WoBWorld

Gårdagen var fabulös, fantastisk och sprakande och vacker och bättre än någon dag i mitt liv någonsin tidigare. En dag för en kung, fast jag bara är en fattig riddare. Jag fick spela gitarr med min äldsta son, vilket alltid är ett privilegium, dricka kaffe och dyr whiskey med en oerhört god vän och äta en oerhört god  väns goda mat. Att var gott. Allt var skimrande och väldigt vackert.

Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.

Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.

Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.