Det är det som är livet.

Musiken. Den härliga musiken. Den som kan trösta, elda upp, skapa förväntningar eller släcka besvikelse. De underbara toner som kan vara som balsam för själen. Den kan lära och hålla med. Den kan förtrolla och skapa liv i själens förtvinade lemmar.

Jag är född till musik. Uppväxt med musik. Från barn till pojke till ungdom till man till tokig. Hela tiden har den funnits där som min allra bästa vän, som min älskarinna och som min förebild. Den har tagit mig hela vägen hit genom att visa mig vägen. Från vinyl 45-or i pojkrummet till att stå i 2 och en halv timma, på tå, på Ullevi när R. Williams visade mig hur jag skulle andas.

Den tillåter att jag skriker, att min röst spricker och kväcker fram orden i de allt mer viktiga texterna.

Jag fick i ungdomligt oförstånd för mig att jag skulle ta livet av mig en gång. Då när panikångesten hade gjort sin entré och kindnappat inte bara mitt liv utan även kvinnan jag älskade och min sons. Då när jag inte förstod att livet alltid går vidare tills den dagen döden likt förbannat kommer. Då jag när trodde att varje sekund skulle vara som den förrra.

Så jag gick vägen nerför Fristadsvägen från torget där vi bodde till gatan där mitt garage låg. En påse folköl med mig för att lindra sorgen över att livet redan, vid 22 års ålder var över, sorgen över att lämna dem jag älskade och sorgen över att vara ett sådant svin som lämnade dem.

Jag slank in i garaget. Stod länge vid arbetsbänken och drack mina öl. Fan vet om jag inte målade någon jäkla träbit med. Bara för att känna att jag levde en sista gång.

Sen satte jag mig i bilen. Min blåmetallic Toyota som var den allra första bil jag ägt. Den som... äh, skit samma, det är en annan historia.

Jag satt där, alldeles tom på känslor, märkligt nog. Precis lika tom på känslor som vatten är på damm och torka.

Vred om nyckeln och motorn startade. Den lät som det brukade. Jämn och vacker. Förutom att det lät högre i garaget eftersom dörrarna var stängda.

I den bilen fanns det en bilstereo. Så klart. Det gör det ju i alla bilar. Den svalde kassettband. Nu kanske du inte vet vad kassetband är, men låt oss säga så att det var som en cd-skiva. Fast inte. De luktade annorlunda och lät bättre. Fan så mycket bättre än en cd-skiva och betydligt bättre än mp3. Men inte lika bra som vinylskivor så klart.

Så jag lyssnade på kassetten som satt i. Det var precis när jag upptäckt Frank Sinatra, precis när jag snöat in totalt på Ol´Blue eyes. Det var inte många som fattade vad jag höll på med när jag lyssnade på honom. Han var tvungen att dö för att Bono skulle kalla honom bäst. Skit samma igen. Jag svamlar.

Så jag satt där. Med den där ICA kassen med folköl mellan benen och lyssnade till motorn och Sinatra. Det var då jag hörde den. En av de där låtarna, en av de som förändrat allt jag är. Allt jag blivit och allt jag varit. En av alla de där, en av de viktigaste.

Som jag satt där och blev tröttare och tröttare i den söta lukten av bilavgaser så började något gry i mig. En känsla jag inte kände igen. En lust att resa mig, gå ut i världen och sparka in tänderna på ångest och deppresson och död och känslan av att vara något som inte borde finnas, som inte orkade finnas.

Det var inte alls svårt att stänga av motorn, öppna garagedörrarna, falla till marken därutanför och dra in den friska luften. Att leva var för en stund så lätt så lätt.

Sedan dess har jag fan i mig rest mig varje jäkla gång jag fallit, även om jag faller oftare än de flesta så kommer jag aldrig att ge upp. Och när jag känner att jag vill det, att jag inte orkar mer. Då är det dags för den där låten igen.

Jag har den att tacka för mitt liv. Hur ofta har man tre föräldrar?



 

 

That's life (that's life), that's what all the people say
You're ridin' high in April, shot down in May
But I know I'm gonna change that tune
When I'm back on top, back on top in June

I said that's life (that's life), and as funny as it may seem

Some people get their kicks stompin' on a dream
But I don't let it, let it get me down
'cause this fine old world, it keeps spinnin' around

I've been a puppet, a pauper, a pirate, a poet, a pawn and a king

I've been up and down and over and out and I know one thing
Each time I find myself flat on my face
I pick myself up and get back in the race

That's life (that's life), I tell you I can't deny it

I thought of quitting, baby, but my heart just ain't gonna buy it
And if I didn't think it was worth one single try
I'd jump right on a big bird and then I'd fly

I've been a puppet, a pauper, a pirate, a poet, a pawn and a king

I've been up and down and over and out and I know one thing
Each time I find myself layin' flat on my face
I just pick myself up and get back in the race

That's life (that's life), that's life and I can't deny it

Many times I thought of cuttin' out but my heart won't buy it
But if there's nothin' shakin' come this here July
I'm gonna roll myself up in a big ball a-and die

My, my

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback