Minnet av Nalle Puh

Ja jösses vilken nostalgitripp man råkade ur för så här på morgonkvisten. Jag råkade slå på tvn när Disneydags visades. Närmare bestämt ett Nalle Puh-avsnitt. Jag kom på mig själv med att kunna vartenda ord utantill. Så blir det när man suttit med sina barn under sisådär 12 år och tittat på ändlösa avsnitt av Nalle Puh, luftens hjältar och allt vad det är.

För det var ju så när barnen var små. Då fick man inte sova på en söndag inte. Nä, det var bara att släpa sig upp ur sängen för att sitta med ungarna framför tvn och titta på tecknat. Det allra värsta är nog att jag fortfarande tycker att det är roligt att se de där krumelurerna på tv. Fast det kanske bara är som jag tror. För jag slog ju över till en annan kanal rätt så fort nu i morse. Kanske var minnet av de där bakfulla söndagsmorgnarna när hela landet sov allt för jobbigt att leva med. Nä. Fasen, jag tror nästan jag saknar det där. Men, de dagarna är över. Äldsta sonen är 19 i år och yngsta grabben är 13 och min dotter 16 så det blir nog inga mer sömniga söndagar i soffan med små barn som doftar välling och nytvättad pyjamas.

Men. För tusan. Jag har ju katten och kan kanske fuska lite då och då med att slänga ett getöga på Disneydags.

Kommentarer
Postat av: Ann

Satt idag och googlade på "Borås" och "bloggar", och hittade din. Blev sedan sittande i timmar och läste från början, grät och skrattade. Blev mycket berörd! Vad bra du skriver! Känns som material till en bok? Tack!

2009-01-05 @ 00:12:39
Postat av: Wob

Oj. Tack. Det var väl allt för snällt sagt. Men jag tackar och bugar det allra djupaste jag kan utan att ramla på näsan :-)

Postat av: Ann

Hm, läser du kommentarer på så här gamla inlägg? Äh, jag är inte snäll, tvärtom väldigt kräsen, försörjer mig själv på att skriva.:-) Och vet hur glad man blir när någon säger något. Men att skriva om att må dåligt på ett intressant sätt är inte lätt, att beskriva tankar och känslor och vad man gör i sitt elände, så att det blir läsvärt för andra. Och mest är det väl tjejer som gör det? Nu senast Ann Heberlein som kom med en bok där hon berättar om sin manodepressivitet. Intressant att se det manliga perspektivet! Och gud vet att sådana röster som din behövs, så mycket fördomar om psykisk ohälsa som folk har. Om att det aldrig kan drabba dem. Gränsen mellan hemlöshet och ett ordnat liv är inte så bred som folk tror. Du (och hon) är modig! Men mitt professionella jag tycker kanske att du lämnar ut dig själv lite väl mycket?

2009-01-08 @ 14:09:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback