WoBWorld

Mitt där i det stålkalla regnet, mitt där jag stod på gatan medan hunden ivrigt tuggade i sig nygrönt gräs så blev jag alldeles lycklig. I ett fönster i hyreshuset som löper längs med gatan utanför min port så stod det en gammal dam och vinkade åt mig. Hon såg så glad ut att jag inte kunde annat än vinka tillbaka med hjärtat alldeles bräddfyllt av glädje.

Nu var det nog inte jag själv som fick henne att le sådär sött utan det var troligen Kita, hunden, som gjorde damen glad, så glad att det smittade mig genom fönstret och i regnet. Så ytterst märkligt det är med leenden. Det är väldigt svårt, nästan omöjligt, att inte bli, i alla fall för några sekunder, glad.

Jag som vandrade ut i världen med själen släpande bakom mig, trasig och splittrad och utlevad, fann mig själv tänka på saker som inte handlade om mig själv. Det är ju så man måste leva om man ska överleva. Att tänka på andra och annat än det som kanske känns för stunden.

Jag vet inte alls vad damen heter eller om hon ens kommer leva i morgon, men hon gjorde mig lycklig på ett sätt som bara en glad kvinna kan. Det var inte alls svårt att vända hem och stiga in i min lägenhet. Det gick av sig självt och nu vill jag aldrig mer sova bort en lycklig sekund. Men jag är trött så trött och så förbannat trött på att vara just trött. Så vilan är nödvändig och ett måste.

Men först ska jag njuta av känslan jag har i mig. Den som säger att allt kan hända och att det är de små, små, tingen som gör skillnad. Hade inte den där damen stått där i sitt fönster och tittat ut hade min dag varit lika grå som regnet som samlas i pölar på asfalten där ute. Lika svart som mina tankar varit lika gnistrande är de nu$. Då spelar det ingen roll längre att hela kroppen skriker åt mig att jag är en idiot som levt som om livet vore oändligt.

Så musiken spelar alltid vidare. Jag har böcker att läsa, promenader att ta. Vägen hem går väldigt ofta fortare än bort.

Det finns, någonstans, någon för just mig. En så märklig tanken. Trösterik och full med oro. Hur ska jag finna den där personen när jag inte funnit mig själv? Fast det är väl det som är grejen. Det gör jag ju inte. För en del är det lättare att blunda när de går i öknen men jag vill gärna se hur långt jag kan se och vad jag finner på vägen dit. När man väl kommit dit så tar man fäste på ett nytt mål och även om man går i cirklar så går man i alla fall. Bättre än att vara stilla.

För varje löfte jag ger bryter jag två. Bryter vartenda ben in dem till de bara är stenkross på marken. Lyssnar till krasandet när jag gör över dem. Ständigt vårgrus i mitt liv.

Luften som strömmar in i min lägenhet är lite kylig men ny. Höga klara tankar, låga grumliga känslor. Tanke, känsla, handling. Är det inte mer som styr människans liv? Saknas det inte något? Drömmar, ande, väsen? Idag ska jag hylla, ägna mig åt, det enkla. Slänga det komplicerade genom fönstren och skygga inför det svåra.

Det lätta är det sköna, det vackra, det som gör att man orkar, vill, måste kasta sig ut bland det svåra. Ying och Yang och allt det där som människor pratat om sedan vår ras först kom längre än att bara grymta.

På något sätt är jag snart vuxen.

Musiken. Den härliga musiken. Den som kan trösta, elda upp, skapa förväntningar eller släcka besvikelse. De underbara toner som kan vara som balsam för själen. Den kan lära och hålla med. Den kan förtrolla och skapa liv i själens förtvinade lemmar.

Jag är född till musik. Uppväxt med musik. Från barn till pojke till ungdom till man till tokig. Hela tiden har den funnits där som min allra bästa vän, som min älskarinna och som min förebild. Den har tagit mig hela vägen hit genom att visa mig vägen. Från vinyl 45-or i pojkrummet till att stå i 2 och en halv timma, på tå, på Ullevi när R. Williams visade mig hur jag skulle andas.

Den tillåter att jag skriker, att min röst spricker och kväcker fram orden i de allt mer viktiga texterna.

Jag fick i ungdomligt oförstånd för mig att jag skulle ta livet av mig en gång. Då när panikångesten hade gjort sin entré och kindnappat inte bara mitt liv utan även kvinnan jag älskade och min sons. Då när jag inte förstod att livet alltid går vidare tills den dagen döden likt förbannat kommer. Då jag när trodde att varje sekund skulle vara som den förrra.

Så jag gick vägen nerför Fristadsvägen från torget där vi bodde till gatan där mitt garage låg. En påse folköl med mig för att lindra sorgen över att livet redan, vid 22 års ålder var över, sorgen över att lämna dem jag älskade och sorgen över att vara ett sådant svin som lämnade dem.

Jag slank in i garaget. Stod länge vid arbetsbänken och drack mina öl. Fan vet om jag inte målade någon jäkla träbit med. Bara för att känna att jag levde en sista gång.

Sen satte jag mig i bilen. Min blåmetallic Toyota som var den allra första bil jag ägt. Den som... äh, skit samma, det är en annan historia.

Jag satt där, alldeles tom på känslor, märkligt nog. Precis lika tom på känslor som vatten är på damm och torka.

Vred om nyckeln och motorn startade. Den lät som det brukade. Jämn och vacker. Förutom att det lät högre i garaget eftersom dörrarna var stängda.

I den bilen fanns det en bilstereo. Så klart. Det gör det ju i alla bilar. Den svalde kassettband. Nu kanske du inte vet vad kassetband är, men låt oss säga så att det var som en cd-skiva. Fast inte. De luktade annorlunda och lät bättre. Fan så mycket bättre än en cd-skiva och betydligt bättre än mp3. Men inte lika bra som vinylskivor så klart.

Så jag lyssnade på kassetten som satt i. Det var precis när jag upptäckt Frank Sinatra, precis när jag snöat in totalt på Ol´Blue eyes. Det var inte många som fattade vad jag höll på med när jag lyssnade på honom. Han var tvungen att dö för att Bono skulle kalla honom bäst. Skit samma igen. Jag svamlar.

Så jag satt där. Med den där ICA kassen med folköl mellan benen och lyssnade till motorn och Sinatra. Det var då jag hörde den. En av de där låtarna, en av de som förändrat allt jag är. Allt jag blivit och allt jag varit. En av alla de där, en av de viktigaste.

Som jag satt där och blev tröttare och tröttare i den söta lukten av bilavgaser så började något gry i mig. En känsla jag inte kände igen. En lust att resa mig, gå ut i världen och sparka in tänderna på ångest och deppresson och död och känslan av att vara något som inte borde finnas, som inte orkade finnas.

Det var inte alls svårt att stänga av motorn, öppna garagedörrarna, falla till marken därutanför och dra in den friska luften. Att leva var för en stund så lätt så lätt.

Sedan dess har jag fan i mig rest mig varje jäkla gång jag fallit, även om jag faller oftare än de flesta så kommer jag aldrig att ge upp. Och när jag känner att jag vill det, att jag inte orkar mer. Då är det dags för den där låten igen.

Jag har den att tacka för mitt liv. Hur ofta har man tre föräldrar?

 

 

Det är lätt att avfärda en del musik som "lätt" eller "enkel" eller rent av "folklig". En del vill inte höra talas om "ungdomsmusik" och en del är så fast i sin roll, så rädda för att gå ur tanken på att det finns mer musik än just den som vännerna lyssnar på.

Det där har jag aldrig förstått. Den mesta musiken, eller filmer eller böcker för den delen, har något att erbjuda. Något som man kan lära av eller fastna för eller inspireras av eller känna igen sig i.

Så mina öron är vidöppna. Hela tiden. Det finns ingen inbyggd logik i mitt musiklyssnande. Alls faktiskt. Även om jag har mina hjältar. Elvis och Sinatra och Lennon och Morrisey och Depeche och Ac/dc och Vivaldi och Miles Davies och några tusen till.

En av de där som jag verkligen gillar är Eminem. Just för den enorma bredden i texterna. Allt från rent nonsens till texter som är som skräckfilmer eller de som är bara roliga eller de elaka. Sen finns det några som är så där oerhört djupa och meningsfulla och som faktiskt gör att jag tycker att de säger precis det som jag vill säga. Det som jag vill berätta. Antingen för någon speciell eller för hela världen.

Det här är en sådan.

 

Just idag, just nu så känns det som om gamle Totta sade det jag själv skulle vilja säga.

Dagen som var min slutar på samma sätt som den började. Oro och ångest och tårar och Elvis. Samma Promised land. Det som Springsteen sjöng om. Chuck Berry. Elvis. Återigen ska jag somna. Det är en gåva som jag inte ska förslösa. Mina grannar kanske klagar men jag är nöjd.

The poor boy is on the line.

Varit ute med hunden. Men gud, om hon mådde såhär skulle jag villigt ge henne sprutan. Men hon är glad. Snokade runt på gården, igenom snön, bakom skjulet som är till för att sitta i. Bakom och borta. Kvar stod jag och sade "kom" gång på gång. "KITA; KOM". Som en fåne. Men så är det jag som mår som en hund och inte hunden.

Är nog hungrig. Tror jag. Åt senast i torsdags. Men varför vräka i sig? Återhållsamhet är väl bra? Fan, jag borde äta oftare. Säger de. Men See see rider. Kanske skulle man. Men jag har ingen mat hemma så det får vara. Tog ut pengar för att köpa pizza. I fredags var det visst. Men ärligt talat. Det vet ju alla hur pizza ställer till det så det är väl bara bra. För att inte tala om att jag har två hundra spänn kvar. See See rider.

Sova?

Ja tack.

Som man bäddar får man ligga. Fan vad jag bäddat illa. Ligger på smutsiga lakAn med smutsiga kläder. Hur ska jag ta mig härifrån mot det vakna från det i tre dagar bedövade? Uppvaknandet kommer kräva min tystnad. Hjärtat som slår, så hårt, så hårt. Det som jag tystat sedan häromdagen. Själen kommer skrika och jag kommer vara dödstyst. Helt fel men ändå någon jag älskar. Mig. Vem annars ska jag tycka om? Så i morgon kämpar jag. Så hårt. Mot mitt hjärta. Mot min själ.

Följer du mig på vägen? Jag är trött och skör. Nu ska jag gå ut med hunden och sedan döva mig mer. Mer mer mer.

Ser du hur illa det kan gå? Ser du? Eller låtsas du att du är blind? Jag är allt det som är ett försök.

sÅ FAN I HELVETE att jag tänker ge mig. Så fan heller. Så satan heller. Gud är död och jag lever. Jesus är en mes, en man i klänning och jag bär byxor. Så när jag ligger där tänker jag inte lägga mig. Jag blir äldre än någon som läser mig. Du är död när jag skriver mitt sista ord.

Jag har som den uppmärksamma läsaren redan förståt precis läst färdigt en biografi om Keith Richards, en idol helt klart. Den fyllde mig med tankar om vem man är. Eller vem jag vill vara. Precis sån vill jag vara.

Nä, inte en nyckfull missbrukare som springer omkring och pekar på folk med vapen. Nä, inte det. Den där delen klarar han nog bäst själv tror jag. En av få som gör det liksom. Karln är ett medicinskt och psykologiskt fenomen.

Men just den där grejen med att vara sig själv i alla lägen. I alla. Att kämpa för det man tror på, även om det kanske inte är något viktigt och stort. Men köra sin grej och vara konsekvent. Han tror på musik, lever musik. Är musik. Dessutom musik som han vill göra, inte som han tror andra vill höra.

Själv får jag ingen riktigt balans på det där. Antingen går jag i andras ledband eller så ber jag dem dra åt helvete. Hur ska jag veta vem jag är när jag inte ens vet vad jag vill?

Dessutom, ska jag luta mig mot hur andra är hela tiden och inte hur jag är? Förvirrande. Men till saken hör att på nätet finns en liten kul inspelning när karln skulle spela med sin stora idol. Chuck Berry. Som är totalt oberäknelig. Ändrar tonart lite som han vill, rytm som han vill men sen skäller på de andra att de där de som spelar fel. En av de där få gångerna Keefan behärskade, fast han egentligne är en betydligt bättre gitarrist är Chucken.

Två enorma egon. Så Keith har en pistolkula i munnen som han tuggar på för att inte fara i taket och slå sin mästare på käften.

Det är så, precis så, jag har känt i så många år.

Det är det som gör att jag känner att jag kanske kan stå ut ibland i att göra som andra vill jag ska göra. Men att göra det hela tiden? Nä tack. Jag själv gick sönder. Keith hade nog slutligen slagit Chuck på käften om han hade fortsatt samarbeta. Men han är klok nog, trots att skallen är full med kemikalier att veta att man inte gör det där med än då och då. Och ska man göra det så kan man bita i en kula. Det gjorde inte jag.

Jag reder inte riktigt. Som sås som skär sig. En skugga bort. Men hur ska man se en skugga när solen skiner rakt in i ögonen? Så många kvinnor, så lite tid. Så lite orka och så många kvinnor. Så lite tid och så många som vill mig en smula illa. Förutom jag själv.

Jag har blivit helt galen i en enda låt. En enda melodi som står på repeat och som jag nog tror jag kan tillbringa resten av livet med. Jag vill gifta mig med den låten, skaffa små barn och ett hus på landet och ta med hunden opch katten och titta på tv med den där låten. Jag lovar att aldrig vara otrogen (nån gång ska man prova det med), att alltid komma ihåg dens födelsedag och köpa de allra vackraste blommor varje dag. Strö rosor på sovrumsgolvet och tända ljus. Testamentera alla mina skulder till den och därefter leva lycklig alla dagar.

Det sker sällan att jag fastnar för en låt på det sättet. Som alltid när jag sover så har jag musik på. Det är enda sättet för mig att sova på. Annars ligger jag bara och lyssnar på mig själv och som även du vet är det högst tröttsamt även i små portioner. Men när jag låg där och sov så vaknade jag. Av just den låten. Fattade inte vad det var som var så bra men sen förstod jag. Den är ytterst poppig, fast rå, så rå, och den är helt otroligt svår att förstå sig på. Det bara går inte. Texen går mig för en gångs skull rätt förbi. Men ljudet. Jag får den inte ur skallen. Den är som att sitta på en liten båt i havet och veta att världen är trygg, känna att vågorna bär en upp och sedan ned och återigen upp.

Den gör mig lycklig för att jag vet helt plötsligt att musik är så bra som jag alltid trott det är.

Som alla gissat så är det Stones jag pratar om. För jag har ju läst en biografi om Keith Richards och då är det bara Stones som gäller. Men jag har alltid gillat dem. Sedan jag satt i mitt pojkrum och slog på mig första gitarr, drack en stulen folköl och rökte en stulen cigg. 1981 eller något sådan.

Men jag har avfärdat dem, allt de gjort efter 1974. Men så fann jag den här låten på den allra senaste skivan. 2005. Ett gäng gubbar. Men herregud vad det liksom... svänger? Den går mig inte ur skallen. Det gör att jag vill spela gitarr och sjunga och bara vara lycklig.

Så klart finns den inte på DinTub. Men lita på mig att den är bra :-)

Jag vet inte. Något har lossnat. Jag är trött på att inte få vara mig själv. Fel. Att inte visa vem jag är. Att andra ska säga åt mig vilken färg jag ska älska, vilken doft jag tycker om, vilket väderstreck jag ska runka åt.

Färger finns det gott om. Just nu är färgen som sägs leda till lycka röd och alla säger åt mig att bara för att jag älskar blått kan jag inte vara lycklig? Men, ärligt talat, har du själv kännt efter vilken färg du tycker om eller går du bara på det som sägs?

I mitt liv finns alla färger. Alla dofter och tala fan inte en enda gång om för mig vad jag blir lycklig av. Jag har älskat grått och dyrkat doften av svett bara för att det sades vara det som gjorde mig hel. Hela den tiden försvann det som var jag, vittrade sönder, föll itu. NEJ; jag tänker inte börja springa, NEJ jag tänker inte sluta röka; NEJ jag tänker inte sluta dricka, NEJ jag tänker inte spara på spark(K)onto. NEJ jag vill inte göra det där. Och om jag vill det så gör jag det när JAG vill.

Är vi klara över det där?

Jag har alltid läst. Även innan jag kunde läsa lekte jag att jag kunde läsa. Leken blev allvar den dag jag fann att jag kunde. Läsa. Sedan dess har det varit en lek på trosor. Allt som faller mig in vill jag faller in i mig.

Många har inspirerat mig. Många har obstruerat mig och en del har jag helt enkelt glömt.

Men det finns en, en enda text som gjorde att jag förstod att även jag kan skriva. Inte kan som i kan utan kan som i KAN. En text som gjorde att jag förstod att man inte behöver skriva rakt upp och ner. Att orden som faller in är de rätta. Det är de som inte faller in som är fel.

Vilken text var det då? Den som gjorde att jag visste att mina tankar inte var konstiga eller att jag var den enda i hela världen som tänkte bak och dit.

Låt mig presentera:

No Flies On Frank