WoBWorld

För böhfvelen. Solen skiner, fåglarna skuttar och letar arma maskar, vinden vindar och jag är banne mig lika trött som igår. Mitt besök till sängen slutade efter ca tre microsekunder med att jag sov som det värnlösa barn jag är. Djupt och hårt och riktigt hardcore.

Men sen blev jag väckt och kvällen blev en enda tävlan om att lyckas hålla sig vaken tillräckligt länge för att man skulle kunan lägga sig igen utan att skämmas. Men när jag väl låg där i sängen så tog det flera minuter innan jag somnade. Sen följde en mycket märklig natt där jag drömde en enda lång sammanhängande dröm som jag då och då vaknade upp ur och sedan fortsatte drömma. Den var otroligt verklig och det var lite som att titta på en riktigt bra film. Det enda som var en smula märkligt med den var att jag mitt i handlingen blev vansinnigt svartsjuk på en kvinna som jag en gång älskat och som nu hyser det allra största förakt för mig. Men i drömmen var vi ihop men hon var otrogen (vilken den verkliga personen nog aldrig skulle vara) med Thåström av alla märkliga personer. Mycket förvirrande.

Nog om det. När jag väl vaknade en smula sent så följde det vanliga man gör på morgonen. Kaffe, nikotin och sedan en tur till Stadsbiblioteket där jag mjutningsfyllt drog in doften av papper, böcker och tankar på alla de vackra ord som finns i den lokalen.

Efter det så åkte vi ner till staden där jag anmälde mig till en skrivarkurs. Det är dags att ta min lilla egenhet att skriva mest hela tiden på allvar känner jag. Några utrycker ju faktiskt att jag har en smula talang så nu tänkte jag pröva mina vingar och ta hjälp av de som kan det på riktigt för att få lite ordning på mina bokstäver, ord, meningar och allt det där som finns uppe i skallen.

Så. Väl tillbaka på Motivationsenheten så sitter jag med ett glas vatten och skriver och lyssnar på Eminem och funderar på om jag ska duscha före lunchen eller efter. Blir nog efter.

På det hela stora så har jag det helt jäkla underbart just nu. Här känner jag mig trygg med att våga tänka de där tankarna som jag är så rädd för när jag är hemma. Alla de där känslorna som jag får panikångestanfall av flera gånger på dygnet och som driver mig en smula närmare självdestruktion. Men här vågar jag känna, vågar tänka.

Jag önskar att alla skulle få en sådan här underbar möjlighet någon gång i livet. Eller ta den. Åka till ett retreat och bara vara, lyssna till det man känner och känna frid i det. Min utveckling som människa sedan i januari är enorm. Det är absolut inte min förtjänst. Det är livet, en rad viktiga människor och det enkla faktum att jag är redo att förändras som ligger bakom det hela.

Jag ska inte ljuga. Visst har jag druckit under sommaren. Mestadels i ytterst sparsamma mängder. Inte varje dag, bara berusad två gånger. Tyvärr så blev jag vid dessa tillfällen på grund av att jag totalt missbedömde mängden jag behöver för att bli tankad totalt wasted. Absolut inget jag trivs med. Jag skäms precis som jag ska. Inför mig själv och inför de som tror på mig. Men det har tagit mig 20 år att utveckla ett livsmönster som jag nu ska förändra och det tar tid.

Det enda jag kan säga till mitt ynka försvar är att jag inte alls drack av samma anledning som tidigare de gångerna jag blev sådär bortgjord. Inte för att döva min ångest, inte för att fylla något hål. Utan av den anledning som man borde dricka, för att det var party och kul och saker som hände.

Men. Det gav mig en viktig lärdom. Jag vet att jag spelar rysskt roulette när jag provar mig fram på detta sättet. Det finns, trots att motsatsen sägs, de som kan dricka på ett vettigt sätt efter att ha missbrukat. Jag hoppas att jag kan vara en av dem. Men jag vet även att om det inte fungerar så finns det inget annat val än att sluta helt och hållet.

Jag vet att mina ord förbryllar. "Fattar han inte"? Jo, det gör jag. Men jag känner mig själv tämligen väl. Jag vet vart jag varit och var jag är nu och jag har en rad mål klara för mig. Men aldrig mer, aldrig mer, att jag skall lyfta en burk för att döva min ångest. Det slutar alltid och bara på ett sätt. I den där spiralen av ökad konsumtion och ökad ångest. Det är uteslutet från kartan. Aldrig mer.

Ja. Allt detta är bara funderingar för tillfället. Jag behöver komma på det klara på en rad saker och därför får jag prövea mig fram. Det kommer ta tid att ta mig till ett vettigt och klokt beslut. Men förstå en sak. Jag har läst allt jag kommit över om det här problemet. Det har jag nu börjat koppla till min egna person. Jag är inte i någn förnekelsefas om nu någon tror det. Men jag vet, är säker på att jag funnit nyckeln till varför just mitt bruk av alkohol blev ett missbruk. Det blev det samma dag som jag upptäckte att en öl dövade min avgrundsjupa ångest. Nu har jag upptäckt att samma öl födde och skapade ny, ännu starkare ångest.

Vi får se. Livet är en spännande resa och jag är tacksam för att jag har lärt mig genom egna erfarenheter hur lätt, så lätt, det är att falla. Det skapar ödmjukhet. För jag vet att jag kan inte döma någon. Överhuvudtaget. Det betyder inte att jag tycker lika som alla andra. Men jag kan inte döma.

War is over. If you want it.