WoBWorld

Nope. Inte alls på bättre humör idag. Alls. Sjuk, tro det eller ej. Lika jävla sjuk som jag var för en och en halv vecka sedan. Trodde i min enfald igår att jag var en smula frisk så jag åkte in till stan för att besöka mina barn och sen spydde jag hej vilt vid busshålplatsen. Så klart hade jag 40 i feber igen när jag kom hem. Helvete.

Sen blir det fan inte bättre att man vaknar efter en kass natt och det första man får se är att Ingo är död. Nu finns det fan inget att vara stolt över i det här landet längre.

helvete.

Nä. Tänker inte prata med dig. Sur. Trött. En satans huvudvärk som tar över hela mitt liv. Nope. Inte ett ord. No way.

Säger bara:

Ta i det berömda trät, peppar peppar och allt det där men fan nu mår jag bra igen. Igen. Febern som bortblåst, det enda som återstår av hostan är ett litet musikaliskt väsande i bröstet och på det hela taget så känner jag mig rätt så frisk. Det enda är väl att jag är så förbannat trött, men det är väl inte så konstigt efter en och en halv veckas dunderförkylning.

Så någon doktor tror jag inte att jag behöver uppsöka. Så bra. Jag har visserligen sovit otroligt oroligt i natt, vaknat en gång i timman, nästan på pricken samma minut men å andra sidan har jag väl sovit mer än de flesta hinner med på ett liv den sista månaden så.

Inga cigg har jag hemma men jag hittade till min stora glädje lite tobak som jag glömt av att jag hade så det var bara att ladda pipan och blossa och se glad ut. Lite kallt kaffe till det så var morgonen gjord. Nu ska jag läsa lokalblaskan och sedan ska jag försöka göra mig själv i ordning för att träffa mina boendestöd vid 13.00.

Än så länge på det hela taget en rätt ok dag.

Vilket elände det hela är. Nä, det blev ingen tripp till stan. Jag gjorde ett försök med att klä mig och gå ut till bussen men i trapporna så började hela världen snurra på ett ytterst obehagligt sätt så jag gav upp, ringde återbud och lade mig för att sova. Fasen, jag har inte ens orkat gå och köpa cigaretter så nu är de slut med. Jaja, det är väl kanske inte så dumt att klara sig utan dem i några timmar. Men i morgon måste jag verkligen ge mig ut för att handla lite.

Usch vad jag känner mig under isen.

Hua.

Fy fasen vad jag känner mig ynklig. Helst vill jag bara ta en sömntablett och sova tills i mars eller nått. Då borde väl förkylningen äntligen ha gett sig eller? Fan vet. Jag är ju verkligen vansinnigt sugen på att åka in till stan för terapi idag, men jag vågar banne mig inte ställa in en gång till eftersom jag ställt in så många sessioner under hösten. Så det är bara att ta sig i kragen och se glad ut.

För sjutton, en liten förkylning ska väl inte kunna ställa till det så här jäkla ordentligt i kroppen? För fasen, jag är helst slut efter en vecka eller vad det nu är, med feber och hosta och all möjlig skit som anfallt mig titt som tätt. Det känns som om jag inte orkar lyfta armarna för att snyta mig ens. Men jag lovar, det vore ett stort misstag att inte göra det. Fasen vet vad som skulle hända om jag inte gjorde det då och då. Troligen skulle snoret annfalla mig och ta över hela lägenheten med katt och allt. Det vill vi ju inte ska hända.

Som grädde på moset så måste jag handla lite idag med. Här hemma finns det nu inget mer att äta än en smula makaroner och en ynklig samling buljongtärningar. Nog för att det kan vara gott med buljong, men jag vill nog gärna skämma bort mig lite mer än så. Kanske skulle man smaka på kattens torrfoder? Man vet ju inte, man kanske skulle bli positivt överraskad. Folk äter ju så mycket konstigt på sina semestrar i utlandet så man ska aldrig säga aldrig.

Nä. Nu ska jag försöka vila lite till. Det tar på krafterna att smattra på tangenterna känner jag.

Fan vad hopplöst.

En underbar morgon go vänner. Febern stiger stadigt, jag har ont i halsen igen och mår lite allmäns skit sådär. Jag har inte kunnat sova i 5 miuter ens och klockan 13.30 ska jag vara i stan på terapi. Livet är helt jävla lysande.

Jaja. Det går väl över det hela kan jag tro. Bara att se glad ut.

Dessutom behöver jag depserat städa här hemma och tvätta. Jösses vad jag behöver tvätta. Men orka.

Äh. Jag försöker sova lite till.

Nä nu vet jag snart fan inte vad jag gör. Precis när man trodde att man började bli frisk och kry så åker man på feber igen. Vad fan är detta? Ska det vara så här tro?

Vad gör regeringen?

Jag är helad. Fan vet hur det gått till för enligt alla ods borde jag varit vackert utsträckt på ett metallbord medan en patolog rotade i min stackars kropp för att försöka få reda på vad som ställde till det för mig så in i bomben. Försesten har jag alltid varit lite sur för att man liksom inte får vara med på sin egen obduktion. Framför allt är jag vansinningt nyfiken på hur min lever ser ut. Enligt alla prover så mår den ju toppen och kanon så jag har väl fått en superlever eller nått. Men ändå. Att få skåda detta viktiga organ live liksom. Tja, det lär väl inte ske. Framför allt inte än i alla fall eftersom de allra värsta härjningarna av viruset, eller virusen, bacilluskerna och annat som jagat min lilla barnakropp senaste veckan har lagt sig. Jo, en imponerande hosta, ett hemtrevligt väsande när jag andas och en rinnande snok har jag kvar. Men tempen har hoppat ner från 40 till 38 och det kan man ju leva med.

Jag tror själv att den egenhändigt komponerande medicinen bestående av vitlök, the i mängder och ett stilla men stadigt intag av Absolut vodka vanilj har gjort susen. Finns inte ett virus som orkar med en sådan tillvaro i längden. Så om allt går väl så är jag nog på fötterna redan i morgon. Men en dag kvar i sängen har jag. Fast jag borde verkligen byta sängkläder. Det luktar precis hur skumt som helst om alla dessa textilier man ligger på och under och som tydligen har sugit upp sidådär en 500 liter flunsasvett. Men jag kör på dem i natt med. Orka byta lakan liksom. Nä, det får vara.

Jag har i tre dagar nu försökt se på National Tressure del II men jag har bara inte fixat att koncentrera mig på den. Även fast det är en film helt i min smak. Så jag ska försöka fortsätta titta idag. Kanske går det bättre nu när den där fruktansvärda känslan av att faktiskt vara sjuk på allvar har försvunnit.

Sen i morgon måste jag ta tag i min ekonomi. Det finns ingen chans i helvete att pengarna ska räcka till alla räkningar så jag har återigen fått ställa mig med mössan i hand och skrapa med foten inför min ömma moder. Förhoppningsvis blir det bättre nästa månad när fogden drar korrekt summa igen. Men det där börjar jag fixa med i morgon. Det enda jag ska göra i dag är att tömma Chips låda och städa lite på toaletten. Köket tog jag igår i feberdimmorna. Det gick ju sådär kan man säga.

Nä. Nu är det helt klart dags att ta en kopp kaffe tror jag. Nu när magen äntligen tål det igen. Tror nästan att jag är en smula hungrig med. Bara en sån sak.

Lägesrapport. Jag har drabbats av en troligen helt okänd sjukdom, med inslag av malaria, pesten, digerdöden, HIV och troligen en och annan mörddarbakterie. Det är nog tyvärr så att det inte finns någon sjukare person i hela världen just nu. Jag hostar, nyser, hostar lite till, ögonen rinner, näsan rinner, svetten rinner och jag tror att det jag hostar upp faktiskt lever ett helt eget liv. Jag har mer eller mindre spenderat all tid i sovrummet där jag försökt sova så gott det går. Vansining synd är det om mig ska ni veta. Förfärligt synd om mig.

Men idag så orkade jag i alla fall städa upp lite här hemma, för det såg ut som.. tja... fan. Så nu så ligger jag i sängen och snokar runt lite på nätet och funderar på att titta på en film om jag orkar.

Nä, nu orkar jag inte pladdra mer.

Ha det underbart tills nästa gång

Så gick livet än en gång sönder. Trasades mellan tidens kvarnhjul. Kvar har jag resterna av det som en gång var min framtid och söndriga minnen av vad jag varit. Ännu en gång står jag naken och huttrar i tillvarons permafrost. Strax innan löver spricker ut och gräset reser sig. Medan luften fylls av iskalla små, små iskulor så finner jag mig vara där alla förväntar sig att finna mig. Nere på botten, strax innan raset av jord på mitt lock.

Dricker mig berusad på det jag minns av livets sötma, din sälta och smaken av dyr cognac. Som en bokhylla tom på blad brusar jag bredvid dig och allt det du finns för. Nikotin, sätter sina spår. Gult är dess färg, vitt är dess smak och svart är dess sjukdom. Jag fyller mina lungor, vartenda por i min kropp med röken från meningslösa cigarrer. Ett spöke i en andevärld, strax bortom dig men ändå inuti dig.

Inget kvar har jag att spara. Inget att uppvisa. inga kloka ord att skriva i mitt testamente till er att begrunda. Inga penningar att sprida. Likt bensin brinner min själ, för att få vara jag och ingen kopia. Jag går i döden för att bli unik, ensam, totalt ensam och övergiven. För detta har jag kämpat i en livstid. Att låta min ande flyga fritt, utan begränsningar. Likt alkohol dunstar och röken från billiga cigaretter bleknar och försvinner en klar höstdag

Ah. En gammal favorit från 80-talet när hiphop fortfarande ville säga nått mer än att stora arslen är snyggt på brudar, att sagda damer inte är värt med än navelludd och att det är jättehäftigt att var hög och ha pistol. Jag vet inte om ni kommer ihåg den tiden. Jag gör det. När musiken tog ställning mot förtryck, mot dumhet, mot systemet. Nu är hiphop nått helt annat. Vissa gånger väldigt bra. Men liksom kastrerad och verkar ha som högsta syfte att cementera den svarte mannen och kvinnans bild av sig själva i USA som värdelösa. Fan vet vad som hände.

Men, det kommer väl en vänding även där kan jag tro. Kanske inte i dag, eller i morgon. Men någon dag. En svart president är ju i alla fall en förbannat bra början på en ny tid.

Underbart. Som om inte allt annat knasar så har man åkt på feber igen. Tyckte väl att det var förbannat kallt här i lägenheten och att det snurrade lite under kalufsen. Jag har inte någon som helst tid till att ligga och ha feber eller nåt annat för den delen. För tusan. Jag har saker att göra och pyssla med. Nä, det där får allt ge sig snart. Så. Bort. Väck med det.

Men jag får väl göra som man brukar när man blir lite krasslig. Bädda ner mig igen och ligga och tycka sådär fantastiskt underbart synd om mig själv som man faktiskt får göra när man är sjuk. Det är väl den enda fördelen med att åka på en förkylning eller vad det nu är som krånglar. Resten kan jag som sagt klara mig utan.

I morgon ska jag in till stora staden för att träffa mitt boendestöd och sedan utföra lite ärenden åt min ömma moder. Så då finns det inte plats för varken förkylning eller att tycka synd om mig själv. Så jag får passa på att göra det ordentligt i kväll istället. Men å andra sidan så har jag en högst utvecklad förmåga att tycka vansinnigt synd om mig själv så jag klarar nog att koncentrera det hela så att säga. Borde funka bra.

Nä. Inte har jag tid att sitta här och svamla. Jag ska ju ligga under täcket, läsa tidningen och försöka få katten att bära in en kopp varm thé åt mig. Det där sista blir nog lite knepigt. Men man kan ju försöka i alla fall. Fast för tillfället verkar hon inte speciellt intresserad av att göra nått åt gamla husse inte. Hon ligger i sin fåtölj, med ryggen åt världen och slumrar så där helt avslappnat som bara en katt kan göra. Vi får se om man kan väcka henne.

I värsta fall så får jag väl tota ihop mitt thé själv. Det tenderar att bli så allt som oftast har jag märkt.

Så, tadaa god vänner. Nu ska WoB göra det han gör bäst. Ligga på sängen och tycka strålande och lysande synd om sig själv.

Hallåå eller. Jag blev visst en smula dyster igår. Det tycks drabba mig lite då och då nu för tiden. Inte ska jag dö inte. Nope. Alls. Någonsin. Enligt farbror doktorn ska det hela vara en baggis så då tror vi på honom. Eller, tja henne blir det ju i detta fallet. Det är bara jag som sitter och slår i mina böcker och blir eländig när jag läser om skiten. Men så kommer jag på att, hey, vänta, den där damen vet nog mer än jag. Det brukar vara så när folk har läst medicin i 6 år och sedan gjort praktik och sedan jobbat en massa år.

Så. Det är väl bara att ta bort eländet, kanske börja lära sig att ta hand om sig själv på ett annat sätt och vips så blir man 90. Steg ett är att sluta röka. Ja herre gud. Som om eländet inte räcker så har man gått och fått lindrig KOL. För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en liten sjukdom som går ut på att lungorna sakta börjar packar ihop sina resväskor, viftar med biljetten och säger "hörru, om du inte slutar dumma dig mot mig så sticker jag". Så. Innan man slutar som ett vrak så får jag väl sluta med allt det där goda då.

Tja. I vilket fall som helst så har jag sovit som ett litet barn i natt. Fan vet varför. Men gott var det. Och jag tänker fortsätta nana. Idag tar jag vad vi kallade en "sovdag" i mitt barndomshem. Det betydde att mina föräldrar låg i sängen hela dagen, läste och slumrade och hela världen var tyst. Det var bara jag, hunden, katterna och fåglarna som var vakna. Jag själv låg även jag i sängen och läste Tintin och hade det precis hur bra som helst. Katterna hoppade upp vid fotänden, hunden, Zita, lade sig bredvid mig och där låg vi i en kammare av tystnad och ro hela dagen.

Så, en sån dag ska jag ta idag. Fast nu är jag äldre så det blir väl mest till att sova kan jag tro. Fast jag önskar att jag hade några Tintinalbum att läsa. men de ligger antingen i källaren eller så har jag skänkt bort dem till någon av mina söner. Jag vet faktiskt inte vilket. Men för tusan. Jag har lokalblaskan att läsa, en helt ny bok att börja på, tre filmer att kolla plus den där Kommisarie Lynnley filmen man fick köpa med Expressen i måndag. Jo, böckerna är bättre än filmerna. men skit samma. Jag älskar engelska deckare.

Jag har fått roliga tabletter att ta med. Man poppar två av dem där sen har man fan inte ont någonstans. Inte ens när man tänker efter och letar riktigt ordentligt. Nästan lite otäckt. den där punkten i ryggen som gjort ont i 15 år är liksom borta. Men man blir även lite rolig med. Man får små skojsiga skrattanfall mitt i allt. Typ, "hahah, vilken kul fläck i taket". Har en svag aning om att jag mycket väl skull kunna vänja mig vid de där pillren.

Tja. Så läget är inte alls så förtvivlat som jag fick det att synas igår. Som sagt. Bara en smula panik. Har jag tur så går jag ner några kilo, får en rejäl, rejäl, rejäl tankeställare över hur jag lever mitt liv och så är allt det dumma, svarta, onda borta. För det vore trevligt att äta en macka utan att kräkas upp eländet igen. Som med allt så smakar macka bättre på vägen ner än upp.

Nä. Som sagt. Just nu så ser jag fram mot den där Morrissey koncerten i juni. Jag vet, jag är tjatig. Fruktansvärt tjatig. Det ligger liksom i min klena natur. Men jag har liksom.. blivit religiös? Det blir väl så när man finner nått, någon, som helt plötsligt låser upp alla lås, sparkar upp alla dörrar och tar sig rakt in i själen. Som jag förstått det är mannen själv rejält trött på att vara dyrkad. Men för helvete. Vi pratar om en figur som varit dyrkad sedan 80-talet och ingen jävel vet fortfarande hur hans sexualitet ser ut. I en tid när vartenda sate drömmer om att knulla i Big brother så har vi en människa som står rakt under spotlighten och ingen vet vem han drömmer om på nätterna. Ett enigma. Trots att han stjälper ut sin själ på vartenda skiva. Plus att.. tja. han sjunger direkt till mig. Och till alla som är villiga att lyssna.

Jag älskar ett antal personer, förutom mina barn och mig själv då plus katten. Elvis, för att han gjorde min barndom så förbannat behaglig, fortsatte att göra mina tonår ännu behagligare och sedan dess har gett mig styrka bara genom att sjunga så förbannat bra. Plus att jag älskar att titta på honom. Herregud vad karln var snygg. Nope. Finns ingen homosexuell i mig. Alls. Men Elvis var sååååå snygg. Lennon. För att jag alltid velat vara som han. Snabb, rolig, smart. farlig. Jag har gjort mitt bästa. Och se på fan, det har nästan funkat. "The war is over" liksom. "Women is the nigger of the world". Herregud. Ja jösses.

Sinatra. Tja, vad ska jag säga. Han har lärt mig att vara man. Eller, tja, han gjorde ett gott försök i alla fall. en av livets stora sorger är att jag upptäckte det lite sent. Men vad fan. Ärligt talat. Sinatra. För helvete. Behöver jag säga mer? Egentligen?

Robbie Williams. Galen. Totalt jävla galen. Alltid på rehab eller mellan rehab. Men lyssna på texterna. Jag var på Ullevi 2006 och ärligt talat så vet jag inte om jag varit lyckligare än de där två timmarna. Hela Ullevi stod i 2 timmar, trots betalda sittplatser, Robbie ägde allt, luften vi andades, tankarna vi tänkte och de kvinnor vi kom dit med. Fantastiskt.

Men Morrissey? Jag vet inte. Det är nått annat. Det är som den saten rotar i hjärnan på mig. Letar fram skit som jag inte visste fanns där. Leker med den, joxar och donar och sedan berättar för mig precis vad det är. Som att hittat en psykolog med underkrafter. Tja. det är väl därför han har lyckats komma till ett läge som de allra flesta artister bara gör när de dött. Jag lyssnar, skrattar, gråter och blir stum. Gud vad jag längtar till juni. Gud vad arg jag är på mig själv som inte började lyssna för 20 år sedan.

Nä go vänner. Nu ska jag ta en kopp kaffe, dricka den med gott humör, och sedan lägga mig i sängen med hemska magknipskänslor och kanske avsluta det hela med att kräkas en smula. Jo, jag vet. En del tänker bara på att roa sig. en så ser mitt liv ut. Ett enda stort jäkla party som aldrig tar slut.

Tja go vänner. Ja även du LRS. Det kör ihop sig för gamla WOB. Jag vet inte om jag är här i juli. Ja herregud, som det ser ut nu så vet jag inte om jaq är här i April. Åandra sida tänker jag inte missa två saker. Daqen som representerar 365 dagar innan 40 och Morrissey koncerten i Juni. Det ser inte helt bra ut för gamla WoB. Ärligt talat. Jag har drabbats av en smula.... kräfta. Men, inte ger jag upp för det. No way. Så reta mig inte. För då jävlar. Lars. Fuck up.

Nå. Jag giller inte krig. Jag gillar inte racism. Jag gillar inte Judar, Jag gillar inte Islam. Jag gillar inte Hinduer, Jag gillar inte kristna, Jag gillar inte Hitler, Jag gillar inte Stalin, jag gillar inte Palme, Jag gillar inte Anders Borg, Jag gillar inte fok. jag gillar speciellt inte människor med en satans massa priviligerier som leker folk. Jag gillar inte Sverigedemokrater. jag gillar inte nån.

Fuck You. Jag är snart död. Vare sig du vill eller inte ditt jävla as. Men trots det så kommer cellerna som leker lekplats i min kropp göra sitt jobb. Så är du inte som mig? Vill du inte leva ditt liv i fred. Är du dum i huvedet ditt satans Hamas, Israel, Iran, Norge svin. Skigt i det då. Låt världen explodera. MEN LÅT MIG DÅ FÖRST.  Vänta till september. dÅ BORDE JAG VARA BORTA.

Tänka vad en rakning kan göra.

4

Så utomodentliget spännanden. Nä, inte Idrottsgalan även om det var nog så spännaden. Men just om jag tittat färdigt på Numbers på Tv4 så smäller det högt flera gånger utanför på gatan. Tja, man är ju van vid smällar så här efter nyår. Men det fortsatte och fortsatte. Höga jäkla smällar. Så jag slängde en blick ut på gatan. Inget ovanligt. Förutom att det var värst vad snön yrde, framför allt precis bakom huset bredvid. Men, inte var det snö som yrde? Nog var det väl rök? Nu smällde det igen och det blev sakta ljust precis runt knuten av kåken utanför. Där ligger tre garage. Så jag öppnade balkongdörren och nog brann det utav bara den i närheten av garagen.

Nå, som den rådiga person jag är så ringde jag 112 och förklarade läget. De hade visst redan fått in ett samtal om en bil som brann. Nu är jag ju outhärdligt nyfiken, så jag var ju bara tvungen att gå ut. Visst var det en bil som brann. Precis hur mycket som helst brann den. Precis utanför en garagedörr. Jag stod väl där och bligade i en 5 minuter innan brandkåren kom och började släcka. Det brann, och det smällde, det fräste och luktade brännt gummi över hela nejden.

Jösses vilken tid det tar att släcka en brinnande bil. Det sprutades vatten i oanande mängder men det brann likt förbannat. Men sen så fick de väl koll på det hela, jag slängde ett ord med en polis som kom fram och sedan droppade jag av hem igen. Så nu luktar allt bränd plast och gummi och jag har haft den mest spännande stunden sedan jag flyttade ut till Viskafors.

Så går det när man inte lägger sig i tid.

Vi står inför nya tider. Alltså. Kanske inte för just dig, just i morgon. Men världen har styrts av en, visserligen snäll och hygglig man, det säger de som mött honom, men en man med en otroligt snedvriden och framförallt föråldrar syn på hur det egna landet skall reagera och vilka rättigheter de ska ta sig och på hur vi ska bemöta konflikter. Svaret har i allt och allt igen varit våld. Räcker det inte med lite våld? Tja, då tar vi till mer våld. Räcker inte det? Mer, mer, mer våld.

Världen är en våldsam plats i universum. Krig har varit människans följeslagare sedan den allra första personen kom på att man kan kasta en sten på den som man inte gillade. Gå bara till dig själv. Visst fan vill du slå nån på käften när du sitter i bilen på väg hem på fredag eftermiddag och väghelvetet är igenblockat av idioter. De flesta av oss nöjer oss med känslan. en del går ur bilen och blir tokiga. En alltför stor del går hem och slår fru eller barn eller nån på krogen halv 3 på natten.

I ett civilicerat samhälle handlar mycket om impulskontroll. Att inte göra saker bara för att det skulle kännas bra i 5 sekunder. De flesta av oss använder det dagligen. När datorn krånglar, när frugan tjatar, när barnen lägger sig ner i affären klockan 19.00 och skriker för att de inte får tre påsar godis. Vi lugnar ner oss. Funderar ut en bra lösning och sedan använder vi oss av den.

Det där funkar inte i stora delar av världen. Konflikterna mellan Palestina och Israel är väl ett nog så bra bevis på det. Gör du mig illa så ska jag inte bara döda dig. Jag ska krossa dig, förgöra dig, dina barn, din mor och allt som du någonsin har hållt kärt. Yeps. Bägge sidor använder samma resonemang och resultatet är ett enda jäkla krig som faktiskt hållt på sedan 1948 fram och tillbaka.

Då har vi en stor stat. En mäktig stat. Den allra mäktigaste av dem alla. Upphovet av det mesta som vi tar för givet och ser som bra. Glödlampor, inspelad musik, datorer, massproducerade hyggligt billiga bilar. Musik och kultur utöver dess like. Ett mäktigt vackert land, fyllt av hopp och ljus.

Men de lever i 1800-talet i sitt sätt att se på livet och världen. Man har "Declaration of Independence". Ett dukument som skrevs 1776 och som man fortfarande lever efter. Ett lysande dokument. Ett nyskapande fantastiskt dokument. 1774. Nu är det 2009. Något borde ha hänt sedan dess tycker man. Eller?

Men jag tror att den tiden har kommit, när något faktiskt händer. När USA har ett vägval mellan att fortsätta vara ett föredöme i världen eller gå under. Ingen, säger ingen, stor har varat i all evighet. Romarriket var stort och glansfullt men nu återstår bara ett halvglömt språk och lite aquadukter. Tiden går. Tiden går dessutom så mycket fortare nu för tiden.

Men det verkar som om det stora riket har fattat att nått måste hända. Att man kanske ska börja tänka istället för att reagera med lillhjärnan. John Wayne är död och redan när han levde var vilda västern sedan länge historia.

Nä, jag tror inte att Obama kommer frälsa världen. Troligen kommer han åka på några rejäla magplask. Iran är ett av det största hoten mot en fungerande världsfred och den nöten knäcker man inte lika "lätt" som bananrepubliken Irak. Mycket finns det att göra. Men det som skiljer GWB mot Obama är att den senare verkar ha ett intresse av att faktiskt tala med och om problemen. Han har knappen till bomberna, men jag tror inte att han kommer att tycka det är lika roligt att trycka på dem som GWB.

Vi får sen. men som sagt. Det känne än så länge helt ok. För helvete, en svart precident i USA. Det är mer än de flesta Europeiska länder klarat. Faktiskt mer än alla har klarat. Men jag kan missat nått.

Vilken jävla tur man har som är så förbannat vanlig. Vad fullständigt vidrigt det måste var att för en enda sekund avvika från normen. Jag är en överviktigt, heterosexuell man med högskoleutbildning och en modern psykisk sjukdom. Gillar katter och musik och ser hygglig ut utan att på något sätt vara iögoninfallande. Ser svensk ut, har ett svensk namn. Ok, lite lösa knutar från runt i Europa och Asien, men det är det ingen som märker om jag inte pratar om det.

Jag är lagom begåvad å tankens vägnar, kan bita ifrån om någon angriper mig. Har en knackig ekonomi men trots det en stadig inkomst. Jag har älskat många kvinnor och blivit älskad av några. Har tre barn varav inget som tagit avstånd från mig.

Kort och gott, lagom och helt inom vad folk kan stå ut med.

Men alla andra. Invandrare, invandrarnas barn som fortfarande "plågas" av att inte heta Svensson, homosexuella. Kvinnor. Korkade. Alla dessa som står i skottgluggen för oss andras vrede över att livet inte alls blev som vi hade planerat. Alla dem vi skyller på eller tycker det är ok att skratta åt eller ännu värre, hata.

Hur fan står de ut?

Har ni tänkt på att ingen är rasist längre? Alltså, det är totalt omöjligt att hitta en gammal hederlig inskränkt, livrädd människa som är rasist i det här landet. Stört omöjligt. Man hör det hela tiden nu för tiden. "NÄ, alltså, jag är inte rasist..." 

Så jäkla bra. Äntligen ett land helt utan rasister. Men sen kommer det där lilla "men". "Jag är inte rasist. Men". Det som sedan ramlar ut är det gamla vanliga svammlet om att vi inte har plats, inte råd, inte tid och att det har blivit alldeles för många utlännningar i landet och att någon borde göra nått och så kommer vi till favoriten. "Nästa gång röstar jag fan på SD". Ingen som man pratar med har någonsin röstat på SD. Än. Men de ska. Ändå är det där lilla partiet utspridda lite här och var i kommuner.

Yeps. I ett land med 9 millioner invånare, alltså ungefär lika många som i London, har vi inte plats med mer folk. Nope. Men det är ju sant. För det är ju faktiskt väldigt trångt på bolaget på fredag kväll. Jag förstår tanken. Vi är helt klart för många. Det går bara inte.

Vi har inte råd. Nä det har vi ju inte. Jag menar. Först kommer de hit och lever på socialbidrag och sedan tar de dessutom samtidigt våra jobb. Ni vet alla de där jobben som alla svenskar vill ha om de bara fick dem. Städare. Busschaufför. Spärrvakt på t-banan. Pizzagagare. För helvete, vem skulle inte vilja vara pizzabagare. Men det går ju inte. För alla invandrare tar ju dem jobben. När såg du senast en svensk pizzabagare? Nä! Det gör du inte. För alla invandrare tar de jobben. Fy fan säger jag bara. Komma till Svenska servicehus och byta blöjor på folk och göra sig viktiga. Ta jobben för alla Svenska fina ungdomar som vill göra det. Om de bara hade fått. Men nu är våra fina ungdomar tvungna att gå mediaprogram och lära sig hur man klipper ihop en rolig film på datorn istället. När allt de vill är att få jobba i vården.

Ungar skaffar de dessutom. Precis hur många som helst. Fan, de är inte kloka. har väl knappt sett en kondom ens. En del har fan tre, fyra. Hur ska det gå? Räcker det inte med 2,3 som vi svenskar har?

Vi svenskar förrresten. Ja, alltså allt utom skåne. För de är ju danska. Det vet man ju. Ja, och utom Gotland så klart. Fan, de kan ju inte ens prata så man förstår dem. Stockholmare. Jävla pack. Tror de är nått för att de råkar ha ett slott i stan. Bort med dem med. Det vet man ju hur de är. Bara cocain och lyckopiller.

Norrlänningar. Visst, ett fint folk. Duktiga till enklare hantverk och att jobba i gruvor och krama snöbollar och så. Men Svenska? Knappast. jäkla halvfinnar allihopa. Höga kindknotor och skrumplever innan de fyller 12. Bort med dem

Men vi andra. Vi är himla bra. Ja alltså, inte Göteborgare då så klart. Holländare och tyskar alltihop. Bygga kanaler i stan? Skitbra idé. I Holland. Att de sedan åker omkring i gamla satans blåa lekasaktsåg på gatorna gör ju inte saken bättre. Men vi andra i Västra Götaland. Vi är riktiga Svenskar vi.  Eller vi i Borås i alla fall. Förutom Norrby, Hässlehomen där alla blattar bor. Men vi andra.

Nä. Som sagt. Det är alldeles för många utlänningar i det här landet.

Men jag är inte rasist.

Det är banne mig dags att skapa ett projekt för året. Nått att ta tag i när vinden blåser i mitt mentala torn, så att jag blir alldeles för duster och bitter och sakrastisk och elak. Då kommer bara frågan vad tusan det skulle kunna tänkas vara. Ja alltså, förutom det gamla vanliga, bli en bättre människa, gå ner nått antal kilo, skaffa mig någon sorts kondtion så att jag slipper hjärtflimmer av att sitta på toaletten, hålla ordning på hemmet, klippa mig och allt annat som man drömmer om.

Det borde vara något brilljant, sprakande, fantastiskt och helt otroligt. Lite för att passa min person liksom tänkte jag. Eller, kanske skulle det vara nått finstämt, mjukt och vackert? Inte för att det passar min person på nått jäkla sätt. Men just därför. Någon som tar ner mig när jag fladdrar iväg i tankens alla irrgångar. Samla frimärken? Nä, fan jag skulle bli skvat tokig på tre dagar. Alldeles för pilligt för min smak.

Läsa Shakespears samlade verk på engelska? Tja.Litet lockande är det allt. Förutom att Shakespear är vansiningt överskattad. Tror jag i alla fall. Jag vet ju inte, eftersom senast jag lästa Shakespar var jag liksom 14 och fattade fan inte ett endaste ord. Då läste jag ändå på svenska.

Skriva färdigt mina böcker? Nja. Alltså, det hela är väldigt lockande, det är det allt. Men samtidigt. Farligt det där. För nu, som det är precis nu, så är ju böckerna vansinigt bra och lysande. Men det är ju nu medan de fortfarande inte är mer än några hundra sidor var. Tänk om jag blir färdigt med dem och ingen jäkel vill ta i dem med en tång ens? Hur ska jag då kunna inbilla mig om att jag är så bra som jag gör? Som sagt, farligt det där.

Nä. Jag får hitta på nått annat. Renovera möbler? Redan gjort, färdig med det. Bli volontär i Afrika? Nja du. Det är väldigt långt till Afrika har jag fått för mig. Varmt med. Malaria och annat farligt. Nä, det är bättre att sitta här och vara förbannad för att ingen annan gör nått. Det känns bra i själen och man behöver inte egentligen göra nått alls. Bara skälla lite då och då.

Söka mina rysska rötter? Ja, det vore inte helt fel. Men Ryssland är ju så förbannat stort. Det vet ingen vart de där rötterna tar vägen. De kan spritta ut över hela jäkla asien. Då kanske man måste åka dit med. Ja som inte gillar att flyga. Förresten har jag inte råd när jag tänke närmare på saken.

Söka mina svenska rötter? Men det har jag ju redan börjat med, men jag hittar inget intressant. Alla andra har grevar och baroner och kungar och krigshjältar i sina rötter. Jag hittar bara en massa bönder, fabriksarbetare och en och annan indelt millitär. Inte det allra minsta spännande. Plus att jag hela tiden landar i Kinnarumma hur jag än letar. Ständigt detta Kinnarumma. Fasen, man kan tycka att mina förfädrer skulle ha det allra minsta gnutta äventyrslystnad och flyttat omkring lite. Men inte då. Det är väl ett under att de slutligen orkade ta sig in till Borås.

Skriva en massa bra musik som ingen annan har gjort än. Även det är en bra idé. I teorin alltså. Men så kommer vi ju till det där tråkiga med att jag redan försökt och inte fan lär man bli någon Lennon. Möjligen skulle mina klena resultat duga som bakgrundsmusik till en hiss i ett köpcentrum i Nacka. En hiss där högtalarna är sönder helst då. Nope. Inget för mig.

Nä. Jag får helt klart fundera en vända till på detta. Under tiden gör jag väl som jag brukar. Skäller lite, svammlar en väldigt massa och sen får det bli lite som det blir känner jag.

Jag har ägnat en lite stund att ögna igenom de senaste dagarnas lokalblaska. Bland annat kunde man läsa att det varit demonstration i Borås mot kriget i Gaza för andra gången i lördag. Men sen stod det en liten rolig sak. Eller rolig och rolig. Snarare sorglustig. Första veckan hade demonstrationen störts av nynazister. Jaha? Stackars, stackars nynazister. Det här måste ha ställt till det i skallarna (ännu mer alltså) på dem.

"Ok, araber krigar med judar". Hjäpl, hur ska vi tänka? Vem ska vi hålla på? Hur ska vi göra? Så man knatar iväg och stör lite på en demonstration. Lite bara för att ha nått att göra liksom. Borås är ju ändå så tråkigt på en lördag eftermiddag.

Stackarna. Det kan verkligen inte var lätt för dem. Nazister som tar ställning mot araber och för judar. Eller var det tvärtom? Eller hur var det nu?

Inte lätt att vara totalt förvirrad, historielös och leva med en sån känsla av att stå utanför samhället.

Jag tror jag har funnit en ny underbar hobbie. Att vara riktigt, riktigt sur. Spotta och fräsa och skriva ner en massa elände och bedrövelse. Det finns en massa bra med det där. För det första så känner man ju sig själv otroligt bra och klok och vis som är det enda i hela stora vida världen som fattar hur saker och ting ska vara. Sen när man lugnat ner sig en smula så känner man sig lugn och snäll och trevligt eftersom man fått ur sig en massa saker som man går och funderar på.

Till sist så fylls man av en obändlig kärlek till världen när man börjar titta på allt som trots allt är bra i universum. Helt enkelt för att man rensat systemet en smula.

Nä, jag borde nog bli enväldig härskare i världen. Tänk vad bra allt skulle bli eftersom jag förstår allt så bra hela tiden. Ok, jag skulle ägna halva tiden åt att skrika och svära åt mina undersåtar, men sen skulle jag ju vara otroligt givmild och snäll resten av tiden. Tills det börjar om.

Nja. Det var bara ett förslag. Men en liten bloggbävning med syfte att sätta mig på någon sorts tron vore inte helt ovällkomet. Mest för er egen skull tänkte jag. Själv så har jag ju inga sådan intentioner. Jag nöjer mig så bra med att bara vara fantastiks och otrolig här i skuggan i Viskafors.

Förlåt go vänner, eller ovänner eller vem du nu är. Jag gråter och gråter och gråter. Jag är en smula rädd. För livet. För.. tja. Det andra. Så, vad gör en man av världen då? Såklart att han lyssnar till musik. Och gråter en smula till. Jag vet.. Jag vet jag vet jag vet. Jag är tjatig. Men.. liksom denna passar så bra. Just nu. Precis när tanken på allt det där som jag inte alls gillar att tänka på och medan värktabletten inte alls funkar.


>

Nja. Det är nog som min ömma moder en gång sade till mig, jag gillar inte människor. Fan, det är nog så. Jag gillar verkligen inte människor. Inte ens det. Jag föraktar människor. Förutom mig själv så klart. men jag är ju det lysande undantaget eller hur?

För fan, vi kan inte göra nått rätt. Allt vi tar i förvittrar och dör. Krig, förtryck, utsläpp, våldtäckter, vi slår våra barn, hatar våra fruar och våra män, slåss till sista blodsdroppen för en smula land, kallar oss stolta när vi blir förbannade för att någon råkar såra oss fast vi bara är förbannat jävla barnsliga. Stolthet? Ett ord för en treåring. Vi vuxna borde vara bättre, veta bättre. Men fan heller. Vi bråkar, surar, krigar för att någon har trampat på våra stackars ömtålig tår.

Nope. Mänskligheten förtjänar fan inte att leva. Inte ens vi som lever i världens bästa land. Ett land där vi går omkring och gör oss märkliga över att vi minsan inte tål orättvisor. Där vi har det som en standard att klanka ner på den stackare som råkar tycka att landet är helt ok. Puh så svenskt. Som om det vore nått fel, att vara svensk. Vi är fan det enda landet i världen som tycker om att tycka illa om vårt land. "Lagom" Puh så svenskt. Jaha? Och? Så det är bättre att vara för mycket eller för lite? För allt annat än lagom är just det, för mycket eller för lite. Inget annat.Vi ska fan vara stolta över att ha ett ord för "precis rätt".

"I Sverige kan ingen bli rik genom arbete". Nähå. vad säger Kamprad om det?

Fast fan ta den som råkar bli lite rik. Som råkar lämna grepen  och svarven och ta sig upp. Bondsonen Persson. Han råkade bli rik. Men usch och fy för honom. Jävla godsherre. jaha. Men om, om det nu är så enkelt att vara politiker och bli rik? Så BLI det då för helvete.

Lars. Håll käft. Håll bara käft.

Men. Tja som jag säger gång på gång. Jag gillar inte människor. Alls faktiskt. Men jag är rätt så bra. Snygg med.

Yeps. I´m back liksom. Småförbannad på allt. Lite lagom puttrig sådär. På min gamla arbetsplats har någon chef fått ett geniryck. "Jag vet, vi provar en sak som absolut inte funkade förut, men om jag bara får sätta igång den här saken, inhämta ryggdunkar från mina chefer för att jag är så smart så kommer allt bli bra. Så klart så lämnar jag skeppet innan helvetet bryter loss, mot nya horrisonter. Men jag får äran för att ha uppfunnit det fyrkantiga hjulet". Ja herre je. En verksamhet som inte har någon som helst rim eller reson, ingen som helst chans att uppvisa en fungerande ekonomi och som ur ett omvårdnadsperspektiv är helt fel åt helvete? Man har provat. Det funkade inte. Det var ett satans liv när man avvecklade den, lokalerna användes till annat. Nu är man tillbaka på ruta ett. men ännu värre. Dementa i 2-bäddsrum? Yeah. Jättebra idé. Lysande vem som nu kom på det.

Gaza? Tja du. Det är inte fred. Det är vapenvila. Israel vågar inte chansa nu två dagar innan den nya presidenten tillträder i Israels egen väninna, USA. Hamas? De vågar inte för att hela jävla Arabvärlden är förbannade på dem för att de har rört till hela skiten. Så. Vapenvila. Ge det en vecka. Eller två. Se om två år? Jag lovar. Samma skit. Så länge ingen pratar med Hamas.

Det finns ett litet land, längst ner i Afrika. Sydafrika. Där höll de en farlig, farlig terrorist fången i 30 år. En terrorist från en terrororganisation. ANC. Nelson Mandela. USA höll med. Mandela skulle sitta på sin lilla ö och helst dö där.

Sen började man prata. Med terrorororgnanisterna. Jag vet. Du tar dig för pannan. Du suckar och du stönar. Inte fan kan man jämföra ANC med Hamas? Så klart man inte kan. Självfallet inte. Ellert? (sic)

Så vad mer finns det att reta sig på? USA, som alltid. Men, nått har hänt. USA är inte vad det varit. De har tagit steget in i vårt århundrade. De har valt en svart president. Ok. Han ser inte så svart ut. Alls faktiskt. Men faktum kvarstår. Han är svart. Och detta i USA. Jag kan inte annat än att applådera landet jag älskar att hata och älskar att älska. Allt bra jag vet kommer från USA. Hamburgare, Rock, Sinatra, Gospel, Blues, alla underbara filmer Hollywood skapat. Men ärligt talat, de har fan levt på stenåldern. Men nu så är de på gång. Nu fattas bara nästa steg, en kvinnlig president och en enda, en enda politiker som är gay. Ja, alltså, en som överlever den mentala stenkastningen. Slutar de även med den barbariksa sedvänjan att använa dödstraff så är de hemma. Med oss andra. Jag ser helt klart fram mot världen under den nya tiden.

Tja go vänner. Timglaset rinner för oss alla. Tydligen även för mig. Vet inte. Men... Tja. Men än är ni inte av med mig :-) Ska väl göra mitt bästa för att förfära er, förföra er, förbrylla er, för.. allt jag kan göra för mycket. Precis som jag levt mitt liv. Alltid för mycket. Alltid, alltid för.. mycket. Är jag rädd? Jo, en smula. En smula fantastiskt totalt utom mig skitskraj. Men, en del saker händer även om man är rädd. Så det är bara att se glad ut :-)

Är jag tjatig med min Morrissey? Ja du. Jag är väl en smula kär. Plus att denna lilla melodin liksom passar idag.

JA. Jag har fått en kompis till Morrissey i Åhaga i juni. Jag är lycklig och glad. Äntligen. Så nu kan jag lyssna till mannens predikningar och ärligt erkänna mig till en religion. Jag vet. Han gillar inte det där. Så klart. Han vet att han bara är en man bland andra. Men.. tja... en del människor har förmågan att säga det andra tänker. Så är det bara. Sorry Steven Patrick Morrissey. Du får väl utrrycka dig lite klumpigare då :-)

Äntligen!!! Israel har förklarat att de slutar kriga. Så? Är det slut? Så klart inte. För Hamas slutar tyvärr inte. De kommer fortsätta. Med sina raketer. Med sitt krig. Med att göra det de sagt de skall. Utplåna Israel. Nyckeln? Tja, vad fan vet jag? Prata med dem? Avväpna dem genom att prata med dem. Hur ska de kunna fortsätta när världen helt plötsligt ser dem? När världen helt plötsligt tar deras vrede på allvar. Prata med dem.

Jag vet. Jag är naiv. Men Hamas är resultatet av att världen, Israel, USA, och därigenom världen, inte pratat, diskuterat, med det Palestinska folket på 60 år. Prata. Finns det något annat sätt att avväpna en fiende? Det är så man gör i en gisslansituation. Man skjuter inte sönder och samman gisslan. Man pratar med fienden. FBI vet det. CIA borde veta det. För ska vi vara ärliga? Inte fan kunde Israel gjort de som de gjort sedan i julas, döda alla de ser, utan att USA ställde sig bakom det hela.

Förlåt mig om jag är naiv igen. Men på tisdag får USA en ny president. En man som lovat att lyssna. Är det en tillfällighet att Israel låtit sina kanoner tystna? Jag vet inte. Men nog fan rullar det runt i skallarna i Knesset nu.

Ok. Så det händer mer idag. Så klart. Men än så länge är den stora rubriken i tidningarna att Robert Wells åkte ut ur Körslaget. Landet rasar. Kul att se att folk orkar rasa. Krig? Elände? Nope. Sverige är tyst. En käck pianist åker ut ur ett obskyrt tvprogram? Då jävlar. Då orkar Svensson resa sig ur groggdimman och rasa.

Ja herre gud. Eller, menade jag, JA Herre Gud?

Ja vad ska man säga. Jag har tappat två tredjedelar av mina läsare sen antingen jag bar alla som bara läste för att följa en katastrof mot döden eller om det var min bittra kritik av staten Israel som landade i att staten faktiskt består av en religion, nämligen judendomen.

Men. De som är kvar har väl någon sorts intresse i mina tankar och mitt liv. Så ni tre ( nä, riktigt så illa är det inte, även fast Lars faktiskt inte kan sluta glutta i min blogg fast han lovat) kan fortsätta läsa och jag är tacksam för det.

Men. Jag tänker inte sluta lipa, skrika, fäktas för min rätt att vara mig. Ni kan tycka vad ni vill om mig. Men här är jag jag och ingen annan.

Jag är inte antisemit. Inte antisionist. Inte anti nått. Men jag tycker inte att en stat har rätt att leka terrorister bara för att de blir angripna av sådana. Jag tycker även att det är förbannat märkligt att en religion, inte ett folk eller männiksor som bott på platsen, utan en religion, får en bit mark av Europa. Sen är det rent stötande att denna religion bildar en av världens starkaste armeér, men tillgång till kärnvapen, och sedan kallar sig förtryckta. Det är stötande att se annonser i min lokaltidning om där de ber om pengar till det lidande folket i Israle, eller, "eller" ett bidrag till försvaret. När de massakrerar ett folk, dödar barn, skjuter mot vårdpersonal, skjuter sönder en FN-byggnad.

Kalla mig då anti vad fan du vill.

Nä. Jag tycker inte alls om det fula ansikte som dyker upp runt omkring i världen, den äkta antisemitismen. Men problemet är väl att staten Israel är byggd på en religion. Det går inte att kritisera Israel utan att kritisera religionen och tvärt om. Helt klart ett problem.

Jag sitter och försöker få någon som helt ordning på livet. Jag vet att det låter helt otroligt, jag är själv mycket förvånad över mina egen förmåga. Men jag har just sovit 24 timmar. Ett helt jäkla dygn. jag vaknade en gång, vid halv 7 i morse, gick upp och pinkade, funderade på att sätta på kaffe, sen sov jag 6 timmar till. Man tar sig för pannan. Man häpnar. Man förvånas. Men det är dagsens sanning.

Visserligen hade jag varit uppe i 30 timmar när jag lade mig. Men ändå. Tanken var att jag bara skulle vila lite i 50 minuter innan jag tog bussen in till stan. Men som sagt. Det blev ett dygn istället. Vilka drömmar jag haft sen. Ja herre je. Jag har varit alltfrån Charlie Chaplin till Elvis, jag har levt ett liv från 20-talet till att bli en gammal man nu, jag har sprungit längs med okända infödingsstigar i Borås, jag har druckit en flaska Gin, jag har... ja, jag har gjort allt. Precis hur spännande som helst. Som att gå på bio lite. Fast bättre liksom.

Tja. Nu har jag sörplat i mig lite kaffe och försöker få ordning på dagen. När jag vaknade hade jag inte den allra som minsta aning om vilken dag det var. Fredag kväll? Lördag morgon? Söndag kväll? Rörigt minst sagt.

Varför jag satt uppe i 30 timmar? Tja. Tiden gick och jag blev inte sömning. Jag satt allt mer förvirrad och rotade på nätet, roade mig i 4 timmar med att prata med en dam från Holland/Nigeria som var svart/vit, som bodde sedan hon var 10 år på ett barnhem, fast nu var hon 30 år och hon hade bilder på olika damer på sin msn. Det var hur kul som helst. Det tog henne 3 timmar, men sen ville hon att jag skulle betala hennes flygbiljett hit så att vi kunde vara kära i all evighet. Jösses vad arg hon blev när jag inte ville betala utan bara skrattade. Hon spottade och svor och som sagt, jag hade hur kul som helst.

Nä. Nu ska jag hoppa in i duschen, sen får den här dagen börja.

Herreje. Vad är det som skiljer oss människor? Nä, jag pratar inte om religion, ras, sexualitet, politisk åskådning, pengar. Men. En sån där figur som han den där piloten som landade ett störtande plan rakt ner i Hudson river och alla klarade sig och som dessutom klättrade ur planet sist av alla. En sån figur och sen har vi jag. Jag som inte kan åka buss utan att få halvpanik. Varför i hela helvete är vi så olika? Varför i hela fridens namn har inte jag sådana nerver?

Nä. Tyst vännen. Det handlar inte, INTE bara om att skärpa sig. Det handlar om att vi alla klarar press olika. Dessutom så är det så finurligt ordnat att vi klarar olika sorters press. En del klarar att klättra i berg, en del att flyga plan, en del att trösta döende, en del att, tja, vad är du rädd för? Det finna alltid någon som tycker det där är en baggis.

Men en sån som jag? Som är rädd för allt?

Vad i helvete ska världen med mig till att göra?

Visst är det underbart. Hamas, denna terrororganisation, en ren faschiströrelse, har utnämnt denna vackra fredag till "vredens dag". Grattis världen. Vi vaknar upp till ännu en underbar dag. Hamas, Israel, alla liksom bara skiter i att människor dör. Fan, låt oss utnämna detta året till vredens år. 2009. Låt jude sparka på muslim, låt hindu sparka på buddhist, låt kristna sparka på alla, som vanligt. Låt oss hata varandra till stoft.

Fast. Återigen. Är det så konstigt? Barn dör. Igår läste jag om en jude (ja jag vet inget bättre namn eftersom han inte kände sig hemma i Israel utan hade som enda mål att återvända till sin bosättning på Gazaremsan) tckte att det var helt rätt och riktigt det som sker. För Hamas använder ju civila som sköldar och om inte de bry sig om sina egna barn så varför skulle han? Ja visst det. Vem fan ska bry sig om de barnen. Han ville ha sitt hem tillbaka. Han nöjde sig inte med ett nytt hem inom Israels gränser. Nope. Han skulle tillbaka till Gaza.

Är det svårt att inte känna hat? Ja. Det är det. Gamla testamentet dör och brinner framför våra ögon.

Har ni märkt hur konflikten i Gaza tar allt mindre plats i tidningarna. Nu när det egentligen borde pratas som mest om det hela så orkar ingen, inte jag heller, jag erkänner, bry sig fullt upp. Synagogor klottras ner, judar får ta emot personliga hot och hela tiden så dör barn, kvinnor och barn i Gaza. Smart gjort ni som "anfaller" synagogor. Ja just det. Så klart. Det gör det hela bättre. Spä på hatet bara. Mer våld. Mer död (jo visst vill ni, men ni vågar inte). Så vad i helvete har fredliga judar i Sverige gjort er? De har en religion. En tro.

Yeps. Jag har de senaste veckorna tappat al, säger all, tro på religion. Läs en historiebok och du finner bara död och ondska i släptågen på alla de olika religionerna. Möjligen förutom Buddismen. Men jag kan vara dåligt påläst där. Islam, Judism, kristendom, hundiism. Allt verkar vara ett medel för att förtrycka sin bror. Judar och Palestiner stammar från Abraham enligt bibeln. Tja. Det verkar inte spela någon roll för någon av sidorna för tillfället.

Men faktum kvarstår. Ok. Israel är under attack. Men hur i hela jävla fan helvetes fuck you knulla kan de rättfärdiga det som de gör just nu? Fan heller.


Vi får inte glömma. Vi får inte sluta bry oss. På tv pratar de om metangas på Mars. Jaha? Men bomber i Gaza?

Vi verkar vara förvirrade?

Usch vad hemsk jag är. Men jag kan ibland inte hjälpa mig själv.

Så, jag fick ett mycket smickrande meddelande från en mycket vacker dam på Tagged. Så. Jag skrev tillbaka nått om att "låt mig vara, jag är int dum i huvudet". Ta mig fan om inte männskan svarade. Så vi tjattrade i 3 jävla timmar. Allt handlade om att hon ville veta att jag var ärlig i mina avsikter. Vilka avsikter? Hon skällde och jag som började tröttna spelade med i det hela.

För att göra en lång histora kort så visade det sig att den vackra vita kvinnan runt 20 på kortet visade sig bo i Nigeria. Fast hon påstått sig bo i Holland. Varför hon bodde i Nigeria? Hon var föräldralös. Efter en bilolycka där hennes föräldrar dog. Mycket tragiskt.

På frågan varör en uppenbart vit kvinna som har fyllt 30 bor på ett barnhem i Nigeria fick jag ett mycket rörigt svar. Mycket rörigt minst sagt. Så.

För att göra den korta historie kortare så gick det hela ut på att jag skulle betala flygbiljetten från Nigeria til denna vackra dam som hade olika mäniskor på bild på tagged och på msn och som sedan bytte till ytterligare en annan kvinna. Yeps. Där någonstans tröttnade jag. Hon svor och åkallade alla gudar som någonsin synts till.

Men kul var det. :-)

Ok. Jag fattar. Ja har missat allt det där med The Smiths och sedan Morrissey. En posör. Pretantiös. Troligen smygbög. Inget fel på bögar. Jag känner fler..... hm.. tja, jag har läst om dem i alla fall. Men att smyga med det? Åh nej. Jävla intellektuella skitstövel som delar ut blommor till publiken. Inte för mig. Inte för mig. Inte för mig.

Ok. Så. Jag hade fel. Igen. Karln, Morrissey, är ett geni. Ett jävla geni. Det är mer svett, blod och tårar i 3 sekunder av hans låtar än det är i 20 år av Motörhead. Och han sjunger för fan till mig. Hela tiden. Precis hela tiden. Jag lyssnar störögt. Tårögt. Hulkar lite mellan varven. Av ren och skär lycka. För att jag äntligen hittat någn som kan sätta ord på all den där skiten som ramlar runt, tumlar i min själ. Knivskarpt, ibland inbäddat i varma vågor, men alltid blodfyllt. Alltid med en egg som skär upp din underarm, låter blodet droppa ner, sanningen, det som ingen annan vågar tänka.

Att som Morrissey.. nä jag vet faktist ingen annan artist med ett internationellt rykte som sjunger sånt. Det är självmord att sjunga sånt. Ändå.. funkar det.

I juni kommer han till Borås. Åhaga. fan, det är liksom lika stort som när Beatles spelade i Boråshallen 1963. Yeps, de spelade aldrig i Göteborg. Men väl så i lilla Borås. Sedan dess har fan ingen spelat här. Alls. Förutom trubadrurerna på Brasset.

Men de sista åren har nått hänt. Lundell. Hellström. För att bara tala om några. Morrissey. Nån jäkel, på nått kontor, har tryckt på rätt knapp. Borås är helt plötsligt hett i nöjessverige. Tack för det. Men jag säger som jag alltid gjort. Tack Gode Gud för att jag bor i Borås.

Så. Jag har nyss erbjudit en av mina vänner (min enda?) att gå på Morrisseykoncerten med mig i juni. Fan, han gillar inte Morrissey men jag erbjöd mig att betala biljetten. Fanskapet måste fundera.

Vad är det för fel på folk? :-)

Jaha. Så har jag fått en låt på skallen igen. Så, som en passning till alla de kvinnor jag varit gift med :-)

Äh fan. Jag lägger snart ner den här dagen. Den blev (än så länge) inte alls vad jag tänkt mig. Jag har varit vaken sedan kvart i 6 och nu är klockan 15.00 och jag har inte ens kommit ur morgorocken än. Jag som skulle in till stan tidigt för att fixa och dona och greja.

Men, lite har jag fått gjort. Jag har sorterat och arkiverat alla förra årets fakturor, rensat i högen med räkningar som låg på schiffonjén eftersom jag liksom gav upp med sorteringen någon gång i september-oktober. Det mesta gick att slänga efterom det liksom var påminnelser på påminnelser. Det var bara att lista ut vilken som var den sista påminnelsen och sedan riva de gamla.

Sen har jag ringt till Kronofogden och påtalat det att jag när jag betalt hyran och mitt banklån har exakt 1003 kronor att leva på nu när fogden drar mer. Så jag fick ner summan en hel tusenlapp när vi rett ut allt det som de missat när de gjorde beräkningen. "Har du fortfarande barn?" frågade männskan. Vad svarar man på det? "nä, jag sålde dem till en kille från Tallin för 20000 spänn och en t-shirt". Jösses.

Så nu ser ekonomin inte så totalt omöjlig ut med en gång. 2000 över som ska räcka till elen, mat, hygienprylar, busskort, försäkringar och lite sånt. LIte tight, det håller jag med om. Men fan så myckt bättre än 1003 spänn.

Men. Nu ska jag ta en kopp kaffe, sen är det jag som ska troppa in i duschen. Efter det får vi se vilka äventyr jag orkar med. Jag är banne mig fortfarande helt slut och snortrött efter den där magsjukan. Men det går väl över kan jag tro :-)

Det var väldigt vad jag blivit kvällstrött. Jag gjorde mitt allra bästa för att hålla mig vaken en stund på kvällen igår men det gick ju inte alls. Nope. Somnade som en klubbad.. tja, någon som blir klubbad. Men, å andra sidan så vaknade jag ju redan vid kvart i 6 nu på morgonkvisten så det får man väl vara nöjd med.

Idag ska det ske stordåd. Jajamen. Oj vad massa viktiga och bra saker jag ska göra. Till exempel hade jag tänkt mig att jag ska köpa cigaretter. Bara en sån sak. När jag ändå är igång så kanske jag även dricker lite kaffe. Jodå. Ni hör. Rena yrvädret.

Så det är väl bara att sätta i gång då.

Ah. Konsumtionssamället. Jag har köpt en ny deo. Den luktar... kattpiss. Tack för det Eldorado. Så nu ska jag sätta mig påbussen och lukta kattpiss.

Livet är helt enkelt bara för underbart :-)

Så var det onsdag mitt i alltihopa. Sådär bara. Jag somnade, hur sjutton det nu gick till, tidigt igår kväll. Sov gott, ja som ett litet barn, hela långa natten och nu sitter jag och laddar upp för att orka ta mig in i duschen och sedan kliva på bussen in till stan och dagens terapi.

Fasen vad trött jag är. Jättettrött. Märkligt.

Kaffe.

Ojoj det är nya tider minsan. Jag går från klarhet till klarhet. Jag tänkte jag skulle sätta på den vanliga baljan kaffe men vad tror ni jag gjorde då? Jag satte på en balja thé i stället. Jösses. En ny man stiger fram. Nyttigare, hälsosammare. Jag gjorde något annat idag som slog både mig och katten med häpnad. Jag var törstig. Nå. Den normala reaktionen på det brukar ju vara att öppna en öl och på så sätt släcka den retliga törsten.

Men sen kom jag på att jag hade för mig att jag sett att det kommer vatten ur kranen i köket. Jojomen. Se på fan. Det gjorde det. Så jag, som ändå är utbildad och allt, visste ju att man kan göra annat med vatten än att tvätta sig i det. Man kan dricka det. Har jag hört. Jag tror faktiskt att jag gjort det tidigare i livet. Runt 12 års åldern eller nått sånt.

Så jag hällde upp det hela i ett glas och med friskt mod så drack jag en klunk. Det var inte alls gott. Inte alls. Men efter att ha funderat ett tag så provade jag att hälla upp ett glas kallt vatten istället för ett varmt. Och då blev det ju riktigt mumsigt ju. Chips, katten, ja hon blev så rädd att hon sprang ut ur köket och lade sig under byrån i hallen på samma sätt som hon gjorde på nyårsafton. Hon trodde väl att husse blivit galen.

Nä. Det där ska jag nog prova någon gång mer. Man blev ju riktigt otörstig av det hela på köpet. Det enda som saknades var den där varma, lummiga, goa känslan som en öl eller tolv ger. Men kanske kan man klara sig utan den då och då. Ännu en sak jag ska prova i år. Jag har hört talas om att det går att leva utan den med.

Ja herre je. Jag är på gång. Sannerligen.

Så. Jag är en modern man. Så klart. Det måste man vara. Gud nåde den som råkar säga att det var bättre förr i tiden. Tillexempel igår. Om man nu hade en bättre dag i går än idag. Ni vet, man lyckades äntligen med den där tomatsåsen, katten hårade inte, ciggen tog inte slut kvart i åtta på kvällen när affären stänger åtta och man sov gott. Inte fan vågar man säga det då inte. Nå. Framtidstro för tusan. Så, när någon frågar dig om vad du tror du gör om tio år säger du ju knappast att du troligen varit död i åtta vid det laget. Nä, du kläcker ur dig att du troligen bor med en underbar partner, barnen är lyckliga och du har stigit i graderna på jobbet så att du äntligen får säga åt Pettersson att han är ett as utan att någon kan göra nått åt det.

Väl så. Så jag är modern och allt det där. Vilket självklart betyder att jag ha ett konto på fejan. facebook. Så klart. Det måste man ha. Men jag har bara ett litet problem med det där. Alltså. jag fattar fan i mig inte vad det hela ska vara bra för? Man kan skicka knappar. Eller blommor. Eller nått annat som just för dagarna är populärt att skicka.

Så. Man samlar på sig en satans massa folk på sin lista. Folk man känner. Folk man gillar. Folk man knappt känner och nästan inte gillar. Folk man aboslut inte känner och inte heller gillar. Folk man inte har aning om vilka de är men de känner visst en själv eftersom man träffades i kioskkön 1978 i väntan på var sin kokt med bröd. Man känner dem inte men man vet att man inte gillar dem.

Sen får man en sån där knapp. Så man skickar tillbaka en. För att vara snäll och för att man inte vågar annat. Vipps har man 5 nya knappar. Visan börjar om. Iväg med knappar, denna gången 5 stycken. Kadamm, 10 knappar tillbaka. Sådär håller man på. Fram och tillbaka. Helt totalt meningslöst.

Sen måste man gå med i grupper med. Skit samma vad gruppen handlar om. Bara du går med i en. Vad man gör i och med den där gruppen? Inget. Absolut inget alls. Man går med, det lägger sig som ett litet konstateraden att man är med i gruppen på ens sida och sedan glömmer man bort det hela. Men man är med i en grupp. Man syns.

Självfallet måste man skriva lite titt som tätt vad man gör för tillfället. Bakar man? Tja, då lägger man ned den mjöliga kaveln, tvättar händerna och går ut i vardagsrummet, loggar in och skriver "jag bakar". Sen fortsätter man baka. Inte för att man tror att en enda jävel bryr sig det minsta, mest eftersom man inte själv bryr sig om någon annan bakar. Men för att man inte vågar annat. Man måste ju synas för tusan.

Ok. Man samlar folk. Man sänder knappar, blommor, drinkar, bakverk, kramar och man skriver vad man gör. Ok.

Varför? Jag vet inte. Alls. Men jag gör det. För jag är ju modern.

Har ni märkt att ingen, säger ingen, är arbetslös på fejan? Alltså, helt otroligt. Arbetslöshet, sjukskrivning och liknande ickeverskamheter finns helt enket inte på Facebook. Alla jobbar. Inte med vad som helt heller. De arbetar alla, precis alla med något viktigt.

Så, du frågar Rupert, som du är säker på att du skymtade på bussen häromdagen där han satt och hade pissat ner sig och tappat sin Kronvodka i golvet och nu satt och svor åt äldre damer, du frågar honom hur han har det. PÅ Facebook alltså. "jajamen, fina fisken bara vettu", säger Rupert. När du tittar på hans presentation så finner du att han är "Generell manager of goods and stuff for European Market".

Tänk, en hel kommunity, totalt utan arbetslöshet. Själv så fuskar jag lite. På raden arbete så har jag skrivit "Sjuksköterska". För det är jag ju. Nästan i alla fall. Eller var eller nått. Nä, tipsa Alliansen om alla dessa människor som har ett arbete på en och samma gång och ställ sedan frågan i en Facebookgrupp hur fan de alla gör för att fått arbete i dessa tider.

Jag är som sagt en modern man. Så jag fuskar lite bland kontaktsidorna på nätet. Lite småpyssel sådär, småkul kulna vinterkvällar. På en av mina presentationer så skrev jag att jag är "sjukskriven". För, det är jag ju liksom. Tänk. Då var det en dag som, på riktigt nu alltså, frågade mig, på allvar, varför jag berättat det på min presentation. Liksom, va? Tillråga på allt så sade hon sig själv vara detsamma men hon hade inte skrivit det på sin presentation. Nähå? ok? Varför inte? Nja, mitt svar blev bara att "för det är jag ju". Har inte hört av henne sedan dess. Hon ville väl inte umgås med folk som mig kan jag tro.

Ett kul ställe är "tagged", en liten sida som ger ordet köttmarknad en ny innebörd. Jag blev inlurad av en vän och lade väl upp ett litet konto där. Det tog inte mer än en kvart så hade halva Fillipinerna, en stor del av Thailand och en karl i Zimbabwe friat till mig. Kvinnor i baddräkt, kvinnor i bilkini, kvinnor halvnakna och mer ändå. Alla vill passa upp på mig, skaffa en kärleksfull familj och alla vill flytta in med mig, gärna i morgon.

Ja herre jösses.

Men. Jag är en modern man. Som sagt. Vågar inte.

Men vad är allt det där bra för? Nån som vet?

Ja jäklar i backen vad jag har städat. Bort med ljusstakar, damm, smuts, inrökt luft, katthår och allt annat som förpestat mitt lilla slott såhär efter alla helger. Nu fattas bara en djuprengöring av mig själv och att jag någon av nästkommande dagar tar itu med den vidrigt stora högen med tvätt som jag samlat på mig så kan jag fira in att våren år på gång.

Men det var värstans vad det började snurra under kalufsen av allt städande. Jag är visst inte helt ok efter den stora tarmrensningen häromdagen. Magsjuka tar ett tag att skaka av sig märker jag. Riktigt skakig blev jag i armar och ben. Men, det var det sannerligen värt.

I morgon är det årets första terapisession. Nya tag och allt det där. Efter det är det tänkt att jag ska träffa mina boendestöd. Även det för första gången i år. Jag känner mig nästan lite taggad i att ta tag i alla mina personliga misslyckanden och tillkortakommande. Fast, gör man inte alltid det såhär i början på året? Sen sitter man i december, tilltuffsad av livet och undrar vad fan som hände.

Nope. Jag tänker inte säga att "i år blir det minsann annat". Nä, det brukar vara döfött. Men jag ska göra mitt allra bästa för att det ska bli ett bra år. Så kan man väl säga i alla fall? Det är ju liksom ingen som lär göra det åt mig, jobbet med att bli en bättre mäniska. Nä, det slitet får jag allt göra själv. Men en liten bit på vägen borde jag komma i alla fall. Nästa år fyller jag 40 och det vore kul att säga att man är någorlunda mogen då.

Jaja, än så länge är jag bara 38 och då får man vara omogen. För det har min mamma sagt. Så det så.

Herregud. Den där magsjukan tog sannerligen musten av mig. Jösses. Jag somnade någon gång på eftermiddagen igår och vaknade vid 11 idag. Tillråga på allt så har jag liksom en minneslucka från igår. Det känns lite som när man druckit skallen av sig. Det allra värsta? Jag är så trött så trött. Vill bara sova. Men jag tvingade upp mig själv ur sängen för att jag tänkte att jag kan fasen inte sova bort livet totalt.

Så. Nu är jag uppe. Fryser som fasen och har ont i hela kroppen efter att ha legat stilla i allt för många timmar på en kass madrass. Ja herre je. Allt ska man vara med om.

Men men. Det är väl bara att sätta igång med dagen kan jag tro och försöka hålla sig från sängen så gott det går.

The one I love
is standing near
the one I love
is everywhere
I can woo you
I can amuse you
but there is nothing I can do to make you mine
black cloud, black cloud
The one I love
roosts in the mind
can snap this spell
or, increase hell
I can chase you
and I can catch you
but there is nothing I can do to make you mine
black cloud, black cloud
oh, black cloud
oh, black cloud
I play the game of Favorites now
I can I must I will I do
I can please you
or, I can freeze you out
but there is nothing I can do to make you mine
Black cloud, black cloud, black cloud
I can choke myself to please you
and I can sink much lower than usual
but there's nothing I can do
to make you mine

Så. Jag gör det lätt för mig själv idag, i kväll, i natt. Behöver jag säga mer? Lars?



You hiss and groan and you constantly moan
But you don't ever go away
That's because
All you need is me

You roll your eyes up to the skies
Mock horrified
But you're still here
All you need is me

There's so much destruction
All over the world
And all you can do is
Complain about me

You bang your head against the wall
And say you're sick of it all
Yet you remain
'Cause all you need is me

And then you offer your one and only joke
And you ask me what will I be
When I grow up to be a man
Uhm, nothing!

There's a soft voice singing in your head
Who could this be?
I do believe it's me

There's a naked man standing, laughing in your dreams
You know who it is
But you don't like what it means

There's so much destruction
All over the world
And all you can do is
Complain about me

I was a small, fat child in a council house
There was only one thing I ever dreamed about
And Fate has just
Handed it to me - whoopee

You don't like me, but you love me
Either way you're wrong
You're gonna miss me when I'm gone
You're gonna miss me when I'm gone

Yippi. Jag har ätit. Mycket. Väldigt mycket. Spagetti, bacon och sedan efter en timme satte jag i mig wokgrönsaker. Samtidigt har jag druckit hundra liter vetten eller i alla fall en väldig massa. Kaffe drog jag i mig med. Än så länge så håller det sig där det ska, i magen. Lite småkramper fick jag, men det var inte så konstigt när man skyfflar ner mängder med kolhydrater, protein och mängder med animaliskt fett.

Så, fasen vet om jag inte är frisk igen. Så gott så gott. För magsjuka är ju faktiskt så nära helvetet som en bortskämd svensk kan få. Man är totalt och helt övertygad om att man kommer att dö, eller att ögonen kommer ploppa ur när man skärskådar toalettstolen samtidigt som man kräks trots att det inte finns något som helst att kräkas upp.

Tja. Nu är jag redo för dagen. En härlig lördag som jag ska tillbringa med en god nyinköpt bok, lite tv och kanske en film. Sen i morgon är det storstädning som gäller, när jag vågar öka takten lite. Det är ju inte helt ovanligt med lite bakslag efter en magsjuka. Hahaha, bakslag. Ni fattar? Magsjuka, bakslag. Hahaha. Ja jag är för tokig.

Så, march pannkaka till sängen där jag ska gotta ner mig i de något svettsolkiga lakanen och bara ha det gott. Yeps. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det, tro det eller ej.

Alltså. Ärligt talat. Johnsson och Pipen på tv4as barnprogram på lördagar är banne mig precis hur kul som helst.

Jag? Barnslig? Jajamen.

Så jäkla underbart. Jag har sovit i några timmar. Sovit utan att vakna titt som tätt för att kräkas eller.. hm, ja ni vet. Jag börjar bli hungrig så att det skriker om det, men jag vågar inte stoppa i mig nått annat än lite varm buljong och dricka lite vatten. Dumt att reta lilla magen liksom. Men om allt är ok i morgon ska jag köpa en pizza. En stor jäkla pizza, full av protein och fett. Men det är i morgon det.

Jag missade början på Let´s dance vilket retar mig. Jo, jag vet, vad svennigt. Men jag tycker vansinningt mycket om det där programmet. Det är liksom.. trevligt. Eller nått. Kanske beror det på att morsan alltid hade på det där när jag bodde där. Då tittade jag inte men jag lyssnade mer eller mindre frivilligt efter som min kära mor alltid har på tvn på högsta volym i köket och jag hade liksom inget val där jag satt i vardagsrummet. Men det var tryggt att höra det där. Så, jag började titta förra året och blev totalt fast. Som sagt. Tryggt. Säkert. Puttrigt. Lite som Hyland på lördagen när man var liten på 1970-talet.

Jaja. En petitess i det hela stora. Jag fick sova så gott. Av någon märklig anledning så har jag haft en dröm som liksom fortsätter, lite som att titta på en film. Eller en tv-serie blir det väl mer då eftersom den liksom återkommer. Så det var riktigt spännande att se vad som hände denna gången.

Men nu är jag vaken igen, trött och hungrig men med en del magkramper fortfarande. Så ännu en gång reser sig lilla WoB. Gott så.

Fase. Jag är troligen mycket trött i skallen efter att först ha jagat upp mig kring kriget i Gaza och sedan spytt som en kalv i ett dygn. Men det känns liksom som om hela världen lider och jag vet inte vad jag ska göra. Det är ju inte "bara" kriget i Gaza. Det är svältande barn på rad tvärs över hela klotet, Trafficing, krig, eländes elände och mer elände. Det är nära saker, som finanskrisen som påverkar så många människor, det är invandrare som inte får jobb som städare fast de är utbildade ingenjörer, det är.. tja. fan, det tar liksom aldrig slut. Man kan tycka att världen lärde sig nått av de två världskrigen. Men inte då. De som blev allra mest utsatta för Naziregimen, jagade, svälte, dog, blev gasade, experimenterade på, de jagar nu sina grannar med tanks och maskingevär. Som om ingen har lärt sig ett enda dugg.

Männskan är ta mig fan tokig. Vi står högst upp i näringskedjan, men vi har fullt upp med att döda varandra, förtrycka varandra, hata, hata och återigen hata varandra.

Vad fan är det för fel på mäniskorasen?

Nån, anonym hette den visst, undrade vad jag själv gör mot kriget i Gaza. Tja du anonym. Fan, jag vet inte. Det hela är vansinnigt frustrerande för jag vet verkligen inte vad jag ska göra. I morgon är det en demonstration i Borås mot kriget. Den ska jag medverka i. Men jag är en smula rädd för att det hela blir ett politiskt ställningstagande. Nope, jag är inte ute efter politik. Jag vill spela någon sorts roll i den humanitära kampen mot ett krig. Men jag åker väl dit kan jag tro.

Fasen om man bara kunde göra nått vettigt. Nått som spelar roll. Utan att dras in i hela den smutsiga politiken och religionsmotsättningarna. Tja, jag får väl se vad som händer.

Kriget i Gaza fortsätter. Ju mer man läser på om det hela, ju svårare blir det att förstå det hela. Det var jättelätt att tycka att det är fruktansvärt att barn dör. Självfallet så klart. Men så försöker man tränga bakom alla dimmor kring det hela och man fastnar direkt i en känsla av att det helt enkelt inte finns några enkla svar. FN har äntligen fått tummen ur och fördömt hela attacken. Men sen då?

Det är ju liksom bara ännu en repris av vad som hänt i mer än 50 år. När du Israleliska staten lugnar ner sig och slutar kriga, så har vi kvar krigshetsarna i Hamas, som säkerligen inte kommer sluta med sina raketattacker. Så givetvis kommer Israel reagera igen. Dom kan ju inte annat. Men att reagera som de gör är givetvis helt fel och ful och eländigt.

Nä, det verkar inte finnas något vettigt slut på det hela. Alls. Tyvärr. Men just nu så nöjer jag mig att ta ställning för det Palestinska folket. Inte Hamas, inte raketbeskjutningar över till Israel. Men just nu så är det vapenvila som gäller och de enda som kan göra något åt det hela just nu är staten Israel.

Tror jag.

Underbart. Där fick man för att man orkade vakna upp ur den allmänna letargin och faktiskt bryr sig om nått. Magsjuka. Så klart. Jag blir aldrig magsjuk. Det ligger liksom inte för mig. Trots det. Jag har gett kaskadkräkningen ett ansikte. Det har liksom ut saker jag inte ens visste att jag satt i mig. Ytterst obehaglig. Men, nu börjar det hela lugna ner sig. Gudskelov.

Jaja. Det hela går väl över. Med lite tid så.

Nu ska jag in till stan. På mitt eget lilla korståg. Mot en stat som bombar sönder en landremsa som är lika liten som en tredjedel av öland. Jag kommer vara ensam, jag kommer att göra bort mig. Men. Vad gör du?

JA, just du. Bakom skärmen och med musen i handen. Vad gör du? Bryr du dig ens? Orkar du ta tag i ditt dåliga samvete eller har du fullt upp med att kvida över att behöva jobba i två dagar innan helgen kommer. (HÅLL KÄFT LARS: JAG SER DIG)

Yeps. Du blir uppläxad av en sjukskriven alkoholist. Jajamen. Men är du så¨mycket bättre? När du inte gör nått? När arslet har parkerat sin i stolen och dina feta läppar gottar sig över smaken av julskinka och billigt bubbelvin som du låtsades var Champagne.

Gör nått. Bevisa att jag har fel. Slå mig på käften. Var inte tjuren Ferdinand. Vakna upp.

Eller är du bara ett förskinn?

Jaha. Så jag har än så länge, till klockan 15.03 haft mer besökare än jag brukar ha på en hel dag. Gott så. Kul för mig. Men ni vet sanningen. Det handlar inte om mig. Tyvärr. Jag önskade att det gjorde det. Att jag var lika populär som Blondinballen eller vad hon nu heter. För ja. Jag blöder. Jag snorar, blöder, slemmar på er. Jag lägger ut vartenda millimeter av mitt liv för er att skärskåda. Ni läser och ni dömer. Men handlar all den här trafiken om mig? Nope. Jag skrev jude, islam, död, krig och de fula anglosastiska orden fuck you.

Så. Ni flockas som gamar. Kul. Men vad gör ni? NI alla i Halmstad, Norrköping, Hajom, Trollhättan, Hunnebostrand, Kungsbacka, Lidingö, Fristad.  Borås? Förutom att läsa? Förutom att gotta er?

Nä. Det är helt ok att slå ner på mig. Varsågod. Så klart ni får. Men innan dess. Gör nått åt morden. För det är mord. Av barn. Ni vet de där små.

Gör nått.

Let me live bofore I die.

Ja. Jag vet. JAG ÄR SEN. Men jag kommer stå först i kön när Morri.. Morrey... Morriesie.. ja ni vet.. spelar i Borås i Juni. Jaha, tror du mig inte? Är lilla Borås för litet för Moz att spela i? Hhah. tja. du. Gå in på Ticnet och kolla. Han kommer och jag har väl förstått att det är stort. Men nu? Herregud. Det är liksom ... STOOORT....

Tror du mig inte fortfarande? Nja. Ticnet som sagt.

Vad i hela världen är det för fel på er? Jag ser att ni läser. Jag har aldrig fått så här många läsare på så kort tid. Det är ok. Men varför gör ni inget? Skrik, gapa, ropa, bröla. skapa den där bloggbävningen som det allt för unga bloggsamhället säger sig ha skapat. Låt, låt, låt. Barn dör. Inte män, inte kvinnor. Barn. ni vet de små. De söta som sitter bredvid er i spårvagnen, tunnelban, bussen. Ni vet de där med glesa mjölktänder och tunt spunnet hår. Kan du någonsin se ett barn i ögat mer? Ditt eget barn? Ditt kommande barn, det som du aldrig trodde skulle födas. Titta djupt i de där oskyldiga ögonen och berätta att du hade annat för dig när dess syskon dödades. Lemlästades. Splittrades. Blod, en arm hit och en arm dit. Krossade ögon. Bortsprängda tungor. Lungan åt ett håll och den lilla levern åt ett annat.

Kan du med? Fy skäms.

Jaha du. Första sidan på Expressen är just nu hur du kan få 15400 mer i plånboken. Inte 15500 utan 15400. Visst retar det ditt kukhål? Så, vad bryr du dig om några (40) döda barn. Sedan du lade dig igår. LARS!!! HÅLL KÄFT!  Ja, jag ska visa er hur ni ska leva ert liv. Fittor. Så. Du brinner för att ta bort IPRED? Jo, det är JÄTTEHEMSKT att du inte kan ladda ner all musik och film gratis. Stackars satans dig. Visst gör det ont att behöva bli jagad för att du för nått som varit olagligt sedan.. HEY::: LYSSNA:: INTE I ÅR:: sedan 1878. Nä det är inte nytt. Du bryter mot lagen och njuter av det. Fuck you. Så. Det värsta som kan hända dig är att någon säger att det som är fel är fel? HAR DU BARN? Kan du tänka dig barn? De dör. Precis nu. just som ditt feta bleka arsle läser detta. De dör. DÖR!

Ok. Så vi kan ta ner det hela. Vi skiter i IPRED. Vi bryr oss om allt annat. Så klart inget mer än det vi kan se. Så. Dumma dumma EU som vill spara din mail. Dumma dumma dom. Jo, jag håller med. Det är dumt. Men vad skriver du som är så hemligt? Tror du på allvar att du inte kunnat prata i telefon sedan 1956 utan att någon hört dig? Jag är gammal signalist. Jag tror. Så. har det gjort dig illa? Har det dödat dina barn? Nåväl. Så...

Men. Jag är inte oresonlig. Visst. Dumma dumma världen. Jag håller med dig. Jag vill också protestera. Jag vill skrika högt. Men för helvete. Varför blir den en bloggbävning eller vad fan det heter när nån säger att det är olagligt att ladda ner när det var olagligt från början? Kul, ett nytt parti. Kul. Men vart är ni när Israel dödar barn? Blev det för jobbigt? 40. Barn. I natt. De gömde sig från bomberna i en skola och de dog. Armar, ben, bålar, huvuden åt alla möjliga håll.

Men jag glömde. Du är förbannad för att någon säger åt dig att ladda ner sista skivan med... tja.. välj. Vem laddade du ner sist?

För helvete. Bloggbävning. Jo visst. Så länge det inte spelar någon roll. SÅ länge man slipper bry sig. Så länge man vinner nått gott på det....

Förlåt. Jag glömde en liten husgud. Robbie Williams. Jo, jag hade samma känsla 1999 när jag fann honom som med Elvis och Lennon. Men... skillnaden var att jag blev kär i HUR han sjöng, inte I vad han sjöng. Williams är tokig. Det är allom bevittnat. Totalt tokig. Spritt språngande galen enligt alla som mött honom. Jag håller med. För den där galenskapen lyser igenom allt han gör. Fan, jag såg honom på Ullevi sommaren 06 och ingens som var där kunde sitta ner. För han ägde stället. Han ägde världen. Han ägde universum. Han ägde mig. Såklart. Men han kan inte annat. Han är troligen galen. Totalt knäckt av sin egen storhet. Som vi alla är.

Men. Han är stor för HUR han sjunger. Hur han finns. För att han vänder vänster hand upp och inte ner. Precis som Sinatra. Som kunde sjunga vad som helst och ge dig känslan av att vara på toppen av världen oavsett hur du mår.

Men Elvis och Lennon och tydligen Morr.. Morri... Morry.. what ever. De sjunger precis likadant. Men det menar liksom vad de sjunger. Deras ord når hjärtat. Inte sagt att Sinatra inte menade vad han sjöng. Inte så. Men det finns en annan dimension.

Så. Jag är såååå kär igen och jag gråååååter och gråter. "And when I die I want to go to hell"

Ok. Så jag drivs just nu av två känslor. Den ena är kärleken, den nyuppfunna kärleken till Morri, Morry.. Morrisy eller vad fan nu karln heter. Nu fattar jag vad alla dystra, svarta typer pratade om på 80-talet, varför Håkan Hellström har snott så många textrader från honom. Moz. Varför alla latinos älskar honom. Jösses. Det är lite som att bli slagen med en slägga i skallen och upptäcka att man gillar känslan. Herregud. Jag har sagt det innan, på nätet, i så många sms till alla jag känner. Han skriver om mig. Vartenda ord är om mig, alla stavelser, vartenda bokstav. Varje andning handlar om mig.Och alla andra. Herregud. Nått sånt här har jag bara varit med om 1977 när jag upptäckte Elvis och 1980 när jag fann Lennon. Visst, jag är kär i många andra artister, grupper. Men nått sånt här? Nope. Fan. Fan. Fan. Jag vet inte. Jag blir.. vet inte. Tårögd räcker inte. Krampanfall? Tja. Till att börja med.

Sen har vi hatet. Jo. Jag känner hat mot en stat som under natten tagit död på 40 barn. Yeps. En stat. Inte en terroristgrupp. Inte en gerillarörelse. En stat. Erkänd av hela världen. Dess folk kan inte bli beskyllt. Men dess regering. En regering med 40 barns blod, liv, på sina händer. Ja. Jag känner hat. Mycket hat. Men jag inser även att det är precis det som driver parterna, precis det som dödar palestinska barn och skrämmer israeler. Nope. Ingen stor bokstav i början på de två. För de är lika stora kålsupare de bägge. Men. De styrande sitter säkert. Det är lätt att skicka ut självmordbombare till Jerusalem, eller att sända tanks in till Gaza city. Så länge man slipper se eländet. Så länge man slipper ta på de döda. Så länge man slipper dö själv.

Men för helvete. Israel är en stat. Ingen rörelse. Så skippa stenåldersmentaliteten med ett öga.. bla bla bla. Kom in till 2000-talet med resten av världen. Eller tigger ni om fördömande? Inte ens USA kan hålla er bakom ryggen om ni dödar mer barn. Även fast USA inte gjort annat i 5 år.

Nån måste finna någon sorts kärlek. Så.. varför inte Israel? Eller skiter ni i liv?

Helvete. Ju mer man ser på nyheterna så fattar man att kärnan i den Islamiska tron har sakta mördat sina troende. Fanatiker ger tron att alla är likadana. De där hundarna (nä, jag vet inte, men som jag fattat så är det inte bra att vara hund enligt de där nötterna.) har gjort sitt eget folk till måltavlor för hela jäkla världen.

Ärligt talat. Det måste väl inte finnas nått så dumt som en Iman? Jihad och allt vad det är. Självmordsbombare. Fundera på hur jäkla korkad du måste vara för att knata in i en stad med en präktig bomb runt midjan och smälla av det hela när du ser som mest människor. Oavsett om de är oskyldiga män, kvinnor, barn. För sjutton. Du måste vara sååååå dum. Såååå misslyckad., Sååå löjlig, fjantig och troligen så knullade din far dig i arslet innan du ens fyllde 3. För hur kan man annars se en förklaring? Till att  försöka döda så många man kan och själv dö på kuppen?

Arslen.

Tja. Så de där figurerna när staten Israel näring till det folkmord de håller på med just nu. Jo. Staten Israel. Inte religionen Israel utan en stat, erkänd av alla världens samfund. Men de har carte blanche att göra lite vad de vill och det enda vi hör är "fy fy, dumma ni".

Allt på grund av att dumma, dumma Imaner eldar upp unga människor till att bli arlen. För vad hade hänt om judarna protesterat på samma sätt i Tyskland 1933? Nä det hade vi väl inte gillat?

Eller?

Jaha. Så jag sov bort det mesta av gårdagen. Nyhet? Nope. Inte alls. Jag fortsätter på samma sätt som jag började det förra året. Och året innan det. Sover. Men det är så vackert. Livet när man drömmer. För oavsett hur fult det blir så har man ju alltid nöddörren att tillgå. Att vakna. Så. tja. Jag sover väl på kan jag tro.

Jag har funnit en ny husgud. En person jag i 25 år rackat ner på, föraktat och bespottar. Så fel jag hade. Morre.. Morri.. Morresy eller vad fan nu karln hette. Eller heter. Jag råkade som av en händelse ladda ner hand senaste skiva. (Ja, jag vet.. slå mig på pungen då för helvete, jag har råkat ha en smula fel när jag hävdat att nedladdandet inte öppnar ögonen för nått nytt) Den är så bra. Sååååååå bra. Sååååååååååååååååååååååååååååååååååå bra. fan. Karln sjunger ju direkt till mig. Precis till mig. Vartenda ord. Till mig. Hade jag vetat att han skrev till mig hade jag ju köpt vartenda skiva av The Smiths redan på 80:talet. Men.. han var ju så.. bögig. Liksom.

Fan. Jag är beredd att springa ut på gatorna och köra ner hans skiva i halsen på alla jag möter. Och, jag har allt han gjort innan att ta igen. Underbart. Men först så måste jag lyssna till det han har att säga mig på den här sista skivan. Livet är bra underbart ibland.

Ok. Så Israel har bombat sönder män, kvinnor och barn i många dagar nu. Ärligt talat. Alla protesterar, mer eller mindre. På sitt lilla tysta sätt så säger även Sverige vet hut genom landets enda vettiga moderat Carl Bildt att nu får det vara. Nu räcker det. Men lyssnar Israel? No way. Jag vet att jag leker med elden när jag säger detta. Men det är en nation baserad på gamla testamentet. Ett öga för ett öga. Tand för tand.

Jag är medveten om problemet med att kritisera Israel. Det är en nation som är grundad på världens dåliga samvete. Det är ett land som har sin rot i religion. På 4000 åriga profetior. På en helt ogrundad idé om att en viss religion ska äga en viss del av världen. Finns det någon annan tanke på att ett visst samfund har rätt, på blod och genom liv, att äga ens en endaste smula jord? Jag vet inte. Kanske finns det andra sådan vanföreställningar. Men vi brukar kalla dem nationalistiska.  Alla försök från de staterna att utrota andra männskor kallar vi "etnisk rensning". Så varför kommer Israer undan?

Så klart. För vi kan inte blunda för det hemska som Nazisterna utförde i Europa 1933-1945. Det går bara inte. Vi har alla sett bilderna på offren från lägren. Jag har själv sett tatueringen på armen på en kvinna som överlevde. Hon hade en cigarraffär i sin sons skivaffär där jag sprang dagarna i ända som ung. Hon hade färgat svart hår, de var Polacker och hade stängt varje måndag. Jo. jag är arg. Förbannad. Nazarna jagade även min egen familj och jag är resultatet av att Sverige tog emot sådana som oss. Det hela är en stor skam och även vi som lever nu kommer att få skämmas om tusen år när 1900-talet klabbas ihop med alla anndra tal under det millenium som vi känner oss bekväma med. Jo. Jag vet allt det där. Jo, jag blir flammande förbannad när något kukhuvud skyller sitt eget tillkortakommande på blattarna.

Men. Just därför. Jag kan inte se en nation som är grundad på en religion och inget annat skita världen i ögat. Vi står stilla och låter dem döda barn. För helvete. 40 barn döda i en skola. 40. BARN. Hur mycket hotar barn Israel?

Jo, jag vet. Hamas är en samling skithuvuden. Drivna av sin snedvridna syn på sin religion. Jag håller med. Så klart. De har förverkat sin rätt till att leva. De är även de beredda att döda barn, kvinnor, helt oskyldiga. Så...  ta dem. Jag gillar aldrig, kommer aldrig att ställa mig bakom någon som helst rätt att döda någon (nope, inte ens dem Missen) men Hamas är nära gränsen. Men att svara genom att döda barn? Finns det någon orsak?

Nä. Inte i min bok. Jag är knappast religiös. Eller.. tja. Jag vet att detta kommer sägas emot mig, men jag har sneglat mot katolocismen. Fast det är nog mest på grund av att jag giller tanken på att bli förlåten genom några enkla böner. Den hela teologin har jag inte orkat ta mig igenom. Men, tja, jag är lat.

För att återkomma till ämnet. Som jag ser det. Låt mig stapla upp det hela. Så. Världen genomår ett fruktansvärt trauma genom de fasansfulla åren 1932-45 i Tyskland. Krig. Elände. Uptäckten av koncentrationsläger över hela Europa. Israel skapas. För att läka det dåliga samvetet. Nå, vi vet alla att Europas och Amerikas judar jobbat för ett Israel sedan 1870 talet. Minst. Så de fick vad de ville. Gott så. Tusentals Araber fick flytta, på order av världen. "Så, du har bott här, sin far har bott här, hans far har bott här? Well. Fuck you". Så, land rensades. Folk flyttade in från hela världen. Folk som aldrig hade satt sin fot på den nya jorden.

Men.. det räckte inte. Staten som ville ha allt ville ha mer. Så. De snodde åt sig den lila landremsa som de inte hade. Från första dagen, nej, inte andra, inte tredje utan den första dagen, tog de vad de ville ha. Så de kvardöjande stackarna som bara ville se en skymt av det som ett Europa och ett USA med dåligt samveta tog ifrån dem. Så. Återigen det lilla ordet. Så. Precis så skapar man terrorister. Hade slukande, gapande, vrålande Israel nöjt sig med vad de fått? Utan att sätta upp stängsel? Utan att ha satt upp taggtråd och k-pistar mot läkare, lärare och mat? Hade de fått vad de ville utan att hata sina ofrivilliga grannar? Eller vadf hade de fått? Tja du.

Fred kanske?

Så. Låt oss nu följa tanken bakåt. Judehat. Dåligt samvete. Ett eget land. Judehat.

Jösses. Den där religionen vet visst inte bättre. Det enda de uppnår är... tja... Följ tråden.

Själv har jag en vän som är Jude. Så, jag skiter väl i det liksom. Religion är religion och vi alla är människro. Men, jag blir lite undrande när ha spottar på alla Araber. Men?? Är inte judar araber med?

Herre gud. Vad fan är det som brinner i huvudet på er? Enda anledningen att döda en annan människa måste väl vara... hm.. nä. Det finns ingen. Alls. Sen får du kalla dig vad fan du vill. Men dödar du en medmänniska så är jag övertygad om att du brinner i någon form av helvete. Oavsett vad du gömmer dig bakom.

Ok. reta mig inte. Jag är sur som satan. Juniorkronorna förlorade mot Kanada. Domarna stod inte pall. Så.. jag är sur..  Inga dumma, fula skeva, jävla inlägg om hur kass jag är tack. Lars. Du har inte lärt dig än. Fan, är jag tvungen att ta tåget till Norrköping och spöa upp dig personligt?

Sur!!!!

Fasen. Om jag kunde förstå vad som händer i kroppen på mig. De sista månaderna har jag börjat bli alldeles yr och konstigt när jag vart vaken i några timmar. Det har blivit värre och värre för att de sista dagarna blivit sannerligen obehagligt. Jag blir så yr att jag måste lägga mig på sängen och även när jag ligger där så snurrar hela världen. När jag tittra känns det som att titta i en kikare bak och fram och jag får en väldigt obehaglig metallsmak i munnen. Som grädde på moset får jag en vansinnig hjärtklappning och dessutom en känsla av att inte kunna dra till mig andan riktigt utan att jag måste hosta hela tiden. Det hela går inte över med mindre än att jag somnar. När jag väl vaknar så har jag en dundrande huvudvärk men slipper yrseln i någon timma.

Just som jag idag skulle traska till affären så kom det där över mig och jag blev tvungen att lägga mig en stund. Nu har det hela lugnat ner sig lite, men det snurrar allt bra i skallen på mig. Fasen vet vad det är. Det är nått helt nytt som jag inte haft tidigare. Men så klart. Jag tyckte väl att det inte räckte med alla andra små åkommor som jag lider av utan att det var dags att plocka fram ett nytt problem ur hatten.

Jag menar. Man är ju inte proffessionell kverulant utan orsak. Jaja, det ger sig väl med tiden kan jag tro. Eller så får man knata till farbror doktorn och få nått pulver eller nått sånt. Men tills dess så ska jag först och främst försöka äta nått, sedan vila en stund och sen är det dags att ta sig till affären för att köpa det där rökverket som jag saknar så mycket.

Tänk, alltid är det nått :-)

Godmorgon. Tjohej!!! Här ser ni killen med choklad i som redan är uppe och hoppar. Äh, ingen idé att låtsas. Jag blev så in i bomben spänd igår på eftermiddagen att jag lade mig för att sova en timma. Jag satte mycket duktigt på mobilen larm så att jag skulle vakna en timma senare. Ja tjena. Det gick ju sådär.

Klockan halv ett på natten vaknade jag. Helt borta och yr i mössan stapplade jag upp och trodde att det bara var kväll. Men det var väldigt vad tyst och stilla världen var. Jag fattade faktiskt inte att klockan var mitt i natten förrän jag satte mig vi datorn för att titta lite på tv och vakna till ordentligt. Sedan dess har jag varit vaken och pigg.

Eftersom jag inte kom till affären i går så har jag inga cigaretter utan har rökt på små pyttiga fimpar hela natten. Jag kan väl säga att det är med iver ja väntar på att den lokala handlaren öppnar portarna så att jag kan skaffa de begärliga rökverken. Men jag har redan varit i farten minsan. Diskmaskinen står och brummar hemtrevligt, soporna är redo att bäras ner till den gröna tunnan och jag själv är uppskruvad som en liten duracellkanin efter att ha druckit för mycket kaffe allt för tidigt.

Men det är då rakt inget problem. Det är bara att vänta en liten stund till så att klockan blir 8. Då kan jag dra fram dammsugaren och städa lite i hörnen så att det blir sådär hemtrevligt som det bara kan bli i mitt hem. Nå. Det är väl inget att vänta på kan jag tro. Full fart och allt det där.

Ja jösses vilken nostalgitripp man råkade ur för så här på morgonkvisten. Jag råkade slå på tvn när Disneydags visades. Närmare bestämt ett Nalle Puh-avsnitt. Jag kom på mig själv med att kunna vartenda ord utantill. Så blir det när man suttit med sina barn under sisådär 12 år och tittat på ändlösa avsnitt av Nalle Puh, luftens hjältar och allt vad det är.

För det var ju så när barnen var små. Då fick man inte sova på en söndag inte. Nä, det var bara att släpa sig upp ur sängen för att sitta med ungarna framför tvn och titta på tecknat. Det allra värsta är nog att jag fortfarande tycker att det är roligt att se de där krumelurerna på tv. Fast det kanske bara är som jag tror. För jag slog ju över till en annan kanal rätt så fort nu i morse. Kanske var minnet av de där bakfulla söndagsmorgnarna när hela landet sov allt för jobbigt att leva med. Nä. Fasen, jag tror nästan jag saknar det där. Men, de dagarna är över. Äldsta sonen är 19 i år och yngsta grabben är 13 och min dotter 16 så det blir nog inga mer sömniga söndagar i soffan med små barn som doftar välling och nytvättad pyjamas.

Men. För tusan. Jag har ju katten och kan kanske fuska lite då och då med att slänga ett getöga på Disneydags.

Nu har jag slagit mig själv och troligen hela västvärlden med oöverträffad häpnad genom att gå och lägga mig före 1 i natt och vakna vid halv 6. Pigg som en liten hermelin och lite nyfiken på vad världen ska erbjuda. Kaffet står och doftar i perkulatorn och ute är det tyst och stilla som i en spökstad. Det enda problemet är väl att Chips, katten, inte har någon mat i sin skål och att det inte finns någon att fylla på med. Jag har lovat det lilla pälsknyttet att gå till affären så fort de öppnar men jag vet inte riktigt om min goda vilja når fram för till svar får jag bara två stora, fördömande kattögon.

Men, det hela är en petitess i det stora hela. Eftersom det fanns god och närande mat i hennes skål när jag gick och lade mig i går så har hon fått minst ett skrovmål under natten. Ingen ko på isen sådeles.

Idag är det nog dags att ta tag i lite städning tror jag bestämt. Sovrummet ser ut som en katastrofplats med en imponerande mängd lokalblaskar utspridda över golvet blandat med Café, böcker, ett tomt glas, använda portionssnus, ett söndrigt örngott, kattleksaker, Kalle Anka-pocketar och en hel del som jag ännu inte identifierat eftersom det ligger för långt ner i röran för att se än.

Resten av lägenheten är helt ok förtom små glada dammråttor som susar över golvet av vindraget när man rör sig. Så en stödexpedition borde inte bli för anstängande. Får jag bara ordning på alla de där tidningarna och de tomma Pet-flaskorna under diskbänken så ser det nog med ens riktigt städat ut. Sen har jag ju några tomma glöggflaskor att slänga i återvinningen. Det som är så roligt när det smäller och krascar.

I år har jag ju inte haft det allra minsta julpynt framme. Inte ens en liten vilken tomte har jag tagit fram. Det enda är ljusstakarna i fönstren. Så jag slipper tänka på allt det där med att lägga ner i lådor och hålla på. Bort med ljsstakarna och fram med de vanliga lamporna så är jag i hamn igen och kan i lugn och ro invänta påsken.

Men men. Allt det där ligger framför mig. Jag anar att grannarna inte skulle bli så lyckliga om jag drog fram dammsugaren klockan 7 på söndagsmorgonen. Eftersom jag är en vänlig själ så låter jag därför detta projekt ligga och gotta till sig lite innan jag tar tag i det hela.

Så, då får det väl bli en kopp kaffe till kan jag tänka.

Första dagen på året har snart gått. Eftersom jag somnade först nån gång vid 7 tiden i morse så har jag tillbringat största delen i min nybäddade säng och myst. Eftersom hela världen har gått på sparlåga idag så har det känts helt rätt.

Det var underbart att vakna och inte ha ens en gnutta baksmälla. Det är inte så dumt det där med att inte dricka. Nja, alltså. Det är inte så dumt att dricka heller. Det måste jag erkänna. Men det har gått upp för mig att det blir så mycket trevligare när man gör det med måtta. Eller inte alls. Kaffet smakar liksom bättre på morgonen då.

För att vara en så isolerad människa som jag är så har jag fått märkligt många Nyårsgratulationer på mobilen och på nätet. Inte illa. Sånt värmer.

Nu ska jag bara ta det lugnt, titta på tv och kanske börja på en bok som jag köpte häromdagen. En bättre början på året kan man väl inte önska sig?

Ser man på. Det gick att skriva i år med. Tja, då snattrar jag väl på så länge kan kan och orkar. Vilket allra troligast är mycket längre än ni orkar läsa. Men det är ju inget nytt med det.

Nyårsfirandet skedde under köksbordet. Jo, det har nog hänt tidigare tror jag. Men denna gången låg jag spik nykter och klappade en vettskrämd katt som hade tagit sin tillflykt under skiva och bland träben för att undkomma allt smällande utanför fönstren. Men det var helt ok. Vi låg där och tjattarade och hade det hur bra som helst och lovade varandra att 2009 skulle vi ta hand om varandra på samma sätt som vi gjort i 5 år nu.

Jag vet inte. Det kanske är åldern. Eller en ökad trygghet i mig själv. Men hade någon sagt för några år sedan att jag skulle fira nyår ensam med bara en katt och tv skulle jag nog hoppat ur skinnet. Men jag har liksom tappat den där driften att tvunget ingå i en gemenskap. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag kan. Jag har min mor, mina barn, min katt, mina vänner. Jag skriver och jag läser och jag behöver inte tryggheten i att vara på en fest bara för att ett nytt år kommer. Det är skönt. Til och med väldigt skönt.

Så. Jag har väl börjat landa i de senaste 8 årens kaos. Mogna är ett stort, stort ord. Tyvärr är jag inte ens i närheten av att uppnått det tillståndet än. Nä, jag är för hetlevrad, för snabb att döma, för orolig och för beroende av snabba kickar. Men, kanske en bit på vägen.

Man kan ju alltid hoppas.