Så kär.

Jag är kär igen. Otroligt fabulöst och totalt utan hämningar. En känsla som vadar i bröstet och skvätter lyckodroppar i mitt ansikte. Som att vandra över en sommaräng med den allra vackraste bredvid sig, med en korg med kaffe och smörgåsar och hunden rusandes genom gräset.

Som när man var liten och kunde krypa upp i mammas eller pappas knä och gråta för att man hade skrapat knät när man cyklade årets första vårdag. Som att uppleva hur en dödlig sjukdom har lämnat pannan och skallen och kvarlämnat bara de kvicka tankarna. Som att ständigt leva i första dagen av sommarlovet, uppkrupen i ett träd och röka en stulen cigarett.

Precis som känslan av att hålla sitt barn i famnen och känna att man själv faktiskit inte spelar någon som helst roll i universum annat än som bejakare och beskyddare av den där lilla människan. Eller som att gå i ett svalt sommarregn efter en lång period av torka, en sådan där promenad som bjuder på ångende asfalt och doftande mylla.

Så kär så kär så kär.

I Percy Sledge.



Att låta ryggen styra

Jag ägnar nog dagen åt enkla saker. Sådant som gör mig glad och lycklig och som gör att jag inte behöver tänka så mycket utan bara känna vackra saker. Först var det eleganterna Elfsborg, nu är det Teddybears sthlm, en grupp som jag alltid gillat för att jag tycker om det enkla i det som de gör. Musik som grundar sig i kärleken till musik och ingen annat.

Musik som talar till ryggraden och inte till själen eller hjärtat eller skallen. Utan bara är bra för att den är väldigt bra. Inga petitioner eller utspel eller något som man behöver tänka på. Bara känna och må bra av. Visst leker de att de är Kraftwerk men det är väl det som gör det så bra. För kraftwerk är lite samma jättesamma sak. Kraftwerk är bra.

Så ikväll låter jag basen och rytmen prata. Röker och tänker ingenting. Eller, snarare inget som spelar någon som helts roll. Låta de djupa skeva konstiga tankarna vila lite.

En stund i alla fall.

Vintern dör.

Våren. Den underbar-rara våren. Som svänger in som en enda universumstor isbrytare. Sveper och kränger och slår sig ner. Efter 18 ronder med vintern så sträcker domaren upp vårens händer och ett vrål stiger från världen. Allt blir så mycket lättare. Även fast man har gråten i halsen hela tiden av någon märklig anledning. Tårar som bryter fram av alla och ingen anledning. Bara för att man är så lyckligt olycklig över att ha överlevt mörkret och kylan och den ständigt våta hallmattan.

När vi går ute, jag och hunden så har hon fullt upp med att sätta nosen till himlen eller till jorden och lukta, lukta, lukta på allt som kommit fram. Nya dofter, nya färger, nya känslor. Kärleken till livet och döden och allt som vi människor och hundar upplever och kommer uppleva och har upplevt.

Hon tuggar på den smutsiga kvarvarande snön, den som ligger i små isolerade öar. Den ser ut och låter som Slush. Som om för att komma ihåg ifrån vi kom och vart vi ska. Själv går jag och kisar även om solen inte skiner starkt. Bara för att den värmer. Bara för att den finns och har växlat kostym från blekvit till blekgul och lovar att bli starkt gul mot blå himmel om bara några veckor.

Lusten att sitta inne är noll och intet. Vi går samma gator fram och tillbaka, bara för att jag tagit på mig mina sneekers och att de har hål i sulan så att fötterna blir våta om vi går på skogsstigar. Men det är enkelt att byta skor. Köpa nya. Utan hål men bländande vita och bekväma. Lika enkelt som att lämna jackan på sin galge i hallen. Vid den torra hallmattan.

Dörrar som står öppna. Fönster som står likadant. Musik som glädjer och tårar som värmer de ännu vinterkalla kinderna. Bara för att man är så olyckligt lycklig.




Nu vet jag historien om våfflan.

Som varje gång när jag börjar fundera på något så måste jag ta reda på vad tusan det handlar om. Man äter visst våfflor idag för att Jungfru Maria blev på smällen. Sambandet är visst att det förr kallades Vårfrudagen vilket blev Våffeldagen. Lustigt måste jag säga. Såndär folklig humor. Lite Göteborskt liksom.

Men i vilket fall som helst så är våfflor helt klart väldigt gott. Får väl leta upp en i morgon. Måste väl blivit någon över kan jag tycka.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jungfru_Marie_beb%C3%A5delsedag

När vårkänslorna är precis vad de ska vara

JA JÖSSES. Det är vår. Så in i helvete mycket vår, för att uttrycka sig folkligt. Hela dagen har gått åt till två saker. Vara ute och promenera och att tvätta. In och byta maskin och ut igen. Rakt in i skogen, rakt in i soliga varma gläntor som tidigare varit snöfyllda och kalla. Upp för backar och nerför samma backar.

Nu är jag helt slut. Hunden med verkar det som. Det sista vi gick, till affären och tillbaka, var hon inte alls med på noterna. Knatade mest på lite småtrumpet och tittade bakåt, hemmåt, gång på gång.

Men det är ju så förbaskat gott att våren är här, på riktigt. Det är liksom belöningen för att ha genomlidit en hård, kall och snöfylld vinter. Ärligt talat så är jag kanske lite knäpp, men det är just på grund av det här jag har gillat just att vintern har varit rena istiden. För att kunna se fram mot snödropp, grusknaster och den första tuvan av synligt gräs. Lite som vårarna var när man var liten. Vår på riktigt. Inte det där smygande märkliga tillståndet av att allt bara blir lite grönare sakta men säkert. Utan att världen byter färger och dofter på bara några dagar.

Kul har jag haft det med. Jag kastade en pinne rakt in i skogen, en pinne som Kita rann efter som en gasell. Hon skuttade lätt nedför en brant... eh, brant, och vidare bland snö och gräs. Hittade pinnen, kastade omkring den lite och sen vände hon om i samma vansinnesfart, hoppade upp på branten och... dunk. Jag hörde ett förgrymmat och förbluffat "mrph" när hundstackaren drog skallen rakt in i urberget. Eftersom jag är en mycket elak människa så roade det hela mig högeligen.

Men hon verkade inte skadas direkt utan hittad bara en annan väg, runt den där branten. Men kul var det.

Sen gick vi äntligne över den där bron som leder över Viskan precis nedanför där jag bor. En bro jag aldrig vetat om. En bro som leder till en stig som i sin tur leder till både vandringsleder och till den gamla kyrkan på höjden ovanför Viskan. En ny värld och nya möjligheter som öppnar sig helt klart. Som att vända på hela världen och se på saker från ett annat perspektiv. Jag kunde därifrån se mitt hem, från en plats jag ofta tittat på från just hemmet. Lite märkligt liksom.

Vackert var det med, med en damm och ett vattenfall och stenar och skog och berg och stigar och utsikt och fan och hans moster, allt det där som man behöver så väl då och då.

Nu är det dags för dagens sista tvättbyte och sedan ska jag nog somna väldigt tidigt tror jag. Det tar på krafterna att vara ute en hel dag för en som möjligen har varit ute i två timmar per dag som allra mest.

Men vad livet är skönt.

Luck be a lady tonight.

Jag kan gräva ner mig. Gruva omkring allt som hänt och kanske kommer hända. Tycka förbannat synd om mig själv och älska min depression. Som att skita guld. en kemisk belastning. Rädsla för det som kommer att komma. Men så finner jag saker som gör mig lycklig.

Så varför inte ta åt sig dem då?

Blir så jävla lycklig av det här. Så lycklig.


Odé till Diana

VART FiNNs du? Var bor du? Vad gömmer du dig bakom? Casanova är mitt öde. Men vad gör det när tiden tar slut? Knu.u.u.la. Som att tömma sig på ryggmärg inuti någon. Även om det sker inom ett gummiskinn. Men de flesta kräver inte det. AV någon anledning. Sitter i sina särkar och sina hår. Inuti sina tankar. Precis som de vill. K.N.

Hon hette Diana. Men annars är det rätt. Men jävlar i helvete vilka bröst, vilka ben och vilka kyssar.




Morbror. Älskade morbror.

Jag hade en morbror. En sådan där fantastiskt människa. En sådan som lämnade mig trasig. Hans mor grät för mig över att han inte kunde sörja sin far. Det var då jag förstod. Att han lurat mig. Sina barn, sin fru, sina syskon. Sig själv. Han är död. Jag gråter över det. När mina släktingar möts pratar vi alla om honom. Som var så glad, som var så rätt, Som var allt vi vill vara. Men vi lever, hans fru lever, hans barn lever, hans syskon lever. Jag lever. Fast jag stod en hel natt och skrek på hans grav.

Men ändå. Visst vill vi vara onkel Frans?


När solen går ned går hon.

Jag vill bli klok. Så där klok som de som lyckats. Nä, inte bankirer eller lönekillar eller Mona Sahlin. Inte som de som gör reklam eller de som sitter på tv. Men de som sjunger eller skriver. Finns det andra som lyckats? Ärligt?

Söker jag kärlek eller söker jag en kropp? För de goda tiderna? Jag klarar mig, jag lovar. Du finner någon annan. Någon som kan ge dig allt det jag inte kunde. Allt det jag inte kan. Att vara ledsen är en drivkraft i mig. Att sakna även fast allt finns för mig, framför mig, allt jag är i.

Tårar är bara vätska. Inget att hänga sig i. Snaror hänger man sig i. Men jag är snar att inte hänga i. För jag vill leva livet medan det pågår. Glädje och sorg, blandat i en salig soppa. För soppa värmer, mättar och är billigt.

Kanske, må det ske, kommer jag bli lycklig. Igen. Återigen. Men juust nu är det söndag, jag är fel och snett ute. Fast jag är inomhus. Saker som berör mig är inget som rör dig. Du lever ditt liv utanför mig. Mitt. Tar din plats. För helvete, vissa dagar tar du min plats.

Men de flesta dagarna, nätterna, tar jag allt jag finner. Plockar i mig allt som finns, sniffar på världen och min aska är någon annans att sniffa. Sniffa är förresten dumt. Allt som intages genom näsan är dumt. Saker ska intagas genom och förbi gommen.

Jag hade en bekant som dog av att sniffa Tippex. Så jävla dumt. Min idé. Att sniffa det där. Gjorde mig dum och rädd. Honom gjorde det död. En skam att bära resten av livet. För mig. Hans liv är över sedan länge.

Man vi var unga. Jag är ung. Fortfarande. Kemikalier på recept. Piller på piller på piller. Dosett för att komma ihåg att inte må dåligt. Äter min egna tunga på natten. Sprakar av livsglädje men dödar allt.

Ser du läppstiftet på kudden? Om inte är du blind. Det doftar kärlek. En annan kärlek än dagen innan. Eller är det natten?

Kanske skulle jag gå i kloster?

När tuppen gal

Vad ska man säga när någon säger att det man gör är bra? Tack! Räcker det när man blir så glad att man blir alldeles varm inuti? Eller ska man studsa runt i världen och tacka molnen och stjärnorna och den stekande sommarsolen, gräset som växer och haren som skuttar över snön? Jag vet inte. Det har jag aldrig gjort för det är ärligt talat ytterst sällan någon tycker jag gör något bra.

Men nu är ett sådant där tillfälle.
En "medbloggare" Urban Cat, har gett mig en "Sunshine Award". Även om jag personligen har svårt att se solsken i min studtals mycket dystra och ofta elaka blogg så tackar jag och tar emot med glädje. Speciellt eftersom det är från en bloggare som faktiskt betyder något, som skriver så att man ibland kan se elden i bokstäverna och som inte är rädd för att säga saker som de är.

Motiveringen löd: "WoB ska blomsterbombas, för sin överfeta språktalang! ...dessutom har han en hel del att lära mej om livet!"

Vilket givetvis inte är sanning men jag bockar och bugar ändå.

Nu är det tänkt att jag själv ska utse hela 12 bloggare. Fan, jag tror inte jag läser 12 bloggar ens. Så jag väntar lite med det. Funderar och bidar min tid. För jag tycker nog att man inte ska sprida och slösa sådant här hur som helst. Då tappar det sitt värde och saker utan värde är ju inget att få. Även om man säger att det är tanken som räknas så är väl tanken bakom att ge något värdelöst rätt så elak?

SOLEN!!!

Spelar det egentligen någon roll vilken månad det är på året, vilken dag i veckan eller hur gammal man är? Alltså, när solen skiner. En sommardag i juli som regnar in är lika trist som en decemberdag när det regnar både in och ut.

Finns det något sätt man kan må dåligt på under en soldag? Nu pratar jag inte om solens värme även om den givetvis spelar roll den med. Men ljuset. Det är ju ljuset som gör mig lycklig och säll en sådan här dag när det faller in genom mina fönster, smälter snön och planterar det första fröet till den växt som skall bli sommaren.

Jag har städat. Inte ens det var speciellt tråkigt. Inte när man kunde leka tafatt med solstrålande med dammsugaren. Inte när katten sitter i fönstret i sovrummet och inte bryr sig ett skvatt om att jag moppar golvet.

Vad jag ska göra nu? Gå ut så klart. Ut i solen, få uppleva lyckan innan solen går ned bakom berget och det är en eon till nästa gång den faller på mig.


Ett av mina kära barn

Kände mig bara tvungen att visa en bild på min äldsta son.

Snygg karl, helt klart en snygg karl.


Fel

den bästa av två världar. Depeche och britta. Kan det bli bättre?


.


En timme för någon annan


Jag jobbar en timme för Haiti

För mig betyder det bara 58 spänn. Jo jag vet, jag jobbar inte, men inkomst har jag. Så lite mer kan jag allt betala. Det kan nog du med.

Ett erkännande att buga sig för

Jag undrar ibland varför jag håller på med det här horandet. Fläker ut min själ för var och en som vill och orkar och kan läsa det jag skriver. Ibland lockar mig tanken på att jag skulle vara född för att skriva, men så kommer jag på att det är så förbannat förmätet. Så självgott. Ibland tror jag att jag försöker laga mig själv genom någon sorts självterapi och det är nog en del av sanningen. Ofta tror jag att jag vill korrigera bilden jag ger av mig själv med en djupare, mer komplex sanning. Kanske även det innehåller ett mått av svaret. Vissa gånger försöker jag defintivt förändra saker, som tankar om invandrare eller könsfrågor eller etik och moral. Det om något är visserligen ett överlägset sätt att betrakta världen men jag tror de flesta vill övertyga andra om att de själva har rätt så det står jag för.

Men så kommer tillfällen när jag får små bevis på att jag faktiskt har berört någon och det är då jag vet varför jag sätter mig ned för att skriva om det mesta som jag upplever under tiden här på jorden.

Idag har jag fått ett sådant hedersbevis. En klok dam som själv är ute på livets resa har skrivit om min blogg i sin blogg. Jag kan bara tacka för de vackra orden. Det vore oklokt att inte känna sig en smula glad för allt det hon skriver i sitt inlägg.

Eftersom jag räknar mig till de kloka dårarna så tackar jag därför hovamt och glädjer mig åt att mina taffliga skrifter har gett någon form av anklang i världen. Det är mer än jag någonsin kunde tro när jag började skriva någongång runt våren 2005. Det har gått några år sedan dess och så mycket har hänt, så mycket jag inte ens vågar komma ihåg och ännu mer jag inte ens kommer ihåg fast jag anstränger mig.

Men nog är jag en tursam jäkel?

Ingen. Chans.


Storknar orkar man inte.

Jaherreje. Man läser i bladet idag att någon, vem som helst, fan ta den vem det än är, kan få vaccinet mot den jättefarliga svininfluensan FÖRE DIG! Vem du än är. Hua och eländes bedrövelsen. För visst borde du få den allra först? Så klart borde du.

Inte för att du förtjänar det mest utan för att du... eh.. ja. Nått mest. Men framför allt för att du ska ha den först.

Att du sen är varje människa som läser och som råkar vara en "du" är en annan sak.

För den är ju jättefarlig. Man kan ju dö. Lite som man kan av alla influensor visserligen, men de säljer inte så mycket vaccin eller tidningar eller får dig att vilja vara först att vara i den där kön till det där vaccinet som kommer om två till tre månader och som vi än så länge inte vet funkar på människor.

Ja jösses.

Vår bröllopsplanering

http://www.brollopstorget.se/Forlovade/jonasirene/


Vår början på bröllopstorget. Man börjar ju med förlovning och sedan rullar det liksom på :-)








Som en sång om min själ


Sleep on and dream of love
Because it's the closest you will
Get to love
Poor twisted child
So ugly, so ugly
The poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who later cried :

"But Jesus made me, so
Jesus save me from
pity, sympathy
And people discussing me
A frame of useless limbs
What can make good of
the bad that's been done?"

And if the lights were out
Could you even bear
To kiss her full on the mouth
(Or anywhere?) ohh..no

Poor twisted child
So ugly, so ugly
Poor twisted child
Oh hug me, oh hug me
One November
Spawned a monster
In the shape of this child
Who must remain
A hostage to kindness
And the wheels underneath her
A hostage to the kindness
And the wheels underneath her
A symbol of where mad, mad lovers
Must pause and draw the line.

So sleep and dream of love
Cause it's the closest
You will get to love ohh
Love
That November
Is a time
Which I must
Put out of my mind

Oh, one fine day
Let it be soon
She won't be rich or beautiful
But she'll be walking your streets
In the clothes that she went out
And chose for herself



Tidigare inlägg