WoBWorld

Jag undrar ibland varför jag håller på med det här horandet. Fläker ut min själ för var och en som vill och orkar och kan läsa det jag skriver. Ibland lockar mig tanken på att jag skulle vara född för att skriva, men så kommer jag på att det är så förbannat förmätet. Så självgott. Ibland tror jag att jag försöker laga mig själv genom någon sorts självterapi och det är nog en del av sanningen. Ofta tror jag att jag vill korrigera bilden jag ger av mig själv med en djupare, mer komplex sanning. Kanske även det innehåller ett mått av svaret. Vissa gånger försöker jag defintivt förändra saker, som tankar om invandrare eller könsfrågor eller etik och moral. Det om något är visserligen ett överlägset sätt att betrakta världen men jag tror de flesta vill övertyga andra om att de själva har rätt så det står jag för.

Men så kommer tillfällen när jag får små bevis på att jag faktiskt har berört någon och det är då jag vet varför jag sätter mig ned för att skriva om det mesta som jag upplever under tiden här på jorden.

Idag har jag fått ett sådant hedersbevis. En klok dam som själv är ute på livets resa har skrivit om min blogg i sin blogg. Jag kan bara tacka för de vackra orden. Det vore oklokt att inte känna sig en smula glad för allt det hon skriver i sitt inlägg.

Eftersom jag räknar mig till de kloka dårarna så tackar jag därför hovamt och glädjer mig åt att mina taffliga skrifter har gett någon form av anklang i världen. Det är mer än jag någonsin kunde tro när jag började skriva någongång runt våren 2005. Det har gått några år sedan dess och så mycket har hänt, så mycket jag inte ens vågar komma ihåg och ännu mer jag inte ens kommer ihåg fast jag anstränger mig.

Men nog är jag en tursam jäkel?