WoBWorld

Ok. Låt oss börja med att jag inte har något emot värme. Inte det allra minsta. Inte alls faktiskt. Alltså, om man sitter på en klippa vid havet med en mild bris vinande kring öronen. Eller vid en porlande bäck eller varför inte vid en stilla sjö där barnrop och kluckandet av Coca-cola sveper över nejden. En uteservering under ett blaffigt parasoll och ett glas med isande dryck går för sig med.

Men när värmen kryper in under huden och man sitter i en Ford transit utan att kunna veva ner rutorna och man är på väg att hämta tusen kassar tidningar för att köra till återvinningen. Då tappar en del av värmen konstigt nog sin charm. När byxorna blir våta i baken och nätterna kännetecknas av ett evigt kastande fram och tillbaka på en feberhet bädd. Nope. Inte min grej. Alls.

Idag har varit en sådan dag. Natten dessförrinnan var även det på ovan nämnda sätt. Mitt rum på Motivationsenheten präglades av att ingen som helst luft kom in genom det vidöppna fönstret och jag tillbringade allt för många minuter med att i mitt stilla sinne gråta mig till sömn. När det sen var dags att gå upp så var jag redan helt slut och när jag då fann att dagens arbete skulle innebära en radda av hämtande av skräp och uppsättande av gardiner och piskande av mattor måste jag erkänna att jag förtvivlade.

Men. Dagen har gått och nu sitter jag i min helvetesheta lägenhet och väntar på att första maskinen tvätt ska bli färdig. Sedan ska jag en snabb sväng in till staden för att handla lite och sedan hem, sätta på en till maskin och efter det så är det nog dags att svimma eller nått tror jag. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag tro att jag behöver semester. Men men.

Nu börjar det se riktigt hyggligt ut i min lilla lya igen. Katten ligger och flämtar på golvet och sagda golv är dammsugna och moppade. Så jag är rätt så hyggligt förberedd för den slutliga flytten hem från Motivationsenheten nästa måndag eller vad det blir. Kanske redan till helgen. Sen är det jobb mellan 08.00-12.00, dagaktiviteter mellan 12.00-14.30 på Motivationsenheten och sedan är jag fri att leva mitt liv som jag vill på dagarna. Det ska bli skönt att reda sig själv men samtidigt kommer jag nog sakna lite av människorna på stället. Men som sagt, jag ska ju vara där några timmar om dagen så det blir nog bra med det.

Nä. Nu ska jag röka lite och sedan få lite ordning på mig själv innan jag sätter mig på bussen till stan. Jag förminner en viss doft av svett kring mig och den ska jag göra mitt bästa för att bli av med.

Ok. Man är inte snabbast i trakterna. Jag har äntligen kommit in och ur duschen, på med kläder, visserligen med en kraftig sommarkänsla då jag endast trätt på mig ett par shorts och en t-shirt men ändå. Jag har till och med kringått mina principer och klätt fötterna i ett par sandaler. Jag måste erkänna att jag känner mig kraftigt stillös men vad tusan. Vissa dagar får man falla in i sommarfällan och låtsas att omvärlden är blind. Jag brukar hävda, med emfas, att den Svenske mannen saknar hyffs och stil när det gäller kläder. Den där vanan att vandra omkring i vedervärdiga Foppatofflor och solkiga shorts och inget annat bara för att solen skiner är för mig smått oförklarlig. Men idag så har jag som sagt lagt mina principer åt sidan.

Så i väntan på bussen så sitter jag och läser in mig på omvärlden och finner att det mesta handlar om en sak och inget annat. Figuren Jackson som i förrgår var bespottad är idag viktigast av allt. Det ter mig lika märkligt nu som igår. Alla dessa som har varit tysta som möss tjattrar sig ny blå om hur mycket han har betytt för dem och hur de alltid har beundrat honom mer än sina egna föräldrar. Märkligt, mycket märkligt.

Men, i min värld så har inte så mycket hänt när det gäller det där. Faktiskt inte när det gäller något alls. Jag är trött, glad och ser fram mot kvällen. Så det är väl bara att sluta sina mentala ögonlock kring själens estetiska öga och undvika speglar, dricka vatten och röka en cigarett i väntan på den där bussen.

Vad mer behöver man?

Jösses. Är det nått i luften här i min lägenhet eller? Jag somnade som ett barn igår efter att planerna blivit lite ändrade då kvinnan och jag hade missuppfattat varandra och jag blev sittande här hemma i fager ensamhet och pillade med att få tvn att fungera i datorn. Natten blev en smula orolig, mest för att det blev så in i bomben kallt då alla fönster var öppna och att det var irriterande ljust i rummet. Jag har blivit bortskämd med rullgardin på mitt rum på Motiviationsenheten och därför så vaknade jag lite titt som tätt i natt av allt det ljusa som sommarnatten skänker.

Men allt var lugnt. Katten sov tätt bredvid mig, tystnaden var total och jag mådde precis så gott som man förtjänar när man sköter sig under veckorna och sedan lägger sig i tid på fredagskvällen. Men fasen vad trött jag är. Hela dagen idag fram till nu har jag legat på sängen och varvat tidningsläsande med rökande på balkongen och små korta sömnturer då jag drömt sådär märkliga saker som att jag har ett jobb att gå till under dagarna och liknande saker. Jag blir lika förundrar varje gång jag vaknar till och kommer på att det är sant och ingen dröm.

Men som sagt. Något är det i väggarna. Kanske är det helt enkelt så att jag när jag väl har landat här i min lilla borg som jag kan slappna av totalt. De senaste månaderna har varit överväldigande och mina tankar vandrar iväg till det liv jag levt de sista åren, den totala ensamhet jag har upplevt och skillnaden mot nutid då livet är fullt av människor och ansikten och röster och händelser. Varje dag. Underligt.

Men nu ska jag ta mig i kragen och ramla in i duschen och sedan ska jag ta mig till min kvinna och hennes/våran hund och ägna kvällen åt att bara fortsätta njuta av livet. Det är så underbart att ligga på sängen och slösa bort sin tid när man vet att man gör det för att man valt det en stund men att det finns annat att göra och att jag kan ta mig från ensamheten till samvaro utan att behöva anstränga mig mer än att ta en buss.

Dötid blir till något fint och vackert när den sprängs in bland viktig tid. Att vara ensam blir lyxigt när man inte är tvingad till den och livet blir rikt av att veta att man har ett val. Så jag är djupt tacksam över att jag befinner mig där jag gör, mitt i livet och bland allt det som gör tillvaron till guld och glimmande sol.

Min kära katt, Chips, har slutat vara överlycklig över att vi är tillsammans i lägenheten igen. Nu har hon vant sig igen och väljer att ligga i "sin" fåtölj mellan varven. Det är bara då och då som hon följer mig runt i lägenheten som en liten hund. Väl så. Allt är som vanligt men väldigt nytt.

Så. Jag ska som sagt ta mig ut i livet igen. Ett kliv i taget. Första steget går mot duschen.

Så satt man ännu en gång i sin lilla lägenhet i Viskafors och banne mig om jag inte trivs rätt så bra med livet. Här behöver det visserligen städas big time, men vad tusan. En liten sväng med dammsugaren och sedan med moppen så är ordningen återställd. Eller nått åt ordningshållet i alla fall.

Katten ligger längst upp på bokhyllan och lurar på varför husse har fått för sig att ställa upp vartenda fönster när det blåser så förnicklat. Men jag har räknat ut att en del dammtussar borde enligt rimlighetens namn åka ut genom fönstren för att aldrig mer återkomma. Det är i alla fall min förhoppning. Funkar det så funkar det och har jag dragit en notlott så är det väl så då. Det är då rakt inget som oroar eller bekmrar mig speciellt mycket.

Däremot är jag en gnutta orolig över att mina matgömmor är ekande tomma. En burk senap och ett paket kaffe är allt jag har hemma. Kanske skulle man ta sig till en affär för att fylla på förråden. Fast jag ska ju tvätta med. Håhåjaja. Alla dessa beslut. Mest känner jag för att lägga mig på sängen och vila i godan ro tills damen kommer på besök. Men det vore dumt att be henne stiga in i den här röran på en fredagskväll. Lite ordning vill man ju ha.

Så jag tror att jag koncentererar mig på städning och inköp idag och skjuter på städningen till i morgon. En sak i taget och man ska hinna njuta av att vara hemma med. Förresten så har jag nog inget tvättmedel hemma så det faller lite på det med.

Så. Jag ska ta mig en kopp kaffe till, snubbla ner till källaren och byta tvättid och sedan sakta börja städa lite försiktigt. Var sak har sin tid och allt det där.

Så får det bli vettja.

Ännu en dag med stekande sol men med en vinande vind som tar udden av värmen. Jag har putsat fönster för fulla muggar hela förmiddagen och nu förbereder jag mig för att åka hemmåt för att tvätta och städa och sedan spendera kvällen med min kvinna och bara ha det gott.

Underbart att finnas till.

Visst är livet och döden väldigt underliga föreeteelser? En man som igår var en kuf med allt mer sönderfallande näsa och som sov i ett suretält och som med allra största sanolikhet var pedofil men som råkat spela in några bra skivor just bara det. En kuf. En särlig och ett enda stort rykte.

Idag är han död och alla dessa journalister, musikkollegor och andra tyckare anser helt plötsligt att han är det viktigaste som hänt 1900-talet, att han var ett geni och man kan få uppfattningen om att han på egen hand hittade på både musik, dans och MTV som underhålning. Ja fan vet om han fakstiskt inte hittade på det här med underhållnign helt på egen hand.

Nja säger jag. Michael Jackson har betytt mer eller mindre absolut ingenting för varken min världsbild eller hur jag ser på musik eller underhållning. En bra skiva, Thriller, visst. Bra men inte mer än det och dessutom är den ju hopplöst daterad vid detta laget. Sen blev det väl inte så mycket mer om man inte redan var inne i RnB och den sortens musik.

Han var intressant som objekt. Alla spekulationer var spännanden att följa men inte fan kan jag tycka att han var viktigare för 1900-talet än vare sig Lennon-McCartney eller Glimmer twins eller Elvis eller Sinatra eller ens Sex Pistols. Dr Dre har gjort mer för svart musik än den bakåtsträvande Jackson som nog gärna ville kunna hantera den nya spännande Hiphopen men som trampade snett varje gång han försökte.

Så. Igår en kuf, idag ett geni av sällan skådat slag. Och den enda skillanden är att karln är död.Wacko Jacko blev Mr Jackson över en natt. Nu är hans minne totalt i händerna på andra och det är väl det som är sorgligast av allt. Det är nu pengarullningen börjar och tyvärr så får inte mannen själv vara med om något av det.



Så märkligt.

I dag hade jag min tredje terapisession sedan jag kom hit och oj vad det hände saker under den tiden jag satt där och med god hjälp av min terapeut och min kontaktman klurade kring vad det är för värderingar som jag anser vara viktiga, mycket viktiga och dessutom vilka som jag anser oviktiga. Jag granskade mitt inre, håll upp varje liten sak mot ljuset och försökte finna nyckeln till mig själv och vad det är som driver mig. Det var då jag fann en mycket viktitg insikt. Det var som om någon hade lyft på ett lock till en låda som jag förgäves sökt öppna under 20 år och det jag fann däri gjorde att jag kände en triumf, ett glädjerus och dessutom en enorm trötthet. Att det var/är så enkelt.

 

Min ångest, mina depressioner, mitt flyktbeteende, mitt drickande, mina obsesser, mina glödheta tankar och elden som brunnit i min själ och svett dess kanter tills jag blivit rädd att den är utom räckvidd för hjälp. Obotligt skadad. Allt kan sammanfattas komma från ett enda ord.

Oärligt.

 

Jag har levt mitt liv efter andras förväntningar och mina egna idéer om vad jag tror att folk vill att jag ska vara. Jag har inte varit ärlig mot mig själv. Jag har rättat in mig i leden och medan jag gjort det så har hela min varelse skrikt åt mig att jag är fel ute, att jag våldför mig på mig själv genom att söka saker och tillstånd som jag inte vill leva under eller vill ha.

 

Jag tappade kontakten med mig själv när jag blev far. Jag som alltid strävat efter att vara originell och gärna sökt utanförskapet rättade in mig bland förväntingar och krav och försökte bli allt det som man borde vara som vuxen vilket skapade ångest och en känsla av att vara på fel plats i fel tid med fel funktion. Det blev en konflikt i mig som jag inte var medveten om men som tog sig uttryck i mina första panikattacker. Så klart.

 

Det var inte det att jag inte ville bli far, utan att jag inte ville bli vuxen, ialla fall inte det som jag ansåg att man förväntades bli som vuxen. Sedan dess har jag levt ett liv där jag inte varit i kontakt med den äkta delen i mig. Jag har levt efter ideal som inte varit mina och som dessutom varit totalt oviktiga för mig. Saker som makt, risktagande, arbetskapacitet, pengajakt, att vara en auktoritet, att tycka att arbetet är det viktigaste i livet och allt det där som samhället håller så högt och som vi alla förväntas spela med i.

 

Mitt drickaden har inte bara varit en väg ut ur det där, en chans att andas lite frisk luft, utan även ett finger upp mot samhället som kräver saker av mig som jag inte vill ställa upp på. Men så klart var det en urbota dum idé att tro att man löser ett problem genom att ignorera det.

 

Dagens övning gick ut på att bordet var fullt med en massa lappar med ord på, ord som represesenterar olika värderingar man har. Sedan fick jag välja 4 ord vardera för kategorierna "inte viktigt för mig", "viktigt för mig" "mycket viktigt för mig". Det tog en liten stund att sortera upp det hela men jag gick på någon sorts intuition, så att säga smaken av orden. Sedan lade vi undan de ord som blev över och började kategoriskt utveckla mina tankar kring varje ord, varför det hamnat i den kategori det gjort och hur jag upplevde ordet och vilken betydelse det fått i mitt liv och mina handlingar. Lite kort så, ungefär, var vad det gick ut på.

 

Någonstans mitt i sessionen fann jag det där viktiga. Att jag levt i 20 år efter ideal som inte var viktiga för MIG utan att leva efter de saker som var mycket viktiga för mig. Så fel, så dumt och så farligt. Det tär och det skär i själen att vandra en väg man inte är det allra minsta sugen på att gå. Jag har sökt makt medan makt är totalt oviktigt för mig. Jag har sökt att bli en auktoritet fast det är oviktigt för mig. Däremot har jag negligerat mina starka behov av att verka för rättvisa, för tolerans, för att vara hängiven sina ideal. Fel kostym helt enkelt.

 

Jag är en person som anser att humor är viktigt, att det är oerhört viktigt att skratta och ha roligt ihop med andra människor, att koppla av och jag ser ingen som helst mening med att sträva efter att ha ett "viktigt" jobb eller en snajsig titel. Mina problem i att vara chef låg inte, som jag alltid trott, i att jag kände mig otillräcklig, utan i att jag inte tyckte om jobbet och det som det innebar. Jag har inget emot ansvar, men jag trivs inte med att ha en massa makt över andra människor. Det gör mig olustig och nu när jag ser tillbaka på de där åren när jag satt på ett kontor och spelade med olika strängar för att få saker och ting att gå ihop så kan jag riktigt rysa. För det var inte jag. Det var som att ta på sig en mask och gå på maskerad varje morgon när jag gick till jobbet.

 

Makt och auktoriet förutsätter att du inte har någon form av humor. Det förutsätter att du tycker det är jätteviktig att arbeta mycket, viktigare än barnen eller frun eller något annat. Visst kan man beundra starka makthavare, men inte fan är de roliga. Reinfeldt vågar ju inte ens skratta på bild för att han är rädd för att inte bli tagen på allvar. Hur roligt är ett sånt jobb på en skala? På allvar.

 

Så. jag levde den där lögnen, sjönk allt längre ner i depression och ångest och drickande tills kroppen en dag bara tog slut. Den vägrade befinna sig inom arbetsplatsens väggar. Precis som handen vägrar lägga sig på en varm platta på spisen. Sedan dess har jag suttit i en lång process, en mental process där jag dragit mig undan, sökt isolering, rannsakat mig själv. Brottats med de två sidorna av mig. Den sidan som sade åt mig att jag måste ställa upp på kraven från ett i mitt tycke galet samhälle som ser arbetet och statusen som allt som man skall sträva efter och den sidan av mig, den äkta sidan av mig, som vill stå lite vid sidan av, som vill vara ett original, som vill skratta och glädjas åt livet.

 

Jag har kommit på att jag mycket hellre ägnar mig åt att klippa gräsmattor och putsa fönster tillsammans med roliga människor än att sitta på ett kontor och bolla med en budget. 

 

När jag äntligen kunde erkänna det för mig så var det som om en propp gick ut. Nu vet jag ju till stor del hur jag ska gå tillväga för att leva mitt liv. Ett äkta liv där jag gör det som jag vill och inte vad jag tror andra förväntar sig av mig. Att bry sig om andra, att kämpa för ett samhälle där alla har en chans att bli bemötta med respekt. Att kunna skratta och skoja och att trivas med andra människor. Jag säger inte att jag inte vill ta livet på allvar. Klart jag vill. Men jag vill vara fri att ta mina egna beslut och jag söker styrkan att göra det.

 

När jag var liten och ung så gick jag alltid min egen väg, även om det kostade mig mycket. Jag gillade den musik som föll mig på läppen, inte det som man förväntades lyssna på. jag klädde mig som jag ville och trivdes i. Jag tog plats och jag märktes. Sån som jag är. Sen hände som sagt nått. Jag tappade kontakten med mig själv och skapade den där konflikten som troligen är roten till min ångest.

 

Så. Det finns mer att upptäcka och jag ser med tillförsikt frammåt. Livet är en underbar resa. Bara man vågar gå sin egen väg, sjunga sin egen sång.

 

Nu börjar min resa mot mig själv igen.

Tja. Dagen blev ju inte riktigt som jag hade tänkt. Men ingen fara på taket för den skull inte. Nä, jag ringde ju till Motivationsenheten och blev hämtad relativt med en gång så någon städning blev det inte där hemma. Inte något jag sörjer för kan jag påstå. Men däremot så blev det en liten städsnurr här på enheten. Men eftersom man är några stycken som hjälps åt så dundrade vi på så att det hela gick synnerligen smärtfritt.

Resten av dagen har jag ägnat åt en stunds samtal som terapin här kallas, njutit i solen, sovit en stund på eftermiddagen och även varit en snabb sväng i stan för att fylla på mitt busskort och hämta lite mediciner. Den första torsdagkvällen har tagit sin plats i sommarBorås och hela staden myllrade av människor som pratade, shoppade, gick, strosade, vinglade, drack och åt medan hög musik pumpade ut från stadsparken.

För den oinvigde kan jag berätta att torsdagskvällarna i Borås på sommaren betyder gratisunderhållning av någon artist, kvällsöppna affärer, folk precis överallt och en lagom folklig och festlig stämning. Ikväll är det Boppers som underhåller och det kändes för mig som om det var något jag kan klara mig utan.

Så nu sitter jag här på mitt lilla rum på Motivartionsenheten och smälter dagen och funderar på att lägga mig för att sova. Värmen tar lite på krafterna märker jag. I morgon ska jag först jobba mellan 08.00-12.00, sedan blir det hemfärd efter lunchen. Väl hemma ska jag städa och tvätta i väntan på att kvinnan kommer och då ska jag inte göra något förutom njuta av hennes sällskap, klappa katten, dricka kaffe och bara leva livet som det är tänkt.

Så underbart. Jag lade mig efter att ha bråkat med mig själv lite så att jag lämnade datorn och somnade nästan med en gång. Man faller lätt in i gamla mönster och hade jag inte tänkt till lite så hade jag nog suttit uppe mycket längre än jag slutligen gjorde. Natten har jag ingen koll på av den enkla anledning att jag sov som en gris hela natten.

När jag vaknade av alamrets pip så låg jag en stund och gottade mig innan jag gick upp och kokade kaffe, samlade ihop det jag skulle ha med tillbaka till Motivationsenheten, klädde mig, borstade tänderna och hade innan det drckit lite vaniljfil. Allt flöt på och kaffet avnjöts på balkongen i en varm och skön sommarsol.

Tömma kattens låda, på med skor, ner för trappor och ut till busshålplatsen. Nog fan ska det krångla när allt annat funkar. Mitt jäkla busskort hade gått ut. Så klart. Så det var bara att vända om igen och nu sitter jag här och  väntar på att kunna ringa tll jobbet och säga att "Jonas kommer inte idag, för han är en klant". Pust så störigt.

Men men. Då hinner jag med att städa lite här hemma och sedan får jag ringa Motivationsenheten för att tigga skjuts in till stan. Men i det hela stora så är det rätt ok. Som sagt hinner jag få lite mer ordning här hemma och det är ju aldrig fel. På fredag kväll har jag bokat tvätttid för att äntligen bli av med den där tvätthögen som legat sedan i november. Jag har ju tagit lite allt efter men det ska bli skönt att bli av med eländet.

Så nu blir det en kopp kaffe, en cigg och sedan ska jag sätta igång dammsugaren.

Då har den här dagen gått och jag mår oförskämt bra. Allt faller på plats liksom, sak efter sak rättar in sig i leden. Jag och kvinnan har suttit på min balkong och druckit kaffe, pratat om viktiga saker och diskuterat igenom vad det var som blev så fel i förra veckan. Vi pratade förväntningar och hur man ibland kanske tror sig vara starkare än man är. Det var helt enkelt underbart att sitta där i solvärmen och prata, med hunden Kita vid våra fötter och katten Chips liggandes i ett hörn av balkongen.

Jag fick hjälp med att bära ut alla tidningar som har samlat sig medan jag varit borta på behandlingshemmet. Sen har jag  även plockat lite här och var men någon storstädning har det inte varit aktuellt med idag. Bara vara hemma i den lägenhet där jag suttit så mycket så ensam och druckit och sörjt och deppat bort min tid. Men nu känns det som att allt är så annorlunda. Jag är ju medveten om att grunden är densamma. Men det känns hur bra som helst för tillfället och jag vet med mig att jag snart kan få alla verktyg och den styrka jag behöver för att hantera den botten av sorg som jag har i bröstet och som kommer från någonstans där jag inte kan finna den.

Nu ska jag lägga mig i sängen och sova. Det är en ny dag i morgon och jag är ordentligt trött. Katten har redan lagt sig i sängen och väntar på mig. Så jag bjuder eder godnatt.

Solen skiner lika hett idag som igår. I skuggan kan man sitta precis hur länge som helst och småprata med vännerna här på Motivationsenheten, dricka kaffe och röka en cigarett medan vinden stilla rufsat om håret, en varm och snäll vind.

Idag var det som vanligt en stunds arbete som skulle göras. Vi putsade lite fönster och klippte ner en häck. Vips var dagen på arbetet slut och jag gick "hem" till Motivationsenheten igen och proppade magen full med mat och drack sedan ungeför 100 liter vatten eftersom jag hade glömt av att dricka medan vi for omkring i bilen från arbete till arbete.

Så nu sitter jag och försöker få lite ordning på vilka saker jag ska ha med mig hem till min lägenhet där jag ska stanna över natten. Tandborste och sånt som man behöver. Och datorn givetvis. Jag har mycket delade känslor över det där med att åka hem. En viss separationsångest smyger sig på och en liten röst i huvudet säger åt mig att jag kanske ska vänta till i morgon med att sova över hemma. Men det är ju just därför jag ska åka. För att jag ska få lite kontakt med den andra världen så att säga, den jag ska leva i sedan när jag slutligen skrivs ut.

Så det är väl inte så mycket att fundera på. Bara att packa, åka med bussen in till stan för att handla med mig lite mjölk och kaffe och cigg så att jag har något att roa mig med i hemmet. Mest av allt längtar jag efter att somna med min katt, Chips, bredvid mig. Lite som i "gamla tider" med skillnaden att jag är nykter, mår bra, är dunderkär och dessutom ska ta bussen till staden på morgonen. Har jag lite tur så hälsar min kära fästmö på en liten stund på kvällen. Det vore då rakt inte fel om vi säger.

Så. Dags för lite verkstad istället för bara snack.

Sådär ja. en riktigt bra dag minsan. De dyker upp allt som oftast nu i mitt nya liv och jag väntar bara på att få prova på livet "utanför" på riktigt. Men, eftersom jag inte är korkad så inser jag att jag får ta ett steg i taget. Jomen. Så vuxet, så olikt mig. Samtidigt inte alls en fel känsla att tänka först och göra sen. Ovant men skönt.

U21-laget spelade arslet av motståndarna och jag är så trött så trött efter en dag fylld av aktiviteter och känslor och trevlig samvaro och allt vad det varit. All denna sköna, varma sol. Bara en sån sak.

Som grädde på moset så är jag och kvinnan tillbaka på spåret och pratar återigen samma språk. Där föll ungeför tusen stenar från mina stackars barnaaxlar. Visst finns det mycket att gå igenom och prata om, men det känns helt ok.

Nu har jag renbäddat min säng. Duschat. Borstat tänderna och tagit mina mediciner så nu ska här sovas så som bara en mycket nöjd man kan göra en vacker juninatt. I morgon är det jobb 08.00-12.00, lunch här på boendet sedan så sätter jag mig på bussen hem till min lägenhet där jag ska tillbringa kvällen och natten. Som det var innan, jag och min katt. Det ska bli väldigt intressant att se vilka känslor det väcker. Att vara i samma miljö som jag satt i under ett år i någon sorts dvala utan att ha någon sorts kontroll över mitt liv och det som hände mig under de framrusande dygnen.

Nu så borde jag uptäcka en massa andra sätt att se på livet, där jag sitter i samma rum, sover i samma säng. Men med skillnaden att jag har en tid att passa på morgonen, att jag är nykter och att jag är kär. Mycket som har hänt sedan jag sov där senast. Så otroligt mycket egentligen. Märkligt.

Så. jag bjuder god natt. Själv kommer jag nog somna på tre sekunder och i morgon ska det bli trevligt att ta en kopp kaffe innan jobbet och tjattra lite med folket här. Sov gott ni barn av världen och tänk på att kan en sådan som jag finna hopp och ändra mitt liv till det bättre kan fan i mig vem som helst göra det.

Hela gänget på motivationsenheten har grillat i den stora uppmurade grill som står i trädgården. Det hela borde vara en trevlig upplevelse och visst var det så att det var trevligt. Jodå. Förutom att vi alla blev mer eller mindre impregnerade med rök, att hamburgarna smakade rök, att korvarna var allt från frysta till svarta. Ändå hade vår kock donat vid grillen lika tappert som en soldat på stränderna i Normandie på D-dagen. För det var inte helt olika förhållanden.

Vår kock förresten, det är en av oss som har jobbat som kock i tio år och som är en klippa på mat. Men när man slåss mot en motvillig grill så spelar det liksom ingen roll om man är en hejare på att svänga ihop en boilaboise eller vad det nu heter.



Men vi satt tappert där ute under bokträdets skugga och hade det tämligen trevligt. Fåglar sjöng, vinden susade i trädkronorna och att man åt halvrått kött spelade liksom inte så stor roll. Men jag måste erkänna att jag hoppas att det heller inte senare skall spela någon roll. En magsjuka på det här stället vore inte någon större hit kan jag tro. Med små minitoaletter så kan vad som helst hända om man dundrar av en kaskadkräkning.

Nog om detta. Nu är jag rejält trött måste jag erkänna. Men lite fotboll ska jag väl kunna peta in före jag lägger mig och sover den oskyldiges sömn. Och en dusch. En sådan är mer eller mindre ett tvång och ett krav för att jag ska kunna stanna kvar bland alla människor här. Så jag får väl dundra ner för trapporna och tvaga min lilla barnakropp lite kan jag tro.

En varm dag. En mycket varm dag. Jättevarm. Jag började dagen i solskenet ute på grusgården här utanför Motivationshemmet. En cigg, lite kaffe, en smula ro i morgonvärmen. Inte fel på något sätt alls.

Sedan troppade jag av till min dagliga sysselsättning där jag städade och tvättade en balkong åt en gammal dam och desutom gjorde en social instats genom att prata med henne om ditten och datten. Mer jobb blev det inte idag så jag återvände till mitt lilla rum här på rehab.

Sen har dagen liksom bara gått. Jag har varit ute i Svaneholm och hämtat katt och saker och kört dem till min egen lägenhet. Jag lassade upp rejält med mat åt min kära katt Chps och en stor bytta med vatten. Sen i morgon så tror jag att jag sover hemma i min lägenhet för första gången på flera månader. Vore gott att städa upp lite och få lite ordning på stället. Plus att jag ju måste prova på att känna på riktig ensamhet och försöka förstå vad det är som händer i mig då.

En sväng till biblioteket har vi hunnit med också, jag och en av de som bor här. Jag fick punga upp 200 spänn för filmer jag glömt lämna in men vad fasen. Jag får skylla mig själv.

Ikväll är det grilldags och vår egen kock, Vispen som jag kallar honom, rusar runt med grillgaller och påsar med hamburgare och annat. han är en klippa på att fixa ihop käk. Det blir inte lika gott som när kvinnan gör det men nästan.

Men innan det är matdags ska jag masa mig ner i källaren och duscha, raka mig och byta kläder. Efter maten väntar fotboll på tv och sedan så ramlar man väl ner i sängen kan jag tro.

Fasen vad allt blivit krångligt. Det är en enda röra uppe i skallen med allt som man ska försöka få ihop igen efter alla dessa år som jag slösat på att gömma mig för mig själv. Ny sysselsättning, nytt livsåskådning, nya människor, nya insikter, nya känslor, nya nytt allt. Mitt i allt det där ska jag försöka få ihop det att vara far, son, partner och även lära mig om mig själv. Fan, jag får inte ihop det som det är just nu i denna sekund.

Men. Efter mycket tankevåda så har jag i samråd med min kontaktman och min socialsekreterare kommit fram till att jag ska stanna på Motivationsenheten i två veckor till. Bäst så känner jag eftersom jag hela tiden känner det som om jag rasar omkring på nattgammal is. Min relation med min kvinna krisar och fan och hans moster rider mig om nätterna och skriker åt mig att jag måste passa på att leva mitt i allt detta röriga.

Fast egentligen är det väl inte så svårt som jag känner att det är. Ett steg i taget, upprätta någon form av egen mental planritning och sedan hålla sig till den. Tanken är att jag ska "fasas" ut härifrån. Prova på att sova hemma några gånger i veckan och kanske känna nått som jag inte känt förut. Min kvinna tycker jag ska hämta min katt och mina saker hos henne så det får jag väl göra. Pust vad allt är svårt fast det är så lätt så lätt.

Dagen som idag började med ett bloss, som vanligt. Sedan blev det lite enklare sysselsättning med att leka med en bensintrimmer hos en kund. Man blir liksom som 14 igen när man får köra en kraftig maskin som säger brrr brrr när man drar i snöret. Gräs mejades ner och jord skvätte omkring medan jag gick och funderade över livet. Vips var mina 4 timmar gjorda och jag återvände till mitt tillfälliga hem igen.

Jag har ju sedan jag kom för 5 veckor sedan delat "lägenhet" med en annan kille. Vi var de enda två som hade enkelrum fast vi delade på toalett och ett litet kök. Idag flyttade han ut, plockade ihop sina saker och sade adjö för tillfället. På tre sekunder så funderade jag lite på om jag var riktigt klok som stannar kvar frivilligt, ja som till och med ber om att stanna kvar. Men jag kom fort fram till att det snarare var riktigt vettigt att stanna. Rummet bredvid mitt är redan ockuperat av en man som fram tills idag bott i ett av dubbelrummen ensam.

Så. Dagarna rullar på, jag ska ta mig till apoteket för att hämta lite medikamenter och sedan ska jag försöka få skjuts ut till Svaneholm för att hämta mina saker och min katt. Jag förstår att min dam vill ha lite lugn och ro och även hon få tänka över vår framtid. Det känns så jäkla ruttet att det blev såhär, men min fromma förhoppning är att jag ska, på något sätt, sy ihop de olika delarna i mitt liv allt som tiden går.

Så. Upp med hakan och se framåt. Nu är det inte läge att grotta ner sig i elände utan att se det positiva som trots allt finns. Omorientering heter det väl det jag ägnar mig åt nu och det går inte på en kvart har jag märkt.

Så var den här veckan avklarad och färdig. Jag har bett om en vecka ytterligare på Motivationsenheten. Jag känner att trots att jag kommit en bit på vägen till målet så är det saker som behöver falla på plats innan jag tar steget ut i världen.

I morgon ska jag "arbeta" på Fixartjänst. Vädret ska visst bli strålande så jag misstänker att det blir en radda dagar bakom gräsklipparen. Inte mig emot. Där kan jag gå och fundera över livet och filosofera över hur jag ska fortsätta efter att det här äventyret på Motivationsenheten.

Jag har blivit tillfrågad kring en sak som personen i fråga vill ha svar på men tyvärr kan jag inte svara på det just nu. Allt för mycket är ovisst och framför allt är det alldeles för svårt och nära för att jag ska veta vad jag själv vill.

Så jag tar ett steg i taget. Helt emot mina egna instinkter som alltid sagt åt mig att ta så stora och många steg som möjligt på så kort tid som möjligt. Nope, inte den här gången. Jag får låta timmarna rulla på och under tiden så ska jag försöka hitta svaren på en del frågor jag har.

Men. Inte kan jag sitta här nu. Jag ska bums i säng och sova så att jag är pigg och redo för en ny vecka när väckarklockan ringer i morgon.

Gott så.

Jösses. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen. Utan att gå in på några detaljer så har mitt omdöme om en person sviktat kraftigt och jag är väldigt tacksam för att jag inte lät saker rulla på längre än de gjort.

I vilket fall som helst. En söndag mitt i livet. Allt som händer är gott och de lovar bra sommarväder. Äntligen. Jag somnade som en klubbad oxe igår kväll redan vid 20 tiden eller när det var. Lördagen som sådan var relativt lugn. Inga stora ting som hände. En sväng till ett friluftsområde som heter Hoffsnäs hann vi med och sedan hände det inte så mycket. Jag drack kaffe för att desperat försöka hålla mig vaken men det gick ju som sagt inte att hålla sömnens riddare stången frammåt kvällen.

Idag har jag mekat iordning frukosten på boendet och rökt. Det är väl det som jag gjort liksom. En ny tid väntar mig och jag mår rätt så bra måste jag erkänna. Jag har bett om en vecka till här, för att slutligen kunna landa i allt som hänt de senaste 5 veckorna. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag "svikit" någon genom att stanna här och arbeta med mina problem. Ingen som tjattrar om att jag inte ringt 300 gånger på dagen eller som tjurar för att jag är så dum att jag inte svarar i mobilen på sekunden, fast man inte ska ha på sin mobil när man är här.

Så. Förutom att samla ihop lite saker, bland annat en kattk, och på något sätt transportera allt till min egen lägenhet så har jag inga som helst planer för dagen. Jag bara låter det gå det hela.

Vad fullkomligt underbart att vakna utan att vara bakis. Gårdagen var en enda stor påminnelse om att det inte är värt priset att dricka. Inte som jag dricker. Jag somnade med kläderna på frammåt morgontimmarna och vaknade vid 9 för att mötas av kyla och mörkt silverfärgade moln när jag troppade ut för att röka dagens första cigarett. Men skit samma liksom.

Den stora frågan för dagen är vad tusan vi ska ta oss till under dagen. Minigolf pratades det om men eländet till bana öppnar inte förrän 12 så det får vi allt vänta med. Men det gör mig då rakt inte vad som händer under dagen. Jag känner att detta är en dag som får rulla på lite som den vill utan att jag tänker lägga mig i tidens och världens beslut.

Nu får jag väl röka lite till kan jag tro. Jag har ju inte rökt på flera sekunder och så kan vi då rakt inte ha det.

Livet, denna märkliga upplevelse som vi alla befinner oss mitt i är bra märkligt. Man kan tro att man förstått något av allt det där som man borde förstå. Man måste förstå. Men så märker man att man fan i mig inte har ens skuggan av en aning om hur saker ligger till.

Jag lämnade motivationsenheten igår, fylld av entusiasm och glädje över de kommande dagarna. Morrissey, midsommar, trevlig samvaro med kvinnan, katten, hunden och diverse grannar stod på schemat och jag mådde som en liten kung där jag stod i bussen och svettades i den tunga luft som alltid tycks fylla bussar som är fulla med folk. Allt var väl och vi levde i den bästa av världar. Tokgott att leva liksom.

Men som av ett trollslag så glömde jag allt jag lärt mig de sista 5 veckorna. Så klart. En öl blev två som blev fyra som blev en dunderfylla. Så småningom. Men först var allt frid och fröjd. Solen sken, fåglar kvittrade, jag själv kvittrade en aning jag med. Efter besök på bolaget där jag köpte lite ditten och datten så åkte jag vidare till Svaneholm och den väntande kvinnan.

För att göra en låååång historia nödvändigt kort så färdades vi mot Morrisseyworld frammåt kvällen. Kavajen satt som den skulle, kvinnans långa ben var täckta av tunt nylon och i magen skvalpade ett antal öl och kvällen till ära en skvätt konjak. Än så länge var det då rakt ingen katastrof. Huvudet var måhånda en smula bedövat men alla intryck sorterades in under huden på mig och jag förstod att jag inte hade några som helst problem med alkoholen. Jag fixade ju det hela lysande.

Efter att ha visiterats grundligt av vakter i svarta jackor så ramlade vi in i de gamla lokstallar som man byggt om till en koncertlokal, det vi kallar Åhaga. Musik, folk, dofter, smaker i en virvlande, snurrande, fallande röra. Jag skrev glatt på alla listor som handlade om att man ska vara snäll mot djup på alla sätt som fanns där inne i lokalen. Jag till och med köpte några pins att sätta på den svarta kavajen.

När väl ljudet började öka och förbandet satte igång så var jag på ett strålande humör, trots att jag som en av de allra första personerna jag mötte fann min kontaktman på Motivationsenheten bland folkmyllret. Jag stammade fram något fånigt om att "jodå, här står jag och är full, tänk så det kan bli". I det läget hade man lätt kunnat putta omkull mig med en vegetarisk smörgås, så dum kände jag mig. Men det var inte mycket att göra åt det hela. Eftersom jag skämdes så in i bomben så var jag tvungen att genast rusa iväg och köpa en öl till. Så klart. Hur löser man annars en sådan situation?

När Morrissey steg på scenen så var jag i lyckans land. 75 minuter av hoppande, viftande och sjungande och en känsla av att världen var totalt en lycklig plats utan några problem förutom alla de problem med kärlek man kan möta.















När de sista tonerna klingade ut var jag totalt utmattad, hade slarvat bort mina glasögon och när all anspänning släppte så blev jag dunderberusad. Efter att ha yrat omkring ute på parkeringen så beslöt vi att ta ett stycke taxi hem till Svaneholm. Där jag satt i den framrusande bilen så fann jag att jag inte kunde prata. Varken tunga eller läppar löd mig. Den där obehagliga känslan av att ha tappat greppet steg i bröstet på mig och när vi kom fram var jag redo att tappa alla de masker man som människa bär med sig i livet. Mitt sista minne var att jag lade mig på sängen för att bara vila i några sekunder.

När jag vaknade vid 8 på morgonen så ljöd alla domedagsbasuner som någonsin funnits i mina öron, hjärtat slog som en hammare i bröstet på mig, svetten forsade, paniken låg just under ytan för att så fort jag slapnade av en enda mikrosekund överfalla mig. Jag försökte röka en cigarett men fann att det bara gjorde det hela ännu värre. Så jag gjorde som jag alltid gjort i det läget. Tog ett glas vin. Men där hände något som inte hänt innan. När lugnet föll över min kropp och mina nerver fick en smula frid insåg jag det totaltokiga i att skjuta upp det som är oundvikligt, att nyktra till.

Så jag stapplade till sängen, slöt ögonen och somnade igen. Vid kvart i två på eftermiddagen vaknade jag efter att ha drömt en rad otäcka och fullständigt absurda drömmar. Återigen skakade jag, svettades, hade ont i hela kroppen av att spänna mig så förbannat och ångesten var total. Dessutom var kvinnan arg för att jag sovit bort så mycket av dagen. Vi som skulle fira midsommar med grannarna. Tanken på att återigen vända mig till flaskan fanns där hela tiden. Men av någon märklig anledning så förstod jag att jag inte längre befinner mig på den platsen i livet där jag dricker för att slippa bli bakfull.

Istället tog jag en kopp kaffe, rökte en cigarett, duschade och klädde på mig rena kläder. Jag tryckte dessutom ner lite mat eftersom jag fattade att jag behövde äta. När hände det senast? Men trots alla mina ansträngningar så steg ångesten i bröstet så jag tog av mitt Theralen och lade mig på sängen för att lugna ner mig lite. Det gick bra. Det gick så bra att jag återigen somnade. Såklart.

När jag vaknade var kvinnan vid det laget vansinnig och tyckte med rätta att jag sabbat hela midsommar för henne, för oss. Det hela slutade med att jag blev arg och lämnade Svaneholm, tog bussen tillbaka till Motivationsenheten och här sitter jag då. Skamfylld och ångerfull men ändå lite nöjd, trots allt. "Vad fan har du att vara nöjd över" kanske den läsande personen utbrister?

Jo. Ett att jag faktiskt lyckades bryta drickandet. Jag kunde faktiskt hantera min bakfylla. Men det viktigaste jag lärt mig är att jag helt enkelt inte kan dricka vettigt. Jag klarar inte att sluta när det är som roligast. En klar brist i min karaktär. Så jag får väl leva nyktert då. Nu har jag provat och funnit att det inte funkade, hur mycket jag än vill. Jag kan inte lova någon, inte ens mig själv att jag aldirg mer kommer dricka. Det är en omöjlighet att lova något sådan. Men jag kan lova att jag ska göra mitt bästa för att undvika det. Priset jag får betala, priset min omgivning får betala, är alldeles för högt för att det ska vara värt det nöjet det är att dricka sig berusad.

Så. Nu är det natt och dags att sova och jag är så glad över att jag vet att jag kommer vakna utan baksmälla i morgon. Bara det är en gåva som jag ger mig själv.

Fan jag måste vara väldens tröttaste människa för tillfället. Jag somnade som en klubbad myra på eftermiddagen och vaknade först klockan 3 i morse, med kläder och allt och har varit mer eller mindre vaken sedan dess. Nu ska jag försöka komma iform för att åka iväg till min dotters skolavslutning. Hon slutar 9:an min lilla tös. Helt märkligt det hela.

Så. Istället för att sitta här och snattra så ska jag ner till duchen och försöka komma lite iform. Gott så.

Dagarna rullar på och snart har jag bara 4 dagar kvar av min vistelse här på motivationsenheten. Det har varit tre och en halv veckors omtumlande upplevelse. Tankar och känslor har rusat i kroppen och knoppen och jag har kommit fram till en rad olika slutsatser som betyder väldigt mycket för min framtid om jag lyckas upprätthålla min nuvarande entusiasm.

Idag har jag varit i Knalleland med en av de inskrivna. Vi snurrade runt på Myrorna och lite andra affärer för att bland annat hitta en jacka till honom. Helt plötsligt kändes det som om det var det naturligaste i världen att gå i folkmyllret helt nykter och vara glad, ja rent av på ett stålande humör. Så många mentala låsningar har öppnats och ännu mer fobier verkar, ialla fall för tillfället, flytt sin kos. Jag tror jag är väldigt mycket i jämvikt för tillfället och det har jag inte varit på många, många år. Nästan inte sedan 1991 då där allt det här med panikångest och sedemera bruk och missbruk av alkohol började.

Senare så var min socialsekreterare här och vi hade ett litet möte med en av de två terapeuterna här där vi bland annat diskuterade saker som hur jag har utvecklats här och hur jag tänker om framtiden. Resultatet blev att det är viktigt för mig att komma i någon form av sysselsättning å det snaraste. För att upprätthålla den styrka jag fått genom att interagera med andra människor. Det gladde mig oerhört att höra att terapeuten ansåg att jag har blivit en viktig person för flera av de andra boende här på enheten. Själv kunde jag meddela att jag äntligen kände igen mig själv igen efter alla dessa år när jag halkat omkring på livets isglatta yta.

Det är lite ovisst hur det kommer att se ut nu i den närmaste framtiden, men ett förslag var att jag ska börja i det som kallas för "fixartjänst" där det går ut på att man hjälper äldre med olika göromål som inte hemtjänsten utför. Vädra mattor och sånt. Låter helt ok för mig att starta så. Sen pratade vi lite om att jag kanske skulle återvända hit om några veckor när verksamheten bara är på dagtid, för att så att säga återvända till den miljö som gjort mig gott efter att ha provat på det "riktiga livet" i några veckor.

Nu sitter jag och lurar lite på att bara ta det lugnt resten av dagen. Lugn och ro är underskattat. Igår sov jag bort det mesta av dagen eftersom jag var en smula förkyld med lite feber och annat elände, men idag har jag bara mått toppen.

Så. Strax middag och sedan tv och sedan läsa lite och sedan sova. Precis så som livet bör vara mellan varven.

Så där ja. Då har jag provat på livet utanför de fyra väggarna på motivationsenheten. En liten dos av det riktiga livet. Resultatet? Strålande. Jag har upptäckt att livet är så underbart utan alkohol. Att leva utan den tvångströja som alkoholen blivit för mig. Att gå ut med hunden på en promenad utan att känna sig tvungen att ta med sig en öl för att jag kanske skulle få ångest mitt i allt. Att titta på tv på kvällen och faktist komma ihåg vad jag sett. Att vakna på morgonen och vara nyfiken på vad dagen kommer att innebära.

Nä, jag dömer inte alkoholen till döden. Men jag kommer att göra allt för att jag själv inte ska hamna i samma situation som jag varit i de senaste åren där allt jag gjorde, varje andetag, varje intryck, var färgat av rusets dova ljud. Säkerligen kommer jag att dricka igen. Något annat kan jag inte se. Men jag vägrar hamna i samma mönster.

Fast jag har ju gjort den fantastiska upptäckten att jag faktiskt är stark nog i mig själv för att brottas med livets alla upp och nedgångar. Jag behöver inte längre min napp på samma sätt. Nu vet jag att en del tar sig för pannan och säger till sig själva, "karln är galen. Han pratar om sitt missbruk som något man kan få kontroll över". Yeps. Så är det. Det gör jag. Men inte ens experterna runt mig kräver något annat. Saken är ju att om man kan känna varför man dricker och sedan rätta till den saken så är halva problemet löst. Dagarna när man pratade om att en alkoholist inte ens kunde lukta på en lättöl utan att hamna i diket är gågna. Det hela beror lite på vilket sorts missbruk man har.

Själv har jag druckit för att döva min ångest eftersom jag inte trott mig vara mäktig nog att hantera ångesten på egen hand. Men nu vet jag att jag kan kontrollera min ångest själv, utan nappen. Det är inte det att jag är "frisk", men jag är på väg mot att bli det. Så klart kommer det dagar när jag blir svagare än jag är nu, men om jag fortsätter processen jag är inne i nu så ser jag ljust på framtiden. Så länge jag inte släpper taget igen, som jag gjorde tidigare.

Just nu så ser jag bara positivt på ett liv utan att vara fången i ett missbruk. Min lust att dricka är noll och intet just för att jag för tillfället inte har något att döva. Livet är just som jag vill det ska vara och jag är på rätt plats i rätt tid för en gångs skull.

Här hemma har jag gjort vardagliga saker hela helgen. Sovit väldigt mycket, men det är nog mest att jag känt tryggheten här och kunnat slappna av. Att vara naturligt trött har jag inte varit på många år och det är underbart att känna hur kroppen blir alldeles tung och huvudet svävar bort bland molnen. Att sova utan fylledrömmar och att vakna utan att behöva fundera på om det finns något att dricka eller att vakna och inte behöva fundera på hur jag ska ta mig igenom dagen nykter.

Tyvärr har jag nog varit ett uselt sällskap åt min kvinna. Sovit, ätit och tittat på usel fotboll. Men jag är säker på att jag kommer att bli lite roligare att umgås med när jag väl är hemma för gott så att säga.

Nä. Nu ska jag ut i solen med hunden och sedan ta en dusch och sedan ska jag väcka kvinnan med kaffe på sängen. Rösta ska jag göra med, lite senare. I etermiddag är det dags att åka tillbaka till Motivationsenheten och fortsätta växa.

Ha en undebar dag. Det ska jag ha.

Regn, kyla och eländes elände sveper över landet men jag ger blanka fan i det. Låtom vatten fylla floderna och klä dig i eld och nässlor. I vilket fall som helst så ska jag hem över helgen, vila i min älskades famn och ta långa promenader med hunden, klappa katten och fylla mina två fria dagar med kärlek och porlande vatten.

Jag har sovit som en kung och mår fantasktiskt bra. Morgonkaffet smakar ovanligt gott och jag har två cigarrer i fickan som väntar på att jag ska föra eldens magiska värld till dess toppar, smaka röken och bara njuta av livet. Inte så illa för en stackars bräcklig själ som min. Den själ som tidigare var fylld av ensamhet och dövande alkoholdimmor och som nu är fri att fara precis vart jag vill.

Jag tänkte mig att jag skulle knata till biblioteket och lämna mina filmer som jag lånat och dessutom passa på att rösta så att jag slipper göra det på söndag. Om jag bara visste vad jag ska rösta på. Ett relativt svårt val kan jag tycka. Men jag får fundera ytterligare lite till och sedan är det väl bara att hålla tummarna för att min röst gör den viktiga skillnad som man alltid hoppas på i sådan här sammanhang.

Efter det så vankas det lunch och efter det så är det första tillfället av cirka 8 i återfallspreventionen. Det hela går ut på att man förutom att bli nykter även ska hålla sig sådan. Att lära sig hantera suget efter alkohol som så klart kommer att komma, lära sig känna igen olika saker och händelser och kanske till och med personer som lockar fram lusten att dricka, så kallade triggers. Det är en gruppdiskussion och det ska bli väldigt intressant att jämföra sina erfarenheter med andra deltagare.

När väl det är avklarat så ska jag åka hem till min älskade över helgen. Första natten hemma sedan jag kom hit. Det ska bli så underbart och samtidigt väldigt spännande och intressant att se hur jag hanterar att återvända till en vanlig vardag och livet jag levde tidigare och det utan att döva mig med alkohol. Ett litet småtest så att säga.

Nä. Nu ska jag dricka lite mer kaffe, ducha och raka mig och kanske röka lite innan jag beger mig till biblioteket.

Livet mina vänner är en vidunderlig resa.

Idag vaknade jag full av kraft vid 7 tiden på morgonen. Solen sken, kaffet var varmt och det var helt underbart att sitta på trappen och röka dagens första cigarett. Jag är uppfylld av goda tankar, en känsla av att allt är möjligt i detta nya livet som jag själv, med hjälp från duktig personal, skapar. Jag måste säga att jag trivs verkligen här. Allt går enligt planerna, jag är på väg till ett liv där inte alkoholen har kontroll över mig utan där jag själv är autonom och kan ta besluten själv och dessutom vara välfungerande i samhället.

Men mitt i allt det där så finns givetvis tankarna på hur det kommer att vara när jag kommer hem den 15/6 och ska konfronteras med den stora världen. Där då jag inte kan ägna dagarna åt att filosofera kring livet och mig själv och där man behöver ta i allt från ekonomi, relation med min älskade kvinna och viktigast av allt, hålla mig nykter utan tvånget utanför. Men just nu känner jag mig starkare än någonsin. En rad olika fobier har försvunnit, blivit avväpnade. Jag känner mig fri som en fågel och oändliga möjligtheter har öppnat sig för mig.

Det enda som förmörkar mitt sinne är tanken på allt som jag förlorat under de senaste 10 åren. Människor, självkänsla, stolthet, kreativitet, ekonomi, arbete, körkort. Och det utan att jag kan komma ihåg speciellt många tillfälen där jag har haft roligt på grund av mitt missbruk. Den mesta tiden har gått åt till att sitta i ensamhet och dricka för at hålla den kvävande ångesten på avstånd eller att försöka desperat höja promillehalten dagen efter så att bakfylleångesten inte ska kväva mig.

Dock, hur man än vänder och vrider på saken så har jag några enstaka gånger haft riktigt roligt med alkoholen. Att festa med sina vänner i flera dagar, skratta åt totalt skruvade saker och diskutera det lite djupare livet. Men som sagt, det har varit mycket sällan. För det mesta har det varit en desperat jakt på frid i själen och kroppen och ett klösande och skrikande behöv att få lite sömn. Men nu sover jag utan några sömntabletter, klarar mig nästan helt utan lugnande och ser för tillfälet inget som helst behov att dricka alkohol. Men jag hoppas att jag kommer till en punkt där jag plockat bort anledning efter anledning till att falla tillbaka i samma mönster så att jag kan umgås med alkohol på ett vettigt och förnuftigt sätt. Det vore det ultimata. Men vi får se.

Idag hade jag uppföljningsmöte med min socialsekreterare och min kontaktman på enheten och jag kände mig stolt och hedrad att få höra att jag har kommit väldigt långt i mitt arbete och att jag har god förmåga att reflektera och även sätta ord på mina känslor. Men det hänger nog i hop med mitt myckna läsande och dessutom givetvis med mitt skrivande. Men det känns bra att få bekräftelse på att man går frammåt. Det känns till och med väldigt gott.

Jag fick även höra att jag alltid är så positiv och då kom frågan om det kommer från hjärtat och jag kan ärligt säga att så är det. Jag trivs väldigt bra här. Bra personal och dessutom tycker jag att vi i gruppen som är inskrivna här är ett väldigt bra gäng som oftast har det väldigt roligt trots det allvarliga sammanhang vi är i. Själv har jag som vanligt tagit platsen som klassens clown, men det beror mest på mitt enorma behov att alltid vara i mitten i ett socialt sammanhang och att jag dessutom älskar att få andra att skratta. Man vet ju själv hur mycket lättare livet är om man får skratta lite titt som tätt.

Vi gick igenom de mål som var uppsatta kring min vistelse här och jag kan ärligt säga att måluppfyllelsen går mycket bra. Dessutom lade vi idag till att jag vill öka min diciplin och organisatoriska förmåga. Det där ständiga framskjutandet av viktiva saker skapar ju bara ångest i sista änden när man känner att man inte fixar att få allt på plats. Som mitt skrivande. Jag brukar oftast vänta på inspiration innan jag sätter mig ner för att skriva, men då tar det ju en evighet att få mina projekt klara. Så jag har bestämt mig för att varje dag, oavsett om jag har inspiration eller inte, skriva lite på min poesi och/eller mina noveller och romaner. Man måste ha ett mål och mitt är att bli utgiven. Jag tror absolut inte på att pengar kommer ramla in eller att de kommer sälja bra, men bara känslan av att kunna peka på en bok och säga att "den har jag skrivit". Jag har redan börjat med att försöka skriva en dikt om dagen och det funkar bra trots initial brist på inspiration. Man kommer snart in i ett flöde som gör att tankar och känslor frigörs och kan omvandlas till ord.

Till helgen har jag fått "permission" från fredag eftermiddag till söndag dito. Det ska bli skönt att prova på det riktiga livet, att vakna upp bredvid min varma kvinna och dricka kaffe i köket tillsammans med hunden Kita och paret Fogel. Ett litet test av hur stark jag är.

Idag ska jag ha terapisamtal klockan 13 sen ska jag åka med min vackra kvinna till läkaren. Hon ville ha med mig som stöd och det känner jag är högprioriterat och väldigt viktigt för vår relation. Jag vill att hon ska känna att jag finns här för henne och att jag stödjer henne när hennes egen kraft sviktar.

Men nu ska jag ta en kopp kaffe om det finns nått och sedan skriva en dikt som jag börjat på.

Livet, det nya livet, rullar på. Igår var jag och klippte mig. Nu vet jag att denna lilla procedur för de allra flesta är något helt odramatiskt, men för mig var det en stor sak att sätta sig i stolen och överlämna mitt hår i frisörens händer och sax. Min panikångest har skapat många olika fobier genom åren och att gå till frisören har varit en av dem. Så jag har som jag tidigare berättat föredragit att klippa mig själv. Två gånger de senaste 10 åren har jag varit hos en frisör men då har jag varit lite smådragen för att klara av det. Men denna gången så var jag spik nykter och det gick som en dans. Jag blev rent av lite väl avslappnad och trött där jag satt och höll nästan på att somna. Underbart. Så nu har jag en riktig frisyr som lägger sig som den ska utan att jag behöver bråka speciellt med håret. Som sagt underbart.



När jag var hos läkeren i förra veckan så förklarade den lite ootrodoxa läkaren att de flesta som har panikångest med åren blir friska helt enkelt eftersom man slutar bekymra sig så mycket om vad andra människor tycker om en plus att man lärt sig att ångest inte är något farligt. Men vi som under de sjuka åren utvecklat ett drog eller alkoholberoende märker givetvis inte av förbättringen eftersom våra liv är fulla av bakfylleångest och depressioner och känslan av att vara totalt misslyckade och fula, skeva och fel. Så vi förväxlar abstinens med panikångest och generell ångest. Men om man då slutar missbruka så märker man att man mår kanon och att ångesten har försvunnit på vägen. Det är nog där jag är nu. Jag hoppas det i alla fall. I alla fulla fall.

Om det är så, då har jag fått ett helt nytt liv att bruka lite som jag vill utefter mina förutsättningar. En tillvaro som betyder att jag kan uppleva livet fullt ut, precis som det var före den där junidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Just nu ser det bra ut. Jag har inte känt mig så här avslappnad, tillfreds och nyfiken på livet sedan jag var ung, så ung. Risken finns väl att jag rusar på lite för fort och att det kommer bakslag, speciellt om två veckor när min vistelelse här är över. Så jag försöker behärska mig och ta det lugnt. Grundtanken med att vara här är, om jag förstått saken rätt, att man ska få möjlighet att koncentrera sig på de olika processer som startar i och med beslutet att försöka få kontroll över sitt missbruk, utan att bli störd av "världen utanför". En helt lysande idé som jag ser det. Det är lite samma sak som att gå in i kloster för en tid, vila upp sig, äta bra, tänka över sitt liv och finna lösningar och sätt att hantera livet på. För mig funkar det perfekt.

Jag sover bra, nästan otroligt bra, utan läkemedel, jag är lugn och själen är tyst förutom ett glatt hummande som gör mig tillfreds. Jag har upptäckt en rad olika saker, som att jag inte alls är en ensamvarg utan är beroende av interaktionen med andra människor, ja jag är rent av väldigt social. En upptäckt som gör att anden jublar. Jag måste inte vara ensam utan jag har möjlighet att vara en av många. En rad av mina olika fobier har bara försvunnit. Som min sociala fobi som gjorde att jag inte kunde äta bland andra människor utan alltid måste dra mig undan för att kunna äta utan att få panik över tanken på att kanske sätta i halsen. Nu äter jag med de andra utan att ens tänka på att jag gör det. Igår var jag med min "terapeut" i stan och fikade på en uteservering och sedan diskuterade vi litteratur och livsåskådning i stadsparken och hela tiden så var jag förundrad över att jag kunde göra allt detta nykter utan att känna det allra minsta obehag.

Jag pratar och pladdrar och stojar som om jag inte pratat med en levande människa på flera år. Eller vänta nu. Det har jag ju mer eller mindre inte gjort. Men fan vad jag trivs med livet just nu. Det är så underbart att få leva utan fruktan. Det enda som bekymrar är diskrepansen mellan mig och min underbara kvinna. Hon är fortfarande i sorg över sin mormor medan jag är i ett lyckorus. Vi pratar för tillfället förbi varandra eftersom vi inte riktigt befinner oss på samma plats i livet. Men jag är säker på att vi kommer att lösa det lilla problemet med. När jag väl kommer hem igen, om två veckor, så är jag förhoppningsvis redo att finna min nya plats i tillvaron. Men just nu så känner jag att det är viktigt, livsviktigt, att jag gör den här resan jag håller på med fullt ut. Men det är en svår balansakt, det måste jag medge. Jag kan ju inte begära att hon ska dela min entusiasm för livet när hon mår dåligt. Och tvärtom. Men som sagt. Inget är längre omöjligt så fan vet hur vi löser det, men bra kommer det likväl bli.

Igår så fick jag besök av Polare R. Det kändes fantastiskt att umgås utan att jag satt och tänkte på hur jag skulle kunna döva min ångest. Som sagt. Livet är förunderligt. Vem fan trodde detta för ett år sedan? För bara ett halvår sedan? Inte jag i alla fall. Jag hade gett upp hoppet om att leva ett värdigt liv. Dagar och nätter flöt ihop och blev ett enda stort jagande efter ångestbefrielse. Kosta vad det kosta ville. Men nu vet jag att priset blev för högt och att jag fick betala med blod och tankekraft och empati. Jag kommer säkerligen inte att hålla mig nykter resten av livet. Men jag hyser ett hopp att ångesten inte längre kommer styra mitt liv och då behöver jag inte heller alkohol som dämpare.

Så kanske, möjligen kan jag dricka alkohol då och då, som en krydda i livet. Som jag förstått det så kan det vara möjligt just för att min alkoholism ser ut på det sättet den gör. Att jag använt alkohol för att döva ångest. Inte för att festa omkring eller för att det är så jätteskönt att vara full utan just för att det är så jätteskönt att vara mer eller mindre ångestfri en liten stund. Men vi får se. Om jag märker att jag inte kan kontrollera det hela så får jag ta skeden i vacker hand och leva nykter. Inte mer med det. Livet är för stort och viktigt för att man ska ägna sig åt att vara tankad. Jag har fått tillbaka min kreativitet och min livsglädje och nu när jag fått smak på det hela så är jag då rakt inte sugen på att halka tillbaka till mitt gamla, ensamma, sorgliga, ångestfyllda liv där allt kretsade kring tillgång och brist på alkohol. Dagen som är idag är underbar och så vill jag leva.

Ps. Iréne, jag älskar dig!

Ännu en solig dag på rehab. Livet är lekande lätt för tillfället förutom vissa små irritationsmoment men det kan man stå ut med. Jag sover som en stock på nätterna utan sömnmedicin, dagarna är fyllda av lugn och ro och lite allmänna göromål. Igår spelade vi kubb i trädgården och snattrade runt lite allmänt. Idag så ska jag tvätta, ha terapisamtal och dessutom får jag besök av polare R och kusin Esko framåt kvällen. Inte illa alls.

Tillvaron här är tämligen enkel. Man äter, sover, umgås och tittar på tv eller tar en promenad. Det hela underlättas ju av att vädret är perfekt med lagom varm sol. Det där regnet som ska komma enligt väderprognoserna får gärna hålla sig härifrån.

Vi har fått lite tillskott till vår lilla skara av småtrasiga människor. Jag är förbannat glad att jag redan har gjort den där första urjobbiga veckan när allt var nytt, abstinensen rev i kropp och själ och man inte ens fick gå ut och röka på egen hand. Nu känner jag mig vederbörligt upprensad och kan knata ut i livet lite som jag vill så länge jag berättar vart jag ska och när jag återkommer. Klockan 19.00 måste alla vara inne men det går att förhandla om det där med.

Jag lurar lite på att klippa mig. Det vore gott att bli av med allt överskottshår på skallen som ställer till det estetiska för mig. Inte för att jag är speciellt vacker, men man vill ju göra vad man kan för att vara någorlunda presentabel. Att klippa sig helt nykter vore en ny erfarenhet. Det har jag inte gjort på 10 år ungefär. För det allra mesta har jag ju klippt mig själv och det har funkat hyggligt. Men det är onekligen en fördel att klippa sig hos en frisör som vet vad det gör. Tja, jag får se vad dagen bjuder på.

Nä. Nu ska jag ragga upp lite kaffe och sätta mig på baksidan av den vackra gamla byggnad vi är inhysta i och bara koppla av tills det är dags att äta.

Jaha. Två veckor har gått sedan sist. Under den tiden har jag ju som sagt checkat in på Motivationshemmet och sakta men säkert börjat må allt bättre.

Första veckan var ett rent helvete då man inte fick gå och och röka utan personal, man fick inte ha sin mobil, dator och jag trodde jag skulle bli tokig. Men samtidigt kan jag förstå vad det handlar om. Man ska varva ner och komma i takt och kontakt med sig själv. Det var en otrolig ångest de där första dagarna. Att lära känna rutiner, personalen, de boende, lokalerna och samtidigt vara utan allt det där jag har använt för att döva ångesten som att dricka eller sitta vid datorn eller pilla på telefonen. Jag upptäckte att jag gör en massa saker om dagarna för att slippa känna något.

Men allt eftersom har det lossnat och nu mår jag fantastiskt bra. Sover bra på nätterna, mår bra under dagarna, äter regelbundet, går på promenader och pratar med allt och alla. Mycket ord blir det som faller över mina läppar men det verkar inte som om det är helt fel. Jag som sett mig själv som en ensamvarg har upptäckt hur beroende jag är av att ha folk omkring mig.

Dagen börjar klockan 8 med frukost. Sen har man oftast lite att göra på förmiddagen. Tisdag och torsdag är det städdag så då får man tilldelat ett område att städa. Men det går rätt fort det hela. På eftermiddagen kanske man har samtal med sin kontaktman och sin teurapeut och sen blir det lite tv tills 19.00-mötet när man planerar morgondagen och sedan tv tills det är dags att lägga sig klockan 22.30 senast. Mellan allt detta så kanske man är några som tar en promenad eller pladdrar lite i köket eller bara sitter i solen i trädgården bakom huset.

Det låter väl som en perfekt tillvaro men det tar på krafterna. Första veckan var som sagt värst när oron, abstinensen, ångesten, känslan av att vara inlåst, det vilsna och ensamheten rusade i kroppen. Jag kan fortfarande känna korta blixtar av den där känslan av att vara i en annan värld. Men den går över fort. Förra veckan var jag hemma ett antal gånger och i helgen besökte jag mina stora barn och min mor och sedan strosade jag runt på Knallelands asfalt och mådde kanon.

Jag misstänker att min ångest var kopplad till min alkoholkonsumtion i väldigt hög grad eftersom jag inte har den allra minsta ångest alls nu när jag varit spik nykter i två veckor idag. Om vi varit ute så får vi blåsa när vi kommer tillbaka. Blåser man positivt så får man åka hem omedelbart. Men just nu har jag ingen som helst lust att dricka. Jag märker ju de positiva effekterna av att hålla sig nykter.

Troligen kommer jag inte att hålla mig nykter hela livet. Det är för långt för att jag ska tänka så. Men varje dag nykter är en bra dag.

Jag tror att jag kommer få några vänner för livet härinne. Någon sade att jag fört in skrattet här och det får jag isåfall, om det stämmer, vara glad över. Jag har kommit en bra bit på vägen enligt min teurapeut och det känns bra att man får uppmuntran för detta arbetet jag gör just nu med mig själv är väldigt jobbigt rent mentalt. Det väcker en väldig massa känslor och tankar. Men det är ju det som det ska göra.

Det som är allra värst med att vara här är att jag saknar kvinnan med de långa benen så mycket, speciellt som jag vet att hon tycker det är jobbigt att vi är åtskilda. Men jag måste ta chansen att göra detta.

Nu ska jag vila efter maten lite och sedan göra en "läxa" jag skulle göra inför dagens samtal. Jag önskar eder allt gott i världen.