WoBWorld

Jag är på väg bort nu. Flytta min lilla värld till en annan del av världen. 2005-09-10 klockan 17:34:00 publicerade jag det första inlägget på den här bloggen. Så in i helvete mycket har hänt i mitt och andras liv sedan dess. I världen. Jag skriver helt annorlunda nu än då. Om andra saker. På annat sätt. Det är dags att skaffa ett vassare bloggverktyg helt enkelt. Precis som att man köper andra byxor när man växt ur sina gamla.

För några år sedan så lovades det hej vilt om nya spännande funktioner här på blogg.se. Inget har hänt sedan dess. Formatet är begränsande känns det som. Det är helt klart så enkelt. Handlar inte om mycket annat faktiskt. Även om jag gillar tanken på att flytta min värld.

Så jag pillar och donar med den nya bloggen. Fattar mest ingenting hur man gör, men det är ju bara roligt. Det är kul när man inte har full kontroll. När man inte redan från början vet hur det kommer se ut. Det känns som att mitt liv ständigt går i 5 års perioder och nu när snart 5 år har gått här så flyttar jag, drar och upptäcker en ny värld. Även om det kanske egentligen bara är ett sätt att lura mig själv. För världen är ju den samma vart man än befinner sig. Det är bara olika saker man ser av den.

Jag vet inte än om jag lämnar utan ett spår, om jag lämnar kvar det här som redan finns, om jag lämnar till någonstans ni finner mig eller om jag startar något helt nytt där jag än en gång slipper tänka på att allt jag skriver är i eget namn.

Det blir som det blir känns det som.

Ibland finner man ingen ro i sömnen även fast man sover djupt och hårt. Det spelar ingen roll hur mycket världen står på offline, att vakna tar bara tre mikrosekunder och när man väl gjort det finns det ingen återvändo. Drömmarna blir till verklighet eller om det är den verkliga heten som är en dröm?

Idag är ingen bra dag. Alls. Den är krånglig och envis och gör inte det allra minsta vad jag ber den om. Dagen är som Pippi Långstrump och ska vi vara ärliga så är hon väl rätt så jobbig?

Men jag får väl dricka lite kaffe, försöka hitta mig själv igen. Det var lätt igår att tro att jag var mig men idag är jag nog faen någon annan. Det blir en kort, väldigt kort, tur ut med hunden och sedan ska jag lägga mig på min bädd och sova bort allt det som gör ont för stunden. Jag kan bara vara väldigt tacksam för att jag kan ta det valet och inte behöver stånga mitt huvud mot världens alla väggar. Vi lever i en förbannat god värld, när man tänker på saken.

Gårdagen var fabulös, fantastisk och sprakande och vacker och bättre än någon dag i mitt liv någonsin tidigare. En dag för en kung, fast jag bara är en fattig riddare. Jag fick spela gitarr med min äldsta son, vilket alltid är ett privilegium, dricka kaffe och dyr whiskey med en oerhört god vän och äta en oerhört god  väns goda mat. Att var gott. Allt var skimrande och väldigt vackert.

Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.

Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.

Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.

 

 

40. Dubbelt så mycket som 20. Mer sträcker sig inte mina mattematikkunskaper. Tror jag. Men jag har kommit upp till den åldern när jag förstår att jag inte förstår något alls. Vill så mycket men kan så lite. SÅ många ord som borde ut, som borde finna varandra, som borde befrukta sig, som borde korsbefrukta sig. Som borde finnas, som nya.

Så sov alla mina källor till synd. Jag återkommer. Men just idag tar jag semester.

 

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

I'll never be a saint
That's not a picture that your memory paints
Not renowned for my patience
I'm not renowned for my restraint
But you're always around
You can always be found
To pick me up when I'm on the ground

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

I'm still recovering
Still getting over all the suffering
More known for my anger
Than for any other thing
But you've always tried
To be by my side
And catch my fall when I start to slide

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

Det lyser en lampa i mitt sovrum. Den har stått där i evigheters evighet och lyst. Jag ser den, går förbi den, men kan inte förmå mig själv till att släcka den. I miljötänkandets tidevarv slösar jag ström. För att jag inbillar mig själv att den är mitt liv och vem vill släcka sitt liv?

Så medan solen skiner starkare så försöker den där lampan skina bättre, vackrare. Jag vet inte om den lyckas men jag känner att den är lyckad. Den lever sitt lilla liv, där inne i hörnet. På kvällen, när solen kryper ihop av trötthet, så finner jag min väg till bädden genom den där lampan. Lappad och lagad och rätt ful så ger den mig vägledning. Som en supernova för bara mig.

Det är inte många som ser den. Inte många alls. Mest bara jag själv. Katten. Hunden. Ingen annan. Ingen kvinna ber mig släcka den, ingen vän undrar varför den lyser. Den står där och gör sitt jobb, att lysa upp min sömn. Jag ville nog gärna höra en kvinna be mig släcka den, en vän undra varför den skiner. Men sådant är icke min tillvaro. Sådant sker inte för mig. Kanske är det därför den lyser? För att vara min kvinna, min vän? Är jag kär i lampan? Borde vi gifta oss? Kanske.

Bredvid ligger mina kläder, mina tidningar och min elektroniska rakmaskin. Den som jag drar över kinden för att passa in i dagens tid. Ingen stenålder får finnas på mig. Nedanför väljer hunden att sova ibland. I hörnet, precis nedanför där taket når vägg som när golv som när min själ.

I bädden, den som har plats för två, sover jag. I väntan på en äkta kvinna somnar jag med min älskarinna, ljuset, på och starkt. Att älska med ljus går. Om man bara vill och orkar tänka tanken. Så det är därför jag sitter här. För att ha råd att låta ljuset skina. För annars vet jag mig ingen råd alls.

Gårdagen var lätt surrealistisk. Märklig och märkligt stor. Det var dagen jag hörde min ömma moder uttala orden jag väntat ett helt liv på. Efter att ha blivit nedslagen och besviken och ledsen i alla dessa år så visste jag inte vad jag skulle göra när jag fick den där bekräftelsen jag väntat på i hela livet.

Så jag studsade och hoppade inombords och väntade på att livet skulle slå ett enda stort jätteslag mot mig. För det är väl så universum fungerar? Plus och minus blir alltid noll på något sätt. Men slaget kom aldrig. Det enda som rang i mitt huvud var känslan av att livet är gott och att jag nog troligen funnit mig vara på rätt ställe och rätt tid.

Jag var i la stada för att handla åt kära mor. Efter att allt var inhandlat så satt vi över ett glas vin och tjattrade om allt och absolut inget. Som vanligt. Ord som faller över ett köksbord men egentligen aldrig gror och växer upp. Tomma tankar om tomma handligar som blir till en enda stor tom känsla.

Kära mor har alltid varit missnöjd med vad jag åstadkommit. Alltid påpekat att jag borde kunnat göra bättre från mig. Att jag borde vara nöjd med att vara liten och kall och småsint. Kom jag hem med en fyra i betyg så högg hon direkt och frågade varför jag inte fått en femma. Så hopplöst att aldrig duga liksom. När jag sade till henne att en del finner mig rolig så sade hon bara "men, du är ju inte alls rolig". Ridå.

Men igår, där vid bordet, så drog jag fram det som ligger mig allra närmast. Det jag skriver. Jag frågade om hon ville höra vad jag skrev och när hon svarade så läste jag högt för henne.

Männskan började gråta. Eftersom jag reagerade med ryggmärgen så trodde jag att hon tyckte det var förfärligt och eländigt och tyckte synd om mig som skriver mest hela dagarna när jag inte kan skriva.

Hon tyckte det var bra. Hon sade att jag ska skriva. Att det är det som jag gör bra. Att det var väldigt bra. Att det var fantastiskt.

 

Det är en sådan där dag när man finner sig mitt mellan sjuk och frisk. En trevlig sak att tänka. Inte så sjuk i själen längre att alla dagar blir till nätter och de enda färgerna man ser är olika nyanser av svart och grått och vitt. Det var länge sedan jag var så sjuk. Det känns som om det var på andra sidan livet vid det här laget.

Ändå är jag ju inte frisk än. Jag har inte styrkan att leva mitt liv utefter mina egna val än. Det blir ständiga kompromisser mellan vad jag egentligen vill och vad jag klarar av. Det tar allt för mycket tid att komma på var jag ska lägga den rubbande ribban när jag vaknat. Är det en dag när jag klarar att sätta mig på bussen och ta en promenad i stadsparken eller är det en dag när jag får nöja mig med att bara spankulera i Viskafors?

I dagens aviser såg jag ett citat av en dam, ett citat som talade rakt till mig. Hon sade att hon alltid stolt hyllat devisen att livet blir vad man gör det till, men att hon ärligt talat inte orkade göra mer just nu.

För det är ju så det är. Alla, alla, alla, brottas med sig själva och sina inre demoner eller yttre fiender. Men att vara hyggligt frisk betyder att man orkar ta striden. Det är när man inte längre orkar, när man trampat vatten i en evighet men all kraft är slut och förbi som man börjar sjunka. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än får höra att alla kämpar, att alla trampar. Man sjunker likt förbannat.

När, undrar jag, ska de som orkar förstå att även själen, likt muskler, kan bli utmattade? När ska vi sluta jämföra alla andra med den egna förmågan? En person sade att jag projicerar (fint ord som personen använder lite då och då utan att riktigt förstå vad det betyder tycker jag) mina problem på andra. Samtidigt så är det precis vad den personen gjorde mot mig. Använde sig själv som måttstock för vad jag borde klara av och dömde mig som lat och självisk eftersom jag inte kom upp i dens nivå.

Men nu är jag frisk(are) än jag någonsin varit tror jag. Visst, det finns saker att göra, saker att se och uppleva. Men just nu så är jag redo att göra mer saker som gör ont än jag någonsin varit. För det är lite så jag ser på det hela. Att vara frisk betyder inte att smärta inte finns, men att ha kraften att leva med den.

Därför ska jag idag sätta mig på bussen. Även fast jag vet att jag kommer tycka det är obehagligt och svårt. Fast jag vet att paniken kan komma vilken sekund som helst. För jag känner att jag klarar av den. Idag i alla fall.

Det där med att leva är svårt. Man har ju inget val. Jo, det har man och jag har valt några gånger men som genom tillfälliga under så kom jag inte hela vägen fram mot det jag valde. Som tur var, är. Jag lever och tänker göra det till den dagen valen inte är mitt längre. Det kommer ske en dag, vare sig jag väljer att låtsas om att det inte sker.

Så. På med kläder, på med rustning inför rusning. Bussar och människor och sol och vind och vårkyla och tankar på en tripp till något som jag inte vet vad det är. På med allt som är vackert och av med det som är fult. På med osynlighetsmanteln och på med musiken i öronen. På med allt det som jag samlat på mig för att ha som verktyg när det som ramlat av återkommer. På med tankar om kärlek och vänskap och tussilagon och på med väldoft. PÅ med allt som är på och av med allt som är av.

För ärligt talat. Annars kan det kvitta liksom.

 

Mina underarmar värker. Min rygg värker. Min nacke värker. Det verkar som att det ska värka mest överallt. Men det är helt ok. Heeelt ok. Det ska vara så. Det är inget som är snett och vindt och skevt den här gången. Hade inte kroppen värkt det allra minsta hade jag blivit orolig däremot.

Jag har under två dagar hjälpt goda vänner att tömma ett hem på saker och ting och minnen. Det är min nyåterfunna väns avlidna moders hem som har blivit en bit i taget tommare. Det väckte en massa tankar. En väldig massa tankar. Även om vi skrattade en massa när vi bad och sorterade så fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet.

En gång, förhoppningsvis väldigt mycket långt in i framtiden, är det jag som ska tömma min moders hem. Det går liksom inte att ducka undan tankarna när man bär sak efter sak som en gång ingick i det som var en människas tillvaro. Det som en gång var en familjs hem. Så jag bar och flamsade och skrattade och tänkte.

Men samtidigt så försökte jag känna efter ur det skulle kännas om jag vore min vän. Det gick inte så bra. Det var för abstrakt, för långt borta, för nära. Som att försöka beskriva känslan sorg som blandas med lättnad över att komma till skott med något som är fel.

Själv så var jag liksom utanför det hela. Lite vid sidan om. Aldrig riktigt där, på riktigt. Som när man sitter i tvsoffan och tittar på ett allvarligt program. Det fanns ingen pausfunktion eller reklam.

Men vi skrattade mycket. Bar en hel del. Drack kaffe och jag tog folköl som medicin för min oroliga själ, för att inte drabbas av insikten om vad vi egentligen höll på med. Insikten och allvaret i det som skedde, just där. Just då.

Samtidigt medan allt det där kändes och tänktes så var det som att det fanns en parallellhandling. Ett sidospår, där jag fick både soffa och två fåtöljer till mitt vardagsrum, plus en massa andra saker. En helt ny resväska, ett paraply, en liten stentavla, ett serveringsfat, glödlampor och ett tuggben till Kita, hunden.

Så till slut visste jag inte varken in eller ut. Var det något bra som hände eller var det i botten dåligt? Skulle jag vara tacksam? Så klart jag skulle. Men samtidigt så blandades den oerhörda tacksamheten över soffa och fåtöljer och saker och att bli bjuden på mat med en känsla av dåligt samvete över att vara glad över att ta del av följderna av en tragedi. Att vara glad över att få saker som skulle stått kvar i det där hemmet om inte döden hade gripit in och dragit ifrån en människa från jorden.

Men nu sitter jag i min nya soffa, i köket ligger katten i min nya kökssoffa, den som jag ska måla om för att göra den ytterligare lite min. På en av de nya fåtöljerna har jag lagt en av mina filtar, som för att sudda ut den förra ägaren lite till. Kita, hunden, ligger bredvid sitt tuggben och i hallen hänger mitt nya paraply. Igår lade jag mig i soffan för att titta lite på Family guy, fast jag egentligen var så trött att ögonen gick i kors. Bara för att känna hur det kändes att kunna ligga ner och kolla på just Family guy. Jag ha suttit i två år. Nu kan jag vila ryggen när jag roas av det som jag vill roas av.

Så istället för att få en gnagande känsla av dåligt samvete över att glädjas åt att jag har tagit del av en tragedi och att den del jag tog kändes bra så har jag kommit fram till att det hela är något bra. För jag är ärligt talat så jäkla tacksam över de gåvor jag fått. Att vara ärligt tacksam kan väl aldrig vara fel och det som inte är fel är oftast rätt. Så jag betalar mitt pyttelilla pris för gåvorna genom min glädje. En tragedi som leder till äkta glädje blir lite, lite, väldigt lite, mindre i sin omfattning.

Tror jag.

Hoppas jag.

 

Trött. Jättemycket trött. Så trött att jag knappt orkar känna efter hur trött jag är. Så därför skrev jag givetvis att jag är pigg piggelin på min statusrad på fejan. Igår skrev jag att jag har en snopp. Sådant roar mig. Jo, jag vet, tack, jag är väldigt lättroad. Men ändå.

Igår levde jag det ljuva livet. Helt enkelt eftersom det ramlade ner en massa pengar från försäkringskassan, rakt in på mitt vidlyftiga bankonto. Jag festade på en Big Mac meny på en av stadens Mc Donalds, köpte en liten behändig säck hundmat och en lite mindre säck med kattmat. Mjölk och kaffe. Ah, det ljuva livet passar mig bra.

För det så tog jag tillsammans med en väninna (heter det så även för oss karlar när man har en kvinnlig vän?) runt i staden och njöt av solen när den visade sig och huttrade när den gick bakom de allt för många molnen. Vi köpte kaffe på en av stadens alla kafferier men när kaffet visade sig färga av sig på fingrarna så valde jag att avstå att dricka det. Tur att man är en slarver och råkade spilla lite ur den käcka pappersmuggen. Va fan liksom. Kaffe ska väl inte färga av sig på fingrarna? Eller har jag missat den notisen i tidningen?

Kvällen spenderade jag genom att gå med hunden, äta nyinköpt falukorv och dricka mig berusad på folköl. Det är gott att ha pengar, var en tanke som ofta ven genom mitt huvud tämligen ofta under den tiden jag var vaken. När jag väl somnade så var livet lite lagom rött och vackert.

Men, kväll blev natt som blev till morgon som blev till förmiddag och här sitter jag nu och ska hjälpa mina vänner att flytta bohag. Det brukar betyda att man ska lyfta tunga saker långt och under besvärliga förhållanden. Vad allt ska inte en stackars sotarpojke vara med om.

Men, nu är det nog dags att dricka upp kaffet och sätta lite fart kom jag på.

Hej så länge.

Jag vaknade av att solen sken in genom mitt takfönster i sovrummet. Eller så var det katten som väckte mig. Det spelar egentligen ingen roll vilket som. Den där pirriga studsiga känslan av att det faktiskt, på riktigt, i verkligheten är vår drev upp mig ur sängen och medan jag gjorde iordning kaffet så tror jag banne mig att jag småsjöng lite. Inte alls vackert men ändock.

Jag har sovit riktigt bra i några nätter nu. Jag vet inte vad det beror på men det spelar ju faktiskt inte någon roll. Det viktiga är att jag vaknat pigg och nyter och nykter. Det är som att världen är lite vackrare och snällare när man vaknar och har sovit djupt och gott.

Dagen som är idag ska jag bland annat tillbringa i la stada där det blir lite promenad med en vän, lite inhandlande av diverse saker som mjölk och mat till djuren, lite sittande och gloende på en bänk och bara vara. Det är alls inte fel att vara mig just nu. Det mesta verkar gå åt rätt håll. Visst dyker det upp bakslag men de är inget jag dras ner under ytan av.

En kopp kaffe till, in i duschen och sedan ut i solen.

Heja världen!

Just som det kändes som allra mest färglöst så bröt solen fram genom molnen. Det som förut kändes totalt omöjligt, att njuta av dagen, blev med ens verklighet och ett måste. Den är en helt otrolig tröst, solen. Jag slutar aldrig förvånas över hur den kan göra skillnad, göra gott, bara genom att synas och stiga.

Igår var jag trött. Somnade tidigt, tidigt på kvällen. Ändå hade jag sovit på eftermiddagen/kvällen. Sov djupt gjorde jag med. Så jag behövde väl sova då. Inte mer med det liksom. Inget att skicka några vykort med glansig bild av stjärnor om.

Om en och en halv timma börjar matchen IFK-Elfsborg. Två timmars frid och ro från tankar och känslor. Bara ett fotbollsrus framför webbradion. Det är ju det som Elfsborg betyder för mig. Frid. Även fast hjärtat slår så hårt så hårt och blodet rusar genom kroppen under de där timmarna.

Innan dess tänkte jag ta en promenad med Kita, hunden. Känna efter om luften är ren igen. Smaka på livet utanför dörren. Lyssna till hur det låter när man går på rensopad asfalt. Det var så länge sedan det ljudet fanns till. Knarret från tunga skor på snö blev till knastret av sko på grus och nu så är det inget kvar att lyssna till om man inte anstränger sig. Snart kan jag känna fruktigt gräs under naken fot. Det är snart, så snart det är läge för det.

Återigen flyger livet förbi.

Det ligger en doft av gamla ägg över alla andra lukter. Vulkanlämningar som blåser in över min del av världen. Jag kommer på mig själv med att undra hur det luktade för länge sedan, för tusen år sedan. Innan alla eldar i världen brann på samma gång, som de gör nu.

Men det där kommer jag aldrig få svar på så varför ägna sig åt grubblerier kring det? Fast det är väl som det mesta jag funderar på. Att det inte finns något svar inom räckhåll men jag undrar ändå.

Min matta i vardagsrummet, den där gamla mattan som jag verkligen borde byta ut eftersom den andas 1900-tal, är full med hundhår. Det ligger tussar över hela lägenheten. Jag fick för mig att jag skulle borsta hunden med den nya borsten som jag fått av mina nya vänner. Men jag hade inte räknat med hur effektiv den där borsten är. Så till slut stod jag med hundhår upp till knäna kändes det som och den där gamla välbekanta känslan av att inte kunna göra något åt det dök upp igen.

Att bli översvämmad av något som man bara inte orkar ta tag i. Fast jag egentligen kunde ta fram dammsugaren och fixa det där på 20 minuter. Tänker väldigt på mycket vad jag borde göra men väldigt sällan på vad jag faktiskt gör. Det är väl det som leder till den handlingsförlamning, HF, som drabbar mig allt som oftast.

I vilket fall så måste jag nog till slut ta fram dammsugaren. För just nu känns hela lägenheten, hela världen, sunkig och smutsig. Lortigt är väl ordet. Det räcker med att luften luktar svavel, mina ytor behöver inte vara dammiga och håriga. Mina ytor borde glänsa som av polityr och såpa.

En mängd saker har tagit slut. Kaffe, cigg, pengar och tålamod. Något måste ske, någon måste göra något och den där någon är väl såvitt jag vet jag själv. Måste det vara så hela tiden? Det är väl vuxenlivets förbannelse. Att man kan leka vuxen när man är liten men inte vara liten när man väl växt upp. Ingen vill se eller ha eller veta av en vuxen människa som är liten och svag och trasig och hulkar av sorg över hur livet blev hittills.

Så jag får väl hålla huvudet högt och försöka komma ihåg vem jag är.

 

 

Regn avlöser sol som genast övergår till sol igen, som för att försöka vinna kampen om våra hjärtan än en gång. Världen är inte fix och färdig utan lika föränderlig som skuggorna som jagar över den grå gräsmattan utanför min port. Den dörr som borde vara det sista skyddet för mig och mina tankar men som har ett glas mitt i sig och det där glaset är så lätt att krossa. Så lätt.

Inatt har jag inte drömt. Inte alls. Bara sovit. Sådär djupt som man bara gör någon enstaka gång på året. Sömn som förbereder den kommande dagen och läker gårdagen. Men igår fick jag inte ens den allra minsta rispa inuti mig. Gårdagen var god mot mig. Den log mot mig.

Dagen som log tillbringades hos goda vänner, ute i det fria och inne i det trygga. Kita gjorde försök på försök att valla hästarna men det gick väl sådär. Hon sprang för full galopp nedför branten och fram till staketet där hon genast vände om och medan hon skällde så rusade hon upp igen. Allt medan hästarna fridsamt tuggade på sådant som hästar tuggar på.

Tre som yrloppor till hundar höll ordning på Kita, som nog inte visste riktigt vad hon skulle tycka om de där små sakerna. Själv satt jag och blev matad med middag och glass och fredagsbulle.

När det var dags att äta så återkom min gamla vän ångesten, oron inför att äta med andra människor. Men atmosfären var så lugn och trygg att det inte var svårt att förklara hur det låg till. Att jag har svårt för att äta bland andra, att det där har blivit mycket bättre med tiden men att jag tydligen inte var helt bortom ångesten.


Det är oerhört skönt att våga berätta sådant. Det gör livet så mycket lättare att leva. Man slipper misstolkas och man slipper ljuga och man slipper skämmas. Det är bara att säga som det är: "jag har svårt att äta med andra, det känns som om maten växer i munnen på mig och jag kan inte svälja".

Det som förr i tiden hade varit ett mardrömslikt inferno blev nu bara en liten puff. Inget mer. Underbart.

Tiden flöt, flög fram. Både jag och Kita var fria att vandra i livet kändes det som. Tystnad och prat och gamla minnen och nya drömmar bollades fram och tillbaka i behaglig takt. Men eftersom tiden obevekligt alltid går framåt så var det alldeles för fort den tiden när alla spänningar och tankar gjort mig trött och svamlig.



När vi kom hem, jag och Kita, gick jag vägen till sängen nästan med en gång och där somnade jag som en mycket glad och trött man.

Himlen kan inte bestämma sig. Den översköljer mig med ljus i långa härliga minuter för att sedan genast mulna och bli stålgrå i vad som känns som timmar fast det kanske egentligen bara är sekunder. Molnen jagar varandra och under allt det där sitter jag och dricker kaffe och funderar på livet.

Idag är dagen jag borde låta allt ske. Men jag kanske inte gör mer än lite. För att låta livet vila lagom, vila mest. Mina barn tittar på mig från korten på min chiffonjé. Unga, så unga. Så små. Nu är de större men fortfarande förfärande unga. De balanserar alla tre på barndomens klippa, längst upp, längst ut. Redo att kasta sig ner i vuxenhetens bråddjup och fälla ut sina vingar för att segla själva på luftmassorna.

Det är väl som det ska vara, allt det där, kan jag tro. Även fast jag inte gärna vill erkänna att det inte längre roar dem att bygga kojor under köksbordet. Då när allt var en smula lättare, vackrare, finare. Skönare.

Men, det är andra tider nu. Saft är utbytt mot energidryck och bullar mot kyssar. Vart jag ska ta vägen med mitt liv vet jag inte riktigt. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska bli när jag blir vuxen. Öknen blir ibland utbytt mot djungel eller skog eller hav eller rymd men jag är lika vilsen vart jag än befinner mig.

Så. Det får bli ännu en kopp kaffe. Ännu en cigg. Ännu en stund i total tystnad.

I min värld.

Lägger alla sorger i en gammal säck och trivs med livet. Återigen skiner solen och jag slås av hur viktig den är. När den jagar bort alla moln och visar sig i sin fulla prakt så blir allt så mycket lättare. Problem krymper likt is i värmen. Det är dags för nya tag, att lämna bitterhet och självömkan åtsido.

Sömnen har varit god och ihållande. Väldigt ihållande. Men det brukar väldigt sällan vara fel att sova och glömma lite.

Så nu ska jag låta dagen prydas av glädje, alla längst upp i toppen, som en stjärna på julgranen. Allt under glädjen ska glittra och skina och jag ska vara vacker och glad.

Livet ÄR gott!

Jag har fått en pinne i pannan. Rakt in hamnade den och det värker där den satte sig fast. Att gå i skogen kan bli komplicerats. Livets djungel förstår jag mig då rakt inte på. Från att vara på 56:e våning är fallet inte så långt bort. Man bara går lite planlöst och vips faller man och slår sig så hårt som man bara kan göra från den höjden.

Min yngsta son var här. Vi var i skogen och pratade. En man skällde på mig för att han klippte gräset, där mitt i skogen. För att min hund skiter i skogen, att han får plocka upp det. Även när jag betygade att jag alltid plockar upp Kitas fekalier fortsatte han skälla för att det var hans skog. Eller vad det nu handlade om.

Idag så fick jag en annan utskällning. En jag inte heller förstår. Men istället för att bli förbannad, som jag blev på mannne som klipper gräset i skogen så blev jag förbannat ledsen. Just för att jag inte förstod. Alls. Ibland kan man sköta alla papper enligt reglemetet men ändå finna sig bli utskälld av någon för att man tidigare slarvat med dem.

Så jag förstår inte. Alls.

Men ändå så har dygnet varit underbart. Så många skratt. Så mycket glädje. Så mycket kärlek. Orolig sömn men rolig vakenhet.

Så tack kära son. Tack för dagarna och kvällarna.

Nydag. Lördag. Bra dag.En dag när livet blir bra. Igen. Willie Nelson sjunger för mig, för oss, och det är kallt ute. Men kylan är bara bra svalka och jag väntar på min yngsta son. Kita vill gå ut och gå men hon får allt vänta lite. Medan jag dricker mitt kaffe och väntar. Alla väntar. Som att leva livet i pausfunktion. Dagen börjar inte förrän sonen kommer.

Låt mig börja dagen med ett allvarligt ämne. Lynchmobbar. Något som blir allt mer aktuellt känns det som. När förträffliga människor slår sig för sitt förträffliga bröst och säger förträffliga saker. På fejan så frodas den där mentaliteten mer än någonsin. Folk går med i grupper som heter "häng ut pedofiler" och tänker inte längre än näsborrarna går.

Nä, jag har inte heller något som helst större medlidande med pedofiler, våldtäktsmän, rånare, mördare, och annat. Men det betyder inte att jag tänker vara stillatigande när man lyfter ut dem från resten av samhället och låter grottmänniskan i oss leva fritt.

Det finns en anledning till att vi har poliser och domstolar. För att de ska sköta straffen. Varje gång vi böjer på det där så är det säkert att någon kommer att råka illa ut. PÅ riktigt. Någon som är oskyldig men som får leva med ett epitet resten av livet. Vart ska vi dra gränsen? Pedofili är ett avskyvärt brott. Jag kan inte förstå det. Alls. Men återigen, det är inte Facebooks plikt att sköta straffen. Det är inte vår plikt. Det är domstolarna som ska sköta det där.

För vad händer den dagen någon blir riktigt sur på någon annan? Kanske din make? Att tända den där tändstickan är så lätt. Så lätt. Men att släcka branden är totalt omöjligt i dessa tider. För bara några månader sedan var Quick skyldig till allt, nu är han helt plötsligt inte skyldig till något. När inte ens rättsväsendet kan veta allt, hur fan ska vi då kunna bedöma sanningen i rykten?

För bara några veckor sedan var två unga kvinnor kända som lögnare och luder på facebook. Nu böjer alla sina huvuden i skam för att vinden har vänt. Samma samma liksom.

Nä, jag betackar mig för att "hänga ut" någon. Alls. Oavsett vad de gjort.

Idag studsade jag ur sängen glad som ett litet barn. Jag skulle få besök och återigen, när fick jag det senast? Det känns som om de senaste dagarna varit fulla med liv här i min ack så livlösa lägenhet. Hund och katt och jag själv och mina tankar, min yngsta son och mina nyfunna vänner varav en är en gammal vän.

Det var inte alls svårt att börja städa lite nödtorftigt inför dörrklockans ringning. När den väl ringde hade jag redan hunnit hetsa upp mig så att jag var nog fan inte tyst i tre sekunder under de 90 minuter vi satt i mitt kök och bara pratade, min favoritsysselsättning. Morrisey sjöng vackra ord i vardagsrummet medan sällskapet, utom jag då, åt frukost. De hade med sin en massa läckerheter och ville nog gärna att jag skulle vara som folk och äta jag med, men som alla som känner mig vet så är frukost överkurs för mig. Jag bara satt och njöt av deras sällskap.

När de gick så lämnade de kvar en massa mat som jag nu stolt har i min kyl. Stolt för att jag har blivit mig själv igen, en som älskar att umgås med människor. Ensamvargen finns in mig och jag tänker alltid bejaka den. Men den andra delen av mig, den där figuren som blommar upp bland andra är tillbaka och jag hälsar den med glädje.

Det finns inget många problem i mitt liv just nu. Allt går som på räls. Alla backar är ursprängda. Raksträckorna är så många att jag inte trodde det var möjligt. En lust att gråta av glädje finns men jag har inte tid till tårar just nu.

Men så kvarstår det där envisa problemet. Ekonomin. Jag deklarerade och fann att masen ville ha 2500 kronor mer än han fick förra året. Hur fan är det möjligt? Jag har aldrig haft något emot att betala skatt eftersom jag inser att jag får tillbaka det mesta genom att mina barn får gå i skola, skolmat, att jag kan gå på upplysta gator eller få sjukvård tämligen nästangratis. För att inte prata om att jag nu kan få vara sjuk i fred. Men ibland undrar jag.

Fast, det är som det är med det där. Däremot så finns det tvivel om huruvida jag någon sin kommer tillbaka på banan igen. Visst, jag får skylla mig själv. Skylla mig själv som överlät min ekonomi åt någon annnan att sköta, skylla mig själv som inte förstod att jag kunde bli sjuk. Skylla mig själv som inte sparade. Mer. Men när jag blev sjuk så gick det väldigt fort innan de där sparpengarna rök och sedan var det bara just rök kvar.

Fogden drar vilket får till följd att jag inte kan betala mina räkningar vilket får till följd att fogden får mer att driva in vilket får...

Jag är körd. Det spelar inte längre någon roll vad jag tjänar. Existensminimum är mitt namn. 8000:- netto varje månad att leva på. Tre barn, lägenhet, ett liv. Fuck it, liksom.

Men men. Förövrigt har jag det ju vansinnigt bra faktiskt. Skatteskulden får sälla sig till de andra skulderna hos fogden och sedan är det inte mer med det.

Jag är inte längre kreditvärdig. Men det behövs inte längre. Gods och gull är inget jag söker. Jag har allt jag behöver. Allt jag letat efter fanns hela tiden precis framför näsan på mig och nu har jag vaknat ur drömmen om ny bil och hus och pengar på banken och i fickan.

Helgen var fantastisk. Allt jag redan hade fanns där, mina djur, min lägenhet, ciggen och kaffet, musiken, böckerna och lusten att leva. Men efter det fick jag två gåvor på en och samma dag. Som om den där guden som jag inte tror på helt plötsligt blev sur och tänkte att "nu är jag trött på tjatet om att jag inte finns, nu ska jag allt visa att även jag kan vara god".

Jag fick besök av en gammal god skolkamrat med fru. Besök här i min lägenhet. Där jag suttit berusade och ensam så många gånger och från början trodde att livet var både över och förbi. Dricka kaffe och tjattra om allt och inget och bara vara "normal". Som om jag vore någon som faktiskt kan vara som folk.

Sen kom min yngsta son. För första gången på 5 år sov han över. Vi tjattrade och tjatade, gick på promenader med Kita, långt in i skogen och ständigt pratande. Vi tog en fika i den ombyggda kyrkan på höjden över Viskan. Tittade på Family guy, 2 och 1/2 män och åt och pratade och pratade.

Regnet hängde i luften men det märkte vi nog inte förrän vi märkte att hunden var alldeles smådroppig i pälsen.

Så den där känslan som jag har i bröstet var en smula ovanlig när den dök upp. Det tog ett tag innan jag insåg att jag är tacksam. Det tog ett tag innan jag fann att det inte var något fel av mig att vara tacksam. Att jag har rätt att vara det.

Inget är egentligen annorlunda än det var i torsdags. Förutom allt. Inuti mig är det samma sammelsurium av motstridiga känslor och splittergranater som ständigt briserar. Men det är helt ok. Jag är funtad så. En vandrande motsägelse.

Men, återigen men. Något håller på att hända. Det har hänt i ett år nu och för varje dag blir luften jag andas lite lättare och mer syrerik. Saker faller på plats. Kanske kan jag snart sätta fingret på vad som hänt och skynda på processen. Eller så får det bara rulla på och rulla på tills jag en dag sitter och finner mig själv vara så hel en människa kan bli. Det känns som att det inte är så långt dit längre.

I hela mitt vuxna liv har jag varit ack så rädd för döden. Vägrat, vägrar acceptera den som det slutliga målet. Den där rädslan har förlamat mig. Fått mig att vakna livrädd och somna svettig. Drivit mig till sinnesrubbad gräns och ibland över den. Min vän flaskan har satt sig ned bredvid mig och viskat i mitt öra att döden kanske inte kommer nå just mig om jag bara häller upp ännu ett glas. Om jag bara fortsätter jaga silver och guld och människors kärlek. Kanske kan jag då vara den enda människan, varelsen i tiden var den som överlever livet.

Så är det ju inte. Kanske är det så att den där första gången jag tänkte annorlunda än det flaskan viskade den allra första gryningen av mitt verkliga liv? Då när jag trött och slut lade mig ned för att inte stiga upp på flera år.

Det sägs att jag slösar med min tid. Att jag borde leva. Men det gör jag ju. På mitt sätt. Ju mindre jag lyssnar till andras röster, människor och flaskors, så finner jag att allt blir bättre.

Livet kära vän är något att gripa. Utifrån de händer man själv har.