WoBWorld

I dag hade jag min tredje terapisession sedan jag kom hit och oj vad det hände saker under den tiden jag satt där och med god hjälp av min terapeut och min kontaktman klurade kring vad det är för värderingar som jag anser vara viktiga, mycket viktiga och dessutom vilka som jag anser oviktiga. Jag granskade mitt inre, håll upp varje liten sak mot ljuset och försökte finna nyckeln till mig själv och vad det är som driver mig. Det var då jag fann en mycket viktitg insikt. Det var som om någon hade lyft på ett lock till en låda som jag förgäves sökt öppna under 20 år och det jag fann däri gjorde att jag kände en triumf, ett glädjerus och dessutom en enorm trötthet. Att det var/är så enkelt.

Min ångest, mina depressioner, mitt flyktbeteende, mitt drickande, mina obsesser, mina glödheta tankar och elden som brunnit i min själ och svett dess kanter tills jag blivit rädd att den är utom räckvidd för hjälp. Obotligt skadad. Allt kan sammanfattas komma från ett enda ord.

Oärligt.

Jag har levt mitt liv efter andras förväntningar och mina egna idéer om vad jag tror att folk vill att jag ska vara. Jag har inte varit ärlig mot mig själv. Jag har rättat in mig i leden och medan jag gjort det så har hela min varelse skrikt åt mig att jag är fel ute, att jag våldför mig på mig själv genom att söka saker och tillstånd som jag inte vill leva under eller vill ha.

Jag tappade kontakten med mig själv när jag blev far. Jag som alltid strävat efter att vara originell och gärna sökt utanförskapet rättade in mig bland förväntingar och krav och försökte bli allt det som man borde vara som vuxen vilket skapade ångest och en känsla av att vara på fel plats i fel tid med fel funktion. Det blev en konflikt i mig som jag inte var medveten om men som tog sig uttryck i mina första panikattacker. Så klart.

Det var inte det att jag inte ville bli far, utan att jag inte ville bli vuxen, ialla fall inte det som jag ansåg att man förväntades bli som vuxen. Sedan dess har jag levt ett liv där jag inte varit i kontakt med den äkta delen i mig. Jag har levt efter ideal som inte varit mina och som dessutom varit totalt oviktiga för mig. Saker som makt, risktagande, arbetskapacitet, pengajakt, att vara en auktoritet, att tycka att arbetet är det viktigaste i livet och allt det där som samhället håller så högt och som vi alla förväntas spela med i.

Mitt drickaden har inte bara varit en väg ut ur det där, en chans att andas lite frisk luft, utan även ett finger upp mot samhället som kräver saker av mig som jag inte vill ställa upp på. Men så klart var det en urbota dum idé att tro att man löser ett problem genom att ignorera det.

Dagens övning gick ut på att bordet var fullt med en massa lappar med ord på, ord som represesenterar olika värderingar man har. Sedan fick jag välja 4 ord vardera för kategorierna "inte viktigt för mig", "viktigt för mig" "mycket viktigt för mig". Det tog en liten stund att sortera upp det hela men jag gick på någon sorts intuition, så att säga smaken av orden. Sedan lade vi undan de ord som blev över och började kategoriskt utveckla mina tankar kring varje ord, varför det hamnat i den kategori det gjort och hur jag upplevde ordet och vilken betydelse det fått i mitt liv och mina handlingar. Lite kort så, ungefär, var vad det gick ut på.

Någonstans mitt i sessionen fann jag det där viktiga. Att jag levt i 20 år efter ideal som inte var viktiga för MIG utan att leva efter de saker som var mycket viktiga för mig. Så fel, så dumt och så farligt. Det tär och det skär i själen att vandra en väg man inte är det allra minsta sugen på att gå. Jag har sökt makt medan makt är totalt oviktigt för mig. Jag har sökt att bli en auktoritet fast det är oviktigt för mig. Däremot har jag negligerat mina starka behov av att verka för rättvisa, för tolerans, för att vara hängiven sina ideal. Fel kostym helt enkelt.

Jag är en person som anser att humor är viktigt, att det är oerhört viktigt att skratta och ha roligt ihop med andra människor, att koppla av och jag ser ingen som helst mening med att sträva efter att ha ett "viktigt" jobb eller en snajsig titel. Mina problem i att vara chef låg inte, som jag alltid trott, i att jag kände mig otillräcklig, utan i att jag inte tyckte om jobbet och det som det innebar. Jag har inget emot ansvar, men jag trivs inte med att ha en massa makt över andra människor. Det gör mig olustig och nu när jag ser tillbaka på de där åren när jag satt på ett kontor och spelade med olika strängar för att få saker och ting att gå ihop så kan jag riktigt rysa. För det var inte jag. Det var som att ta på sig en mask och gå på maskerad varje morgon när jag gick till jobbet.

Makt och auktoriet förutsätter att du inte har någon form av humor. Det förutsätter att du tycker det är jätteviktig att arbeta mycket, viktigare än barnen eller frun eller något annat. Visst kan man beundra starka makthavare, men inte fan är de roliga. Reinfeldt vågar ju inte ens skratta på bild för att han är rädd för att inte bli tagen på allvar. Hur roligt är ett sånt jobb på en skala? På allvar.

Så. jag levde den där lögnen, sjönk allt längre ner i depression och ångest och drickande tills kroppen en dag bara tog slut. Den vägrade befinna sig inom arbetsplatsens väggar. Precis som handen vägrar lägga sig på en varm platta på spisen. Sedan dess har jag suttit i en lång process, en mental process där jag dragit mig undan, sökt isolering, rannsakat mig själv. Brottats med de två sidorna av mig. Den sidan som sade åt mig att jag måste ställa upp på kraven från ett i mitt tycke galet samhälle som ser arbetet och statusen som allt som man skall sträva efter och den sidan av mig, den äkta sidan av mig, som vill stå lite vid sidan av, som vill vara ett original, som vill skratta och glädjas åt livet.

Jag har kommit på att jag mycket hellre ägnar mig åt att klippa gräsmattor och putsa fönster tillsammans med roliga människor än att sitta på ett kontor och bolla med en budget. 

När jag äntligen kunde erkänna det för mig så var det som om en propp gick ut. Nu vet jag ju till stor del hur jag ska gå tillväga för att leva mitt liv. Ett äkta liv där jag gör det som jag vill och inte vad jag tror andra förväntar sig av mig. Att bry sig om andra, att kämpa för ett samhälle där alla har en chans att bli bemötta med respekt. Att kunna skratta och skoja och att trivas med andra människor. Jag säger inte att jag inte vill ta livet på allvar. Klart jag vill. Men jag vill vara fri att ta mina egna beslut och jag söker styrkan att göra det.

När jag var liten och ung så gick jag alltid min egen väg, även om det kostade mig mycket. Jag gillade den musik som föll mig på läppen, inte det som man förväntades lyssna på. jag klädde mig som jag ville och trivdes i. Jag tog plats och jag märktes. Sån som jag är. Sen hände som sagt nått. Jag tappade kontakten med mig själv och skapade den där konflikten som troligen är roten till min ångest.

Så. Det finns mer att upptäcka och jag ser med tillförsikt frammåt. Livet är en underbar resa. Bara man vågar gå sin egen väg, sjunga sin egen sång.

Nu börjar min resa mot mig själv igen.