldrig förstå flockens rörelser och ett flockdjur kan inte komma överrens med tanken på att röra sig fritt. Det föjer ledaren och är övertygad om att det är det bästa. Vi som står utanför kan bara skaka på huvudet och återigen vända oss dit vi finner trygghet. Innåt. Dit där man vet att svaren finns. Ledare i sin tur är livrädd för att göra fel. Men det är en annan historia.

Min historia började någonstans bland alla dessa annorlunda människor. Med min far vandrade jag staden runt, bland utstätta och annorlunda människor. Folk som hade spännande saker i sina lådor. Promenader runt Ramnaparken och bland gravar på kyrkogården. Trasiga, söndriga människor. Explorer och socker i glasen. Mumlande röster och evig lycka för en 5 årig pojke som får studsa i sängen hur mycket han vill. Att sitta i framsätet, utan bälte och stirra på alla reglat framför blicken.

Pomada och konst. Lyssna till farbröder som pratade böcker och titta på statyer som man inte visste vad de var men som man hörde betydde något för någon. Känslan av av brons under fingrarna. Smaken av färg som är färsk. Känslan, återigen denna känsla, av att flyga utför stupet.

Sedan dess har jag inte känt mig hemma någonstans. Men jag är helt nöjd med det. Det är för mig helt fel att slå sig till mental ro. Att vara nöjd med några glas Foot of Africa på fredagen och att pula i garaget på lördagen och att tvätta bilen på söndagen och sedan fylla veckan med jobb eller något som liknar jobb.

Men det betyder inte att det jag upplever vara viktigt är en sanning. Det är bara mitt liv. En stund på jorden som jag söker göra så god som möjligt. Jag har inte tid med att slänga bort den där lilla ynkliga tiden på att harva med att göra saker jag inte vill. Sorry. Kalla mig vad du vill. Som jag ser det så är du den som förlorar.

Vissa dagar funderar jag på vad jag har att säga. Om det är värt något. En massa runda ord och tankar inspränga likt fettet i en julskinka, det som alla petar bort. Det som ger skinkan dess saftighet men som smakar illa.

Men när jag gång på gång ser att 79.136.116.124 dyker upp, trots sina vilda protester och okvädesord om min varelse så fattar jag att det spelar roll. Så nära att du blir våt men så nära får ingen gå.

Tanken med bloggen är, återigen, inte att visa vem jag är. För WoB är inte Jonas. Men Jonas är WoB och mycket mer. Här kan jag testa mina tankar. Sprida mitt evangelium och kanske, någon gång, få en efterföljare. Men det finns de som tror att de kan känna mig här. Så dumt. Jag är inte en blogg. Jag är en människa som lever, andas, skiter och knullar de få gånger jag får göra så. Någon stackare tyckte att jag skulle lägga av. Lägga ner till och med. för jag gör ju inget. Men??? Dygnet har 24 timmar och jag skriver kanske 1,5 av dem. Tror någon på allvar att jag inte finns de andra 22,5?? Att jag inte lever när jag inte skriver? Ärligt talat.

Ärligt talat.

Det ska bli förbjudet att röka under arbetstid i Borås kommun. Väl så. Alla dansar och jublas. Hälsan kommer så klart att förbättras för alla dessa blossande kommunanställda. Vi vet ju att rökande är intimt förknippat med utbildningsnivå så det kommer att generara en farlig massa pengar till att utbilda personal. Eller???

Eftersom jag själv håller tobakens fana högt så är jag synnerligen glad åt att inte för tillfället vara inblandad i den kommunala verksamheten annat än som klient. Jag kan röka lite när jag vill. Ja ibland rökar jag fast jag inte ens själv vill. Bara en sån sak.

Så. Tanken är god. Höj välbefinnandet och hälsan hos personalen. Fast det var ju inte så. Det handlar som vanligt om pengar. Man kan spara precis hur mycket som helst genom att hindra personalen att röka. Hälsan är liksom inget man diskuterar annat än som sjukdagar. Viljan att rädda liv är då rakt inte så stor som viljan att dra in tjänster. 6000 tjänster har man räknat ut att man kan spara i landets kommuner. Så bra. Så när rökstoppet är genomfört är det väl bara att göra det då.

Alla dessa som har retat sig på att kollegan har gått och rökt medan de själv har gått och pinkat kan nu andas ut. Kollegan är bortsparad. Borta. Men eftersom man redan från börjar har räknat ut att man själv jobbar hårdast på avdelningen eller enheten eller vad det kallas för tillfället så spelar det ju föga roll. Jobbet blir ju gjort. Så klart. För ingen röker och alla jublar.

Hade man pratat om nyttan med att sluta röka. Att det faktiskt är totalt dunderdumt att röka, hade jag varit med på sången. Men som vanligt räknar man allt i pengar. Varje sekund du drömmer om ett annat liv är värd en krona. Stämpla in, stämpla ut och tig. 1800-talet lever ett gott liv i 2000-talet.

Min lust att åka bort har inte dämpat sig. Alls. jag skrev nyss "Jag har ett förhållande med mig själv men vi kommer inte överrens" på Facebook, bara för att ha något att skriva. Men fan vad rätt det blev. Helt utan att tänka tänkte jag. För det är ju så det är.

I vanliga fall, när man har ett förhållande som brakat ihop i kladdiga makaronmiddagar och tidiga morgnar så är det min vana att dra. På ett eller annat sätt. Men hur ska jag fly från det förhållande jag har med mig själv? Funkar ju inte.

Något att bita i.

Mörkret har sänkt sig och på samma facebook kan man läsa att folk har tränat och nu ska jobba lite. Ehhh? 20.30 på en onsdag ska de jobba. Eller det kanske de inte ska, men de vill att vi ska tro det. De har inget mer att säga än att de jobbar och tränar. Så varför säger de det? Det berömda skenet. Att visa upp sig som man vill att andra ska se en. Tror jag.

För visst måste det vara så att det finns mer i livet än att träna och jobba? Typ.. kärlek, glädje, känslor, tankar. Sådana omoderna saker. Men det är liksom inte inne verkar det som. Vi lever i en värld där alla möjligheter finns men ingen tar dem. Det ligger en farlig massa roliga möjligheter omkring oss men vi reser till Thailand en gång om året och däremellan spenderar vi tiden på sängen, på jobbet och på gymmet. Att ta en promenad, i lugn och ro, det är sällan något folk gör. Nä, de tar en "Powerwalk", med musik i öronen och blicken i fjärran.

Nä. Som sagt. Jag fattar inte det hela. Vilsen och fel och tvärtom. Troligen skulle jag vara betydligt lyckligare om jag fann ro i en sådan där jättesnabb promenad istället för att sitta vid Viskan och titta på vattnets rörelser. Men det är som det är med det där. Alla är samma fast samma.

Nu ska jag lägga mig på sängen igen. Ligga där, lyssna på tiden, klappa en varm, mjuk, katt och fundera på att kanske somna. Det blir som det blir.

Gud vad jag är omodern.

Som tur är.

Nä för tusan och allt det där. Jag har varit i staden och det brukar ge mig en smula ro och en massa glädjeämnen. Men nu vet jag inte längre. Alla ser likadana ut. Precis ALLA ser likadana ut. Herrar som någonsin, för bara en sekund, har varit på gym har snäva jeans och rutig kortärmad skjorta. Blå är tydligen färgen för året.

Damer, i alla åldrar, har korta, jättekorta, byxor och nylonstrumpor under det. Nu får vi komma ihåg att jag inte på något som helst sätt har något emot damer i dito strumpor. Men liksom pizza så blir det en smula för mycket om man trakteras av detta 8 dagar i veckan. För att inte tala om pedovarningen som dyker upp i skallen då och då. Jag är trots allt 39 år.

Sen har vi de vanliga. Beige fast de klär sig i färg. Samma färg. Måste man vara emo för att sticka ut? Själv har jag hatt. Bara en sån sak. Men egentligen spelar det ingen roll eftersom alla stirrar i marken och går så fort de bara kan hela tiden. HELA tiden. Att titta upp verkar omodernt. Nå. Då är jag väl omodern då.

Jag vet inte. Igen. Men lusten att åka till London tar över hela min kropp. Dagenham kallar mig. Inte för att någon tittar på någon där heller. Men de som gör det faller för något som de inte sett.

Eller kanske man skulle stävja sin flygrädsla och ta sig till NYC? Att gå och vandra och promenera och flanera och hela tiden se något man inte sett innan. Lockelsen är enorm.

Men. Jag är fast i Borås och fan ta Borås. Nu vaknar säkert någon GB-person och vill säga att staden vid vattnet är allt man behöver. Nä tack. Det är på intet sätt så att Göteborg är annorlunda än Borås. Faktliskt. Glöm nu inte att jag känner de båda väl. Enda skillnaden är måhända att GP är tjockare än BT. Men förutom det? Intet.

Stockholm är trevligt. Men inte av den anledning som Stockhlmare tror. Men att vandra i gamla stan är som ett livselixir. Att känna historiens vingslag. Förutom det så är staden full av folk som är övertygade om att de är något som inte finns någon annanstans. Fast de bär blå rutig skjorta och går på gym.

Nä. Det är nog bara jag som är osedvanligt grinig. Som vanligt. Så tyst nu alla kommentarer som säger att... ja det ni brukar säga. Men ändå. Varför ser alla likadana ut i en värld full av intryck? Jo. Jag gillar långa ben, mörkt hår och en vacker rumpa. Så jag är väl som alla andra jag med. Men ändå.

Jaja. Staden är full av högskolestudenter och det är väl det som gör mig lite besviken kan jag tro. Man har samlat en massa smarta kreativa människor på och samma plats och allt vi får är... samma. Samma, samma, samma.

Nä. Nu ska jag sluta grina och gnälla och ta en kaffe. Det är helt klart dags för det.

Se döden kommer. Nä. Jag är inte så på det humöret idag. Inte alls. Men ärligt talat. Bäst som man sitter här så kommer man på att man inte besökt sin faders grav på evigheter. Inte så bra. Men. När jag tänker närmare på saken så kommer jag till den slutsatsen att min fader knappast lider av det. För han är ju död liksom. Stendöd. Sedan 12 år. Ruttnad och förgäten. Glömd till kropp och själv av alla förutom några få.

Sen finns det en massa andra som ligger grannar med honom. Hans egna fader och moder. Nån vilsekommen moster. violinbyggaren Andersson och alla de där som ligger där, fast de inte alls är där. Frånvarande. Kommer inte svara på uppropet nu när sommaren är slut.

Ändå har jag dåligt samvete. Fan vet varför. Själv betackar jag mig från besök till min framtida grav. Bara en sån sak förrresten. Jag kommer att ligga i en grav i alla tiders evigheter och jag vet inte ens vart den platsen ligger. Märkligt. Alla tankar och frågor och känslor kommer att sopas undan och ned i en grop. Köttet lossna från mitt skelett och ögonen sjunka ihop. Men vart allt detta ska ske har jag ingen som helst aning om. Skumt.

Nä. Döden och jag är inte vänner. De som tror på en fortsättning måste ha det rätt så bra i livet. Själv är jag säker på ett definitivt slut. Inte alls som att sova som en del säger. För när man sover så drömmer man, återhämtar sig och vaknar igen. Utan bara ett slut. Ett vitt slut kan jag tro. Gnistrande, sprakande vitt. Som snö fast man är ju liksom inte där då.

Så jag funderar på meningen med livet. För att det ska ha någon som helst rim eller reson krävs ju nästan att det fortsätter på något sätt. Eller så gör det inte då och varför ska man då uppföra sig? Adolf Hitler och jag ska sluta på samma sätt. Nä, så vill jag ju inte ha det. Tanken på att han hamnat i helvetet och jag kommer hamna i en krog där spriten är gratis är lockande. Men tyvärr kan jag inte tro. Alls. Fast jag ibland vill.

Men tro funkar liksom inte på mig. Jag vill känna, se, uppleva. Inte hoppas på att en dag få göra det.

Så. Livets mening är nog... Inget. Alls. Bara att låta tiden gå, bli nyfiken på en massa, lära känna njutningen av att ligga bredvid någon som älskar en. Sedan...

Inget.

Jag är ytterst konservativ. Jodå. Obehaget som kryper i min kropp när busstidtabeller ändras eller de byter logga på en favoritaffär är väldigt jobbigt. Saker ska vara som de alltid varit, förutom när jag själv bestämt att något ska ändras förstås. Det är ju lite annorlunda. Men nog om den saken.

Just nu så slänger jag allt konservatism åt sidan och är jublande glad åt två saker. Windows 7 och Spotify. Kan det liksom bli bättre? Jag har med glädje (förutom de första månaderna nästar allt krånglade) kört Vista på mina datorer och varit mycket nöjd med det. De där som vägrat Vista för att deras kompis inte hittade elsladden efter att han installerat operativsystemet har jag ingen som helst förståelse för. De har vägrat släppa XP och är nöjda med det. Lite som att köra en Volva amazon för att grannen fått en fläck på sin fabriksnya bil.

Men Windows 7 är så bra så nu märker jag vad jag hela tiden har saknat i Vista. Ett enormt stort kliv frammåt. Just nu kör jag en evaluation copy och lär göra så tills OSet släpps i oktober. Då är det jag som knatar till affären och köper ett.

"Köper"? Yeps. Jag har kommit upp i den åldern när jag inte orkar med en massa crackar och annat som bara är jobbigt och man dessutom inte kan lita på. Helt plötsligt så funkar de inte och där sitter man med en dator som inte fungerar.

Det andra på listan. Spotify. För er som vet så behöver jag inte säga något. För er andra kan jag bara säga att det är som att leva mitt i en skivbutik som har allt, precis allt, hela tiden. Dessutom lagligt. Jag är övertygad om att Apple (Beatles skivbolag) och Metallica kommer på det där med till sist. Dylan är jag tveksam om. men Dylan är Dylan liksom.

Så. Jag slänger mina konservativa tankar åt sidan en stund och hyllar Windows 7 och Spotify. Jag lovar. Det blir svårt att tänka sig ett liv utan de tu.

Men rör fan inte typsnittet på min Borås Tidning en gång till. Det räcker nu!!!

Alltså. Lite märkliga tider är det väl ändå? Eller är jag helt ute och seglar. Folkets skatt har sänkts. Så bra. Jag tycker inte alls om skatter. Inte de jag betalar i alla fall. Jo, även jag betalar skatt på min lilla skattefinansierade inkomst. Riktigt hur det där går till har jag inte förstått än. Vore det inte enklare att helt enkelt betala ut mindre pengar så slapp de åka runt sådär förargligt?

I vilket fall. Folket jublar. Skattetrycket minskar och det är nog helt rätt tror jag. Anledningen till att jag tror det är att jag som sagt inte tycker om skatter. Däremot är jag en smula förtjust i skattefinansierad vård, skola, omsorg, vägar, mediciner, parker, vattendrag, vatten och allt det där man får tillbaka från det man betalat. Ett dyng på lasarettet kostar ungefär 2500 i reda penningar, men det slipper man gudskelov betala om man skulle råka bryta benet eller ha oförskämdeheten att få en släng av cancer.

Men, för att återgå. Vi har goda tider. Tydligen eftersom vi slipper betala en massa dyr skatt. Ja, det är så bra tider att vi till och  med på vissa arbetsplatser har gått med på att sänka lönen för att få behålla jobbet. Det är inte illa det. För vi vill ju gärna behålla jobbet. Annars blir det ju för tokigt. Man kanske måste flytta. Men eftersom frun inte har blivit av med jobbet så får hon och barnen stanna kvar. Men 30 mil hit eller dit. Det gör ju inte så mycket egentligen. Eller? Jag vet jättemånga 23 åringar som flyttat för att komma närmare sitt jobb. Så vad är då problemet om man är 48 år?

Ja. Som sagt. Bra tider. Det är så bra tider att folket inte tycker att det är värt att vara med i facket eller ens A-kassan. Och då är det banne mig goda tider. Jajamen.

Jag själv är mycket förtjust i goda tider. De är de som gör livet en smula gott och värt att leva. Så jag är tacksam att vi har goda tider. Pengarna rullar in, förvissa kanske inte så fort som tidigare men de rullar ju inte ut så fort heller.

Egentligen tycker jag att det är onödigt att arbetsgivare ska betala löner överhuvudtaget. Man vill ju hjälpa företagen genom dåliga tider med. Om det skulle dyka upp några sådana. Men skatten är ju låg och då blir ju allt bra. Ja, alltså, sä länge man inte råkar bli en gnutta gammal. Då hamnar man på hemmet där det finns en trött undersköterska som gått med på att inte ta emot någon lönehöjning. Men inte betalar hon så mycket i skatt heller. Goda tider.

Så där ligger man. Med den där pensionen som man arbetat ihop genom livet. Hela 7000 före skatt. Undersköterksan byter blöja då och då och man har det rätt så bra. För vi lever i goda tider.

Goda tider är bra tider. Det där statsunderskottet på 100 miljarder får allt de lata och sjuka och de som är fel betala.

Märkliga tider är goda tider.

Nu är det mycket märkliga tider.

Jag trodde i min enfald, som är tämligen stor som den flitiga läsaren vet, att jag skulle bli pigg här hemma. Inte då. Nope och aldrig. Hela min barnakropp skriker åt mig att lägga mig tillrätta på sängen, buffa till kudden till smaklig och lämplig form och sedan sova, sova, sova. Hur kommer det sig att jag är så vansinnigt trött hela tiden? Ett medicinskt under liksom.

Men. Här ska det inte sovas inte. Nädå. Jag ska bara lägga mig för att läsalite i dagens tidning och sedan är det dags att ta bussen till staden. Så det så.

Jag ska bara.... zzzzzzzzzz´

Ah. Hemma. Inget är som hemma. Faktiskt. Men det gäller att man känner, verkligen känner, att man är hemma. Efter mycket om och men och många dagar och nätter, när jag känt mig vilsen här ute i Viskafors så känns det direkt att jag är just hemma i min lilla lya. Mina saker, min doft, min katt, mitt liv. Allt som är mitt liv tar avstamp här i min lägenhet.

Det är märkligt det där. Det tar ett tag att bo in sig så att säga. Men tydligen har jag gjort det nu. Man morsar på grannar, kollar om hyresvärden har klippt gräsmattan, troppar upp för sina trappor och när man öppnar dörren så strömmar ett lugn mot en. Man är i detta fallet givetvis jag. När man vet vad som finns bakom dörren som man inte ens har öppnat så vet man att livet ligger på plats. Liksom.

Så nu sitter jag återigen framför min dator, katten sitter på mattan och följer en vilsekommen fluga med ögonen och min gitarr har fortfarande en söndrig e-sträng. Men det är precis så jag vill ha det.

Nå. Nu är ju min lilla utfýkt i verkligheten just det. En utflykt. I kylskåpet finner jag bara en flaska cola och vitaminer. På en av mina kuddar har katten pinkat, troligen i ren protest mot sin påtvingade ensamhet. Det räcker inte att titta förbi en liten stund om dagen. Inte för Chips i alla fall. Hon vill ha uppmärksamhet och kärlek. Men livet är som det är just nu. Under hela vintern ska vi umgås och kela. Vakna bredvid varandra och somna dito. Jag rökar och hon äter. Det har av någon anledning blivit så. Varje gång jag sätter mig för att röka under fläkten så går Chips till sin matskål och knaprar i sig lite torrfoder. Hon kanske tror att jag äter med????

Nä. Nu ska jag bara njuta av livet, vara hemma och sedan blir det bussen till staden igen för att handla lite. Men det ska bli gott att somna i min egen säng i natt.

Förresten så är "American classics" med Willie Nelson månadens bästa skiva än så länge. Det vore dumt att missa den kan jag påpeka. Gud signe Sptoify!!!!

För att vara någon som har så omåttligt lite att göra som jag så känner jag mig vansinnigt stressad. På måndag så kör det ihop sig på alla sätt. Samtidigt som jag ska vara hos sjukgymnasten i Viskafors ska jag befinna mig inne i Borås för ett annat möte. Hur det ska gå ihop har jag ingen som helst aning om. Eller, jag vet ju att det då rakt inte går ihop. Så. Någon får maka på sig, sjukgymnast eller någon anna valfri.

När man väl efter 15 långa år tagit sig i kragen för att göra något åt den där kroniska värken i ryggen så kan man ge sig fan på att man ska bli uppbokad på ett annat möte. Jag har fullt av dagar när jag förväntas göra precis inget annat förutom att andas. Men men. Det ger sig väl kan jag tro.

Nu ska jag borsta tänderna och sedan bege mig medelst apostlahästarna ut i världen och hem till min lilla ungkarlslya, katten och den vackra damen som hänger på min vägg.

Inte så illa det inte.

En natts sömn kan ibland läka den allra tröttaste kropp. Efter att ha sussat djupt under natten vaknade jag pigg och glad och helt utan den där värken i kroppen. Efter de sedvanliga kopparna med kaffe och några cigaretter så sitter jag nu ekorrögd och skummande av återhållen energi och surrar runt på nätet.

Snart ska jag ner och duscha och efter det så finns det ingen återvända, jag ska ta bussen till staden för att inhandla lite matvaror och sedan vända näsan mot hemmet. Vädret är totalkass så där har man ingen lycka att vänta, men vad sjutton, man kan inte få allt liksom.

I avisen så finner man samma röra i världen som vanligt. Fågelsång får inte åka till rymden riktigt än eftersom någon lucka har gjort något den inte ska göra. Stackaren. Så han får sitta och rulla tummarna i väntan på att bli en världsnyhet igen. Riktigt vad de är de ska göra där uppe ovan oss har jag inte riktigt kläm på, men det är nog något otroligt viktigt eftersom man är villig att lägga en så förfärlig summa pengar på det hela.

Ted Kennedy har dött och inte trodde väl någon att karln skulle bli hela 77 år. Där ser man.

I sverige är alla jätterädda för den nya influensan. Ja, de är så rädda att de till och med har börjat tvätta händerna efter att de har varit på toaletten. Tänka sig att det behövdes ett hot mot det egna livet för att folk ska vaska tassarna efter att de har varit i arslet och rotat. Rädslan för magsjuka däremot tycks ha varit obefintig före tidningarna började skriva om att man kan bli sjuk i näsan. Otroligt märkligt om någon frågar mig. Men vad vet jag?

Det har till och med gått så längt att en skola har återinfört tvål på toaletterna. Någonstans där tappar jag greppet om verkligheten totalt. Har de alltså inte haft tvål på toan före detta? I ett land där alla duschar minst en gång om dagen så tvättar man alltså inte händerna efter toabesök?

Det hela påminner mig lite om när jag lekte chef och införde att man köpte in riktiga skyddshandskar åt personalen, inte de där platsdito som tidagare infördes. Chefer vrålade sin ilska mot himlen och påpekade att detta tilltag skulle dra ner hela den kommunala verksamheten in i total bankrutt. Men när man kunde påpeka att vi inte hade haft ett enda fall av magsjuka eller ens någon stor förkylsningsepedemi på nått år så tystnade de. Hygien tycks vara något man anser att andra ska ägna sig åt. Mycket märkligt.

Själv är jag inte ett skvatt rädd för den där nya infuensan. Mest för att den de facto är lindrigare än de allra flesta flunsor vi haft i samhället minst en gång per år sedan artonhundrafrost. Men det argumentet biter inte på folk som nyss har lärt sig basala saker som att nysa i armvecket eller att tvätta händerna då och då.

I Israel är regeringen skogstokig och kräver att vår regering ska gå in och detaljstyra vår press. Men det är bäst att inte säga något som helst om det där, för säger man något så är man antisemit. Tydligen. Så jag säger inget. För är det något man inte kan beskylla mig för så är det att vara antisemit. Men om jag skulle säga något om det där skulle jag bli beskylld för att vara det på en enda gång.

Jaja. Världen är galen och jag med. Så den där koppen med kaffe lockar mig väldigt mycket just nu.

Över och ut.

Nä det här känns inte gediget. Alls. Jag har hela dagen haft ont i hela kroppen, vartenda liten muskel värker, huvudet dunkar och näsan är sådär lite lagom irriterande tät så att man hela tiden visslar i näsan. Hur jobbigt som helst vettja. Men, annars mår jag riktigt bra.

Dessutom så fick jag äntligen tummen ur och ringde till sjukgymnasten om min onda rygg och de där domningarna som jag har i hela vänster sida ända upp till ansiktet. När de frågade hur länge jag haft besvären så var det en smula pinsamt att svara "15 år". Man är sjuksköterska liksom och har gått och haft ont och eländigt i 15 år utan att söka hjälp. Men nu är det gjort. Jag ska dit på måndag så får vi se vad de säger om det hela.

Förutom det har jag inte fått något speciellt gjort. Sovit på eftermiddagen och tittat lite löst på tv under kvällen. Det där onda molande jobbiga som hela tiden finns i kroppen har gjort mig en smula irriterad och tvär är jag rädd för. Men det är väl som det är med det där.

I morgon ska jag hem över natten. Tanken är att åka redan på förmiddagen så att jag verkligen får det gjort. Det ska bli skönt att vakna i min egna lägenhet, med katten bredvid mig och slippa slåss om morgontidningen. Däremot kommer jag nog sakna att slänga lite käft med folk på morgonen. Men jag får väl tjaffsa med katten kan jag tro.

Nä. Nu ska jag ta min värkande lilla barnakropp och lägga mig till ro i bädden. Bäst så. I morgon är det jag som knatar till Apoteket och köper ett paket Voltaren T. Det brukar göra susen när musklerna inte vill sammarbeta.

Det var då själva sjutton vad jag inte får fart på saker och ting. Det är på intet sätt så att jag inte gör något. Men det blir inget gjort ändå. Oplanerat, ostrukturerat och odiskutabelt rörigt. Fast det är nog så jag har valt att leva mitt liv, med betoning på just ordet "valt". Egentligen är jag tämligen nöjd med att ta saker lite som de kommer, att vänta på lusten att göra något i motsats till att göra saker bara för att man förväntas göra det.

Visst inser jag vikten av att följa vissa mönster. Hyran väntar inte på att jag ska få lust att betala den, bussar stannar inte upp för att jag känner för att röka en cigarett innan jag går ner till busshållplatsen. Så klart. Men ändå. Man gör så förbannat mycket saker som man gör bara för att man förväntas göra det. Eller ännu värre, tror att man förväntas.

Min tid här på Motivationsenheten går mot sitt oundvikliga slut. Det är dags att ta nästa steg känner jag. Skulle jag få bestämma så skulle jag väl flytta in och bo här, bland kloka och roliga människor. Ha mitt lilla rum att dra mig tillbaka till och sedan, när lusten faller på, kunna gå några få steg ut in till gemenskapen. Men. Nu kommer jag nog inte mycket längre här. Inte för att jag tror att jag skulle stagnera i samtalen med alla människor, men för att nyttan med att bo här är överspelad.

Så otroligt mycket har hänt det senaste året. Det har varit otroligt omtumlande, skapande och har fött en helt ny värld för mig. en värld som hela tiden funnits där men som jag inte har förmått att se i min inneslutan sjukdom. Jag har fått tillbaka känslan av att kunna vara älskad, att vara en smula klok och framförallt så är jag inte ens i närheten så arg som jag varit de senaste 38 åren. Mentala spärrar har släppt och jag börjar tro att jag kan finna ett liv som jag faktiskt kan trivas med. Att vakna utan att vilja dö är nytt och spännande.

Men det allra viktigaste jag fått insikt i är något som kloka damen har lärt mig. Jag är en smula speciell. Kanske det som kallas ett original. Passar inte riktigt in någonstans. Men det stora med det är, jag behöver inte göra det. Jag kan välja att skapa mitt liv utifrån mina förutsättningar.

Att inte känna sig tvungen att snegla på grannen hela tiden. Att kunna vara stolt över vad jag är, vad jag gör, utan att behöva skämmas eller känna ett behov att hela tiden rättfärdiga det. Jag ser ingen mening med att definiera mig själv utifrån ett yrke. Jag är inte Sjuksköterksa, inte processtekniker eller allt det där som man presenterat sig som när folk frågar vad man gör. Jag är Jonas. Inget annat. En komplex varelser, med goda och dåliga sidor. Ständigt i rörelser öven fast folk bara ser en stilla figur som knappt rör sig.

Jag behöver inte vara rädd för att pensioneras eftersom jag har lärt mig att bejaka mig själv. När jag en dag går i pension så tar jag inte slut. Jag betyder precis lika mycket dagen efter som dagen före. Att människan just i dessa dagar identifierar sig själva som någon som har en titel eller någon som inte har det syns mig otroligt förbryllande. Den där känslan har jag alltid haft men nu så skäms jag inte för den.

Driften att klara sig själv är nog uråldrig. För i samma sekund som man behöver förlita sig på andra för sin överlevnad så förlorar man sin frihet. Så det är klart att även jag vill vara självförsörjande. Men däremot ser jag inget egenvärde i att ha en arbetsplats att gå till. Det är kul att umgås med roliga arbetskamrater men ärligt talat. De där som vinner på5 mille  Lotto och som fortsätter att arbeta måste ju vara galna. Vill de inget annat med sina liv? Vad händer med dem när arbetsgivaren säger att de får gå hem för att de är för gamla? Eller fabriken stänger? Tappar de i värde som människor för det? Jag tror verkligen inte det. Men som jag uppfattar omvärlden just nu så är det som är modet för dagen. Arbeta eller sluta finnas.

Jag tror inte att jag är latare än någon annan. Men jag känner att motiven för att ha ett avlönat arbete inte känns rätt för mig. Förutom att man behöver pengar så verkar det ju väldigt knepigt att dela upp sitt liv totalt efter vad någon annan tycker att man ska leva efter.

Jaja. Jag känner att jag inte får fram det jag vill säga och det slutar väl säkert med någon sur kommentar om att jag är en parasit och lat och fet och oduglig. Men då får det väl bli så då. Jag vet vad jag är och inte fan är jag min anställning.

Nä. Nu ska jag ut och röka, dricka lite kaffe och sedan blir det nog lite gitarrspel med personalen här. Inte så illa på en tisdag.

Det borde vara en riktigt bra dag. Fan vet om det inte är det med. Jag vet inte. Alls. Tiden bara rullar på, åtta slag blir nio blir tio och jag funderar över varför jag bara vill lägga mig på en gräsmatta och sova. Det är inte det att jag känner mig deprimerad eller något sådan onödigt. Bara väldigt tom. Det är en smula ansträngande att prata, att umgås. Munnen skrattar men ögonen ler inte liksom.

Men. Dagarna som gått har varit sanslöst bra. Eller, nu tar jag i. Men de har varit helt ok. Jag har ägnat tiden åt att vila, läsa, prata, köpa kläder för första gången på något år, trivas med mig själv och låtit tankarna vila. En tomhet som varit god mot själen.

Men nu vill jag starta upp mig själv igen men hittar inte knapparna och spakarna jag behöver för att värma upp känslorna och alla spekulationer jag umgås med. Förutom en dundrande huvudvärk så känner jag mest ingenting. Det är inte på något sätt obehagligt, bara en smula nedslående.

Kanske måste det få vara lite vakum lite då och då i skallen. Tomt och doftlöst.
 ska
I vilket fulla fall så har de senaste dagarnas ytliga tillvaro varit bekväm. Att strosa i affärer och bara vara. Att ta bussen lite när man vill och sitta och titta ut på förbirusande gröna löv och se hur skräpet i vägrenen blir till bruna streck. Klippt mig, skaffat hatt, köpt ny jacka och tittat på himlen. Det är väl det jag gjort.

En kaffekvarn och kaffebönor jag jag investerat i med. Doften av kaffe blev oemotståndlig när jag surrade igång den där kvarnen och kaffet som bryggdes i perkulatorn stark och krävande. Kanske är det så det ska vara just nu. Att fokusera på det som ligger utanför mig själv. Njuta en smula av livet när jag faktiskt kan det. Semester i anden.

Solen skiner men nog kan man känna en skarp stråle av kyla bakom det mjuka skenet. Hösten är väl här, oavsett vad vi vill eller önskar. Men inte mig emot. Jag är en gnutta nyfiken på hur jag ska klara av mörkret och allt det våta. Jag mot världen igen.

Nå. En kopp kaffe till och en cigg. Sen ska jag väl försöka väcka mitt slumrande känsloliv.

Eftersom jag ordvilar så låter jag en klok herre säga det jag egentligen skulle vilja säga...

Jag flyr vreden i mig. Fruktar den likt döden. Den bränner och förtär mig. Förvrider och förstör. Skrämmer bruna slingor i ett vackert ansikte. Pengamakten avskyr mig och jag den. Den brända själens taktik. Så att ingen kan använda den för egen vinning. Att svälta sin granne. När drömmen om blekrosa läppar är starkare än det rödaste rött och blankare än det stillaste hav.

Så jag försvinner in, dit där ingen, inte ens jag själv kan nå mig. Allt svart drar jag ur livet, kvar blir bara sprakande vitt. Hårt för ögat och tomt för tanken. Alla livets koder glömmer jag, förtränger, förvisar. Det enda jag sparar är minnet av luften du andades och tårarna som föll på grund av mig, min vrede och min glömska. Inget kvar finns det att leva för, att tala om eller att drömma av.

Att falla på knä och be, för paniken är på väg. Den bor i mig, långt innanför krampande, stenhårda muskler och pumpande blod. Jag hör hur klockan i begravningskapellet klämtar och funderar på om det är precis så de kommer att låta när det är min tur att vila på riktigt. En smula dyster tanke kantänka, men dock en tanke.

Dagen som började i grått har fortsatt i gnistrande vitt. Förvirrade tankar som inte leder någonstans och den där känslan av att huvudet krymper, ansiktet domnar och läpparna blir till någon annans. Det är på intet sätt behagligt vill jag meddela. Jag har legat på sängen och febrilt sökt koppla av. Sökt den där känslan när kroppen slappnar av och man kan fundera på om man inte ska somna alldeles strax. Men vissa dagar finns inte det valet någonstans.

Det var länge sedan den där spända obehagliga känslan hälsade på. När musklerna i käken och halsen och nacken och ryggen spänner sig tills blodet inte längre har en chans att transportera in syre i cellerna eller att leda bort slaggprodukter. Kvar blir bara en livsfattig sörja i köttet och ett hamrande hjärta.

Men. Jag ska försöka ta mig samman. Gå ner till duschen och spola bort alla tvivel på min egen styrka, klä mig i det renaste tyg, med vass hyvel raka bort skäggstubben på mina kinder och göra det bästa för att finna en väg ut ur den här porten till mitt egna privata helvete.

Man gör så gott man kan.

Någon har lovat sol men allt jag ser är en grå dimma. Kanske är det signifkant för dagen, jag vet inte så noga. Att man ska vänta på det som är bra. Eller något sådant. Själv är jag en smula ilsk tror jag. Jag vet inte riktigt än, men när jag står och röker i den där dimman, när den råa kylan når min hud och när tanken på att den här dagen banne mig aldrig kommer att ta slut, så slår det mig att färgen för dagen är grå. Jag gillar inte det. Jag är inte nöjd. Nu sägs det ju att man inte ska bli nöjd utan hela tiden sträva efter något nytt och annat. Men jag tycker om att vara nöjd.

Så. Istället för att vara nöjd så är jag lite irriterad på mig själv som inte någonsin någon gång kan slå mig ner och bara andas och lukta gott. Alltid den där känslan av att något fattas eller åtminstone borde ligga i närheten.

Mitt sömnbehov är oändligt. Skulle jag få bestämma skulle jag sova hela tiden. Men det är ju som bekant sällan vi människor får bestämma på egen hand. Naturen har skapat mig till att varva sömn med vakenhet och trots att hela min varelse skriker efter att sova så vaknar jag på morgonen och har inget annat val än att stiga upp och fylla på med de saker och ämnen som skapar någon som helst lust att vara vaken. Nikotin, koffein och konstgjort glatt humör i kapsel.

Jag hade en väldigt massa planer för dagen men jag känner att det troligen blir jobbigt  nog att masa sig ner i källaren för att duscha. Ska man sedan kamma sig så räcker det mer än väl för mig.

Jag har under morgonens timmar funderat på tolerans och den totala bristen på den i världen. Vi är ju helt galna vi människorvarelser. All den kommunikation, alla kloka tankar och goda ord och snälla föresatser slutar alltid med att vi sluter oss i grupper och tittar skyggt och argt på gruppen bredvid. Vad i hela fridens namn beror det på att vi så desperat känner ett behov av att höra hemma bland andra som är precis som vi själva fast en smula, en gnutta annorlunda?

Folk skriker åt varandra på politiska att vi minsan måste komma överrens men att det banne mig inte är någon egen skyldighet att göra så. Det är liksom alltid "den andre" som ska komma överrens och förstå att man själv har rätt. Men när två personer står och skriker åt varandra och ställer kravet på varandra att den andra ska komma till reson så kommer man ingenstans.

En så massa "ismer" det finns. Men av någon anledning så ser vi alltid den egna "ismen" som rätt och alla andra som fel. Märkligt. Så det är jag sur på idag tror jag. På människor som delar upp världen i vänster eller höger, man eller kvinna eller svart eller vit eller den här obotliga lusten att fånga en tro i flykten och därefter påstå att alla andra "troer" är fel. Men alla norrmän bär inte lusekofta, alla araber skriker inte och alla judar är inte blodtörstiga. Alla i Närke bräker inte och nästan ingen på Visingsö dricker T-sprit.

Men. Det spelar just nu ingen roll om jag går här och muttrar med händerna i fickorna och drömmer om att alla krig ska vara över och att vi ska kramas. Just nu har jag andra saker att ta tag i. Som min olust inför att byta kläder. Eller min längtan efter att någon, vem som helst, ska växa en smula och ta tag i mitt liv och göra allt bra så att jag själv slipper göra något.

Nä. Fan. Det här går inte. Dags att röka lite till, dricka en kopp kaffe till och göra något mer till. Till till till.

Det finns många sätt att slösa med tid. Jag har själv kommit på mig med den sysslan allt som oftast. Eller. För mig är det ju inte slöseri. Men den gode medborgaren rynkar på näsan eller pannan eller annan valfri kroppsdel och anser att "sådär kan man ju inte hålla på". Jodå, säger jag. Det kan man visst det. För jag lever mitt liv lite där bortanför. En mil upp och tusen mil ner.

Inte heller den här dagen, den som just nu håller på att ta slut, har skapat något viktigt beslut inom mig. Inte som det känns just nu. Något på spåren är jag allt. Men jag kan bara känna en vag doft av det hela än så länge. Förresten så anser jag att den där vanan att dela upp livet i minuter, timmar och dagar verkar helt uppåt väggarna. Varför ska man helt plötsligt sluta upp med det man gör och gå och lägga sig, bara för att man förväntas tycka att det är det rätta?

Man pratar mycket om vikten av en dygnsrytm. Det tycker jag med är viktigt. Fast jag förderar min egen rytm. Inte någon annans. Så. Allt detta prat som jag håller på med om min längtan efter total frihet eller ialla fall något som liknar det kräver att jag banne mig börjar skapa. Nu är det väl lagom långt in i texten för att någon ska börja fingra på sina egna tangenter och börja överrösa mig med alla dessa ord som sammanlagt betyder att jag är usel på allt.

Men då svara jag, en smula barskt kanske, men med tydlig stringens, att jag skiter i om någon anser att jag är usel. Så klar att någon måste göra det. Men jag själv anser att jag borde ha en chans att skriva något som faktiskt betyder något mer än att jag bara låter timmar och blod rinna iväg.

Så. I brist på tro på något annat än mig själv så får jag väl börja tro på riktigt då.

Det är en solig dag. Man borde jubla och skutta längs med ängar och titta på kaniner som hoppar och har det skönt som Mäster Cees sade. Jag röker, cigarett på cigarett som om röken i sig kunde ge mig någon form av kraft. Men det enda jag får i gåva av tobaksbladen är en allt för tidig och plågsam död. Lite som att skära sig med ett rakblad när det gör ont i själen. Jag förstår de där unga kvinnorna som skär sig, trasas sönder huden i krampaktiga försök att få kontroll på smärtan, på livet och dagen.

Det har tagit mig så läng tid att förstå att jag faktiskt inte är som andra. Jag har sedan jag föddes varit en drömmare och en lat en. Nöjt mig med att låta saker och ting ske i teorin, eftersom teorier är så mycket vackrare, så mycket prydligare än det kaos som praktiken, verkligheten är.

Men jag har kämpat så hårt och så tydligt, så övertydligt, att vara annorlunda. Jag har kämpat så hårt utan att se att jag inte behöver göra något alls förutom att vara mig själv. Det är inte det att jag är unik. Det är var och en som någonsin levt och som kommer att leva. Din fru är inte du och du är inte din granne. Men jag är jag. Unik och annorlunda. Lite i otakt i tiden. Med tiden. Jag vet inte vilken tid jag borde finnas i, men dessa dagar passar mig lika illa som mina skor gör på min hand.

Missförstå mig inte nu. Snälla. Jag menar inte på något sätt att jag är bättre än någon annan. Eller att jag skulle vara viktigare eller klokare eller mer värd än någon annan. Jag menar bara att jag ÄR en udda fågel. En gökunge i en värld där jag inte finner någon som helst rimlig ordning.

Många tror att min tillvaro är bekväm och att jag genom att ständigt fly från saker som är obekväma har skaffat mig ett liv där jag glider fram. Men för mig är det inte så enkelt. Det gör ont att vara rotlös, att inte passa in, att hela tiden gå och vara ledsen för att världen är så förbannat elak, ond och att människor med sin passivitet göder krig, svält och allt det där som gör att vi blir en smula bekymrade framför tvn på fredagskvällen och därför dövar det med Foot of Africa och tacos.

Återigen. Jag säger inte att jag är viktigare än dig. Troligen gör du mycket, mycket mer nytta än jag gör. Drömmar skapar ingenting. Inte före man släpper taget om molnen och faktiskt gör något åt det man anser vara korrekt och riktigt.

Jag pratade med den oerhört kloka dam som försöker hjälpa mig att stävja kaoset i skallen. När vi pratade så kände jag hur gråten steg i halsen på mig. Jag funderade vad det var som lockade fram tårarna från den djupa grotta där de vilar under natten.

Men nu vet jag. Hon såg mig. Hon bekräftade något som jag varit rädd för att säga ens till mig själv. Att jag är annorlunda. Jag tror att det var den där längtan efter att faktiskt få vara sig själv som släpptes lös. Så nu sitter jag och smakar på känslan, vrider på den och försöker förstå om den är bra eller dålig.

Varje person som jag någonsin har beundrat har varit någon som gått emot strömmen. Wilde, Elvis, Lennon, Sinatra, Jesus och varför inte Di Leva. Det har inte alltid varit så viktigt för mig vart de gått eller vad se har ansett vara viktigt. Utan att de vågat det jag inte vågar. Men nu vill jag våga.

Jag har ett litet motto som jag kommit på alldeles själv. "Våga våga, vägra vägra". Men varför i hela fridens namn har jag inte levt efter det själv? Fan vet.

Jag står inför något väldigt stort. Inte för dig eller någon annan. Men för mig. När jag smakar på den ångest som vaknar och som tar över min mun och min nacke och min andning när jag ens tänker tanken på det jag står inför så svindlar tanken.

Det är dags att verkligen gå min egen väg. Att faktistk inte bara predika utan även utföra. Mitt mål är inte längre att bli inordnad i ett fack. Det har heller aldrig varit mitt mål även om jag har låtsats ha det eftersom det förväntas av mig. Jag ser ingen som helst mening med att göra något bara för att man borde. Livet kan ta slut i nästa sekund hela tiden.

Mitt mål är att vara fri. Inte att vara fri att göra vad som helst. Men väl att göra vad jag vill. När jag ständigt förkastar tillvaron måste jag även presentera ett alternativ. När jag far ut i okvädelser och anklagar dig för att leva ett liv i bojor är det ju egentligen mig själv jag är förbannad på.

Jag längtar efter min far. Jag längtar så att jag vill gråta. Men han är död och begraven och multnar sakta och vackert i sin grav under prydligt klippt gräs. Vi var i ständigt krig. Vi gapade åt varandra och slogs. Min rädsla för honom var monumental och min kärlek och längtan efter hans gillande total. När jag väl blivit stor nog för att göra det så tog jag makten över honom. Jag var inte längre rädd för hans näve men han var rädd för min. Våld och krig och ett evigt trevande i tanken efter varandra.

När han sakta tynade ihop bland celler som löpte amok i hans hals och mun, ett resultat av samma tobak och koffein som hotar mig, så fann vi frid. Jag var inte längre rädd för honom och han behövde inte vara rädd för mig. Cancern skötte all rädsla åt oss. Vi kunde koncentrera oss på att finna varandra. Själv fann jag en stor del av mig själv i den där tunna mannen i pyjamas. Jag tror, hoppas att han fann en del av ett fortsatt liv efter döden i mig. Så lika och så olika.

Hans sätt att hålla ihop sig, att bemästra ångesten, var att hålla ordnihng och reda. Prydliga kolumner i en pärm. Röda gummiband i en burk, gula i en annan. Jag slänger alla gummiband i luften och hoppas de ska flyga. En stor skillnad. Men samma ångest, samma tobak, samma Gevaliakaffe och samma långtan efter något som man inte ser för alla hinder i form av förväntan från andra.

Vreden ligger i mig varje sekund. Varje tugga av livet smakar beskt och bittert och jag försöker finna socker genom kolhydraterna i en öl. Bara för att minska svedan i munnen. Men de dagarna är över. Idag. Jag känner att det problemet är löst. Jag vet varför jag dricker, jag vet att det inte gör mig gott, jag vet att jag måste finna en annan väg. men problemet jag måste lösa just nu, i dag, innan natten faller och skrämmer mig, är: Vad fan vill jag med livet?

Jag vet ju redan. Men jag vågar inte erkänna det för dig, inte ens för mig själv.

Jag vill inte vara sjuksköterksa, jag vill inte vara chef, jag vill inte var nyttig. Jag är i desperat behov av det goda samtalet som det kallas. Att stöta och nöta sina tankar med andra människor och komma på nya sätt att se livet på. Men allt syftar till det jag är till för. Meningen med mitt liv.

Det finna en anledning till att jag inte skrivit de där böckerna jag pratat om hela tiden. Det finns en anledning till att jag hela tiden skjuter upp att sätta sig och bara skriva. Jag är rädd för att komma till den punkt när jag förstår att jag inte har någon talang. Att bli refuserfad. Att missa tentan och få stå där och skämmas.

Rädslan är så djup eftersom jag känner att jag är till för att skriva.

Så. Där sade jag det. Att skriva. Att beröra och samtigt få ordning på livet. Men nu måste jag bestämma mig om jag ska fortsätta vara feg och inte spänna bågen utan bara prata om den hela tiden.

Jag har ingen talang i livet. Jag är kort och tjock och svamlig och hetlevrad och svag för det vackra och goda. Men ärligt talat. Jag lyssnar till Stefan Sundström, en anna förebild för mig. Jag tänker att "vad fan, han vågar ju vara annorlunda, han vågar säga vad han vill i en tid när alla tycker annorlunda". Han berör mig eftersom han gör det jag drömmer om. Men efter att ha skällt på alla som inte lever sina drömmar är det dags att jag själv gör det.

Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Men nu ska jag gjuta ett fundament för mitt liv. Grunden heter "ord" och när jag skriver det så ringer kyrkklockorna utanför.

Det måste väl betyda något??

Ser man på. Ja det ser man på. En helt perfekt morgon. Alla tecken pekar mot en dag när pulsen faktiskt är berättigad att rusa. Jag lurar lite på att skjuta upp dagens inneboende sorg till en annan dag. Bara för att jäklas lite med min egna själ liksom.

Igår somnade jag redan vid.. tja, tidigt som tusan. Jag hade varit hemma och klappat katten, donat omkring på nätet och pratat en väldig massa men alla som råkade vara i närheten så det var inte helt konstigt att jag var trött. Men att jag var så trött visste jag inte ens om själv.

I vilket fall som helst så vaknade jag redan vid 6 på morgonen. Det var ingen som helst idé att ligga kvar och försöka somna om. Solen sken, fåglar kvittrade, halsen längtade efter en cigarett och magen efter en kopp kaffe. Så jag hoppade raskt i fösta bästa par byxor jag hittade och ramlade ut i matsalen/köket där jag hittade lite kallt kaffe och vandrade vidare ner för trapporna och ut genom dörren.

Sommarvärme minsan. Torrt och varmt. Inget av de gågna dagarnas eländes elände gick att finna. Efter att ha språkat om inspiration och skapande en liten stund med nattens avgående personal så satte jag mig på trappen och fann just det. Inspiration och lusten att skapa. Jag har än så länge inte inventerat och sorterat vad det är jag vill skapa men något. Lite vad som helst liksom.

Livet är en oerhört märklig resa. Det som ena stunden kan vara en befrielse kan i nästa sekund vara ett ok. Något att släpa omkring på medan det allt mer tynger på axlarna och skaver mot den nakna huden. Alla dessa tankar som hela tiden skvalpar omkring innanför skinn, kött och ben kan frigöra och spärra in.

Just nu så svävar de mot skyn, virvlar och rensar upp bland molnen. Inte så illa alls. Jag vet att det kommer dagar när de är som en kvarnsten bunden till fötterna och att jag kommer försöka simma mot ett obestämt land, men just nu?

Allt är väldigt bra.

Man funderar. Lite hit och lite dit. Kommer på att man är dyster istället för yster och slänger alla tankar på att bli en bättre människa åt sidan. Dricker lite kaffe. Röker en cigarett eller tolv. Stirrar en kvart på den skiffegrå himlen. Lurar lite på att ta en kopp kaffe till men kommer på att hjärtat redan slår tusen slag och att det kanske räcker så.

Funderar lite på kärlek. Ytterligare en stund på livet. Slutar tänka på sitt behov av kroppskontakt och ersätter det men den där koppen kaffe som man lovade sig att inte ta. Drömmer stilla, bakom blinda ögon på hur i hela fridens namn man ska orka somna ensam ännu en natt. Hur det ska gå till att vakna allena en morgon till.

Man gör allt det där för att fylla tiden med något som liknar en tillvaro tillräckligt mycket för att man inte ska hänge sig åt lusten att falla dit för en frestelese. Vilken som helst. En själslig onani i brist på annat, något, vad som helst. Så följer tystnad. Såväl i bröstet som i rum och tid.

Bläddrar förstrött i dagens tidning och läser om ond bråd död och konungsliga bröllop. Om människor som är lyckliga och som luktar gott. Skrattar år Dagobert och letar desperat efter något att titta på bland tvprogrammen. Oändliga kanaler och inget som visas.

Om kärlek, tänker man. Om liv, viskar man. Smaken av nikotin och koffein och bitter förlust. En sten är grå, gräs grönt, himlen blå och månen gul. Mitt hjärta är blodrött och fyllt av liv. Men bröstet det sitter i är tungt av alla förlorade kamper. Luften en smula dov och tung. Som om den inte heller orkar resa sig.

Timmar bland minnen. Starka, svaga och vaga. Stickade och sådana som lockar fram en klump i halsen och någon enstaka ivrig tår som bränner bland ögonvita och pupill. En skrattatack i anden. Gråta eller skratta. Valet är fritt och livet är mitt att gripa eller ta.

Man tänker på blodfyllda läppar, en mjuk hårlinga som faller i ett vackert ansikte. På hur man skulle vilja ha något att dela just den där sekunden med. Någon som vet vad och vem man är och som inte vill ändra på det. Någon i skjorta och trosor och rak näsa.

Kanske skulle man då avstå från någon av alla de där kopparna kaffe. Locka, lura med sig henne in till sängen. Glatt förudmjuka sig själv bara för att få smälta samman i några minuter, timmar, ett liv. Men hon finns inte. Inte där man är och inte på riktigt. Kanske lever hon strax bredvid men inte här, inte där hon behövs så desperat.

Stanken av livet gör sig påminnd.  Man släcker ögonen, drar åt sig andan, ropar på sin älskade katt, drar sig tillbaka till tryggheten i den arma säng man äger. Den där inten kvinna sover om natten. Men katten springer, rusar in och lägger sig på rygg. Hon vet att husse skulle göra vad som helst för henne.

Så vi ligger där. Jag lite på höger sida, fast benet värker när jag gör det. katten breder ut sig, tar plats, kräver kontakt, kräver att jag gör henne lycklig. Därigenom gör hon mina minuter värda att inte bara leva utan även aldrig glömma bort. Två själar, måhände är hennes enklare fast jag starkt misstänker att det är tvärtom.

Ljudet i bakgrunden skänker tröst. En sorglig sång om en son man älskar sjungen av en otroligt sorgsen man som har allt men ändå är totalt urfattig på kärlek. Man upprepar orden, gång på gång. Framgång föder ensamhet. Men samtidigt finns det ingen som älskar dig när du ligger på botten. "nobody loves you when you are down and out".

Men frågan är när botten infinner sig. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Man faller och faller och själva fallet är inte det farliga. Men den enorma skräcken för att landa. För att sedan behöva försöka stiga upp igen. Resa sig. Damma av all sant och kraffs och förlorad kärlek och ta nya tag. Fast man har så ont så ont och inte vet vart man är.

Tricket är att stänga av faran och fokusera på färden. Ett mentalt bungyjump helt utan den allra minsta tråd att lite på ska bromsa fallet. Lite som vi gör inför hela livet. Ingen som ger dig ut i världen på väg till jobbet är rädd för att dö under färden. Ändå gör folk det lite titt som tätt. Men vi överlever genom att glömma det.

Så jag glömmer, gömmer sorgen och längtan bakom antidepressiv kemi i små kapslar och sover på små vita piller. Kaffe, nikotin och ett blod som flödar av kemi som inte borde behöva vara där. I goda dagar kommer bluesen på besök och man välkomnar den, ber den sätta sig i soffan medan man ska koka kaffe i köket.

Väl på plats i köket sätter man på det där kaffet, smyger tyst ut i hallen och flyr hals över huvud ned för trapporna och ut i oktoberregnet. Snabba nervösa steg till busshållplatsen där man ramlar in i en buss som skall ta en så långt bort som helst. Där inga drömmar om kvinnor finns och där man kan vakna ensam utan att gråta.

In i en butik full av löften och märkliga ideal. Människor som köper själens berusning och sömn i lådvis. Själv plockar man på sig några småskott till öl och ett par 7,2%, något som startar glömskan. När man väl kommer hem så är man redan redo att bryskt slänga ut bluesen och längtan och kärleken och livet och allt annat som stör och förstör dagen.

Att sedan bli sittaden med samma hål i bröstet, samma längtan efter att sticka näsan i långt mörkt hår och dra in doften av schampo och balsam och varm fön. Det är det som dödar, mördar, skändar livet. Så jag har valt att inte fly. Att inte springa utan sätta mig bredvid bluesen och fråga vad fan han gör i mitt hem.

Hjärtat slår tusen slag. Blodet är varmt och längtan het. En kvinna, mina barn, samvaro på kvällen och vacker, försiktigt kärlek på kvällen som sakta ökar till ett cressendo där jag och kvinnan blir ett för 4 sekunder. Ordlösa ljud, en gud inför folket och hans gudinna. Ett rum och en säng att tillbedja.

Så jag fortsätter väl sitta och bara sitta och sitta. En vacker dag kommer jag resa mig upp. En dag kommer hon att finnas där. Det är ofrånkomligt. Det är så livet är.

Gott så.

Jag är en enkel man, med svåra behov. Men nu måste jag tala ut. Jag måste dela med mig, jag måste erkänna denna svåra skuld och det ok som plågar mig. Jag är morgontrött. Jo, jag vet. Visst är de skämmigt. Det är så att tanken svindlar och jag vågar knappt tänka tanken att jag nyss har gått ut med detta. Men någon gång måste man lyfta på locket till själens allra mörkaste skrymslen.

När klockan ringer på morgonen är det för mina döva öron. Den kan stå där och hoppa bäst den vill. Det berör mig inte det allra minsta. Jag snarkar och sover så gott att hela jag verkar var som sprungen ur sjusovarmyten. För tillfället har jag i mitt hem hela tre väckarklockor. Fast jag vet inte riktig varför. Det känns lika meningslöst varje kväll när jag pliktskydligt ställer de på en lämplig tid. För jag vet ju redan när jag irriterat fingrar på diverse knappar och inställningar att det där gör jag helt i onödan.

Så faller natten. Jag somnar, precis så som människan plägar göra när mörkret smyger tätt intill huden. Snarkningar följer. Oroliga armar viftar (jag har blivit beskriven som en veritabel väderkvarn där jag sover) hår ruffsas till. Allt medan solen tar sina första trevande steg över himlavalvet.

Klocka ett ringer.

Inget händer förutom att katten blir irriterad och trampar in i vardagsrummet och hoppar upp på bokhyllan.

Klocka två faller in i melodin.

Inget händer. Förutom att katten nu tar sin tillflykt till köket.

Klocka tre gäspar och börjar studsa och hoppa och låta. Kort och gott så gör även den sitt jobb.

Inget händer. Katten har nu ingenstans att ta vägen så den stackaren lägger sig i köksfönstret och låtsas att den inte bryr sig.

I sovrummet ligger jag. Sover. Gott. Djupt. Lite som ett barn som sover i sin arma moders famn. Långt in bland drömmar om vackra kvinnor och obegränsad tillgång till vatten och svalkande vin.

Nu börjar grannarna fundera på vad sjutton som händer där uppe hos Carlzon egentligen. Ska det verkligen låta så mycket? Tänk om det brinner. Kanske karln är död. Eller skadad. Eller full.

Det är någonstans där jag brukar vakna. Inte för att klockor dallrar eller katten desperat försöker väcka mig med tassen. Men för att jag behöver pinka. Så jag stapplar upp. Tar sikte mot toaletten och hasar ner på porslinstronen och blir sedan sittande där i en kvart eller nått innan jag fått upp tillräckligt mycket blod i hjärnan så att jag vågar resa på mig och gå ut i köket för att dricka en kopp av gårdagens kalla kaffe och röka en cigarett.

Bilden visar nu en katt som sitter på golvet vid sin matskål och tittar på husse med hopp i blicken om att kanske bli serverad en smula läckert torrfoder. En man sitter vid spisen på en stol och sölar i sig kallt kaffe och drar i sig blå rök för allt han orkar.

Allt är stilla och världen håller andan. Jag brukar i det läget må tämligen bra. Helt ok. Men sen vaknar jag till och det är nu jag börjar känna efter. Vanligtvis finner jag då att jag har ont. Precis överallt. Huvudet dunkar i glad sambatakt. Ryggen molar. I ena benet så sticker det och i det andra surrar det. Banne mig om jag inte har ont i höger stortå med. Dessutom är jag snuvig och börjar frukta svininfluensa eller cancer eller kanske en släng av polio. Ett enda stort elände. Det är inte alls läge för att sjunga gospel om man säger.

Vid det laget har jag även slängt en blick ut genom fönstret och funnit att vädret bjuder på regn, snö, drivis och kyla om det är sommar och disig sol, 13 grader varmt och samma eviga regn om det är julafton. Man suckar djupt, beklagar sig stilla för sig själv över livets ständiga orättvisor och reser sig med sjungande huvud och vattnet i knäna skvalpar under de få stege ut i vardagsrummet.

På min vägg har jag förutom tapeter och nån lampa en fager dam, inramad. Bilden härstammar från någonstans kring 1970 och damen i fråga är säkert en 68 år vid detta laget. Men inte på den där bilden. Där är hon ständigt ung och sitter med det mörka håret draperat kring de yppiga brösten och de vackra benen draperade i ett par gröna nylonstrumpor. Visst, jag vet. Tacky. Men jag är ungkarl för tusan. Jag har vad jag vill på mina väggar och jag har valt att ha den där damen där. Så det så.

I vilket fall som helst. Jag brukar stilla vila min blick på hennes fylliga mun och tänka för mig själv att livet har ju en del att erbjuda. Men än så länge kan jag bara betrakta det fenomenet lite på avstånd. Efter att ha studerat dagens nyheter på datorn så sätter jag på lite musik.

Det är någonstans där jag brukar komma på att klockan är 10.30. Jag skulle varit ur säng klockan 07.00, på bussen 08.22 och på någon otroligt viktigt möte klockan 09.10. Man suckar djupt. Funderar på att ringa och berätta att man inte kommer men bestämmer att de andra säkert har märkt att man inte är närvarande vid detta laget.

Det tar mig alltid några timmar att bli folk. Eller vad jag nu blir. Men för att göra en onödigt lång historia en smula nödigare så är morgonstund inte något jag uppskattar. Alls. Ge mig en natttimma och jag är som en bock bland tusen honor. Glad, yster och alldeles jättevaken. Men morgonen? Nä. Inget för mig.

Men. Nu har jag i alla fall druckit tre koppar kaffe. Rökt några cigg och banne mig om jag inte kommer att överleva även den här morgonen.

Jag vet så noga att den här dagen på året är lite speciell. Kanske är det ett tecken på sinnessvaghet? Men nog känner jag något speciellt varje år när den 16 augusti infaller. Det räcker att jag ser datumet skrivet för att något ska väckas djupt i mig. Det är det samma med den 8 december. Dagen Lennon föll.

Men idag är det 32 år sedan Elvis dog. Just den dagen satt jag väl i skolan kan jag tro och sedan gick jag hem. Totalt ovetande om vem Elvis var förutom att min mor pratade om honom då och då. Men efteråt, när hon köpte en kassettbox (jo, det fanns sådana då på den tiden, då 1977) så föll jag eller ska jag säga lyftes jag upp mot himlen. Äntligen hade jag funnit det som jag kunde luta mig mot. En vacker röst, en oerhört vacker man, texter om kärlek och om att dansa och om hur livet kan vara så svårt ibland.

Jag samlade på mig allt, allt jag hittade om Elvis. Små notiser, större artiklar, böcker och framför allt skivor. Varje månad när jag fått min månadspeng gick jag till Rosners skivbutik tvärs över gatan och bläddrade bland skivorna, luktade på vinylen. tog in bilderna och läste låtlistan så att jag tillslut kunde alla skivors spår utantill. Jag hängde upp skivorna på väggen i ett snöre som jag band fast i vardera vägg. Där hängde mina skivor i klädnypor.

Jag hade en liten röd resgrammofon. Locket var högtalarna som man delade på och ställde upp bredvid skivspelaren. Försiktigt, försiktigt lade man på pickupen och lyssnade andaktigt på det som strömmade ur de små plastlådor som var högtalare.

Elvis var min väg ut. Jag lästa att han var mobbad i skolan så jag såg till att jag blev det med. För jag vill vara mobbad. Jag ville vara annorlunda. Jag ville också vara styvnackad och inte ge mig så att jag från att varit undantaget blev regeln. Precis som Elvis gjorde.

På kvällarna i mitt pojkrum satt jag vid ett litet bord och klistrade in bilder och artiklar i min pärm. En pärm som snabbt blev två. Jag lyssnade på de där kasetterna varje dag om och om igen. När jag gick utanför vårt hyreshys så låtsades jag att jag var på Graceland när jag vandrade in i en liten dunge som fanns på vår gata.  Jag köpte en ryggsäck och en gammal sovsäck och en grön keps och låtsades att jag var Elvis i lumpen. Jag skrev till och man hans milltära nummer på den där ryggsäcken.

Allt medand jag gjorde en massa intervjuer inne i skallen. Frågor och svar på engelska så klart. Därifrån fick jag alltid toppbetyg i engelska. Toppbetygen i svenska fick jag från alla dessa böcker som jag närmast slukade, drog i mig in till minsta atom. Men det är en annan historia.

Jag håller med Lennon när han sade "innan Elvis fanns det inget". Elvis är inte begränsad till att vara en man, en person. Han är är ett begrepp. Läs "Elvis". Troligen tänker du inte alls på Elvis Costello. En del gör det kanske. Men de är tämligen få.

Nä. Nu ska jag lägga mig och vila lite och bara lyssna. Underbara Spotify har precis hur mycket Elvis som helst och jag är som ett barn på julafton när jag botaniserar bland låtskatten.

Jag har fått en ny kompis. En röd en. Med svarta prickar på ryggen. En nyckelpiga helt enkelt. Varje gång jag sätter mig på trappan utanför för att röka en smula så dyker den där lilla gynnaren upp och knatar fram bland grågrus och grästovor.

Nu inser jag givetvis att det inte är samma nyckelpiga utan snarast lite olika som dyker upp lite titt som tätt och inte bara när jag sitter där. Men i vilket fall som helst så känns det helt ok att träffa den.

Det var många år sedan jag såg en nyckepiga. Det var många år sedan jag såg något alls. Visst kunde jag urskilja att det var sommar ute, eller att snön föll. Så klart var det inte så svårt att se flugorna i köket eller änderna i Viskan. Men det är en viss skillnad på att se och uppleva.

Mina sneekers är kritvita igen efter en tur i tvättmaskinen tillsammans med min kära väska som jag drar med mig överallt. Skor och väska är rena som en jungfru medan jag fortfarande är en snuskgubbe. Så kanske borde jag ta och resa mig upp och gå ner i källaren där duschen finns och tvaga bort all synd och skam som jag alla dagar och alla nätter bär på.

För det är sådana tider nu. I vintras svävade jag en stund i tomma intet, drömde om att vakna upp en sommarmorgon och vara tillfreds. Nå. Där är jag nu även om jag har mycket kvar att arbeta med. Ett helt liv att korrigera minut för minut. Men där jag tidigare föll och tumlade ner för branta raviner har jag nu säkrat mig i en kraftig lina och ligger på en brant, trygg och rädd.

Man förändras inte så fort. Det som andra kräver att man ska skala bort och kasta iväg sitter fast med kraftiga stygn i själen och man får klippa loss tråd för tråd, försiktigt för varje fiber som brister gör så ont så ont.

En vän, en av de få, en som jag verkligen respekterar har brutit kontakten för att... jag vet faktiskt inte. Alltså, jag förstår argumenten men de är ju fel liksom.

Ett stort, stort fel jag gjort genom åren är att hela tiden hålla masken. Låtsats som att allt är ok när hela själen rockar och rullar och rummen krymper och hjärtat slår. Då har jag skrattat och lekt att jag är någon helt annan. Det är den personen som folk har sett. Så när jag då säger att jag mår dåligt så förstår de inte vad jag menar.

Det finns bara en enda person som jag kan påminna mig som jag släppt alla masker inför. Min före detta fru. Men att göra det kostade mig så mycket att jag sedan dess har bitit ihop, gömt mig, isolerat mig och de få gånger jag kommit ut ur min ökengrotta så har jag dragit på mig den där masken och spelat ett spel. The show must go on liksom.

Så min vän, för jag räknar honom fortfarande som än vän, värderar mina handligar efter en mall, efter ett facit som är fel. Det är inte hans slutsatser som det är fel på. Absolut inte, det är en mycket klok man. Men källmaterialet, alltså de signaler jag gett om hur mitt liv ser ut, är förvridet och skadat av mitt skådespel.

Han frågade mig vad som skulle få mig att vakna upp och förstå. Vilken väckarklocka som jag behövde. Jag ville svara att jag är klarvaken. Men jag orkade inte. Hur ska man orka att backa bandet, radera allt man sagt och gjort och alla signaler man sänt ut för att sedan lägga tillbaka allt igen fast helt enligt sanningen?

Det där spelet har kostat mig mer än grundproblemet har. Jag borde ha varit öppen om mina ångestproblem för länge, länge sedan. Sagt som det var istället för att låtsas som om jag är en av de få riktigt lyckliga människorna i världen.

Flera som jag träffat de senaste åren och som frågar vart jag tagit vägen blir förvirrade och förvånade när jag berättar att jag är sjukskriven sedan flera år på grund av ångest och depression. "Du kan väl inte vara deprimerad", fick jag till svar en gång för bara några veckor sedan. Egentligen ville jag bara falla på knä och gråta rakt ut där i Knalleland. Inte var att jag var ledsen men för att jag blir förtvivlad när jag inser hur framgångsrikt jag har burit min mask.

För visst har jag hoppats och trott att människor ska förstå att jag inte mått så bra. Men tydligen har det gått dem förbi totalt. Även en av mina bästa vänner har sett något som jag ville visa. Kanske är det så att en del vill tro att det finns någon som de ser mig, en som alltid är glad och alltid mår bra som som tar livet med en klackspark. Det är kanske jobbigt att se någon lida och inte kunna göra något åt de. Så man väljer vad man vill se och jag väljer vad jag vill visa.

Reslutatet blir att de blir besvikna på mig och jag blir besviken på dem för att de inte förstår. I det specifika fallet så hade min vän saken klar för sig. Att jag var full och att jag var galen och att jag fan får skärpa mig. Men jag var inte speciellt full, däremot så genomförde jag ännu ett av de där smaklösa skämten som jag ibland kan få för mig utan att riktigt förstå att det är en smula elakt eller dumt eller bara fel.

Men vännens slutsats var klar. Carlzon är ett hopplöst fall och det finns inget att göra åt det.

Så. Jag tänker inte bära någon mask mer. Och det har jag inte gjort sedan länge här på bloggen och i verkliga livet så slängde jag min mask någon vecka in på min tid här på Motivationsenheten. Jag förstod att jag bara skadade mig själv genom att inte berätta att det gör ONT att leva. För mig precis som för vem som helst. Livets smärta hör till tillvaron. Precis som glädje och sorg och kåthet och förälskelse och kärlek och hat och alla de där känslorna som tumlar runt i oss arma varelser.

Jag har lärt mig, genom en hård, hård väg, att stolthet och agg bara skadar en själv. Varje gång jag varit arg så mår jag dåligt efteråt. Det blir en bitter smak i munnen och ett sus i skallen. Varje gång jag varit styvnackad och dumstolt så har det smärtat mig.

Det är som när anonyma människor här på bloggen kallar mig ful, dum, äcklig och en jävla börda för samhället. Mitt svar har varit att fara ut mot dem. Men vad löser det? Att låtsas att det inte gör ont eller att jag blir ledsen om någon kallar mig ett arsle är ju bara dumt. Det betyder ju inte att jag inte tänker försvara mig, det betyder inte att jag inte inser att vrede ibland kan vara rättmätig eller att man måste vara stolt över vissa saker.

Men när man använder dessa känslor som en formel som ska lösa allt blir det så fel så fel.

Men jag kommer så klart fortfaraden att bli förbannad när jag ser saker jag tycker är totalt fel. För det måste man bli. Försöka förändra eller försöka förstå.

Men. Bara för att jag vet allt detta nu så betyder det ju inte att jag kommer att leva efter dem från och med idag och till döden. Att förstå problemet betyder ju inte att man löst det. Men väl att man KAN lösa det. Så jag får fortsätta försöka förändras lite dag för dag.

Man gör så gott man kan liksom

Dagen börjar. Lite smygande och försiktigt så att jag inte halkar och slår mig. Solen skiner lite när molnen tillåter och man kan sitta på trappan i evigheters evigheter och sörpla på varmt kaffe och röka ändlösa irriader av kaffe. Jag funderar på att öppna fönstret eftersom mitt rum är unket och dovt men jag låter det vara än så länge.

Idag är det 32 år sedan Elvis dog. Eller ska vi säga återföddes. Tankarna går osökt till kungen av pop som ramlat av pinn och hur kommer det se ut i världen kring denna gigant om 32 år? Jag vet inte. Men jag vet att Elvis just nu sjunger om den blå månen i Kentucky från en 54-årig inspelning och jag kan känna samma känsla som jag gjorde när jag var 10 år och ledsen. Sången lyfter mig, tar mig till någonstans där jag inte bryr mig om solen skiner.

Jag har inte ens en susning om hur dagen kommer att skrida fram och ärligt talat så bryr jag mig inte ett skvatt just nu. Jag vill bara andas och leva och kanske kommer jag att öppna fönstret så småningom. Bädda sängen. Duscha. Allt det där som man gör för att man ska må bra och känna att man gjort något vettigt trots att det är söndag.

Men nog är det en märklig dag. Häromdagen läste jag i tidningen om att någon var orolig för att de svenska soldaterna som faktiskt ligger i krig i Afganistan kommer att skadas eller dö. Va? Men. KRIG liksom. Det händer lite då och då att någon faktiskt dör i sådana. På riktigt. Det måste väl man ändå vara medveten om? I krig gäller inga kollektivavtal och skyddsombudet får väldigt svårt att stänga ner arbetsplatsen om den skulle innebära fara för någon.

Soldaterna själva tror jag är helt på det klara med det där. De vet att de dragit på sig en uniform och den handlingen betyder att man har rätt att döda och bli dödad. Men så vaknar vår mentalitet där vi kanske inte vill förstå att landet har trupp i främmande land och att dessa trupper inte är något annat än ett stridande förband.

Själv har jag fortfarande inte förstått vad vi gör där överhuvudtaget förutom att vi så gärna vill att de stora killarna på skolgården ska tycka att vi är tuffa så att vi får vara med och leka. För jag kan inte dra mig till minnes när någon Talliban har skapat eld och terror i Sverige. Och inte är det som vanligt fredsbevarande stryrkor heller. Svenska pojkar är i krig och då räcker det inte att säga *PANG* när ammunitionen tar slut och de som faller reser sig kanske inte.

Men jag hoppas verkligen så klart att ingen blir skadad. Men jag vet att folk kommer dö. Fel, redan har dött. Kan någon vara snäll och förklara varför de dog?

Just nu skulle jag behöva en öl. Fel. Jag skulle vilja ta till en öl som en livlina. Jag skulle veta att just den är den som jag behöver.

Alla tankar är otroligt intensiva just, just nu. De tumlar omkring och trängs med varandra för att komma till tals. Kaos och oordning i det som jag betecknar som varande jag. Det är inte det att jag är nedstämd eller ledsen, även om jag har en stor klump i halsen som jag hela tiden försöker svälja ned. Men alla färger lyser lite klarare, alla ljud är starkare och jag hittar inte lugnet i mig som jag skulle behöva för att få ordning på allt.

Hur i hela fridens namn kan man vara stressad när det inte finns något att vara stressad över? Men käkarna låser sig nästan i sin kamp för att hålla livet på plats. Axlarna höjer sig tills de kan titta ner på mina öron. Det känns som att titta i en kikare bak och fram. Hjärtat hamrar och andningen är hård och ytlig. Alla försök att lugna ned sig är fruktlösa.

När man har blivit en etikett är det svårt att finna sig själv. Det är väl endast i barndomen man är en person. Ett namn och en själ och en kropp som virvlar över stenarna och stubbarna i skogen på jakt efter en smula nöje bland trädkojor och gungor på en lekplats. Sedan försvinner man allt mer in bland titlar och status.

När jag gick i skolan var jag "den konstiga". Jag ville ha det så. Jag sökte det. Att vara unik i en värld full av exakta kopior. Jag gick åt vänster när man bad mig att gå åt höger, stannade vid grönt ljus och rusade när det röda slogs på. Sedan har jag varit "den roliga", "den tokiga", "den studerande", "sjuksköterskan", "enhetsanvarig" och nu är jag "Alkisen".

Som om man kunde reducera en person till ett enda ord. Hur mycket man än kämpar för att slita sig loss från alla dessa ord och bokstäver så fastnar man ständigt i att förringas till en etikett. ALKIS!. Det vet man ju direkt vad det är för en person. Var och en kan på blotta ljudet av epitetet skapa omedelbara bilder i huvudet av hur en sådan person är. Man jämför sig själv med den där figuren och känner med en gång att ALKISEN är en person som är lat, som tar den lätta vägen, som fester och har det kul livet igenom istället för att "ta sig i kragen" som man själv gör.

När du som just nu läser jämför dig med mig och finner mig fel så förringar du ju dig själv samtidigt som du förringar mig. För en själ, en människa är ju triljarder olika delar. En del känner mig som djup. En del som bara yta och ingen tanke. En del ser mig när jag går på gatan och tänker att "fan vad han är kort". Varje gång jag dyker upp i någon annan människas liv förväntar de sig något. Att jag ska vara på ett visst sätt.

Men jag värar. Jag är fan så mycket mer än bara en etikett. Om jag finner nöje i ditt sällskap när du skrattar gör jag allt för att du ska skratta. Jag har lätt till skratt och jag har lätt att finna det absurda i livet. De oväntade kommentarerna som folk, människor måste skratta åt. Fast de inte vill. Men det här bloggen handlar inte om det. Den här bloggen handlar om mina tankar och min vardag och min kamp för att bli en fri själ i en fri kropp.

Jag lever inte på gatan. Jag skiter inte ner mig eller går omkring med pissefläckar på byxorna. Jag har aldrig, säger aldrig, varit i fyllecell. Jag lovar. Inte en enda gång. Jag omger mig inte med missbrukare. Jag går ytterst sällan på fest. Jag undviker sprit för jag vet att jag blir elak av det. Jag håller mig till folköl, någon enstaka starköl och kanske lite vin någon gång. Mitt mål med mitt drickande är inte, INTE, det samma som normalkoncumentens. Alltså att slappana av, ha kul, att våga dansa. Allt det där kan jag göra utan alkohol.

Men när jag får de där stunderna som faller över mig när jag är så rädd, så rädd att jag ska svälja tungan, få ett krampanfall, dö, bli galen eller bara fastna i ångesten så använder jag alkohl för att stävja det hela. Det fungerade utmärkt i många år utan att ställa till några problem. Men allt som åren gått så har det spårat ur. Men det har gått så smygande att jag inte hängt med helt enkelt.

Jag frågar mig alla dessa frågor hela tiden. Millioner och åter trilljarder frågor hela tiden. Men ska man liksom koka ner alla frågor, koncentrera dem och slutligen finna en kärna så återstår bara en enda fråga. "Hur ska jag göra för att må så bra som möjligt". Nej, jag ser inget själviskt i det. Egentligen är det väl samma frågor vi alla brottas med. För vem vill leva ett liv där man mår dåligt hela tiden? Varför gör så många det?

Det är ju den där känslan av att må dåligt, att inte räcka till, att vara för svag eller för liten eller för fel som skapar missbruk och avund och hat. Nu pratar jag inte bara om de vanliga missbrukarna. Vi som dricker för mycket alkohol eller använder tabletter eller pipor eller pulver. De som äter för mycket eller för lite. Utan alla oss, de, som drivs genom sina liv på jakt efter något annat. Något de inte har. mer pengar, större bil, nytt kök, större hus, vackrare partner, fler partners, ännu en plakett att ställa i bokhyllan, högre lön, mer fritid.

Jag vet absolut inget som helst om dig. Du vet en gnutta om mig. Men jag är relativt, säger inte helt, säker på att även du känner dig olyckligt lottad ibland. Att det fattas något. Att livet borde vara större än såhär. Det behöver inte betyda att du har  något stort hål att mätta eller en svart sorg att döva. Bara den där känslan av att livet är allt för kort för att man ska hinna med allt.

För, det gör man ju inte. Vill man jaga pengar och karriär så kommer man att vara tvungen att vara frånvarande förälder. Det räcker inte att åka till Aspen på vinterlovet och att köpa en skarp cykel till jul. Men, vill du vara en deltagande, medverkande förälder så får du till stora delar nöja dig med att de feta pengarna och jobben går till någon annan.

Nu vet inte jag. Detta är bara något jag klurat över. Men kan det inte vara så att det är precis där som felet ligger. Tron på att vi kan få behålla hela kakan och även äta upp den till allra minsta lilla smula. Någon, fan vet vem egentligen för jag har faktiskt aldrig hört någon lova allt det där, har sagt åt oss att det går alldeles utmärkt. Så vi äter av den där kakan och ser allt mer till vår förtvivlan att den ju bara blir mindre och mindre för varje bett. Och det vi då går omkring hela tiden och saknar är allt det som vi redan fått. För kakan har ju inte försvunnit, den har bara bytt plats. Men det enda vi stirrar oss blinda på är hålet som våra tuggor skapat och vi ignorerar smaken i munnen och mättheten i magen.

Så vi jagar, jagar, jagar, jagar. mer, mer, mer. Det är endast när döden slår ned bland oss som vi stannar upp i tre sekunder. "kan detta hända även mig"? Jovars. Det KOMMER hända.

Det är, för att använda en något krånglig liknelse, som att vi tror att vi hela tiden ritar livets gångar med blyerts, lätt att sudda bort om det blir fel. Men egentligen så karvas vägen in i vår hud, djupt ner i vår hud, av en skicklig tattuerare. När vi sedan vill ändra våra val så är det för sent.

Valen är så viktiga. Jag har misslyckats med så många viktiga val. Dessa val har som ringar på vattnet spridit sig genom mina vänner, min familj, de kvinnor som valt att älska mig en stund. De har påverkat min arbetsplats och de har påverkat en del som läser mig blogg.

Märkväl. Jag säger inte att alla mina val har varit fel. En förvånadsvärd mängd har varit både kloka och korrekta. Men så klart har jag tagit fel väg allt för många gånger när det varit väldigt viktiga värden, känslor och liv som står på spel. Om jag väljer att dricka 3 st folköl 3,5% så lär jag mig själv att det där funkar utmärkt mot ångest. Nu har jag valet att försöka finna andra vägar att lindra eller undanröja min ångest. Men jag har tyvärr valt det lätta, oerhört snabba varianten.

Det började med några öl till helgen. Fortsatte med någon eller några efter jobbet. Hey, det är ju bra folköl. Lite som var gemene man tar en burk till maten. Men en folköl 3,5% 50cl innehåller 4,5 cl ren 40% sprit. Vem skulle ta en 4a GT efter jobbet varje dag? Men mitt problem var att jag hade valt att döva min ångest med den/de där ölen. Jag sköt upp ångesten några timmar, hade jag tur över natten.

Allt medan jag drack, lite, lite varje dag ökade toleransen. Lite blev mer. Men det var ju bara folköl. Alla klagade över mig och skrattade åt mig när jag kom på festen med mina folköl. Men mitt mål var ju inte att bli full, det var att bli ångestfri.

Men allt detta valde jag. Givetvis inser jag nu att jag borde gått raka vägen till en teurepeut och tagit tag i min ångest. Men jag valde att inte våga eftersom jag visste att det skulle göra väldigt ont att dra upp alla dessa känslor. Så. Ännu ett val. På med locket och upp med burken.

Att bli alkoholist är inget man bestämmer sig för att bli. Du hör ytterst sällan en 12 årig kille eller tjej säga "jag vill bli alkis när jag blir stor". Att man blir det beror på att man väljer fel gång på gång och på att man ju är så säker på att man inte är "en sån".

År lades till år. Konsumtionen ökade. Knappt märkbart. Absolut inte märkbart för mig. Men andra såg. Jag valde att inte lyssna till dem. Sen en dag, efter att man har löst ett problem med samma medel och det har funkat varje gång så är det svårt att bryta mönstret. Varför ska jag sluta dricka när jag mår bra av det och det inte ställer till  några problem. Givetvis väljer man då att inte se det faktum att det gör det visst. Det ställer till en massa problem runt omkring en. Men man väljer att blunda. Allt för att slippa den där ångesten som gör att man ligger naken i en släckt toalett och hulkar, griper efter mörkret och bara har en enda tanke i skallen, "inte svälja tungan, inte svälja tungan, inte svälja tungan".

Att tänka rationellt fungerar sällan mot ångest. Inte i stunden. Det är en lång process att ändra kedjen tanke, känsla, handling. Det tar år av övning att programera om hjärnan och dess neuroner, receptorer och transmittorsubstanser. Det går. Det är jag övertygad om eftersom jag själv har upplevt en betydande lindring i min ångest och därmed även lindring av min depression och därigenom följer möjligheten att bryta mönstret hur jag löser min ångest.

 

Men just då, när du ligger där, under ett täcke i ett mörkt rum och magen krampar, käkarna låser sig, muskler rycker och hoppar, hjärtat skenar och svetten väter ner lakanen och du bara har den där tanken som du låser dig vid och som du är så rädd aldrig ska försvinna. Då kan man inte tänka rationellt. I det ögonblicket är faran överhängande att man ska svälja tungan. Det är lika troligt som att man ska slå sig om man hoppar från ett fönster på åttonde våning. Det känns så alltså. Man tänker alla de där tankarna om att man inte kan svälja tungan bara sådär, men kroppen är övertygad om att det kan man visst och nu ska man dö.

Jag har inte kunnat äta bland andra människor på många år. Halsen snör ihop sig, maten växer i munnen och tunga, läppar och ansikte domnar. Så jag åt i skrubbar och konferensrum på jobbet. Om jag ens åt alls. Aldrig på restaurang. Inte nykter alltså. Aldrig med familjen. Alltid efter att de andra ätit färdigt.

I många många år kunde jag inte, vågade jag inte tänka ordet tunga. Det blev en tvångstanke.

Då var det lätt att ta till alkohol för att kunna krypa upp ur täcket och ge sig ut i världen. Att inte kunna åka buss, gå på bio, teater, äta på restaurang, gå i affärer, gå ut med soporna, tvätta, ge sig ut från sovrummet och slutligen ens komma ur sängen eftersom sängen var den enda trygga platsen på hela jorden.

Men. Två folköl och allt det där var borta. Jag åkte buss, åt på McDonalds eller Thai Silk. Gick på bio och älskade teater.

Om det bara hade räckt med de där två en gång om dagen då och då så vore allt väl. Men toleransen ökade. Baksmällorna blev bakfyllor som blev återställare som blev en ENORM ångest som måste dövas på nytt. Hjulet snurrade på och allt jag ville var att leva ett liv som alla andra. Att inte behöva fly ut från affären eftersom kön var för lång.

Me. Det var då det. Nu är det annat. Jag är tämligen ångesfri. För tillfället i alla fall. Känner mig relativt stark fast väldigt tvivlande på så mycket. Förbannad över alla förslösade år. Arg på det genetiska arvet som gett mig den här vekheten. Samtidigt tacksam över samma genetiska arv som gett mig styrkan att överleva i alla lägen. Att aldrig ge upp. Att alltid hoppas på något bättre, värdigare.

Nu har jag i alla fall ätit och allt har lugnat ned sig. Längtan efter en öl är borta och jag har vunnit ännu en seger där jag visat för mig själv att jag klara sådan tillfällen utan alkohol.

Men tungan är spänd och ständigt i kontakt med mina framtänder, pressar frammåt, uppåt. Så att jag hela tiden känner vart den är.

Man vet ju aldrig.

Den här dagen har ingen djup betydelse för mig. Den kommer säkerligen inte att sätta några djupa spår i mina tankar och allra troligast kommer den försvinna bland alla de andra totalt ej så viktiga dagar som livet är fullt av. Ändå är den, just nu, i den här sekunden som just är här precis nu, den allra viktigaste av alla dagar jag någonsin haft. Så klart. För idag är nu och inte något jag kan gömma mig från.

Gårdagen var trevlig och fyllde sitt syfte. Morgondagen är full av löften. Idag ska jag bara känna på den blygrå himlen, smaka på doften av den vind som far förbi. Tänka djupa tankar och varva dem med nonsens och inget.

Tanken är att jag ska hem idag. Till min lilla värld. Bara för en stund. För att klappa katten och fylla henne med godhet så att hon kan vara ensam i några timmar till. En röd bil ska föra mig längs med Viskan och jag ska jubla i hjärtat över att leva och överleva.

Det är inte så jäkla svårt att leva som man inbillar sig märker jag. För fasen, det går ju av sig självt. Man behöver inte tänka på att lungorna skall suga in syre och släppa ifrån sig dunsterna från känslan i bröstet. Muskler fungerar och all den kemi som gör att vi ser varandra fungerar utan att man behöver anstränga sig. Så varför har jag så ont i ryggen, i huvudet, i längtan och i själen?

Jag vet inte. Livet är en öppen källkod, fritt att ändra och dela med sig. Det behövs ingen licens för att ladda ner nya intryck ifrån människan, djuret, växten bredvid dig. Jag längtar efter en varm kropp, en mun att kyssa och lyssna till. Men. Eftersom jag så benhårt tror på själens absoluta ensamhet så finner jag tröst i min egna närvaro. Mörkt hår och pärlande skratt kan vänta. Det kommer till mig när jag är redo.

Just nu är mitt liv jag. Mig och ingen annan. En tillvaro på paus och en dag utan djupare mening. Bara att lyssna, tala, tänka, känna, sova, äta och dra ut de gifter som förpestar min tillvaro.

Kort och gott. En förbannat bra dag.

Dom är för roliga. De där typerna till artister som inte gillar Spotify. När Uggla, denna landsplågare, klagar över att han inte får tillräckligt betalt från Spotify utan hellre laddas ner gratis från Piratebay så börjar man ju undra hur det står till i skallen på denna självutnämnda "rebell".

Först klagar man på att ens verk stjäls och försvinner ut i cyberrymden. Där har de helt rätt enligt mig. Man kan vifta med frihetsflaggor hur mycket man än vill, men ingen vill arbeta gratis.

Men nu när de får en chans att få några kronor för det som de presterat och jag som konsument kan lyssna med gott samvete, då klagar de likt förbannat.

Så jäkla dåligt.

För böhfvelen. Solen skiner, fåglarna skuttar och letar arma maskar, vinden vindar och jag är banne mig lika trött som igår. Mitt besök till sängen slutade efter ca tre microsekunder med att jag sov som det värnlösa barn jag är. Djupt och hårt och riktigt hardcore.

Men sen blev jag väckt och kvällen blev en enda tävlan om att lyckas hålla sig vaken tillräckligt länge för att man skulle kunan lägga sig igen utan att skämmas. Men när jag väl låg där i sängen så tog det flera minuter innan jag somnade. Sen följde en mycket märklig natt där jag drömde en enda lång sammanhängande dröm som jag då och då vaknade upp ur och sedan fortsatte drömma. Den var otroligt verklig och det var lite som att titta på en riktigt bra film. Det enda som var en smula märkligt med den var att jag mitt i handlingen blev vansinnigt svartsjuk på en kvinna som jag en gång älskat och som nu hyser det allra största förakt för mig. Men i drömmen var vi ihop men hon var otrogen (vilken den verkliga personen nog aldrig skulle vara) med Thåström av alla märkliga personer. Mycket förvirrande.

Nog om det. När jag väl vaknade en smula sent så följde det vanliga man gör på morgonen. Kaffe, nikotin och sedan en tur till Stadsbiblioteket där jag mjutningsfyllt drog in doften av papper, böcker och tankar på alla de vackra ord som finns i den lokalen.

Efter det så åkte vi ner till staden där jag anmälde mig till en skrivarkurs. Det är dags att ta min lilla egenhet att skriva mest hela tiden på allvar känner jag. Några utrycker ju faktiskt att jag har en smula talang så nu tänkte jag pröva mina vingar och ta hjälp av de som kan det på riktigt för att få lite ordning på mina bokstäver, ord, meningar och allt det där som finns uppe i skallen.

Så. Väl tillbaka på Motivationsenheten så sitter jag med ett glas vatten och skriver och lyssnar på Eminem och funderar på om jag ska duscha före lunchen eller efter. Blir nog efter.

På det hela stora så har jag det helt jäkla underbart just nu. Här känner jag mig trygg med att våga tänka de där tankarna som jag är så rädd för när jag är hemma. Alla de där känslorna som jag får panikångestanfall av flera gånger på dygnet och som driver mig en smula närmare självdestruktion. Men här vågar jag känna, vågar tänka.

Jag önskar att alla skulle få en sådan här underbar möjlighet någon gång i livet. Eller ta den. Åka till ett retreat och bara vara, lyssna till det man känner och känna frid i det. Min utveckling som människa sedan i januari är enorm. Det är absolut inte min förtjänst. Det är livet, en rad viktiga människor och det enkla faktum att jag är redo att förändras som ligger bakom det hela.

Jag ska inte ljuga. Visst har jag druckit under sommaren. Mestadels i ytterst sparsamma mängder. Inte varje dag, bara berusad två gånger. Tyvärr så blev jag vid dessa tillfällen på grund av att jag totalt missbedömde mängden jag behöver för att bli tankad totalt wasted. Absolut inget jag trivs med. Jag skäms precis som jag ska. Inför mig själv och inför de som tror på mig. Men det har tagit mig 20 år att utveckla ett livsmönster som jag nu ska förändra och det tar tid.

Det enda jag kan säga till mitt ynka försvar är att jag inte alls drack av samma anledning som tidigare de gångerna jag blev sådär bortgjord. Inte för att döva min ångest, inte för att fylla något hål. Utan av den anledning som man borde dricka, för att det var party och kul och saker som hände.

Men. Det gav mig en viktig lärdom. Jag vet att jag spelar rysskt roulette när jag provar mig fram på detta sättet. Det finns, trots att motsatsen sägs, de som kan dricka på ett vettigt sätt efter att ha missbrukat. Jag hoppas att jag kan vara en av dem. Men jag vet även att om det inte fungerar så finns det inget annat val än att sluta helt och hållet.

Jag vet att mina ord förbryllar. "Fattar han inte"? Jo, det gör jag. Men jag känner mig själv tämligen väl. Jag vet vart jag varit och var jag är nu och jag har en rad mål klara för mig. Men aldrig mer, aldrig mer, att jag skall lyfta en burk för att döva min ångest. Det slutar alltid och bara på ett sätt. I den där spiralen av ökad konsumtion och ökad ångest. Det är uteslutet från kartan. Aldrig mer.

Ja. Allt detta är bara funderingar för tillfället. Jag behöver komma på det klara på en rad saker och därför får jag prövea mig fram. Det kommer ta tid att ta mig till ett vettigt och klokt beslut. Men förstå en sak. Jag har läst allt jag kommit över om det här problemet. Det har jag nu börjat koppla till min egna person. Jag är inte i någn förnekelsefas om nu någon tror det. Men jag vet, är säker på att jag funnit nyckeln till varför just mitt bruk av alkohol blev ett missbruk. Det blev det samma dag som jag upptäckte att en öl dövade min avgrundsjupa ångest. Nu har jag upptäckt att samma öl födde och skapade ny, ännu starkare ångest.

Vi får se. Livet är en spännande resa och jag är tacksam för att jag har lärt mig genom egna erfarenheter hur lätt, så lätt, det är att falla. Det skapar ödmjukhet. För jag vet att jag kan inte döma någon. Överhuvudtaget. Det betyder inte att jag tycker lika som alla andra. Men jag kan inte döma.

War is over. If you want it.

Men jösses och jösses ystra syster. Jag är så trött att jag inte ens orkar gå från stolen där jag sitter till sängen som står sisådär en meter eller nått sånt bakom mig. Jag har provat med kaffe och cigg och positiva glada tankar och att småjogga på stället och hoppa på ett annat ställe men inte då. En förlamande trötthet och så jä*la ont i rygg och axlar att jag blir både sur och tvärögd av det hela.

Det regnar och åskar och blåser och brakar och skakar ute så att man undrar vad som kommer näst. Drivis? Nä. Här finns det nog bara ett enda botemedel.

En eftermiddagstupplur.

En favorit i repris. Tanke, känsla, skratt!!!

Aj för tusan. Jag har ont på ställen som jag inte ens visste att jag har. Ryggen molar, axlarna sticker, armarna... ja armarna, de sitter väl där de brukar förstås.

En klar mellandag. Helt klart en mellandag. Det får gå lite hur det vill med dagen och slutligen kommer man väl fram till kvällen precis som man plägar göra. Så jag sitter och stirrar ut genom fönstret, tänkar rätt så enfaldiga tankar och försöker att inte tänka på de där ställena som gör så förbannat ont i kroppen.

Vädret. Ja detta eviga samtalsämne, det svajar som vore det berusat på äppelvin och billig kärlek. Ena stunden så skiner solen och värmer gott i ansiktet, nästa minut så är allt grått och vått och kallt och man får en aning om att vintern har börjat röra på sig någonstans långt norröver. Inte så att han stigt ur sängen eller ens att väckarklockan ringt. Men nog tusan så kommer vi snart att sitta och längta desperat efter de där oerhört varma dagarna i juni, då när vi klagade över att det var alldeles för varmt.

Men. Jag vet. Det är liksom vara rock'n'roll och alla dansar lika gott i kyla som värme. Så jag ska nog masa mig ut och ner i källaren för att tvaga den sorgliga ursäkt till köttsamling som jag kallar kropp. Vad som händer sedan?

Hur ska jag veta det???

När ska min röst bli värd luften jag lägger i den? När ska tradition och spekulation ersättas av kärlek och en smula, bara litet, omtanke? Ät din krona, tugga på guldet och se om det mättar. Låt tankarna fly sina bojor och dina föräldrars röst. Öppna upp, öppna ut. Låt blodet nå varje cell i din köttsliga kropp.

Jag gör inte som du säger åt mig att göra. Jag vill inte. Fel. Jag kan inte. Ibland, små sekunder då när jag nästan somnat vill jag bli precis som du. Precis in till minsta molekyl. Jag vill dofta som du. Se ut och låta som du. Kanske vill jag vara du. Inte dig men du. Men då, när impulserna i min hjärna blixtrar till och skapar en skarp doft i munnen, då, exakt då. Där vägrar jag.

Jag vill, ska, måste var jag. Mig. Mitt och de mina och allt det som jag ser, hör, känner, varje smärta och varje kärleksslag mitt mot mitt förnuft. Allt måste vara autentiskt. Apatiskt. Separatistiskt. La Scala ut ända dit där hårstrået tar slut. Äkta vara. Ingen kopia, ingen tvilling. När jag lägger mig hand på dig vill jag att du ska veta att det är min och bara min hand som vilar där, just i det ögonblicket.

Då. Om länge sedan. Då när jag inte längre funnits. Någonsin. Kanske i morgon, troligen förra veckan. Då ska du veta att jag alltid pratade med min egna röst, av min egna luft, från mina självständiga tankar. Jag bjuder dig att svara men väljer själv om jag väljer att välja dina ord som sanna eller troliga eller ens smakliga.

Jag kan inte eller vill inte eller skall inte drömma om något som man sagt åt mig att drömma. Din tanke är inte min och inget jag tänker kan du göra åt mig. Inte ens åt dig själv. När maten är smält återstår inget mer än tomma blickar och händer som nervöst plockar med cigaretter som kanske kommer döda oss redan i väntrummet.

Men när jag vet mer. Då vill jag veta allt. Varje sandkorn på månen skall vara mitt att skåda. En sekund som blir till ett liv. Som försvann. Som gick dit alla andra kornen samlats för att lägga sig till ro. Man bör inte tro på något starkare än det man vågar utmana. Så ät din krona. Svälj varje glittrande sten, alla de minnen som vilar i fodret. Tugga i blodet från alla krig som någonsin din krona skapat. Alla brinnande eldar och heta önskningar som drömmen om det som tynger ditt huvud skapat.

Mig äter ingen.

En fot i kall höst, en hand som kramar den allra vackraste blomma du sett. Tobak och kaffe och en klump i halsen när man kommer på att man är sådär förbannat ensam som bara en människa kan vara. Längtan när man vaknar efter en katt som slickar på hakan. Sinatra eller är det du som sjunger? Vertigo. Som när husen faller och himlen brinner.

En vitkalkad vägg, en stol av plast. Sol som värmer och regn, ständigt detta regn, som faller. Varma våta droppar i min nykammade frisyr. Är det en gravhög jag tittar på eller är det helt enkelt bara en undermåligt anlagd gräsmatta? Jag är det blå bland molnen, jag är det grå i fädrers hår.

Osäker på vad jag kan, tvärsäker på vad jag inte vågar. Ett pris på mitt liv, en tanke kring den kedja som binder mig bland jord och löv och nyckelpigor. Skarven i en tapet, är det den som misspryder tapeten eller är det papprets mönster som förstör skarven?

Oro. Roro. Samma annorlunda samma. Dags att resa sig. Sträcka på benen och gripa hårt i livet. Släppa blomman och dra tillbaka foten, hit där det fortfarande är varmt. Sätta sig på cementen där utanför dörren, den grå massa som bildar de få stegen upp för trappan in hit. Räkna, röka, reta.

Halloj världen. Jodå. Mig blir ni inte av med så lätt. Men eftersom jag är tillbaka på Motivationsenheten så börjar jag om på ruta ett, det vill säga, ingen mobil, ingen dator och inga ensamma promenader. Men den här gången får man gå ut och röka själv i alla fall. Gudskelov.

Men nu har jag fått lov att skriva lite och man bockar och bugar för det. Det finns två sätt att se på det hela. För visst fyller det ett syfte att man inte har allt det där omkring sig som så lätt kan distrahera en från att tänka kloka tankar. Så jag tänker och tänker och tänker. Men så blir det ju ett problem när jag kommit på något såntdär viktigt och inte kan skriva ner det. Då försvinner det in igen från det själens hål jag hade lockat ut det från.

Men papper och penna då, frågar den irriterade läsaren? Jo, det klart. Men det går så mycket lättare, så mycket fortare att skriva på datorn. Tyvärr är jag så modern att jag skriver på papper så sällan att jag knappt kan se vad jag skrivit själv om jag kluddat på ett papper. Men men. Nästa vecka så hoppas jag att de tycker att jag tänkt tillräckligt många kloka tankar för att vara värd att få fördriva tiden och livet och leken med skuggorna genom att ha fri tillgång till min lilla livskamrat, min Acer Aspire 8920g. Datorn alltså.

Men livet är helt klart värt att leva i dessa dagar. Den här gången märker jag själv att det är mycket lättare att komma in i de ack så viktiga funderingar som jag måste gå igenom för att komma någonstans. Det är rätt så spännande att återgå till den omgivning som man lämnade för några sommarveckor sedan och märka skillnaden i en själv när man väl finner sig vara på plats.

Förra gången, då i våras, när jag stövlade in här på stället så var det en uppskruvad, nervös, osäker, rädd, bakfull, figur, suddig i konturerna och utan att ha en aning om vem fan han själv var. I måndags så var jag lika nervös. Hur skulle det funka egentligen. Men så kommer jag på att jag är mycket mer koncentrerad, fokuserad, klar i skallen, säker, målmedveten och framför allt självmedveten än jag var då när fiolårsgräset fortfarande gömde allt det gröna och vackra som skulle spira.

Jag har börjat lära mig att säga nej. Nu måste jag bara lära mig att våga att inte säga ja. Hur jag ska komma dit jag vill, där jag inte hela tiden sticker huvudet i sanden som en struts så fort något blir jobbigt, har jag ingen som helst aning om. Men jag har på känn att det ordnar sig.

Jösses. Jag har gått och blivit positiv med åren. Hua!

Annars är allt sig likt fast totalt annorlunda. Samma personal, samma rum, samma utsikt, samma burk med fimpar på den gräsbeväxta grusplanen, samma måltidsdryck, samma samma samma. Men inte en enda sak är likadan. Andra medboende, och alla de gamla vanliga ansiktena bärs av människor som var och en har varit ute på sig egna resa under sommaren. De har lärt sig saker de inte visste innan eller förvissat sig om att det som de trodde sig veta var vad de visste. Eller så har de kanske lärt sig att de inget vet? Jag vet då rakt inte.

Sen finns det andra skillnader. Jag själv har gått ner ytterligare i vikt. Ingen ring glänser på mitt vänstra ringfinger. Fri som fågeln men höjdrädd. Så jag står där, på toppen av berget, synar mina vingar i sömmarna. Flaxar lite försiktigt. Stilla stilla andetag. Ett hjärta som pickar som om det skulle sprängas. Torr i munnen och full av tankar om ond bråd död och jord som faller från en skovel ner på ett lock jag aldrig mer kommer att se öppnas.

Man kan se ett dis långt bort i fjärran. Känna regnet mot vingtopparna. Men hur ska jag veta att vingarna håller om jag inte provar dem? Så det är väl bara att ta fan i hand och hoppa ut, rakt ner och flaxa för glatta livet. Antingen faller man som en sten och det vore ju dumt. Eller så stiger man i luften, mot molnen och vidare vart tusan man vill.

Vi hade en diskussion igår. Eller, vi hade en massa. Men en sak vi pratade om var döden. Eller, ingen sade det men det var nog det vi pratade om. Jag gjorde det i alla fall. Men tänk om man råkar vara odödlig. Vad förbannad man skulle bli om man upptäckte att man helt plötsligt en dag var 200 år gammal och inget har hänt. Att man spenderat 180 år av en evighet med att vara vettskrämd. Så dumt.

Nja. Jag känner att detta blir platt och splittrat. Tankarna far omkring och försöker komma ut först genom fingrarna så att de vinner en plats på skärmen. Det blir så när man känner sig en smula stressad av att skriva under tidpress. Fast det ligger något vettigt i det med. Att lära sig komprimera, koncentrera, konvektera tankarna som faller som text. Inte slösa med vare sig min egen tid eller läsarens.

Fast å andra sidan, detta har jag sagt förut så många gånger, om någon läser detta och anser att det är slöseri med dens tid så förstår jag inte varför människan läser det. Vid detta laget borde texten har försvunnit långt från den personens aktiva minne.

Jag fick en fråga idag om vad jag skriver om och varför. Hm. Det var visst två frågor. Sen tillkom en till, hur mycket jag lämnar ut om mig själv?

Svaren är enkla. Inget, för min egen skull, så mycket jag själv vill. Varför då skriva publikt, på en blogg? För att jag inte fick tillräckligt många leksaker när jag var liten? Njae. Jag vill väl kanske att någon där ute ska känna igen sig. Hur det är att vara missbrukare. Eller ha ångest eller depression. Ensam eller kattägare eller mopedist eller Elvisfan eller vad tusan som helst.

Får jag sedan lite respons på det jag skrivit så blir det ju som ett sorts samtal. Sen får man ju bjuda en del på det där som de så gärna skulle vilja säga men inte vågar göra öga mot öga med en annan människa. Att man är en jävla äcklig, lat alkis som är självupptagen, ful och dessutom har den dåliga smaken att ha en skrot i ansiktet. Jag ger eder en bit av mig, men bara en bit. En hel del av det som är jag kommer inte fram här och det är inte heller meningen. Men nog är det lite synd om dessa personer som tror sig veta vem jag är, som tror sig känna mig genom att läsa det jag väljer att skriva.

Nog om dem. Nu väntar vi till fredag kväll sen kommer de väl och hackar en smula. De brukar göra det på fredag eller lördag kväll av någon anledning:-)

Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall. Av det hela blev det nästan inget alls att spara. Men nu finns det här och det är gott nog för mig.

I dag blir det inte mycket sagt för jag har ingen möjlighet därtill. Men jag mår bra. Återkommer i morgon

Äsch så förargligt. Givetvis lyckades jag glömma tiden och missade bussen. Så det var bara att ringa in till Motivationsenheten och avtala en ny tid om när jag ska skrivas in. Så nu har jag fått några gratistimmar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men jag hittar säkert på något kan jag tro.

Kanske skulle man helt enkelt sätta på en kanna kaffe och sätta sig på balkongen medan solen fortfarande skiner och regnet håller sig på avstånd. Eller läsa dagens avis.

Min tvätthög har återigen växt sig upp över tvättkorgen och brett ut sig över golvet i kassar och påsar. So vanligt en katastrofzon där jag en gång slängde den första smutsiga strumpan. Men det är ju inte läge att ta hand om det där nu så det får väl vara tills ett bättre tillfälle infaller. Någon gång.

Jaja, nog om det. Nu ska jag försöka få något gjort, vad det nu än blir.

jag, ständigt denna inledning, "jag", men detta är min blogg där jag skriver om mig. Tycker du det är fel läs något annat. Gör något annat. Jag är en rullande sten. Så klart. Jag har kommit på när jag borde fötts. 1913 i USA som svart och vara en blueartist. ingen duktig. Inte alls. Men en som spelade för en flaska rye och som låg med närmsta kvinna. Inte för att missaktade henne men för att jag kände med henne. Eller så har jag fel igen. Troligen. Men just nu så skulle jag vilja lära känna Leadbelly och känna doften av Mississippi på sommaren.

Men nu är jag hyggligt blek även om jag har något av sydlänning över mig. Kort, mörk och hetsig. Långt ifrån den modell som gäller nu för tiden. Lång, ljus och lugn som en filbunke. Nä, det där är inget för mig inte. Jag älskar att vara fåfäng fast jag är fet, Jag älskar att vara i mitten. Allt ljus på mig. Så att jag kan rikta om det på alla dessa mäniskor som du ser varje dag och som lider av fattigdom så att du ska ha råd att åka till Thailand och köpa sprit, strand och en minderårig kvinna. Jo, jag vet, jag överdriver. Men ok, du är helt som man ska. Men kolla på din granne då. Snälla reta dig inte på mig för att jag skriver saker på näsan på dig, inte för att jag bryr mig, men för att du ska vakna på morgonen och veta att du retar dig på något som betyder något.

Men jag vet. jag har gjort ett generalfel. Predikat ett ord och gjort en helt fel handling. Man kallar inte folk för nedsättande saker. Inte när de inte förtjänar det. Så. Jag skäms. Inte för att det ändrar något. Men jag skäms.

Nä. Nu ska jag sova. Jag skiter i den här dagen. Den får gå till historien. I morgon är en annan dag och allt det där. Då ska jag kanske träffa någon som gör mig lycklig och som jag kan göra lycklig. Eller så köper jag bara bröd och är nöjd med det.

Hon var alls inte vacker. Ansiktet var avlångt, lite kantigt och ögonen satt allt för tätt. Men hon hade en vacker mun och välskötta händer. Jag minns inte längre hur vi träffades. Troligen är det inte viktigt eftersom jag inte kommer ihåg det. Men hon bodde i dörren bredvid min och vi brukade hälsa på varandra när vi stötte på varandra i trapphuset. Artiga fraser från artiga människor, helt utan vetskap eller känsla för hur den andra lät när natten är som djupast. En gång ringde hon på min dörr och bad mig sänka musiken eftersom hon skulle jobba på kvällen. Hon stod i butik och sålde smycken. Så passande. Visst skulle jag sänka musiken, lovade jag. När jag stängde dörren så var jag irriterad. På henne och hennes jobb. Men jag sänkte lydigt Johnny Cash tills den sjungande mannen blev till ett svagt mummel i rummet.

En dag, när det snöade, träffades vi vid busshållplatsen. Nickade igenkännande. Inget mer, inget mindre. Efter att vi stått där, bredvid varandra men ändå så långt ifrån varandra, i vad som säkert var en evighet, frågade hon tvekande ”du, jag undrar om jag får låna en cigarett av dig”. Visst mumlade jag, letade efter det knyckliga paketet långt under rock och lager av tröjor. Jag räckte över cigaretterna med iskalla händer. Hon tog en cigarett, tog fram sin tändare och drog ett djupt bloss. ”Jag visste att du rökar för jag har sett dig på balkongen” förklarade hon. ”Mmm”. Mitt svar kom som en svag viskning. Helt plötsligt blev jag märkligt medveten om den raka näsan, de gröna ögonen. Sättet hon strök undan luggen och hur hon vred vänster fot lite inåt när hon stod. Som om något viktigt helt plötsligt hade hänt. Som om jag borde vara medveten om mig själv, vad jag sa, vad jag gjorde. Vad jag tänkte. Jag tog ny fart och upprepade mitt ”mmm”, fast lite högre denna gång. När bussen väl kom så satte hon sig i en av de främsta raderna medan jag gick längst bak och ställde mig tillsammans med en urindoftande man och hans hund. För jag kände ju inte min rökande granne. Inte egentligen. Inte på riktigt.

Jag vet inte riktigt var som hände där på busshållplatsen men helt plötsligt kom jag på mig med att hoppas att jag skulle möta henne i trappan. Jag sprang ut med soporna mer gånger än påsarna blev fulla. Jag fann mig själv titta efter hennes lägenhetsnummer bland tvättkolvarna när jag bokade min tvättid. Jag lyssnade ständigt efter en dörr som slog upp, där utanför mitt liv, min borg. Istället för den där öppna dörren möttes jag en dag av en flyttbil utanför huset. Starka män som bar ut möbler från hennes lägenhet. Som drabbad av sorg smet jag in i min lägenhet, satte mig vid köksbordet och tog ett beslut. Jag lovade mig själv att glömma hennes vackra händer, de där gröna ögonen. Det var alls inget svårt beslut. För egentligen fanns det ju inget att glömma. När jag tänkte efter var jag inte längre säker på att hennes ögon var gröna. De kunde lika väl vara blå eller bruna. För de där gröna ögonen fanns ju mest i min fantasi.

Jag var full nästa gång jag såg henne. Full och fylld av självömkan gick jag förbi henne gång på gång på dansgolvet. Gång på gång gick jag förbi, allt fullare ju mer kvällen fortskred. När jag druckit mig lagom full för att våga bestämma mig att jag vågade prata med henne var hon försvunnen. Tur var nog det för jag var i ett tillstånd av fylla, panik och jag sprang mot toaletten för att tömma magen. Givetvis hann jag inte fram utan jag kräktes rakt ut, på golvet, på toalettdörren och medan magen krampade i våg efter våg sved förudmjukelsen allt ilsknare i mitt inre. Så klart blev jag utslängd, så klart fick jag ingen taxi. Under den vingliga promenaden uppför kullarna mot mitt hem bestämde jag mig för att ta mitt usla liv. Men inte då, inte där. Senare, när jag var nyktrare. När jag visste vad jag gjorde.

Hur mår du egentligen frågar du? En snabb blick från sidan och en bekymrad uppsyn. Bra säger jag lätt, en lögn bland alla andra lögner jag sprider kring mig likt gödsel på en åker där mitt oförstånd växer. Kan jag hjälpa dig? Du lägger huvudet på sned och de smaragdgröna ögonen kisar på mig, fulla av undran och tvivel. Men ingen kan hjälpa mig, jag är bortom all hjälp, bortom all kontroll.

Jag löper amok i mitt sinne, långt in bland hjärnans vindlingar dör jag sakta men säkert, ett smutsigt, sörjigt döende som inte kan hejdas, inte stoppas. För varje dag faller jag lite längre ner, lite fortare, lite allt mer säkert.

Du rycker på axlarna, vänder den perfekta ryggen mot mig och går din väg, inte alls långt, bara till kökslådan där dina cigaretter ligger. Du tänder en låga med din magiska eldlåda, ett under för tusen år sedan men en helt vanlig tändare i våra dagar. Snabba, nästan nervösa, bloss under köksfläkten. Du funderar på något, säger du. Nä, svarar jag, kort, snabbt, för snabbt.

Hur kom vi hit? Vart tog kärleken vägen, den magiska kontakt vi hade när våra tankar vandrade samma vägar, när våra ord flätades samman till en vacker väv av drömmar och känslor. Jag känner hur du sakta men säkert försvinner från mig, bort till något, någon som jag inte känner, inte kan placera. Själv faller jag lite för varje sekund, ner, ner bort mot något som jag inte vill veta vad det är.

Är det så här när kärleken dör? Måste det vara så tomt, så utan hopp eller känsla?

Det var inte så svårt att bli kär. Det gick av sig självt. Jag kunde inte hejda det hela. Ett telefonsamtal. En kallelse. En taxi, ett okänt område, ett garage. En vacker kvinna med en enorm hund med sig. Själv var jag en smula berusad och redan lycklig. Jag hade liksom redan bestämt mig för att bli kär. Jag ville så gärna älska och vara älskad.

Lampor skänkte gult ljus i marsnatten och trapporna luktade hemma. Där borde jag vara, hela tiden och alltid. Vi lyssnade på allt som vi höll för dyrt, pratade, kysstes och väntade på den där dagen när vi skulle bli en.

Men. Återigen detta men som tycks dyka upp i varje berättelse om äkta kärlek. Men. Vi fann varandra och förlorade oss själva på samma gång. Hennes glittrande ögon mörknade, mitt leende blev fula ord och dumma tankar. Inget att göra. Bara att slå ihop klackarna och säga inget är som hemma. Men hemma fanns inte längre. Det var bara en bild som inte ens orkade blinka till mer än då och då i skallen. Jag gjorde mitt bästa för att komma ihåg vem jag var men hela tiden så försökte jag vara något jag inte ens ville vara.

Så. Ängen där gräset från början, då de där vackra dagarna, var grått och stelt och stilla reste sig sakta, som en smula fundersamt. Skiftade färg, blev allt mer grönt och vackert och högre än tankarna som jag vågade tänka där jag gick med den enorma hunden.

Ett stilla vattendrag, tystnad. Kvinnan sov, jag drömde. Min katt var ensam hemma allt medan jag gick ut med hunden varje minut jag vågade fråga om jag fick. Det var inte som jag ville men som jag måste. För visst är det så att man måste göra en massa saker. Dammsuga. Duscha, borsta tänderna och pinka. Men sen finns alla de där måstena som man inte vet om men som påverkar varje sekund av livet, det korta sorgliga glädjefyllda man har under alla dessa stjärnor som egentligen bara är heta gasmoln som dödar dig om du kommer ens en smula nära.

Så jag vågade ibland fråga om jag fick gå ut med hunden. Ibland fick jag, ibland fick jag inte. Hon sade att hennes hem var mitt men hon bad mig gå titt som tätt. Hur ska man gå ifrån sitt hem och finna något man känner sig nöjd med?

Så jag slog ihop mina klackar och önskade mig hem. Där katten fanns. Min säng och mina tavlor och mitt liv. Det lilla jag har/hade/kommer få. Du sätter dig på tvären när jag säger allt detta. Du undrar vad jag vill med mitt liv. Men hur i hela fridens namn ska jag veta det? Varje hjärtslag är ett mindre i mitt liv. Jag vill bli lycklig men jag känner inte något. Förutom den där undertryckta fruktan som jag brottas med varje sekund och som troligen kommer ta död på mig. Att frukta döden så mycket att man dör av det. Så märkligt.

Månader gick. Jag lärde känna hennes kropp, hennes lynne, hennes gester och orden som föll ur hennes vackra mun. Jag gjorde vad jag kunde för att skaffa en lika vacker mun men min är skev och elak. Jag låg vaken på natten för att inte somna så att jag störde henne med mina snarkningar. När hon frågade varför jag var trött sade jag inget. Det var bara ord som inte betydde något, som inte spelade roll. Men jag lät. Ljud ramlade, tumlade ur mig. Men inget som var värt att lägga till någon sorts handling.

Så du lämnar mig

Ensam igen.

Hopplöst igen.

Kallt igen

Allt som det brukar, fast annorlunda

Letar, fumlar, efter sorgen

Som en klump i magen

En hård knölig vass klump i halsen

Skrika

Gråta

Andas

Andas

Andas

Vill berätta

Förstå

Vill men kan inte

Som en motorsåg i bröstet

Skär

Slipar

Blöder

Blöder

Blöder

Som en skugga i mitt sinne

Mörk

Sval

Feber, feber, feber

Leta efter mening

Roll

Känsla

Finna intet

Kärlek som blev smutsig

Ful

Kantig

Mitt jag som försvann

I en dimma

I ett dis

Inuti isen

Dagar i en säng, nätter i en himmel som inte var min men som jag lånade. Hennes fot pekade fortfarande inåt när hon stod stilla och vägde de perfekta benen fram och tillbaka. En kort kjol, ett svalt linne. Håret i en knut i nacken och de där spelande ögonen som nu var full av avsky. Hunden gömde sig, katten ville vara med i grälet och jag ville bara bort, eller kanske tillbaka. Någonstans där inget var som det var.

Den vackra munnen spottade ur sig obceniteter eftersom jag själv gjort det samma tidigare. Vi sjönk, tillsammans, ner i avskynd djup.

Så. Nu är det bara jag och mina tankar kvar. Aldrig mer tänker jag prata med en granne. Om det inte är du förstås.

Följande text har jag arbetat med i några veckor.

All den där tankemödan jag har ägnat de senaste månaderna har börjat betala sig. Jomen. När det gick upp för mig att jag är tämligen tillfreds med min tillvaro precis som den är så upptäckte jag just det att det beror på "intensivterapin" på Motivationsenheten.

Jag satt där, på min stol vid spisen och lät den blå röken från morgonciggen virvla upp i tomma intet och vidare upp genom filtret i spisfläkten. En klunk kaffe medan jag funderade på vad jag ska hitta på för äventyr idag. en tämligen behaglig stund på dagen. Faktiskt min favoritstund på hela dygnet. Allt ligger framför en och inga nojor eller deppig tankar har nått bröstet än.

Men, för att återgå till min lilla upptäckt. Ett av problemet jag haft i alla år är det dåliga samvetet. Jo, tro det eller ej. Jag har ett sådant även om vissa tycks tro att jag är i total avsaknad av dito. Men nog har jag det. Vissa saker ska jag ha dåligt samvete för. Som att jag varit en frånvarande far. Det där är ingen lätt sak att tänka på, men å andra sidan så har jag ju alla möjligheter att bättra mig så det dåliga samvetet leder någonstans när det gäller det där.

Men sen har vi mitt sätt att tänka och och vara. Min terapeut på Motivationsenheten kallar mitt levnadssätt "bohemiskt". Den stora frågan har varit, vill jag ha det så? Jo men det är ju det jag vill. Kom jag nyss på. Jag trivs med det. Missförstå inte tanken jag har. Det är inte så att jag har lust att bara driva kring utan mål eller mening i livet. Inte alls. Men det är nog så att mina mål inte riktig stämmer överens med gängse sätt att se på tillvaron.

Som jag ser det så har man en chans i livet. Bara en. När man väl dör så är allt slut och över och det spelar föga roll om man är rik och berömd eller bara en helt vanlig figur som råkat trampa jordens mull ett tag. Så det gäller att fylla livet med saker som man själv känner sig hel av. Inte att lyssna på vad alla andra vill att man ska göra.

En sak jag tror väldigt hårt på är att man ska göra gott. Där har jag väldigt svårt att nå mina mål får jag erkänna. Mitt sätt är alldeles för vasst och hårt i vissa lägen. Men jag vet även att jag har vissa talanger för att liva upp andras liv, på olika sätt. Så det gäller att jag tar tillvara på den förmågan och förfinar den. Utan att interagera med andra människor är man tom och väldigt ensam.

För mig finns det inget finare arbete än att vara vårdare. Att, om man verkligen anstränger sig, ta del av andra människors liv och sedan göra allt man kan för att de trots krasslighet eller ålderdom eller en förtidig död ska må bra i alla fall de minuter man är där. Jag vet inte. Det är väl där jag inte är i balans med resten av världen. Nu är det finare att spela fotboll, eller sjunga, eller driva ett litet företag än att hjälpa människor i nöd. Ärligt talat. En regeringsledamot, ni vet hon som leder Centern anser att småföretagarna är hjältar. Inget fel på dem, men ärligt talat. De vill väl mest tjäna pengar eller? Men att försiktigt byta blöja på en människa som var 60 när man själv föddes är totalt utan någon som helst gloria.

Nä. Jag fattar inte.

Men åter till min livsstil. Jo, jag har en smula svårt att hålla tider, sova på natten som man ska och allt det där som man förväntas göra som vuxen individ. Men. Så kom jag på, och nu återvänder vi till början på den här texten. Jag är nöjd med det. Om jag sover bort en dag, vem blir skadad? Jag sitter uppe hela natten och skriver och sedan somnar jag när solen skiner guld över världen och jag sover gott tills det är dags att gå upp igen. Min rytm, inte en rytm som alla följer bara för att vi har fått för oss att det ska vara så.

När man går ut en vintermorgon klockan 06.40 så är det totalt tyst. Alla djur sover. Förutom vi dumma människor som håller samma schema vinter som sommar. I vården blir det bara löjligt. Vi går upp mitt i natten, sura och tvära och tvingar upp gamla, vuxna människor bara för att det ska vara så. Jag har påtalat det där ibland och alltid är svaret att ”men inte kan de vakna lite hur som helst, vi måste ju ha våran rast med”. Pust och stön. Det var sådant som gjorde att jag inte pallade. Att jag blev rädd när telefonen ringde. Att jag satt i omklädningsrummet och väntade på nästa sak jag skulle göra. Denna oerhörda dumhet. Korkat och själviskt och förbannat fel. Fel. Fel.

Men men. Jo. Som sagt. Jag är nöjd med mitt liv så länge jag producerar eller tar in. Det gör jag genom att leva mitt liv som jag själv vill. Inte så bekvämt kanske men mitt sätt att leva mitt liv är mitt val. Så innan du hetsar upp dig, sätt dig ned. Fråga dig själv vad du vill. Själv vill jag skriva. En massa människor anser att jag inte har någon som helst talang för det hela. Men det skiter jag i. För jag gör det jag vill.

Det räcker för mig.

Ni, du får inte tro att jag inte älskar. Men även om man älskar sönder sig i en annan person så finns det saker som bara är onåbara. Vi har letat efter något som kan fylla hålet i bröstet och tittat varandra djupt i ögonen och slukat varandras kroppar men hålen är likt förbannat kvar och ingen vet varför.

Jag är en rädd människa. Det erkänner jag helt klart. Jag är full av fobier och rädslor som ingen ens kan tänka sig finns. Svälja tungan. Få ett getingstick och vara allergisk. Sätta i halsen. Höjder. Hissar, torg. Allt du kan tänka dig.

Men samtidigt så älskar jag att vara en del av något som är större än mig. Att sitta på Borås stora torg och bara tyst titta på människor och byggnader och höra, för mig själv hur min farfarsfar bjuder på en kviga precis där på torget för många många år sedan. Eller fundera hur min far körde runt torget i en ny bil på 1940-talet.

Jag älskar att upptäcka, att finna, att berikas. Ett träd som är vackert eller en byggnad som har en löjligt snygg dörr. Allt det där vill jag vara mitt i. Jag måste vara mitt i det. I två år isolerade jag mig totalt. Jag och katten. Det var nödvändigt då men nu vill jag leva. Att sitta hemma och dricka rödvin och röka cigaretter och prata om absolut ingenting eller att gräla om saker som inte betyder precis intet är inget jag är redo för. Vissa vill ha det. Men jag vill att saker händer. Två lägen. På eller av. Om inget händer så sover jag, naturligt eller genom sömntabletter. Men helst så vill jag att varje dag ska vara ett äventyr. Inga måsten, bara en massa villen.

Så det var väl dömt att misslyckas. Kan jag tro. Har jag tur så kommer vi att bli vänner, men jag tvivlar. Så det blev några totalt undebara vårveckor och inte så mycket mer. Men jag kan inte glömma hennes leende. Förresten, varför ska jag glömma det? Det minnet gör mig varm i hjärtat så det behåller jag.

Jaja. Nog om det. På måndag är det hårt arbete igen som gäller. Rannsaka sig själv, gräva djup i skallen och finna en massa svar på frågor som jag inte ens visste fanns. Jag längtar redan. Tyvärr är jag totalt självcentrerad så jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå i terapi resten av livet. För det enda sättet som jag kan göra något bra här i livet är genom att bli en bättre människa så att jag orkar med att hjälpa de som behöver hjälp. Lät det snyftigt? Jo, kanske. Men jag vill verkligen göra gott.

Min före detta kvinna, hon jag älskar så mycket så att det gör ont i hela kroppen, sade idag att jag är född i fel tid. Troligen är det så. Vilken tid jag skulle leva i är höljt i dunkel. Troligen i framtiden "when all is well". Jag vet att jag är full av fel, tyvärr du kära läsare som just nu sitter och retar upp dig på min blogg och funderar på att skicka någon kommentar om att jag är ful, fet, försupen, lat, händelselös och allt vad du nu kan tänka dig. För det är nu till helgen de brukar ramla in, de där kommentarerna. När en box Foot of Africa ligger gott i magen och folk äntligen vågar säga vad de vill. Fast det har fortfarande gått mig totalt förbi varför de läser något de inte gillar. Som jag sade förut, lite som att slå huvudet i väggen gång på gång och sen klaga på att väggen är hård och att det är därför som det gör så ont.

Men jag är som jag är. En del är jag nöjd med, en massa vill jag ändra. Fel, jag vill inte ändra något, men jag vill utvecklas. Bli en bättre människa. en människa som inte kallar en kvinna för fitta. En människa som skänker bort 20 spänn till någon som tigger. En människa som är öppen, redo för livet, som inte bjuder på motstånd om andra människor vill leva sina liv på ett annorlunda sätt än det som är gängse.

Men. Det tar tid kan jag tro.

Nä nu ger jag upp. Ändlösa diskussioner som bara leder till blinda korridorer, gång på gång. Du sa så, jag sa det, du gjorde så men jag gjorde rätt. Allt det där är alldeles för jobbigt för att jag ska tycka att det är mödan värt. Jag är mig själv och inget annat. Jag måste få vara det. Men när man ständigt får höra att man måste vara något man inte är så brister det till slut.

Så nu sitter jag i min borg, som inte alls är någon borg utan ett öppet hus för den som vill besöka mig. Inga låsta dörrar, inga krav på att vara på ett speciellt sätt. Endast rädda människor behöver bo i en borg. Jag är inte rädd.

Så. Beslutet är taget och den här gången ser jag inte hur det skulle kunna blivit något annat. Det var dumt av mig att hoppas att de glittrande ögonen skulle ta överhand från det surmulna och tjuriga och envisa. Så jag fortsätter mitt liv, utan Svaneholm och utan kvinna. Fri som en fågel. Inte för att jag vill men för att jag måste.

Enklare än så kan det inte bli.

Ännu en bussresa. En evig turne. Kvinnan har som svar på mitt påhopp ropat att jag är en jävla kuk och jag förstå att drömmen är över. Bäst så kanske...

Jag sitter på en sten på min älskade stadsdel. sjöbo! SoIen sklner, jag njuter av stillheten. Min sten, mitt liv! Allt är vackert. Ett vackert grönt ljus! Nu, nār jag känner tyngden kan jag slappna av!

Jag har suttit i telefon i en timma med kvinnan jag älskar. Men hon vet inte längre om hon älskar mig och det kan jag förstå. Jag har varit precis ett sådant svin som jag absolut inte vill vara och en person som jag föraktar.

Det hela började igår när jag gladde mig åt att vi kanske skulle in till stan för att vara på plats på den sista Sommartorsdagen. I mitt huvud var bilden kristallklar, jag kunde redan känna dofterna och höra sorlet från alla människor. I förrgår så hade vi pratat om att åka in och hoppet glödde i mitt bröst. Men så kommer kallduchen, hon ville inte. Inte alls. Jag tjatade eftersom hon en gång förklarat för mig att jag ska dra ut henne i världen. Så tjat, tjat, tjat. Till slut blev hon så klart förbannad och lite knölig.

Konversationen böljade fram och tillbaka och vi pratade totalt förbi varandra. Jag ville åka in själv för att sedan komma tillbaka men hon ville inte att jag skulle återvända om jag åkte. Surare och surare blev jag eftersom alla mina förhoppningar kom på skam. Den grundläggande känslan var väl att hon förstörde mina glada planer. Fast det visste jag nog inte då. Jag kände bara en allt mer uppflammande ilska.

Sen bestämde jag att jag skulle stanna. Sådär bara. För jag ville ju vara med henne. Så jag lade mig för att försöka vila bort allt det arga. Lugna ner mig helt enkelt. Då fick jag höra att jag inte fick ligga i hennes säng. Det var så jag hörde det men inte riktigt så hon menade. Hon ville ju bara att jag inte skulle somna så att vi inte kunde umgås.

Nu tände jag till, en massa undertryckta känslor och irritationer som flöt upp mot himlen och ut i blodet. Allt från att kassakön på ICA gick så förbannat segt i förra veckan till sorgen som jag kände när hon, kvinnan, gjorde slut förra gången och direkt gick till en annan man. En massa exploderade och jag blev elak. Det finns inget annat ord för det hela.

Den där elakheten är något jag brottas med att bli av med. Jag är tämligen begåvad i att pricka in just de ömma punkter som jag vet sårar mest. Jag kallade henne sjuk, en jävla fitta, värdelös och en massa annat skit som ingen ska behöva höra från någon.

Och sedan gick jag i tanken att aldrig mer återvända. Att ta första steget bort innan hon hann. Men. Det finns ett problem i det där. Jag älskar henne nämligen. Hon ger mig en ro som få kan göra. Hon klagar över att ja sover för mycket och det är nog sant. Precis som jag gjorde när jag bodde hos min mor innan jag fick den här lägenheten. En sorts trygghet som gör att jag sover så underbart gott och som gör mig trött hela tiden. Men hur kul är det med en partner som sover bort dagarna och nätterna? Inte alls.

Vi pratade om gårdagen och kom fram till att vi har så mycket som skiljer oss åt i hur vi vill leva vår vardag. Hon vill ha lugn och ro i hemmet med små utflykter i världen medan jag själv är en rastlös person som helst vill vara på väg någonstans hela tiden och som älskar att vara bland många människor.

Kanske kan vi jämka ihop våra världar utan att behöva göra våld på någon av oss. Jag hoppas det. Men just nu så är jag helt klart införstådd i att hon troligen är förlorad för mig. Jag har gjort något så fel och plumpt och elakt som att kalla en kvinna jävla fitta. Det går helt emot mina egna värderingar och jag skäms som en hund.

Jag trodde faktiskt att de dagar när jag blir så där elak var över och att jag fått ordning på mitt temperament. Men jag måste arbeta mer med det där märker jag. För när man sårar de man älskar så är man ju så urbota korkad och förstör bara för sig själv och det hela slutar med att man blir mycket ensam.

Och det vill jag inte vara. Men jag är inte säker på själv vad jag vill ha ut av ett förhållanden. Jag vill ha närhet och ömhet och kärlek och omtanke och en samtalspartner som kan föra en djup och god konversation. Någon att titta på tv med, eller bara läsa tillsammans. Ta promenader. Gå på teater, bio. Men jag vill även få utrymme för mig själv. Gå på fotboll, gå mina stadsvandringar i ensamhet och bara filura. Ensamtid är oerhört viktig för mig.

Men det betyder ju inte att jag inte älskar kvinnan. Men jag tror djupt och ärligt på att man måste ge varandra utrymme. Likväl som närhet.

Jaja. Jag vet just nu ingenting och det känns inte bra alls. Men det är just nu inte så mycket jag kan göra åt det hela. Skämmas och försöka undvika, fel, bara undvika att falla i den djupa elakfällan.

Ok. Det har uppstått ett problem i min lilla värld. Kvinnan jag älskar är helt enkelt tjurskallig. Själv är jag ju len och mjuk i kontakten så klart och inte det allra minsta tjurskallig. Inte ens skallig är jag. Nä. Som vanligt när jag har problemet så ligger ju inte felet hos mig. Det är dessa förbenade kvinnofolk som hela tiden ska ha en egen vilja. Så dumt. Så fånigt. De borde förstå och veta bättre. Jag har alltid rätt och mina behov är ju de viktiga så klart. Hur skulle världen annars se ut? Jag är vit, man, heterosexuell följdaktligen så har mina tankar och känslor företräde. Så klart.

Så igår när hon som jag dyrkar inte vilje göra något av det jag ville göra så tog jag fan i hand och gav mig ut i världen på egen hand. Det gick sådär kan jag ju säga. Men jag hade vansinnigt trevligt det jag kommer ihåg. Men jag saknade henne precis hela tiden. Varje sekund for fram full av saknad.

Ska det verkligen vara på det här sättet? Att en kvinna, ett underordnat kön, ska få styra och ställa precis hur som helst? Nej säger jag. Så klart inte. Leve KD och SD som har sunda familjevärderingar där mannen så klart styr och ställer i världen medan kvinnan är hemma och tar hand om barn och tvätt och polerar parketten på torsdagar. Det är ju så det ska vara så klart.

Så återigen. Det är inte mig det är fel på. Det är detta vansinne som kvinnor av idag fått för sig, att de skulle ha en egen vilja som faktiskt betyder något. PHA! säger jag bara. HUMBUG!

Nä. Så klart delar vi ansvaret för våra dumma, dumma gräl. Jag är svår att leva med, även när jag försöker bli en bättre människa. Envis, halstirrig, lynnig, loj, sur och tvär eller uppe på toppen och glädjer mig oproportionerligt över små saker. Tvära kast och dessutom en vilja att göra vad jag vill hela tiden och dessutom med en längtan till att min partner delar allt jag gör. Helt enkelt hopplös att leva med.

När två väldigt starka viljor och häftiga temperament möts så uppstår det inte bara ljuv musik utan även gnistor. Så ska det nog vara, det kanske är det som driver oss att försöka vara ett par i denna stora komplicerade värld. Jag vet inte så noga. Kanske vore det väldigt bra att veta lite mer men jag har inte skuggan av ett hopp om att finna svaret.

Med lite tur och väldigt mycket arbete så tror jag att vi kommer finna de exakta nyanserna och vägarna. För hur sur och tvär hon än kan vara så är hon så vansinnigt söt när hon ler och ögonen glittrar sådär så att jag bara vill sitta och titta på henne hela natten. Vem vill leva utan sådana ögonblick liksom.

Så, ja får väl vänja mig vid att fortsätta mina små stadspromenader, sluta fråga henne om att följa med på fotboll och kanske faktiskt lyssna till vad hon vill göra, på hennes vilkor.

Fasen att detta med kärlek ska vara så förbannat svårt.

Kanske borde jag sova lite till. Men jag har inte tid. Det har tilldelats mig ett liv att leva och jag tänker göra det. Så även om skallen dunkar och allt känns sådär lagom kul så ska jag dricka en kopp kaffe och röka en cigarett och fundera ut vad jag ska hitta på för spännande idag. Det blir väl som det blir kan jag tänka mig, det tenderar att bli så. Som det är och blir. Men ändå, man kan ju låtsas att man har en smula kraft och förmåga att styra upp sitt liv.

Allra troligast så åker jag in till stan för att promenera omkring och bara njuta av att leva. Mitt Borås som är precis lagom stort för att jag ska trivas. Kringärdad av skogar och berg med den gröna Viskan som flyter som en artär genom allt och ger ro och liv.  En liten stadskärna och Knalleland. En konststad har det blivit med. Förutom spektaklet Pinocchio så är det fullt av stora och små skulpturer och konstverk som man kan betrakta varje dag och som varje dag ge ett annat budskap. Jag börjar få rätt bra koll på det där nu. Efter att ha strosat omkring över hela staden så finner jag lätt vägen till mina favoriter.

Igår var en intressant dag. På många sätt. Jag var ju på möte på där det bestämdes, efter mitt önskemål, att jag ska återvända till det vita huset som är Motivationsenheten i tre veckor till. Det finns gott om trådar att väva ihop så jag känner att jag tacksamt tar emot den hjälp jag får där för att jag ska kunna fortsätta processen på egen hand sedan. Så på måndag så styr jag kosan till rehab igen. Det vore ren idioti att inte ta den chansen när jag kan göra det.

Men idag är jag fri. Har jag bestämt. Alldeles fri att tänka precis allt eller inget alls. Helt enligt eget huvud. Min rätt att vara rätt. För att det är fel att vara fel. Så livet är gudomligt att vara med om. Jag har inget som helst minne av hur det var att vara död, för det var man väl före man blev till? Om döden är likadan när livet lämnar kroppen vet jag inte ett skvatt om men jag har min klara misstanke om att det är samma visa omigen, som det var före 1970. Ett enda stort inget alls. Så det gäller att leva just precis här och nu. Oftast går det inte av olika anledningar. Man hinner inte, vågar inte, kan inte, får inte, ska inte. Men idag så slänger jag alla tvivel överbord, dansar en smula vackert i bröstet och tänker ha det gott.

Ska jag vara ärlig så ser jag inget som helst fel med det.

Alls.

Ett stilla vansinne. Inget brus i skallen, ingen skärande känsla i bröstet. Bara stilla som en skogstjärn i sommarnatten. Ännu en gång. Eller kanske för första gången. Ett steg fram och tolv slackande spring i benen bakåt.

Igår var en bra dag. En förbannat bra dag. Idag är en bra dag med. Av någon märklig anledning. Fan vet hur det gick till. För alla spår pekar mot katastrof. Men, jag är nöjd. Vilket kommer reta den präktiga medborgaren. Vilket retar mig. Men ibland så måste en enkel själ få slå sig loss, dansa med djävulen och hoppas att han lämnar en ensam när musiken tystnar.

Jag har sovit i en trappupgång. Jo. Jag lovar. Jag sov dessutom gott. Utanför dörren till kvinnan jag älskar men som jag inte kommer överrens med. För.... det bara blev så. Mitt namn är WoB. Ibland kallar myndigheterna mig Jonas och det är väl sant. Men innanför allt skinn, kött och ben är jag WoB. Dr. Winston O´Boogie. Det är jag det. Min idol Lennon, jag vet, jag är för gammal för att ha idoler men så är det, hade sin lost weekend, jag har haft en lost night. Är jag missnöjd? Näe.

Stilla vansinne. Tyst obstinens. Som en skogstjärn. I natten. Så jag dricker kaffe, glädjer mig åt katten som rusat till mig och begärde, krävde, att bli klappad. Bekräftad. Älskad. Och jag älskar henne. Min lilla Chips. Sköldpaddsfärgad. En missbildad klo. Ett uderbart sött ansikte och en kärlek till mig som jag inte kan finna någonannstans. Nä, jag vet det är inte ett ord, men "någonannastans" är det jag känner inför min katt. Hon följer mig runt lägenheten, rusar in o sovrummet när jag lägger mig för att läsa dagens tidning, vilket idag betyder BT och DN. Där lägger jag mig och hon lägger sig bredvid mig. Utan krav, utan någon annan agenda förutom att bara vara med mig i livet.

På tal om livet så är det knepigt. Svårt. Inte alls lätt att förstå sig på. Just som man tycker att man fattat så förstår man precis ingenting. Allt förbluffar och allt är uppförsbacke. Det slutar med att man sover i en trappuppgång då och då och så ser väl mitt liv ut kan jag tro. Sånt som är ok när man är 20 men tragiskt när man är ett andetag från 40. Jag har ingen som helst lust att lägga mig platt och bli 40. Inte som min bild av den tiden i livet är. Är min bild fel? Troligen, eftersom bilden och livet inte kommer överrens. De kivas och bråkar där de sitter bredvid varandra i mitt livs baksäte. Frågar hela tiden när vi kommer fram och jag vänder mig om och svara "aldrig".

Så. Vad hände igår? Inte fan vet jag. Fråga någon som vet. En rad händelser radade upp sig, som pärlor på ett vackert halsband och ärligt talat så skäms jag inte i tre sekunder för vad som hänt fast jag troligen borde. Så klart jag borde. jag bråkade med kvinnan jag älskar så förbannat mycket men som fan i mig är dum i huvudet när hon låser sin tankevärld och flyr in i en annan dimension.

Så. Jag tog sikte mot staden. Mot Elfsborgsmatchen, mot Jill Johnsson, mot allt det där jag älskar. Staden med allt folk, med alla tankar som finns så ytligt att man nästan kan se dem. Men, fick jag reda på nu på morgonen, så somnade jag mot en sten i Knalleland, åt något och sen vet jag inte mer förrän jag som vanligt for med en buss, stående mitt i alla som åkte och där var jag. I mitten som jag alltid söker. Pratade, skämtade, blev plump, älskade livet. Givetvis kräver hela händelseförloppet att jag var berusad. Borde jag skämmas? Kanske? Är jag då i skämsläge? Nope. Skäms inte ett skit.

Jag försöker och det måste vara värt något eller? Jag vet att det jag gör ibland är fel. Så innan den rättfärdiga läsaren, som bara dricker "för att det är gott" retar upp sig så vill jag fråga, sen när fan blev alkohol gott? Milkshake är gott. Cola är gott. Ett gott friskt glas vatten är gott och mjölk är drycken för gudar. Men alkohol? Sluta nu. Du dricker för att bli om inte full så berusad. Det är där du och jag inte förstår varandra. jag dricker alldrig för att bli full. Jag dricker för att sluta känna, sluta, ta bort alla tankar i skallen.

För mig är alkoholen en väg från ångest och den skärande tanken i skallen att jag ska svälja min egna tanke. Tänk dig att du faktiskt tror, mot bättre vetande, att du ska svälja din tunga om du öppnar munnen mer än en millimeter. Den tanken jagar mig allt som oftast. Inte alls så, hela tiden, som det var förut, innan, då när jag var olycklig. Men den poppar upp. Så då har jag två val. Antingen lägger jag mig och sover. Riktig sömn eller tablettframverkad. Eller så dricker jag. Inte för at ha kul. Inte för att festa. Bara för att döva. För att bli normal.

Det är där du och jag aldrig kommer att komma till tals med varandra. Du säger att jag super för att jag är lat eller karaktärslös. Eftersom du själv gör det när fredagen kommer. Då dricker du för att bli full eftersom det är kul att vara full. Men jag dricker inte för att jag har kul när jag är berusad. jag dricker för att jag ska få en paus i alla dessa knivar i min själ. Du kallar mig allt från ful till looser till en jävla katastrof. Sorry. Jag är både smart och klok och beläst och har mina 120 poäng på högskola och är en rätt bra sjuksköterska. Den enda katastrofen i mitt liv är mitt liv. Så ibland måste jag få andas, hämta kraft för att kunna göra sådant som du inte ens tänker på att du gör. Som att gå ut med soporna.

Men men. En natt i en trappuppgång. Igen. Det var väl 5 år sedan sist. Då var det på min bröllopsdag, då när allt blev för mycket och jag sprang iväg i min kostym och lade mig för att sova i just en trappuppgång. Helst hade jag tagit min oerhört, otroligt vackra brud med mig. Men jag lämnade henne ensam och så var äktenskapet slut innan det knappt börjat. Ett stort, stort misstag.

Nattens misstag tar jag lätt på. Jag ville ut i världen för att känna något, min dam ville inte det. Och ärligt talat så är jag förbannat trött på att be om ursäkt för att jag vill leva en smula utanför en lägenhets lilla värld. Det borde gå att kombinera, men vi är två om det där och just nu är det bara jag som anser att det går att kombinera. Jag skulle göra vad som helst för hennes skull men tyvärr så vill hon inte göra något som gör mig glad bara för att glädja mig så vägen är väl till vägs ände.  Eller så är jag lika kär i kväll som jag är nu. Jag hoppas det.

Men morgonen är underbar. Jag satt vid en busshållplats i morse vid halv 6. Solen sken blekt med löften om värme och nu när jag sitter här vid min kära dator, min bästa vän, så känner jag värme på mina axlar. En rejäl frukost med knäckebröd och två kokta ägg plus ett glas mjölk gör min själ ljum och vacker, katten försöker locka in mig till sängen och jag ska dit nu. Lägga mig under täcket och njuta av solen, musik och kattens spinnande.

Där finner du mig just nu. Jag önskar eder en god morgon, för det har jag, även om jag sovit i en trappuppgång, är rätt så rejält bakis och saknar min kvinnas kärlek. Eller vems kvinna hon nu är. Troligen sin alldeles egna.

Den här dagen är helt ok. Fast den är skev och ful. Solen skiner, jag har vänner, jag har ande och jag har en katt. Eller om det nu är så att katten har mig.

En massa tankar äger jag. En smula vettig är jag med. Så jag ska lägga mig för att sova en smula och sedan vakna upp och fortsätta leva så gott jag kan, göra gott i världen om jag finner ett sätt och dessutom ska jag bara finnas till. Det finns de som är glada för att jag gör det så då får jag väl göra det då.

Här sitter jag på bussen in till stan och har det rätt bra! solen skiner, bussen brummar och allt är så bra som det kan! Inte så illa

Ännu en såndär underbar morgon när solen skiner, katten jagar solkatten från min klocka och jag är på ett strålande humör. Inte så illa alls vill jag mena. Men jag blev en smula skrajsen när jag ramlade ur sängen och ut i köket för där var en platta på och riktigt glödde, allt medan kaffeperkulatorn har hållt kaffet varmt hela natten.

Sådant brukar jag inte glömma så man blir ju en smula fundersam när det väl händer. Men så var jag bra trött igår kväll med. Jag släckte lampan och somnade på tre seknder ungefär. Nu ska jag in i duschen och efter det så är det dags att hoppa på bussen in till stan för ett möte med folk som vill mig väl.

Så. På det hela stora så mår jag utmärkt. Det är jag nöjd med.

Jag är tillbaka där jag ska vara. I det röda huset bredvid ängen som en gång var en gata. Där solen alltid går ner sist och upp först och viger det gröna gräset med vattendropparna som faller.  Med Rolling Stones rullande i högtalarna. Ingen pardon, ingen nåd, ingen belöning. Rörigt säger du? Tja. Visst. Ena dagen viger man åt hat den andra faller man på knä och förlåter sig själv och alla som ligger i samma fåra.

Så. Kanske, troligen,förhoppningsvis är jag två igen. Eller är det två som är jag? Kan det var vi två som är två eller är vi en? Eller är jag bara något som någon annan inbillar sig kunna tänkas vara. I vilket fall som helst så är jag en smula, gnutta frid.

Att vara frid är inte det samma som att känna eller uppleva frid. Det är större. Det är den där guden som inte finns men som jag känner. Fan vet hur det går till.

Jag är väldigt fel och skev och skadad. Men så ska det vara. Det är inte hennes uppgift att laga och täppa till hålen i min själ. Det är hon som kanske kommer skapa mer stadga kring hålen så att jag inte rasar, faller, tumlar, spricker.

Kanske.

Sa jag att jag var pömmig i går? Om jag inte gjorde det så kan jag berätta det nu. Följaktligenså somnade jag på stört efter att jag hade bäddat rent i sängen och lagt mig för att läsa lite. Jag sov hyggligt under natten och det var först på morgonkvisten som jag började drömma de gamla hederliga mardrömmarnaigen. Men det var kanske inte fel för det var inte det allra minsta svårt att gå upp ur sängen i det läget.

Det skvalar och regnrar ute så att man kan tro att det är september. Grått och vått. Så idag får det bli lugna gatan känner jag. Jag hade planerat att åka till Motivationsenheten på förmiddagen men eftersom jag har ramlat ur rullorna när jag varit hemma så måste det tas ett nytt beslut om det och än så länge har jag inte hört något. Så jag får väl bli hemmavid idag med kan jag tro. Kanske skulle man passa på och tvätta lite i eftermiddag, det är dags nu, innan tvättkorgen börjar klaga.

Snuvig har jag lyckats bli med. Tänk om jag fått svininfluensan. Hua. Då kan man ju få feber ju. Usch så otrevligt. Men det är nog ingen som helst fara med det. Men det är vansinnigt irriterande att bryta ut i höljuda långvariga nysningar. Allt blir så mycket svårare när näsan exploderar lite titt som tätt. Ja det är med med förresten, tätt alltså. Men annars är det bara fina fisken.

Så medan jag ägnar mig åt matlagning, det blir läckert ris och ett stekt ägg till det idag, så ska jag nog kika runt lite på nätet tänkte jag. Allt medan regnet smattrar på mitt takfönster och katten yrar omkring och jagar en stackars vilsekommen fluga.

Fasen. Jag har det riktigt bra ju. Attjo!

Håhåjaja och allt som gamla rysska gummor med klut kring skallen ka säga en dag som den här. Igår var det minsan full fart. Jodå. Stärkt av en gnutta vansinne så ägnade jag mig åt saker som att bada i Viskan, nä, det var inte så kallt, försöka prata med före detta damen. Gick sådär kan jag säga. Mn förmåga att reda ut allt orett var kraftigt förhindrad genom det där vansinnet. Själv tyckte jag att jag var både charmerande och verbal, men något säger mig att det hade funnits bättre tidpunkter att ta sig an det där projektet.

Sen åkte jag bussen hem och somnade på stört med kläder och allt och vaknade i morse med en känsla av att världen var alldeles för högljud och därefter fortsatte jag sova en stund till.

Sen har det inte hänt så mycket. Jag sitter och lyssnar till matchen mellan Kalmar-Elfsborg på webbradion och funderar på att gå och lägga mig för att sova bums när matchen är slut. Så trött så trött.

I morgon ska jag in till staden igen tänkte jag. Men det är då det. Just nu så vill jag bara slappna av och ha det gott här i min lilla lya.

Jesus syster. Vad jag har arbetat. VAD jag har arbetat. Tro mig när jag skriver att svetten rinner från mig. Här har det minsan blivit en faslig massa saker uträttade. Det har dammsugits, dammats, diskats, bäddats, plockats, donats, fixats och en hel del saker som det inte finns ord till. Jajamen. Jag har till och med, läs nog nu, decifinerat mina kuddar och min madrass. Jomen. Inte illa va.

Det var när jag städade sovrummet som det slog mig. Min kära livskamrat, Chip, katten, hade ju i sin förtvivlade ensamhet, när jag var i Svaneholm och roade mig, pinkat på min säng. Vart har jag inte listat ut än. Men någonstans så flyter en frän lukt upp när jag försöker sova. Jag har bytt allt som går att byta men likt förbannat. Men nu har jag minsan sprayat decifinering på allt och vips så lukar det gott igen.

Däremellan har jag sprungit omkring i lägenheten som en skållad råtta för att lista ut andra lortiga hörn och jag fann några stycken. Blan annat har det mellan springorna i mina element, som är av den gamla hederliga sorten med enorma element, samlats en massa smuts. Sagt och gjort så har jag gnott bort eländet. Nu är det banne mig svårt att hitta något skräp här i min längenhet. Om man inte räknar mig det vill säga och det gör ju en del. Men så får det vara. Ja flytt´ int´.

Nä. Nu är det bara badrummet kvar och sedan ska jag ducha och hoppa på bussen. Vad allt ska inte en liten askunge hitta på :-)

Vilken morgon! Solen skiner och jag är full av verksamhetslusta. Något sådant infinner sig endast någon gång per år så det gäller att passa på. Här ska det städas, hämtas upp soppåsar från källaren, bäddas rent, duschas och sedan ska jag in till staden för att hälsa på tant mamma. Tänkte jag i alla fall. vi får väl se hur det går med det hela. Fast det spelar ju inte så stor roll vad eller hur mycket jag får gjort. Om det skulle falla sig så att jag blir sittande på balkongen och njuter av solen så må så vara.

Det enda som stör mig en smula är en envis huvudvärk som troligen beror på att jag ligger illa i min så kallade säng. Det är ju egentligen bara några madrasser på golvet. Eftersom jag har snedtak i sovrummet så blir det bäst med en bädd som är så låg som möjligt. Men det ser en smula provisorisk ut, det kan jag hålla med om. Fast det stör inte mig mer än då och då. Som nu till exempel.

Nog om det. Nu ska jag som sagt dra fram dammsugaren och gå över golv och andra passande ytor så att här blir snyggt och prydligt. Solsken har ju en förmåga att helt hjärtlöst och skoningslöst avslöja förekommande damm. För att inte tala om att jag behöver putsa fönstren. Som går utåt. Kul. Ska bli intressant att se hur jag löser det när jag väl kommer till skott. Blir väl till att hänga utanför fönstret och putsa för glatta livet. Eller nått.

Nja, som sagt. En snabb kopp kaffe och sedan kör vi igång.

Så blev det inte bara kväll utan natt då igen. Idag har jag fått absolut intet gjort. Tiden har rusat och jag med den, men något att visa upp för det hela har jag inte.

Gårkvällen var helt ok. Jag var med en gammal arbetskamrat nere i staden för att titta på människor eftersom det var torsdagskväll och torget var fullt med glada människor och det spelades från den stora scenen på torget. Men jag var mest intresserad av att mumsa hamburgare, något jag fått pippa på för tillfället. När jag väl kom hem så rasade jag ihop i en trött liten hög och somnade så gott så gott.

I morgon tänkte jag få lite gjort. Bland annat måste jag städa, riva den där tobaken jag har köpt och sen blir det nog en tur in till stora staden för att hälsa på mor bland annat. Men nu är det dags att sova lite för jag är så förbenat trött att jag ser dubbelt.

Så adjö för tillfället.