WoBWorld

Äntligen har de höjt hastigheten på mitt "bredband" igen. Nu gäller det bara att inte komma över 5Gb i nedladdning under oktober.

Så gott så gott.

Nå. Det gick ju bra det här. Jag fick en massa gjort och nu kan jag med gott samvete sätta mig ner och titta på tv och koppla av.

Nä, det var inte riktigt sanningen. Snarare fick jag inte ett skvatt gjort. Alls. Jag fick en ångestattack, lade mig i sovrummet för att lugna ner mig och lyckades så väl att jag somnade.

Så, soporna står kvar i hallen, golvet är inte dammsuget och lägenheten ser ut ungeför precis som i morse. Jaja, nu mår jag rätt kass så jag ska nog lägga mig och sova.

Skitdag!!!!

Jahaja. Jag har fastnat i ett mellanläge och min vana trogen så blir jag då sittande framför datorn istället. Jag har påbörjat städningen, men nu krävs det att jag går ner med soporna som står i hallen innan jag kan dra fram dammsugaren och då behöver jag klä på mig och någostans där tryter orken.

Så jag rippar cd-skivor till Mp3 istället. Lite Mozart och Vivaldi, så slipper jag dra fram dem varje gång jag känner mig i lite klassiskt humör. Men så var det ju det där med att fastna. Det är som baken växer fast i fåtöljen varje gång jag sätter mig. Men jag tror jag ska ta en liten paus från städninge, skriva en inköpslista, ta på mig kläder, slänga sopor, åka och handla och sedan fortsätta städa när jag kommer hem. Det verkar för mig vara en vettig ordning på det hela. Så städar jag badrummet sist och tar sedan en dusch efter allt slit. Jo, så får det bli.

Så jag börjar väl på den där listan då.

Nä. jag kom på att det får fan i mig vara nog med sängliggande nu. Bättre att försöka få något gjort istället för att bara ligga i sängen hela tiden. Inte undra fan på att man är deprimerad när jag bara rör mig mellan stolen vid köksfläkten eller sängen med små korta avbrott för toabesök. Först och främst ska jag städa upp lite omkring mig. Inte för att det är så mycket att städa egentligen, men det känns liksom bättre när man har gått igenom lägenheten med trasa, dammsugare och mopp. Det är väl mina maniska drag som kommer fram i det där misstänker jag.

En gång, för länge sedan så skruvade jag loss hela plattan som håller spisplattorna för att komma åt kanten där plattan mötte spisväggarna. Ett tag tvättade jag bilen varenda dag och vaxade den med två lager vax minst en gång i veckan. Men så gick jag i terapi och lärde mig bemästra mitt pedanteri någorlunda. Men ibland bubblar det upp som sumpgas ur marken. Men jag försöker hålla det i schack genom att begränsa mig till "normal" städning.

Det konstiga är, jag tror jag skrivit om detta en gång innan, är att så fort jag flyttar ihop med någon så vips är pedanten i mig borta och jag överlåter med varm hand all städning till min partner. Har man då en dumsnäll livskamrat så slutar det med att den får göra allt sådan medan jag sitter vid datorn och päser. Men om den i sin tur är lika lat med städningen så blir jag arg som ett litet bi och städar medan jag ryar om att "här ser ut som fan" och "är det bara jag som ska göra nått här" och liknande saker. Sen undrar jag varför alla mina förhållanden kraschar. Jösses.

Men som sagt, nu för tiden drar jag inte fram kylskåpet och spisen varje gång jag städar i köket, bara en sån sak. Här är väl "normalrörigt" så att säga. Enda undantaget är mitt sovrum som är en katastrofplats. Eftersom min säng består av två lager madrasser och inget annat så ligger det kuddar, täcke, överkas, tidningar, snusar, vattenglas, mobilen, kattleksaker, tvätt och allt möjligt precis över allt. Men det får vara så har jag bestämt.

Det enda jag ska göra är att jag ska bygga en sängram som jag kan lägga madrasserna i. Jag har två vanliga 90 madrasser sida vid sida och sedan en madrass som egentligen hör till en bäddsoffa på det. Men de där två underst glider isär hela tiden så jag tänkte skruva ihop en enkel ram som håller ihop allt. Men först måste jag få tummen ur och ta mått, ta mig in till stan, köpa brädor och sedan få hem hela kalaset med. Det är väl först och främst det sistnämnda som blir knepigt. Inte läge för Gula faran precis.

Men men. Var sak har sin tid. Nu står som sagt lite allmän uppsnyggning på schemat. Jag har små "mentala tics" för mig med. Trots att jag är pedantisk när det gäller vissa saker är jag obotligt slarvig när det kommer till andra prylar. Som nu, när det står 6 stycken soppåsar i hallen. Varför har jag inte gått ut med dem? Istället står de i hallen och luktar illa. Mina räkenskaper är i en enda stor röra. Jag har mycket duktigt sorterat in allt månadsvis i en mappärm, men någonstans i slutet av sommaren tröttnade jag visst på det så nu ligger betalda och obetalda räkningar i en prydlig hög och jag kommer få ett helvete att sortera upp allt.

Jaja, det ger sig kan jag tro. Jag får väl börja med att dammtorka och sedan får jag se vart orken tar mig.

Vilket konstigt läge jag har hamnat i. Jag är snortrött men nojig. Samtidigt. Det kan jag inte påminna mig ha varit någon annan gång. När jag satt i köket och rökade under fläkten så somnade jag nästan sittande, samtidigt så är jag uppjagad och nojig inombords. Hur knepigt som helst.

Men jag tror väl att det har med förkylningen att göra. Måste vara nått sånt. Så jag återvänder till sängen och min bok innan jag tar mig för något annat. Kanske somnar jag igen och då får det väl vara så då. Affären är ju öppen till 20 liksom, så det är ju ingen ko på isen.

Chips, katten, verkar även hon ha annammat den lugna stilen idag. Hon ligger på bokhyllan och tar igen sig efter att precis ha tuggat i sig lite kattmat. Det verkar som om vårt lilla hem kommer präglas av vila och avkoppling idag. Inte mig emot. Alls.

Oj vad jag har sovit. Somnade tidigt i går kväll, sov hela natten, var uppe en sväng idag vid 7, lade mig igen och sov till 9.30. Men det verkar ha gjort susen för förkylningen för nu är det borta som om det aldrig varit.

Jag sitter och funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Sopor ska till soptunnan, golv ska dammsugas, säng ska bäddas, kök ska rengöras, kattlåda skall tömmas, jag ska duscha, raka mig, äta nått. Tja, det är lite pyssel jag ska gå igenom. Blir väl lite lagom för en dag sisådär. Handla mjölk och kattmat måste jag göra med. Så helt sysslolös är jag inte.

I morgon är det terapi så då får jag väl koncentrera mig på den. Det räcker så bra med att ta en sak i taget, speciellt eftersom man brukar vara helt slut i pallet efter en session. Det känns lite som att man har suttit och gjort en stor tenta i flera timmar eller nått sånt. Alltså måste jag göra en del saker idag eftersom morgondagen redan är så att säga fullbokad.

Nu hoppas jag bara att de höjer hastigheten automatiskt i morgon till den vanliga hastigheten utan att det ska krångla eller nått så att man ska behöva jaga rätt på supporterfolk halva dagen. Sen ska jag akta mig noga för att komma över den där 5 Gb gränsen som de har. Får komma ihåg att koppla ner uppkopplingen när jag inte använder den eftersom det tickar iväg lite Mb vare sig man använder datorn eller inte.

Men nog om det. Nu ska jag dricka dagens andra kopp kaffe och försöka vakna till lite. Det är fortfarande rätt så veligt i knoppen på mig måste jag erkänna. Men det ger sig väl efter ett tag kan jag tro.

Det var fasligt vad trött jag blev efter att tagit mina lugnande. Så väl brukar inte de funka så jag misstänker att det hela har med förkylningen och orolig sömn att göra. Jag skulle nog somna relativt snabbt om jag gjorde ett försök att sova, men ska väl hålla mig vaken en stund till. Jag måste äta lite först till att börja med. Måste försöka hålla det där med någorlunda vettiga tider när det gäller matintaget.

Så jag får väl gå ut i köket och leta fram nått att äta.

Håhåjaja. Jag vaknade av en panikattack. Kul sätt att börja dagen med. Fasen vet vad jag drömt men halva sovrummet var upp och ner med kuddar över hela golvet och täcket ihopknölat vid fotänden. Men men. Det gick över rätt så snabbt så det är väl inget att hänga läpp för direkt. Det är ju som det är med det där.

Just nu sitter jag och försöker vakna till liv med lite kaffe. Det får inte bli för mycket av den svarta drycken bara så att jag snurrar upp mig igen, för det orkar jag bara inte med.

Nä. Lugn och ro får det bli idag. Med.

Börjar fundera på om jag inte skulle försöka sova lite. Så här mitt i natten. Har ju visserligen inget att gå upp till i morgon, men det är ju alltid skönt att komma upp i vettig tid. Min kära son har lagt sig, Katrin med. Så, det är väl bara för mig att troppa av. Fast först ska jag ta en kopp kaffe (ja, jag vet, det verkar tokigt att dricka kaffe mitt i natten, men det funkar för mig så) och en cigg i köket. Sen så ska väl även jag ge upp.

G´natt världen.

Det är intressanta tider vi lever i. Just nu, i dag, i natt, så pågår ett krig mellan hela världens regeringar och folken. Jag pratar inte bara om FRA även om myndigheten är på tapeten. Men man pratar om att försöka skaffa kontroll över bloggar, över internet. Men det maktens män missar är att vi lever i nya tider. Det är en våg som sköljer över oss alla. Den fria, den riktigt fria, tanken kan nå oss alla som lever i sådan förhållanden att vi kan ha en dator och en internetuppkoppling.

Det går inte att stoppa. Finns inte en chans i helvete att det går att stoppa. Många kan tycka att jag sitter i min lilla pseudovärld och inte verkar bry mig men det är för att jag vet att Internet har ändrat alla villkor redan för 10 år sedan och att det är först nu musik, film och samhällsindustri (politiker) fått upp ögonen för att det kanske kan vara ett problem när 100000 personer från olika länder kan diskutera samhållsproblem på gemensamma forum, dela musik och kolla in den senaste Hollywoodrullen utan att betala mer än 99 spänn i månaden.

Så sorry alla politiker, vi iaktar er och när ni snubblar är vi där och berättar för er varför ni ligger där ni gör.

Så klart att Elfsborg skulle förlora mot Kalmar. Det är som jag sagt i flera månader nu, Kalmar är nog helt klart för starka för att missa guldet i år. Men säsongen är inte över än även om det känns tjyvtjockt just nu.

Silver är även det ädelt. Och fan vet om vi inte ska kunna ta guldet till slut. Det är om jag inte missminner mig 6 omgångar kvar.

Fan vilka problem jag har haft med fotbollen. Elfsborg spelar mot Kalmar borta och jag skulle lyssna till webbradion tänkte jag. Tills jag kom på att de har strypt mitt internet så att det blev omöjligt att lyssna till. Det bara stod och buffrade hela tiden. Men sen kom jag på den geniala idén att koppla in mobilen på högtalarna och lyssna den vägen. Men det är ju skit att det går fortare att surfa på mobilen än på mitt bredband. Nä, jag ska allt skriva ett argt brev till Tele2. De kunde ju åtminstonne ha samma hastighet som ett telefonmodem kan man tycka.

Sen gick det åt helvete ändå när Kalmar gjorde 1-0 precis innan pausvilan. Det ser mörkt ut för tillfället. Men nu väntar jag spänt på att andra halvlek börjar.

varför i hela fridens namn bryr jag min stackars hjärna möred så dumma saker som jag gör hela tiden? Nu till exempel sitter jag och lurar på hur jag ska få ner mig både sopor och alla gamla tidningar som ligger på hatthyllan och bara väntar på att bli neburna. Som den ivrige läsaren redan vet så är detta inget nytt problem ens. Jag har lurat på det där i flera dagar. Utan att komma till.

Men jag har kommit fram till att det verkar enklast om jag lägger tidningarna i en påse eller två eller tre eller vad det nu blir. Då kan jag bekvämt bära ner allt på en och samma gång och slipper anstränga min tjocka lilla kropp för mycket i trapporna, för det vore ju livsfarligt.

Jag fattar inte varför jag inte kan få tummen ur när det gäller att göra saker. Jag bara sitter och funderar hur jag ska få till det på bästa möjliga sätt men jag gör liksom inte någon åt saken. Jag är helt enkelt mycket mer teoretiker än praktiker, den saken är ju klar.

Men nu ska jag nog försöka få lite saker gjorda här i hemmet. snygga till det i köket, bädda sängen, rensa kattlådan och lite sånt. Sen får vi se om jag tar mig ut med alla tidningar och allt det där som ska ut ur lägenheten och förpassas till skräptunnorna som står på gården. Jag är rätt så speedad av för mycket kaffe så det borde gå rätt bra bara jag får upp farten liksom.

Det var värst vad klockan går fort. Redan två på eftermiddagen. Jag som alldeles nyss vaknade. Jaja, det är ju söndag så då är det helt ok att ta det lugnt. Ikväll väntar en högtidsstund framför webbradion där Elfsborg möter Kalmar. Helt klart lite av en ödesmatch så då kommer jag sitta klistrad framför datorn.

Fram tills dess ska jag nog inte göra nått alls tror jag. Läsa lite möjligen. Lusten att göra nått är nere på noll eller nått sånt. Men det får vara så idag. Det är liksom lugnt.

Livet är bra förunderligt. Det går upp och det går ner. Just nu befinner jag mig i en enda stor jättegrop där jag trasslat in armar och ben i varandra och inte orkar titta upp mot ljuset ens. Men jag vet ju att det kommer att vända. Så klart det gör. För så funkar livet. Ena stunden står man på bergets topp för att andra ligga på botten av dalen.

Under 10 år nu har jag varit både uppe och nere. Jag har läst på högskolan, blivit legitimerad sjuksköterska, ägt ett stort hur på landet, varit chef, jobbat som sjuksköterska, haft tre förhållanden, varit rik och sedan blivt fattig som en kyrkråtta, gift mig, skilt mig, bott hos min mor i ett år och nu sitter jag i Viskafors. Ensam och rätt så i egna ögon övergiven.

Hade någon berättat allt detta för mig för 10 år sedan hade jag nog fan lagt mig ner och dött på stört. Men det är så livet ser ut. Det går upp och det går ner. Det är bara att hänga med och se glad ut och göra det bästa av det hela i varje läge.

Jag skriver detta på grund av en kommentar jag fick, som den vana läsaren redan vet. Man tycker att jag gnäller för mycket. Kanske är det så. Men det är inte över livets allvar jag gnäller. Att man inte alltid kan ligga på topp är jag lika medveten om som vem som helst. Men det jag "gnäller om" är min ångest och mina depressioner. Alltså känslor som inte är förknippade men någon speciell händelse. Jag blev lika deprimerad och ångestladdad när jag bodde i det där stora huset på landet och precis var nyutexaminerad som när jag sitter här i min ensamhet.

Men det kanske känns bättre för folk att tro att mina besvär kommer sig av livets upp och nedgångar, för det kan de känna igen sig i och tänka "det där är en slapp jäkel som inte pallar lite tryck i livet, men det gör jag, hurra för mig". Jag vet inte, men jag misstänker att det är så.

En del saker kan man bara inte förstå. Bäst som jag satt här i min IKEA-fåtölj så märkte jag att den svajade betänkligt. det visade sig att det ena benet var löst och när jag lyfte på sittplatsen ramlade benet av helt sonika. Men det var inget större problem att skruva tillbaka det igen.

Men nu kommer vi till frågan. Hur i hela fridens namn kan en träkloss skruva ur sig självt på en stol som bara står på golvet? Har jag små tomtar eller vättar här i min lägenhet som ägnar nätterna åt att skruva loss benen på min fåtölj? Eller hur går det till liksom?

Mycket märkligt det hela.

En av alla fördelar med att inte dricka (jo jag vet, det finns för just mig en miljard bra anledningar att inte dricka) är att man är pigg när man vaknar. När jag tänker på förra veckan vid denna tiden så ryser hela jag och själen krullar ihop sig som brinnande papper.

Men nu är jag om inte pigg så i all fall inte bakis och det är värt mycket. Väldigt mycket. Visst, jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att dricka. Jag kan slappna av, bli lös och ledig och tanken kan flyga likt en fågel under en klarblå himmel. Men sen finns det ju ett pris att betala för det där. Frågan som återkommer allt oftare är: är jag beredd att betala priset?

Allt oftare så blir svaret nej. Vare sig det gäller att man gjort bort sig inför släkt och vänner eller att man står och spyr tarmarna ur sig dagen efter. Inte heller de mardrömslika minnesluckorna där en hel del av ens liv bara är försvunna. Men samtidigt är det ju som ett destruktivt kärleksförhållande, relationen till alkoholen. Jag är som en kvinna som stannar kvar med sin maken trots att han regelbundet misshandlar henne. Det finns något som liknar kärlek till min drog, alkoholen. Så jag stannar kvar fast jag vet så väl att jag borde dra.

Men skit samma. Idag vaknar halva landet med baksmälla medan jag sitter här och är alldeles pigg och klar i knoppen. Det är värt mycket.

Äntligen!!! Det verkar som den eviga förkylningen har bestämt sig för att det räcker nu och har dragit iväg på sin resa. Enda skuggan av den är i ena örat som gör lite ont fortfarande, men vad tusan, det kan man ju stå ut med.

Nu väntar kaffe och cigg och sedan ska jag lägga mig i min säng och läsa lokalblaskan. En riktigt söndagsmorgon får det bli. Gårkvällens ilska har bytts ut mot en godmodig känsla. Världen verkar snäll som välling och jag själv känner mig glad och pigg och mår fan i mig riktigt bra. Så gott sånt är.

Så klart jag skulle få en dunderpanikattack. Självfallet eftersom jag hetsat upp mig helt i onödan på en dum kommentar. Så onödigt. Som sagt, skriver man som jag gör och sticker ut hakan får man ju vara beredd på en snyting då och då. Men som jag även sagt innan, ibland orkar man bara inte ta skiten utan att svara tillbaka även fast svaret vara färgat av ilska och kanske inte tillhör mina största retoriska ögonblick precis.

Men så fick jag betala genom den där panikattacken också. Tog väl en 20 minuter eller nått så jag kom undan rätt så bra denna gången, troligen för att jag redan tagit mina lugnande piller. Så nu är jag så trött efter all spänning. En del klättrar i berg för att uppnå spänning. Jag själv sitter i vardagsrummet, det är nog med spänning för mig :-)

Nä kära och okära läsare. Nu bjuder jag godnatt och så får vi se vad morgondagen bjuder på.

Uscha. Det gick vägen denna gången med. Som tur är så räckte det med att lägga sig en stund på sängen så gick ångesten, det mesta av den, över.

Nu är jag redo att ta mig an livet igen. Det ska jag banne mig göra. Genom att gå och lägga mig. Visst är det genialt uträknat? Fan, jag ser ingen som helst anledning till att jag ska sitta uppe och uggla när jag kan ligga i sängen och ha det underbart. Läsa lite, vila ryggen.

Så får det nog bli. Tror jag.

Nu känner jag igen hur ångesten börjar bubbla i mig. Försöker tänka på annat. Petar naglarna, funderar på vad om kan vara på tv i kväll. Det funkar ju sådär kan jag säga. Vore gott med nått att dricka nu, nått som slappnade av musklerna i nacken, käkarna. Men gudskelov så är både affären och macken stängd vid detta laget.

Men jag tog mina lugnande för en liten stund sedan. Så kanske kommer jag landa innan jag stuckit iväg allt för långt. Men jag tror jag ska lägga mig på sängen och invänta lugnet i kroppen.

Jag snattrar med min äldsta son på msn. Han har ju precis börjat en ny medicinering och mår bra av den. Äntligen. Kanske är det lite väl snart att ropa hej men det känns bra i ryggmärgen liksom. Jag hoppas verkligen att han slipper samma skit som jag levt mig genom de sista 17 åren. Men som det är nu så ser det bra ut.

En del tror att man är svag när man lider av panikångest. Att man lider av en skörhet. Det är väl till viss del sant. Men samtidigt så blir man oändligt stark när man varit säker på att man ska svälja tungan i 40 minuter och knappt vågat andas än mindre svälja ner saliven. När man legat med en puls på 200 i en timma och hjärtat har brusat i skallen på en, svetten har runnit ner för ryggen och pannan. Sånt härdar, jag lovar.

Men visst är det så att man är skör i livet. Det är lätt att livet blir mindre och mindre, att man isolerar sig, stänger in sig i sovrummet och stannar där. Det är egentligen där den stora utmaningen ligger. Att ta sig ut ur sovrummet, ut i världen trots att man är livrädd för den allra minsta ljud som man inte känner igen, för varje stickning i en tumme, ryckning i en läpp.

Men det går. Gudskelov är jag övertyga om att det går. Annars hade jag gett upp för länge, länge sedan.

Äsch var lättretlig jag är känner jag. Varför ens bry sig om en kommentar på bloggen som man inte gillar? Jag sticker ju ut hakan när jag skriver som jag gör så då får jag väl ta smällarna som haglar med? Men jag kände bara att denna gången var en gång för mycket. Det är som om folk läser totalt genom sitt eget paradigm. Sina egna glasögon och glömmer bort att deras sätt att leva och reagera stå ut inte är allas. De glömmer att vi alla har olika förutsättningar, olika sätt att se på världen, sig själva och på sättet att leva.

Men ärligt talat så tycker jag mest synd om dem som inte förstår vad de läser. De som sitter ensamma  på en lördagkväll och klagar på att jag sitter ensam en lördagkväll. Hur ska man liksom förhålla sig till sånt? Hur ska man bemöta det? Det är ju hopplöst eftersom man pratar två totalt olika språk. Men som jag tidigare redan sagt, de som klagar på mig och på min egocentrism kanske skulle rannsaka sig själva och titta på hur många av deras egna mål i livet de har nått. Trivs de med sin tillvaro eller kan det vara så att det känns bättre att sparka på den  som redan ligger?

Gott att avreagera sig lite. Jag kände att mitt förra inlägg kunde blivit hur långt som helst, men jag höll igen. Men ärligt talat. Ni som läser min blogg och bara retar er på den. SLUTA läsa. Läs nått ni själva mår bra av. Sluta reta er på en liten tjock psyksjuk sjuksköterksa och trebarnsfar.

Lägg ner den energin på er fru eller make. Era barn. Era vänner. Lägg ner, lägg av, ta bort er från mina sidor.

Ännu en gång har jag fått en kommentar som andas überstormbandfürer om det hela. En Svenne banan som tycker jag är för självcentrerad och bara tycker synd om mig själv. MEN HALLÅ! Detta är MIN blogg där jag skriver om mig själv. Jag kunde välja att blogga om aktuella händelser, mode eller politik. Men jag har valt att lägga ut mitt liv på nätet så klart som fan att en blogg om mig handlar om... mig.

Prat om att jag gnäller om min skillsmässa. Nå, får jag inte berätta att jag är ledsen för den? Eller för att jag sabbat varenda vettigt förhållande jag haft i mitt liv? Vad fan. Läs inte då om det inte passar. Det är så jävla enkelt. Läs något annat.

Jag gnäller inte. Jag berättar om mitt liv. Det är helt upp till läsaren att tolka det som står på skärmen. Men jag måste fan reagera när en besserwisser klankar ner på det som är mitt liv. Om du nu är så jävla duktig varför är du inte mer lyckad i livet än du är? Varför är du inte statsminister? Bergsbestigare? Känd, rik och berömd? Varför sitter du på en lördagskväll och läser bloggar? Har du inget liv? Jo, för du är begränsad av dina förutsättningar, precis som jag är. Vi har alla olika förutsättningar och styrkor.

Dra åt helvete!!!!!!!!!!

Nä det känns inte bra i kroppen nu. Inte i själen heller. Förkylningen börjar tära på mig lite, det känns som det aldrig går över. Misstänkte att jag hade feber och en koll med termoterern visade på 39 grader. Det rosslar obehagligt när jag andas och jag vill inte vara med alls.

Jag hade ett snabbt samtal på msn med Polare Roger och vi pratade lite om 50-års kalaset som slutade i skogen för mig. Han sade ärligt vad han tycker om mitt drickande. Att jag borde har tillräckligt vett nog att förstå att jag inte kan dricka, punkt. Det är sånt man har ärliga vänner till. Att säga sanningen, de som andra bara tänker men inte säger öppet.

Jag har ju inget försvar för det hela heller. Jag är en medelintelligent vuxen man med högskoleutbildning och borde veta bättre. Jag har ramlat ner i alkohålet tillräckligt många gånger för att känna igen det när jag ser det. Men istället så fortsätter jag som om inget hänt, skojar bort problemet fast det påverkar hela mitt liv, min relation till mina barn, vänner, mor, mina chanser till att tillfriskna från min panikångest och mina depressioner och mina chanser att komma tillbaka till arbetslivet igen.

Men jag tror mig veta att jag är på väg mot en vettig väg, även om det går sakta så sakta. Det bara måste vara så helt enketl eftersom annars kommer jag dö av det och det har jag ingen som helst lust till. Vad händer nästa gång liksom? Att jag somnar i en snödriva och fryser ihjäl? Går ut framför en buss? Nä, jag måste lära mig att leva med min sjukdom , alkoholism och lära mig att hantera den. Leva utan att gå från isflak till isflak och leka med livet mellan flaken.

Men som sagt. Det är gott att ha vänner som säger vad de tänker.

Jag är rejält trött på den här isoleringen jag satt mig själv i. När jag först flyttade hit till Viskafors var jag så överglad över att bara få en lägenhet, men nu känns det lite som att jag lever på livets baksida. Alla mina sociala kontakter finns långt ifrån. Men det är väl kanske dags att bygga upp en bas här ute.

Nu har jag bott i mig så att säga, så det är bara att hålla tummarna för att jag får överta kontraktet i mars. Men jag har skött mig så vitt jag vet i alla fall. Förutom den där månaden när jag inte fick några pengar från FK så att jag inte kunde betala hyran. Jag hoppas inte det ställer till det för mig när det är dags att ta över lägenheten. Men jag betalade ju till slut i alla fall även om det var försent.

Men som sagt. Ska jag bo här måste jag få till nått socialt liv. Jag kan inte gå en hel vecka och inte prata med någon månad efter månad. Då blir jag tokigt till slut även om jag är en ensamvarg. Men det hela hänger lite på mig själv, vilka steg jag är beredd att ta för att skaffa mig en vettig tillvaro. Jag hoppas att jag får någon annan medicin så att jag kanske kan må lite bra och bli lite mer utåtriktad igen. Då kanske man kan tänka sig att arbetsträna någonstans. Vad det skulle vara vet jag inte ännu. Kanske nått hantverksmässigt. Det skulle visst starta upp någon ny verksamhet i socialens regi där man bland annat kunde joba med snickeri. Det låter som nått för mig. Nån timma i veckan, träffa lite folk, pilla och dona med händerna.

Jaja, vi får se vad det blir av det hela. Än så länge är jag nöjd med att komma ur sängen på dagen så att jag inte förfaller totalt.

Fasen. Jag får inte till det idag. Jag har visserligen gått över lägenheten med dammsugaren, men det räcker liksom inte känns det som. Jag har tappat alla perspektiv, allt är snett och vindt, skevt och fult. Det känns lite som att det enda jag väntar på är att klockan ska bli så sen att jag kan gå och lägga mig igen. Hungrig är jag inte heller fast jag borde vara det, såpass förstår jag.

Jag känner mig ensam och övergiven. Det känns lite som att det finns ingen i hela världen som bryr sig om mig. Det gör det ju, det vet jag, mina barn, min mamma, mina vänner. Men känslan pratar inte med en förnuftig röst. Den bara pladdrar i örat på mig och berättar för mig vilken jävla skitstövel jag är. Kanske har den rätt med, jag är inte i stånd att bedöma det för tillfället. Men jag tar väl mig en kopp kaffe till och rökar ännu en cigg så går nån minut igen och jag är lite närmare sömnen.

Äsch, jag vet inte ens varför jag försöker. Lika bra att bädda ner mig och inte gå upp ur sängen förrän slutet på mars. Orkar bara inte. Borde göra allt det där jag sa jag skulle göra men jag blir sittande i köket och rökar istället. Men kanske blir det bättre om jag brygger lite kaffe? Kanske är det det som fattas? Jo, jag gör ett försök.

Sen är det som sagt dammsugning och efter det ska jag leta fram den där försvunna boken. Jag bara måste hitta på nått vettigt att göra så att jag känner att jag duger till nått i alla fall. Annars så faller jag bara djupare ner i hålet som jag själv grävt med mina egna händer.

Så, varför sitter jag här och svamlar. Dags att ta tag i det hela.

Somnade igen. Verkar som om jag hela tiden befinner mig i nått sorts gränsland mellan sömn och vakenhet, där inget spelar roll, på riktigt. Men jag trivs för tillfället med det. Det är enda stunden jag känner mig relativt frisk i själen, precis när jag vaknat. Resten av tiden är minuter och sekunder som bara ska passera.

Men nu får jag väl vara vaken ett tag till i alla fall. Så att jag kan sova i natt. För tillfället så behöver jag verkligen inte mina sömntabletter för jag somnar så fort jag lagt mig i sängen. En kombination av feber och depression kan jag tro. Jag kom på varför jag känner mig så deppig. Det är helt enkelt den tiden på året när mina problem med depression och ångest brukar bli värre. En månad kvar till helvetesmånaden november när jag brukar dippa rakt ner i avgrunden.

Men jag får göra det bästa av det hela. Försöka hålla mig sysselsatt med att göra ingenting speciellt. Nu ska jag till exempel dammsuga i badrummet så att jag får bort kattsanden på golvet. Fasen, jag måste köpa en sopkvast. Känns så onödigt att dra fram dammusgaren för att ta bort lite sand på golvet. Sen ska jag ta en dusch och försöka slappna av i de spända musklerna i axlar och nacke. Bara låta varmt vatten strila över mig.

Efter det är det dags att hitta på nåt att äta tror jag. Om jag klarar det, det beror lite på hur ångesten sköter sig. Så jag har lite planer för dagen. Inga stora åthävor precis men nog för at fylla upp klockans tickande lite i alla fall.

Nähä, inte funkade det med att lägga sig heller. Jag är lika nere för det. Jag är helt klart på dekis. Men det betyder ju bara att då kan allt bara bli bättre så det finns väl en ljusning i det hela. Kan jag tro.

Men jag gör likt väl ett nytt försök att lägga mig och sova bort livet så gott det går. Trött är jag så det räcker, det gäller bara att få lite ro i kroppen så att jag somnar. Får bli en näve lugnande så kanske jag dansar ner på marken igen och slutar studsa omkring som en heliumballong under ett tak.

Moving, again
*Comfort of the chase
Now and again
This my saving grace

(chorus)
Dead on the inside I've got nothing to prove
Keep me alive and give me something to lose
Goodbye, this time
Leaving you
I've been gone so long, so, gone so long
But I will come back
I will come back x7
For you)

Changes, changing
Back and forth again
Trading faces
Strangers in the end

(chorus)
For you x2)

I will come back x8
For you
I will come back x5

Ojdå. Vilken racerstart på dagen. Först var jag uppe vid 7 och snurrade men bestämde mig med en gång att det inte gick för sig så jag ramlade tillbaka till sängen och vaknade först vid 11 igen. Men så sur i magen att det riktigt bränner. Jag började dagen med att kräkas en massa surt elände. Fan vet vad det beror på. Men sur är min lilla kista i alla fall.

Men men. Jag tror jag ska återgå till sängen än en gång och försöka sova någon timma till. Först och främst för att jag är trött och sur och eländig, men även för att jag inte riktigt kan hitta någon vettig anledning till att vara vaken. Känner inte fö ratt göra någon överhuvudtaget. Vill mest bara sova. Depressionen, den svarta hunden, har kastat sig över mig på allvar.

Det brukar gå bra i en halvtimma eller nått sånt när jag har vaknat. Då har jag fullt upp med att vakna och bli männiksa igen. Men sen skiftar livet färg och allt det svarta och gråa dansar upp till ytan och jag vill bara sova, sova, sova.

Så det tänker jag göra.

Jaha. Så har jag ätit lite gott på natten med. Som grädde på moset. Uppvärmd pasta och äggröra. Inte så illa alls. Nu är jag redo att lägga mig och sova tror jag. En stund i alla fall och vem vet, kanske stunden blir en riktigt sömn som jag vaknar ut ur i morgon vederkvickad och glad och sugen på kaffe?

Med lite tur så blir det så. Just nu är mitt största problem vilken musik jag ska lyssna till medan jag sover. Lutar åt Beethoven men jag vet inte riktigt än.

Men nu kom jag ju på det. Frank Sinatra "in the wee small hours". Den kommer göra att jag somnar gott som ett litet barn.

Att jag inte tänkte på den från början???

Låter jag bitter i mitt förra inlägg? Jo, jag är bitter. Jag vaknar fortfarande upp svettblöt och med kämpande hjärta ur mardömmar där en hel skola har bestämt sig för att jag är lovligt byte. Efter 22 år. Jag drömmer nästintill vartenda natt om det där, med olika scenarion. Men jag är alltid jagad, som en rabisestmittad hund. Kan det vara rätt?

Ska det behöva vara så? Ingen vuxen fanns som såg vad som hände, eller så såg de och valde att väja med blicken. Den enda som någonsin gjorde något var vår gympamajje som stoppade en misshandel av mig i duchen av en som gudskelov är död nu. Men då var inte majjen glad. Jäklar vad han drog till i grabben som stått och sparkat mig i ansiktet gång på gång. Det kändes underbart. Någon såg mig, någon gjorde nått.

Resten av tiden? Tja, jag fick använda min uppfinnesrikedom. En hel del dagar kunde jag fuska mig hemma genom febertermometerna och en glödlampa. Andra så stod jag bara ut och väntade på att få gå hem och lyssna till Elvis och Lennon. Andra slog jag tillbaka. Men hur slår man en hel klass, en hel årgång, en hel skola på käften?

Men det gick det med. Det är det som gett mig mitt sociala patos. Jag pallar inte att höra att någon far illa. Även fast jag i mitt vuxna liv själv gjort andra illa, av ren tanklöshet, i vissa fall av ren elaket och ibland av ren slump. Men min grundtanke om människan är att vi alla är värda respekt, nu pratar jag inte om rädsla utan om riktigt respelt.

Eller?

Jag var jagad som en hund från lekis till 9.an. Det var mig som rosa barn gillade att jaga, kasta pil mot, hårda ord. Jag var hela skolans lilla hora. Mig kunde man behandla precis hur man ville. När jag var kass på gymnastik (och jag lovar, jag var KASS) så fick jag ett helvete på grund av det, när jag var bra på svenska (och jag lovar, jag var bra på det) så fick jag samma helvete på grund av det.

Det började redan innan dagen hade börjat när Algot Johanssons (Ni vet, Algots, gammalt svenskt textilföretag) sonsonsson mötte upp utanför skolan och började dagen med att jävlas med mig, slå på mig, sparka på mig, klanka ner på mig. Sen liksom bara fortsatte det hela dagen tills det var dags när en annan av mina klass"kompisar" följde mig på vägen hem och kalla de mig vid öknamn, puttade ner mig från trottoarens hem ner på grässlänten nedanför.

Så var det i 12 år. Innan jag tryckte upp Algots jävla bastardunge mot en skolvägg och lovade snitta honom om han kom nära mig igen. Sen fick jag så klart hans små horor att hota mig men det räckte inte. Slutet kom när jag med mina vänner var i stan för att bara finnas till och den lilla jäveln kom fram och började jiddra men min polare Nelson drog fram en motorcyckelkedja ur fickan och Algots lilla hora fick Algot att fatta att det var allvar.

Sen började jag på gymnasiet och fick nya vänner, bättre vänner. Riktigta vänner. Folk som kunde respektera mig för det jag var. Gymnasiet var en bra tid. Förutom när en av Algits lilla horor hotade mig i omklädningsrummet på gymnastiken. Men han gav sig snabbt när han förstod att reglerna var ändrade, att jag hade vänner med muskler bakom mig.

Men så finns det några man minns. Mina fåtaliga vänner i klassen när jag gick på högstadiet. De som backade upp, som puttade undan Algots små horungar. De som inte var köpta. Jukka, Sami, några till. De som fick mig att må som folk, som fick mig att överhuvudtaget gå till skolan alls.

Jaja, livet har gått många månvarv sedan dess.

Men jag hatar vissa fortfarande och jag önskar väl än att Algot varit impotent.

Jajamen. Jag kom iväg till Apoteket och affären efter mycket om och men. Så nu har jag i alla fall några brukar av en av mina lugnande mediciner. Plus mat i skafferiet och kylskåpet. Inte så illa.

Lägg även märke till att jag även åt middag när jag kommit hem. Tre mål mat på en och samma dag och alla under dagen och inte på natten. Rekord!

Sen somnade jag mellan hostandet och snörvlandet och vips när jag vaknade så var febern som bortblåst och inte verkar den komma tillbaka heller. Så det hela är på rätt sida målsnöret så att säga.

Men någon dammsugning blev det inte. Får ta det i morgon. Det finns ju gränser för vad jag kan göra på en och samma dag. Jag har ju ett rykte att tänka på med.

Nä, nu ska jag dricka en kopp thé sen blir det sängen och mer läsande om Alexander den stores bravader för tusentals år sedan.

Det är märkligt vad lite ordning och reda kan göra för själen. Det är så mycket lättare att må ok om man har det städat och snyggt omkring sig och det samma gäller motsatsen, ju stökigare i kringmiljön ju sämre mår man. Eller, jag gör det i alla fall. Nu räckte det med att jag städade iordning i köket och tömde kattlådan för att jag med en gång skulle må lite bättre. Det är inte för inte som en del omvårdnadsforskare, bland annat Watson, betonar vikten av kringmiljön och estetik. Det är helt enkelt lättare att sortera tankarna när det är ordning och reda runt omkring en.

Så nu ska jag bara fortsätta med att dra loss lite med dammsugaren, sen kan jag fira helg med gott samvete. Ett annat litet projekt blir att letar reda på den där tredje delen av Valerio Massimio Manfredis triologi om Alexander den store. Jag är ungefär halvägs in i den andra delen och får ingen ro innan jag hittat den tredje. Hittar jag inte den bland boklådorna som står i den stora garderoben så får jag banne mig köpa den, för jag känner att jag inte har någon lust att hålla upp mellan böckerna utan vill kasta mig på fortsättningen när del två är färdigläst.

Jag har ju ingen ordning på mina böcker som det är just nu. Jag bara packade upp böcker från ett antal lådor som jag valde på måfå och när bokhyllan var överfull så fick resterande lådor ställas in i den där enorma garderoben jag har. Så det blir ett digert arbete att finna den där boken. Men, då har jag nått att göra så det är ju inte helt fel.

Nu ska jag nog, efter att mina sista lugnande börjat verka, ta en kopp koffeinfritt kaffe och sedan åker jag till Apoteket och hämtar ut de medicinerna de hade hemma där. Bättre nått än inget liksom. Sen ska jag försöka samla ihop mig i morgon och ta mig in till Borås för att hämta den andra sorten. Det borde funka, bara jag får ladda upp ordentligt först.

Underbart att sova. Slockande med en gång mitt vackra huvud föll på kudden. Men lyckan blev kortvarig. Nu är jag uppe igen och lika nojig som jag var innan jag somnade. Ett telefonsamtal med Apoteket gav som resultat att jag fick reda på att mina mediciner så klart inte finns här i Viskafors utan att jag måste in till Borås centrum för att hämta ut dem. Fasen. Jag orkar inte ens tänka tanken på att ta mig till stan. Det känns omöjligt som jag mår just nu. Visst, jag vet, inget är omöjligt, men bara känslan av att något är det räcker för att kullkasta hela projektet. Men jag måste väl ta tag i det där vare sig jag vill eller inte misstänker jag. För helt utan mina lugnande kan jag bara inte vara när jag mår såhär. Jag har redan svårt att fixa att sova utan sömntabletter.

Jo jag vet. Jag sade ju just att jag precis har sovit. Men problemet är att jag sover väldigt ytligt och inte mer än tre timmar i sträck. Plus att jag har sån tur att förkylningen och febern gör mig trött så det är inte så omöjligt att sova alls för tillfället. Men när förkylningen ger sig så får vi se hur det går med sovandet.

Jaja, nu målar jag fan på väggen igen. Tar ut ett nederlag långt innan jag ens startat projektet. Jag hade troligen haft en massa nytta av att ha idrottat i ungdomen. Lärt mig lite idrottspsykologi under de tidiga, påverkansvärda, åren i livet. Men jag hade fullt upp med att öva på att spela gitarr och dricka stulen folköl. Så sitter jag i kletet som jag gör med.

Men nu har jag ialla fall stjälp i mig mina sista lugande mediciner så nu får vi se hur det kommer gå. Någon timma frammåt kommer jag väl att kunna vara mer avslappnad än en spänd fiolsträng. Hur det ska reda sig sen har jag ingen som helst aning om.

Ja jäklar i min lilla morotoslåda, nu har jag lyckats att äta både frukost och lunch. När hände det senast tro? Kan inte påminna att det hänt någonsin, men det klart att det gjort. Men huvudsaken är att jag är mätt nu i alla fall. Nu ska jag nog vila lite middag tror jag. Jag har bestämt mig för att jag kanske ska till Borås i morgon för att handla medicinerna. Ni lade väl märke till mitt kanske i meningen. Jag har givetvis bestämt mig för en sak, men vet så väl om att det kan bli helt annorlunda. Lika bra att ta det som det kommer liksom.

Just nu är jag så trött som man bara kan bli efter en morgon med en massa ångest och panikanfall och man sedan landar efter lugnande tabletter och en rejäl måltid. Jag funderar på att skutta in i duschen innan jag vilar. Jag fryser så förbannat nämligen. Men fasen vet om jag orkar med hela proceduren med att tvåla in sig, torka sig och allt det där som en dusch innebär. Kanske bättre att ta det efter sovstunden? Fasen vet.

Som den iviriga läsaren märket så är jag tvehågsen om det mesta just nu. Det brukar bli så när jag hela tiden balanserar på ångestens avgrund. Jag vet aldrig vad jag pallar innan jag testat gränserna och ibland orkar man inte med ett eventellt misslyckande. Så jag velar fram och tillbaka kring de allra enklaste saker.

Men det brukar lösa sig. Jag tror till exempel att det är allra enklast om jag går och lägger mig för att vila medan jag fortfarande är tillräckligt avslappnad för att palla av det. Men först ska jag nog ringa till Apoteket och se om jag kanske har sån tur att mina mediciner finns på Apoteket här i Viskafors. Då behöver jag ju inte oroa mig för resan in till stan. När ajg väl vet lite mer så får jag ta beslut kring hur jag ska lägga upp dagen. Det gäller att börja nysta i rätt ände.

Det är alltid samma sköna känsla när tabletterna kickar igång i kroppen och ångesten lägger sig. Det tog en stund men nu känner jag mig relativt säker i alla fall en timma och kan passa på att duscha och tömma diskmaskinen innan det börjar bubbla i mig igen.

Jag borde nog passa på att äta nått med innan spänningarna i halsen gör det omöjligt att svälja igen.

Så får det bli.

Fasen. Jag känner mig fångad i en fälla. För att ta mig till stan så behöver jag mina lugnande och just nu tog jag en liten dos eftersom det inte fanns mer kvar. Paniken ligger precis under ytan och bara väntar på att bryta upp och ut.

Attans!

Det är dimmigt och kallt men jag har öppnat balkongdörren och fönstren i sovrummet och köket för att vädra ut lite här. Det är bara en av fördelarna med min lilla lägenhet, den är lätt att vädra. Det räcker att det bara blåser till lite så är all luft utbytt mot ny och fräsch och det känns nästan som om man har städat. Det enda sorgebarnet i min lya är som vanligt kattsanden på badrumsgolvet. Att Chips små tassar kan dra med sig ut en sån massa sand från lådan. Det är näst intill ett under.

Nu känner jag hur ångesten bara stiger och stiger i kroppen och jag blir helstressad när jag tänker på att jag måste in till stan för att hämta medicin. Det känns lite som ett moment 22. För att hämta mina lugnande mediciner skulle jag behöva ha mina lugnande mediciner från början för att våga mig ut med mopeden den långa vägen till La stada.

Nä. Nu stiger det i kroppen så jag tror jag ska lägga mig och försöka slappna av lite.

Ååååh! Ju längre jag är vaken ju värre blir förkylningen. Jag som i min enfald trodde att den var på tillbakagång men icke sa Nicke. Fan vad jag känner mig gnällig och gnölig. Har ingen som helst lust att vara med. Kan man inte få snabbspola fram livet lite som i den där filmen med Adam Sandler, "Click" eller vad den nu heter. Jag skulle inte spola så mycket, men en liten stund i alla fall. Bara så att näsan slutar rinna och halsen raspa.

Jaja, det är som det är med det där. Men jag ska nog slänga i mig en kopp kaffe till och sedan uppsöka sängen för att försöka sova någon timma till. Sen var det ju det där med Apoteket med. Men sen får det banne mig räcka för idag. Känner mig smånojig med, en obestämd dov ton i bröstet som sakta hummar och hotar att vilken minut som helst bryta ut i fulla skrik. Så det ska jag förhoppningsvis slippa undan om jag lägger mig en stund till.

Jodå, jag lyckades somna igen och vaknade inte förrän vid 8 på morgonkvisten. Den allra värsta nästäppan har gett sig och det gör bara lite ont i halsen. Men febern är nog över med känns det som så det kan bara bli en bra dag av det här.

På tv pratar de om ekonomisk kris mest hela tiden. Det är visst illa det hela. Fast jag vet inte, jag har ekonomisk kris mest hela tiden så jag vet inte vad skillnaden skulle vara. Men det visar sig väl kan jag tro.

Idag fortsätter jag nog att ligga lågt. Känner mig ur slag och tror att jag ska visa mig själv den nåden att ta det lugnt. Fast jag måste nog ut i världen för att åka till Apoteket. Men det får jag se om jag orkar. Kanske väntar jag till i morgon med det. Då får jag visserligen ta Gula faran hela vägen in till La stada men jag har en vag aning om att Apoteket i Viskafors inte har den sortens medicin som jag ska ha i alla fall så det blir nog en tur till stan i vilket fall som helst och det känns inte som något jag är så lockad av idag medan jag balanserar på gränsen till att bli frisk efter en förkylning.

Jaja, det löser sig väl kan jag tro. Nu ska jag bara dricka lite kaffe och titta på morgontv på 4an. Jag har varit utomordentligt smart, om jag får säga det själv, och vispade ihop lite välling som jag drack med en gång jag gick upp. Jag slarvar ju så förbålt med frukosten eftersom jag oftast inte klarar att äta på morgonen på grund av min ångest. Men lite välling kan man alltid tvinga ner och det är milt och lent för magen med. Som jag sade, smart va?

Äsch. Jag som sov så gott vaknade och kände mig utvilad fast trött samtidigt. Knepig känsla var det i alla fall. Men jag rullade väl ur sängen och gick upp. men döm om min förvåning när klockan bara visade på 04.00. vad ska jag uppe nu och rumpa för? Det verkar ju inte vettigt.

Nä, jag ska ta en cigg, plocka dagens lokalblaska och hoppas att jag kan sova sen. Men ett gott tecken inför dagen är i alla fall att det verkar som om förkylningen gett med sig lite. Det är inte illa det inte.

Märkligt vad en del saker sammafaller i livet. Nu pratar jag inte om några stora skeenden som att man möter sitt livs kärlek vid charken på ICA utan små saker.

Jag fick av någon anledning för mig att gå igenom Oasis skivkatalog. Mest bara för att det var länge sedan jag lyssnade noga på dem. Sen finner jag en intevju med Noel Galagher i nya Café och gruppen ska dessutom släppa ny skiva snart.

Som sagt, inga stora saker. Men märkligt. Jag har väl mest lyssnat till en Greatest hits skiva med Oasis de sista åren lite då och då sådär när jag inte haft annat för mig. Sen är ju "The importance of being idle" en av mina favoritlåtar.

Men visst är det knepigt?

Helvete säger jag bara. Jag mår riktigt uselt måste jag få säga. Kroppsligen så är det febern och den rinnande näsan som ställer till det och gör att jag är så trött så trött. Mentalt så har hela systemet havererat och panikattackerna avlöser varandra som om de inte hade annat att göra. Nu funkar inget sätt att avleda tankarna och känslorna utan jag fastnar i paniken. Det brukar gå bra att avstyra det värsta genom att jag lägger mig i sängen och tar fram mobilen och spelar ett bilspel jag har där. Det brukar lugna ner nerverna när jag är tvungen att koncentrera mig på att styra den lilla bilen längs med banan.

Men idag funkar inte ens det. Jag ligger och vrider mig som en mask på kroken i sovrummet och lider. Ja, lider säger jag. Jag vet inget annat sätt att beskriva det när hela kroppen blir skogstokig och sprutar ut en massa stresshormoner och ångestdoften står som en sky kring mig.

Hungrig som bara den är jag med men det finns ingen chans i helvete att jag kan äta. Jag har fullt upp med att svälja min egen saliv. Men jag lyckades nästan trycka i mig en liten smörgås för några timmar sedan så helt tom i magen är jag ju inte. Nu har jag tagit maxdos av allt som jag har och som liknar lugnande så kanske kan jag slappna av tllräckligt för att äta om ett tag. Jag måste ha tag på mina sömntabletter. Det brukar ju vara efter att jag tagit dem som jag brukar kunna äta. Det är inte helt ovanligt att jag står och steker hamburgare eller fiskpinnar klockan 01.00 efter att sömntabletten börjat verka.

Men nu får jag klara mig med det jag har. Så vi får se hur jag lyckas lösa det där med maten. För hungrig som en varg är jag. Men som sagt, att äta, svälja ner tuggorna är inte aktuellt som det ser ut nu.Kanske kan jag sova lite till och passa på att äta precis när jag vaknat och innan jag blivit för uppsnurrad? Det var så jag gjorde tidigare idag när jag pressade i mig den där mackan.

Usch vad jag saknar någon att älska nu. Någon som kunde finnas där och vänta på mig i sängen och vars rygg jag kunde stryka medan vi somnade tätt tillsammans. Någon som kunde dela min förkylning och som jag kunde servera thé till medan vi avlöste varandras hostattacker. Men men. Jag får vara glad som har katten, Chips. Det är inte helt fel det heller ska jag säga. Vi dricker ju inte thé ihop, men nog kan jag ligga och stryka hennes rygg medan vi somnar. Ett rätt av hundra är inte så illa.

Fy vad jag är hungrig, men varje gång jag försöker äta så sätter ångesten stopp för det och jag får gå och lägga mig i sängen för att kunna slappna av lite. Jag har precis pratat med min kontaktperson på pysk och fick en besökstid nästa vecka. Givetvis glömde jag om ett recept på sömnmedicin, men det spelar mindre roll just nu som läget är. Jag är så förkyld att jag somnar hur lätt som helst ändå.

Nä. Nu är det dags att lägga sig igen innan ångesten växt sig för stor.

Jag låg och läste en intervju med Noel Gallagher från Oasis i nya Café som kom i brevlådan idag och kände mig helt plötsligt, bara för några sekunder, ångestfri. Det är skönt när man blir uppfångad i något sådär och glömmer bort hur man mår.

Lite mer sånt tack.

Jag har många olater jag borde ta tag i, allt från att äta stora måltider mitt i natten till att vänta med att tvätta tills tvättkorgen är överfull. Men det värsta är nog min snushantering. Till att börja med så lägger jag gamla snusar lite här och där. Vid datorn ligger det en liten hög med portionssnus på den ena externa hårddisken och i sovrummet ligger det en hög på golvet bredvid sängen. Äckligt? Jag vet. Min dotter avskyr det beteendet.

Sen finns det en sak till med det där snusandet. Jag sover med snus i munnen vilket får till följd snusfläckar på lakan och kuddar. Det är inte vackert. Gudskelov så går de bort om man tvättar i 90 grader, men ändå. Som tur är så är det ju bara jag som blir lidande av det hela. Men det är inte fräscht alls.

Nä. Det där får jag ta tag i. Nån dag.

Fan säger jag bara. Jag som mådde så bra när jag vaknade i morse. I själen alltså. Snuva och lite huvudvärk kan man ju stå ut med. Men nu växer ångesten i mig hela tiden. Den börjar i halsmusklerna, sprider sig till nacken, ansiktet, käkarna, tungan. Det blir svårt att svälja, svårt att andas. Magen värker, muskler spänns och sträcks, händerna blir svettiga. Jag måste bryta detta nu, innan det går för långt.

Det konstiga är att jag är trött på samma gång. Jättetrött och slö. Men ångesten liksom ligger utanför det. Som att ha två paralella spår i kroppen som är varandras totala motsats. Uppjagad och lugn samtidigt. Det hela är ytterst obehagligt.

Men jag tror jag ska lägga mig en stund på sängen och läsa lite. Kanske glömmer jag bort att jag inte mår bra? Det är väl i alla fall värt ett försök helt klart. Fjäskar jag för katten kanske hon kommer och lägger sig bredvid mig och spinner lite, så att torndövstämman i mitt inre inte hörs lika tydligt.

Sen har jag ju mitt lilla projekt att ta tag i med. Det med att ringa min kontaktperson på psyk. Jag har inte kommit mig för me det än. Så kanske jag ska försöka göra det medan jag ligger i sängen. Kanske blir det lite lättare att fatta mod och ringa om jag befinner mig i den allra tryggaste miljö jag vet, min egen säng. Det är som en liten fristad. Där kan jag ligga i ångestsvett och magkramper och ändå känns mig någorlunda trygg. Ibland funkar det att låsa in sig på toaletten med (ja, även när jag är ensam hemma) och lägga sig på golvet i mörkret. Då kan ibland ångesten bli hanterbar. Men det bästa är som sagt att lägga sig i sängen med nedragna persienner och bara rida ut ångesten.

I vilket fall som helst så måste jag ringa min kontaktperson nu vare sig jag vill eller inte för snart är det helg och jag har varit utan sömnmedicin i en vecka och har sovit uselt vartenda natt förutom nu i natt då. Sen är det ju smart att höra av sig med på tal om inget annat liksom.

Fasen vad irriterad jag är på mitt sega mobila bredband. Som jag redan tidigare berättat så stryper de ju hastigheten till 30Kb/sek om man överskrider en nedladdning på 5Gb inom en kalendermånad och hastigheten går inte upp förrän vid månadsskiftet igen. Ett vanligt gammlt hederliget uppringt modem går i 56Kb/sek så ni fattar att allt går segt som sirap.

Att betala räkningarna på internetbanken är inte att tala om så det får jag väl vänta till den 1/10 med att göra. Men jag förstår inte för allt i världen varför det ska göras så här? Jag hoppas och tror att de kommer ta bort när folk klagat allt för mycket. Visst, jag visste att det skulle bli så för de har mycket väl beskrivit åtgärden på hemsida och kontrakt. Men jag hade nog en bild av att skulle gå att surfa relativt normalt men det är ju hopplöst. Så nu ska man betala för full hastighet men bara få en bråkdel av den. Jag borde tänkt efter mer än en gång innan jag band upp mit på 18 månader.

För det där med Turbo 3g är ju rena nyset det med. Det är ytterst sällan man kommer upp i några vettiga hastigheter. Men men, nu är det som det är med den saken. Men det retar mig så in i Norden.

Jag sitter och håller andan, väntar på nästa våg. Funderar över när den kommer, ångesten. Paniken. Allt det där som färgar mitt liv i svart och betonggrått och flimmrande vitt. Än så länge är det helt ok faktiskt. Men jag vet ju att det där kan ändra sig på en sekund och bara för att jag vet om det så känner jag efter hela tiden och så klart så kommer ju ångesten som ett brev på posten av allt det där. Den föder sig själv, den svarta hunden och hans avkomlingar.

Jag har redan tagit mina lugnande, tänkte att det var bäst innan det sätter igång på allvar. Hade jag levt ett normalt liv nu skulle jag vara på jobbet och snörvla mig fram mellan patientrummen. En injektion här, en såromläggning där. Troligen hade jag gått där och längtat hem till sängen för att få vila i förkylningens famn ett tag, men sedan hade jag slagit det hela ur hågen och fortsatt med dokumentation och annat som man gör en dag på jobbet som sjuksköterksa.

Men nu lever jag inget normalt liv. Den enda det är normalt för är ju mig själv. Fö så här ser mitt liv ut och jag kan gråta hur mycket jag vill över det men så ser mitt öde ut för tillfället. Inget socialt nätverk att prata om, inget jobb att sköta, all tid i världen att göra vad jag vill men fast i mitt eget fängelse, det som andra kallar kroppen.

Men det kan ju bara bli bättre så jag får bara komma ihåg det när det känns hopplöst, som precis just nu.

Typiskt!!! Jag har inga huvudvärkstabletter hemma och det är just i huvudet det dunkar och slår som om det satt en liten tomte där inne och försökte slå sig ut med hammar och slägga. Det där Apoteksbesöket verkar mer och mer nödvändigt. *pust, stånk och stön*.

Känner jag efter riktigt ordentligt med så har jag faktiskt ont både här och där. Och så klart att jag känner efter. Självfallet, för så funkar ju jag. Så värken bara sprider sig i min lilla barnakropp och jag kan bara sitta och känna efter hur det sprider sig i kroppen på mig. Jag lovar, det finns 90-åringar i bättre form än jag är i nu. Ok, kanske inte så många men en och annan kan jag tänka mig.

Chips, katten, har gett upp hoppet om att husse ska orka bevärdiga sig med att klappa henne så hon har lagt sig till ro i sin fåtölj och ligger där och spritter med benen som om hon drömmer om någon rolig sorkjakt eller nått. Gott att någon har ro i alla fall.

Nä, nu ska jag ge mig på projektet att försöka få tag på min kontaktperson på psyk för att boka en ny terapitid och samtidigt tigga sömntabletter. Så har jag något att göra menar jag, för det brukar inte vara helt lätt att få tag på henne. Jag kan inte säga att jag precis känner för att ringa någonstans överhuvudtaget, jag har ju lite telefonskräck med som lök på laxen, men jag känner mig lagom avtrubbad för att ge det ett försök.

Om jag bara fattar vad mitt köksgolv är gjort av. Det verkar som om det drar åt sig smuts från gatan utanför. Jag dammsög mycket noga igår och idag är det fullt av en massa konstiga saker som brödsmulor, katthår och damm. Men, jag har inte ätit nått bröd. vart kommer det ifrån? Gömmer sig skräpet när det hör att jag drar fram dammsugaren och kommer fram först när jag slutat dammsuga? Märkligt.

Kom just på att jag kanske måste till apoteket för att hämta mer medicin. Usch och fy, jag orkar inte ens tänka tanken att bege mig utanför dörren. Jag får väl sätta mig ner och räkna pillren och se om det kanske räcker till i morgon. För i morgon räknar jag med att jag är med i matchen igen. Det onda i halsen börjar så sakteliga släppa och nu kan jag svälja utan att grina illa varje gång.

Det är konstigt det där med mina förkylningar. Fram till jag var 30 så blev jag nästan aldrig förkyld. Det hörde till undantagen. Men nu för tiden åker jag på minst två stora, ordentliga förkylningar som ger lunginflammation eller halsfluss, plus en massa småförkylningar lite då och då. Men de säger jag att immunförsvaret påverkas av stress och liknande och jag är ju, trots att jag inte gör ett endaste jota, ständigt stressad. Eller snarare, kroppen är stressad. Jag går ju liksom på högvarv hela tiden även när jag gör så lite som möjligt.

Jaja, det får vara hur det är med den saken. Man undrar ju bara. Men jag ska i alla fall ta det så lugnt jag kan så att den här förkylingen inte blir en sån där evighetslång historia som aldrig tar slut utan bara ligger och gror och gror vecka ut och vecka in.

Det finns en fördel med att vara förkyld märkte jag igår. Jag somnade gott nästan med en gång jag slutade läsa och släckte lampan och det utan mina sömntabletter. Se där att det kan komma någon gott ur eländet med.

Idag så är huvudet fullt med snor känns det som. Men jag tror att febern har gett sig lite. Jag fryser inte så vansinnigt när jag vankar omkring här i lägenheten. idag blir jag inne, den saken är säker. Cigg har jag så det räcker tills i morgon. Så jag behöver inte åka till affären för att införskaffa det heller. En innedag får det bli med mycket varmt thé, en god bok och ett värmande täcke.

Ångesten håller sig än så länge borta och för min del så får den gärna åka på semester för evigt. Men det är väl ingen risk kan jag tro.

Nä, nu får det bli en kopp kaffe och en cigg sen kryper jag ner med lokalblaskan i sängen och tycker oändligt synd om mig själv :-)

Så där ja. Då var de flesta problem över då. Jag struntade i både burkar och tidningar eftersom jag mådde så dåligt med en massa ångest, utan jag åkte till affären och handlade lite yoghurt, mjölk och en gurka till mitt nya favoritsnacks. Gurka som jag skär tunt med en osthyvel och så lite salt på det. Vansinnigt gott tycker jag för tillfället. Måste väl lida av saltbrist eller nått eftersom jag är så sugen på salt.

Sen låg jag en stund på sängen och pustade ut, det tog på de mentala krafterna att ta sig fram och tillbaka till affären. Efter det har jag nyss tagit en dusch och nu ska jag krypa till kojs och hoppas att jag somnar gott när väl andan kommer på.

Tja. I morgon kan det ju bra bli bättre så läget är på intet sätt hopplöst :-)

Nope. Det hjälpte inte alls att fundera medan jag bäddade rent i sängen. Inte alls. Problemet kvarstår. Ju mer jag tänker på det hela ju mindre lust har jag att bege mig ut alls. Medan jag städat har jag inte tänkt efter så mycket men nu när jag är klar känner jag ju hur kass jag mår igen. Både fysiskt med förkylningen, men även i själen där en mild bris sakta ökar hela tiden så fort jag sätter mig. Men det kanske går över bara jag kommer ut lite i friska luften?

Nått att äta måste jag göra med. Fan vad tråkigt. Jag tycker visserligen att det är rätt kul att laga mat, men när man är ensam så blir det liksom mest snabbnudlar och ett glas vatten till det. Jag har varken råd eller lust att göra riktigt mat. I alla fall inte så ofta. Om och när äldsta sonen mår bättre ska jag bjuda ut alla mina barn på tacomiddag hade jag tänkt mig. Eller nått annat gott. Men det blir då det.

Sen hjälper det ju inte till aptiten att allt smakar aska på grund av min täppta näsa. Äh, fy fan vad gnällig jag är ser jag nu när jag läser igenom vad jag skrivit. Visst, jag brukar vara gnällig, det är sant. Men fan vet om det inte är något sorts rekord idag. Jag blåser upp en skitsak som att göra sig av med tidningar och pantburkar till ett världsproblem som jag dessutom har mage att lägga ut på bloggen. Som om någon bryr sig liksom.

Nä. På med lite kläder, en snabb tur till affären för att köpa cigg och mjölk och sedan hem, en varm och lång dusch och sedan bädda ner mig i min renbäddade säng. Det låter helt ok i mina öron.

Så, från ord till handling, i dubbel bemärkelse.

Nope. Jag har inte kommit ut än. Inte ens in i duschen. Däremot har jag städat hela lägenheten så att här är nu så fint och dammfritt det bara kan vara. Jag som egentligen bara skulle tömma kattlådan liksom kom i farten så det var bara att fortsätta när jag fått upp ångan.

Nu är det egentligen bara alla tidningar som ska ner till soporna och alla förbaskade ölburkar som ska pantas. Annars är jag nöjd. Burkarna tar jag allt en annan dag, men jag ska väl komma ut med tidningarna i alla fall. Det tar jag på vägen till affären. Tror jag. Eller när jag tänker närmare på saken kanske jag ska ta med mig en bunte pantburkar istället när jag nu ändå åker till affären. Pappret kan jag ju ta senare.

Beslut beslut. Det är ingen dans på rosor att vara lilla WoB i en stor stor värld. Nä, detta får jag fundera på medan jag renbäddar sängen. Kanske kommer jag på hur jag ska angripa mina sammanslagna problem, nämligen bort med både tidningar och burkar.

Jo. Så får det bli.

Nä, det här går inte. Alls. Utanför mina fönster är vädret toppen och kanon med blå himmel och skinande sol. Jag bara måste ta mig ut i allt det vackra. Man får passa på när man kan och vädret är så fint. Det finns gott om tid att häcka i sovrummet hela långa kalla vintern.

Så jag ska väl ramla in i duschen och tvätta bort det värsta av förkylningens härjningar och sedan på med lite rena kläder och ut i friska luften. Det betyder i sin tur att jag måste dammsuga badrummet för att ta bort kattsanden som kommit på golvet, tömma lådan och vips så har jag städat lite och det är ju inte heller helt fel.

Nu gäller det bara att jag lyfter på arslet så att jag kommer iväg.

Det var ju det ja.

Usch och fy för detta. Jag fryser som satan så fort jag drar bort täcket och stapplar ut i köket för att röka. Blotta tanken på att ge mig ut ger mig rysningar, men jag måste ju handla. Det är ju det där med ciggen.

I lägenheten behövs det en rejäl storstädning, inte för att det är varken skitigt eller stökigt, men dammet ligger överallt känns det som. Det är nog jag som är överkänslig när jag är sjuk, men det känns inte bra, jag blir störd av sånt. En rejäl mirakeltrasa, dammsugaren och moppen skulle behövas. Ner med alla gamla tidningar och reklam som ligger på hatthyllan till insamlingen, panta alla ölburkar som ligger i den stora garderoben och tömma diskmaskinen och in med all ny disk som ligger i hon. Jo, det är mycket som skulle behöva göras. Men jag bara orkar inte just nu när förkylningen rasar i mig.

Istället så vill jag lägga mig och sova igen. Men det vore nog dumt för då vore det väl omöjligt att sova inatt kan jag tro. Fasen, betala mina räkningar borde jag göra med men det är stört omöjligt att logga in på banken med det här strypta bredbandet jag har. Det med. Problemen tornar upp sig känns det som. Till det hela kan vi lägga en god portion ångest med så är vi hemma så att säga.

Nä. Jag ska minsan lägga mig i sängen en stund till tror jag. Försöka ladda upp för att ta mig ut i världen för att åka till affären.

Det var då själva fan. Jag har varit uppe i en kvart eller nått sånt och redan har ångesten tagit ett fast grepp om strupen på mig. Jag som ångestmässigt mådde rätt så bra precis när jag var yrvaken.

Nu finns inget annat än att lägga mig en stund på sängen tror jag och försöka slappna av såpass att jag kan ta mina tabletter.

Fan också.

Jag lade mig för att vila och somnade på stört. Jag vaknade först när näsan var så täppt att jag inte kunde andas genom den. Jäkla förkylning. Det enda goda med den är att den ger mig alibi för att ligga i sängen och skräpa lite som jag vill. Utanför täckets goa värme så fryser jag som en hund i en igloo och känner väl mest för att krypa ner igen. Men det var ju det där med affären. Hua. Ska jag orka komma iväg hela långa vägen till "centrum" av Viskafors, med rinnande näsa, huvudvärk och feberfrossa? Tja, jag har ju varit med om värre.

En gång för många år sedan, när jag var timanställd i äldreomsorgen och det helt enkelt inte fanns på kartan att tacka ner till en inbokad arbetstid så gick jag till jobbet med 39 grader i feber och en vansinnig hosta. Mina dåvarande arbetskamrater pratar fortfarande om min lilla påse med honung, halstabletter och Alvedon som jag hade med mig. Men till slut blev jag hemskickad eftersom jag mest satt och huttrade på en stol så fort jag bara kunde. Jag ska nog vara glad som inte smittade någon patient, en sån där förkylning kan ställa till både det ena och det andra när man är över 80 år och redan krasslig från början.

Men det där var många år sedan nu. I dagarna behöver jag ju knappast oroa mig för att behöva tänka på att jobba. Inte som det ser ut nu i alla fall. Det räcker så bra med problemen med att ta mig till affären. Men jag får väl ställa mig i duschen först och främst och tvätta bort febersvettningarna så att man inte luktar mysko när man kommer till affären. Men jag tror jag väntar lite med allt det där. Först ska jag koka en kanna thé och dricka lite så att kanske det onda i halsen går över. Sen var det som sagt dusch och lite allmän grooming. Sen får vi se i vilken takt jag orkar ta saker och ting.

Det är ett underbart höstväder ute och man borde vara ute i friska luften, men nu har ångesten växt i mig så jag duger inte till annat än att ligga i sängen.

Synd.

Nu ska vi räkna ihop de olika anledningarna till att jag ska stanna i sängen idag.

• Jag har blivit förkyld och har nog lite feber. Inte helt märkligt efter min natt i skogen och sedan min dag hos min förkylda tant mamma.
• Jag fryser in i märgen
• Ångesten slår ett allt kraftigare famntag på mig och kramar musten ur mig
• Jag sov uselt i natt
• Magen är sur som ättika.
• Jag är totalt pank
• Jag läser en så bra bok just nu. Det är en del i en triologi och jag är nu inne på andra delen. Men den tredje ligger nog nedpackad i lådorna i garderoben så jag får väl leta fram den när jag är klar med denna.
• Jag har en blåsa under höger häl
• Sa jag att jag är förkyld?
• Tandvärk har jag med. Eller om det är bihålorna som spökar, vet inte riktigt
• Här behövs det städas men jag orkar inte ta tag i det hela. Ligger jag i sängen ser jag inte röran

Tja, det var några anledningar till att ligga i sängen och inte göra nått eller i alla fall så lite som möjligt. Jag tror jag ska följa mitt eget råd som sjuksköterska och lägga mig under täcket och hålla mig där så mycket som möjligt. Det är ju bara det där med ciggen som håller på att ta slut som får mig att ens fundera på att ta mig ut i världen. Men det är väl oundviklig kan jag tro, om jag nu inte drabbas av total blackout och faktiskt tar det stora steget till att sluta röka. Vore välbehövligt, att röka är det allra dummaste en människa kan ägna sig åt.

Jaja, jag får se hur jag lägger upp det hela. Men det lutar åt en varm skön dusch, bädda rent i sängen och sedan krypa ner under täcket och kurera mig så gott det går. Nån envis evighetsförkylning har jag inte lust med och inte heller lunginflammation. Jag har ju fått det några gånger vid förkylningar nu de senaste åren och det har jag som sagt nada lust till.

Jag återkommer till det lite titt som tätt, jag borde ha en soffa. Det hade varit mums att bädda ner sig under en tjock filt och lägga sig för att titta på en bra film. Men någon soffa har jag inte så det får vara känner jag. Jag nöjer mig med lite god litteratur, det är inte så illa det heller.

There we were now here we are
All this confusion nothings the same to me
There we were now here we are
All this confusion nothings the same to me

But I can't tell you the way I feel
Because the way I feel is oh so! new to me
No I can't sell you the way I feel
Because the way I feel is oh so! new to me

What I heard is not what I hear
I can see the signs but they're not very clear
What I heard is not what I hear
I can see the signs but they're not very clear

This is confusion am I confusing you?

Vem fan kom på att man ska strypa hastigheten på mobilt bredband från Tele2 om man kommer upp i mer än 5 Gb nerladdat? Det måste vara någon med mycket sjuk humor. Dessutom har de strypt hastigheten till lägre än vad du kommer upp i med ett traditionellt uppringt modem. Att läsa Aftonbladet är omöjligt, det bara står och tuggar, Expressen tar en evighet att komma in på och dessutom en del av de bloggar jag läser. Sen är det ju som jag tidigare berättat helt omöjligt att logga in på min blogg den vanliga vägen. Som tur är så hittade jag på ett annat sätt att logga in på annars hade jag inte kunnat skriva detta till exempel och det hade ju varit tråkigt.

Men men, den 1/10 så kopplar de på full hastighet så jag får väl vara nöjd med att överhuvudtaget komma ut på nätet alls kan jag tro.

Men det är en riktigt usel idé det hela.

Nätet är så seeeegt så segt. Jag har försökt att logga in på min blogg i en evighet men det har bara inte gått. Men nu kom jag på en bakväg så då kunde jag äntligen logga in igen.

Nå, vad har hänt sedan senast? Några nya tokigheter och dumheter? Nope. Jag har levt ett liv i stillhelt. Jag har heller inga som helst planer på att ändra det heller. Nöjer mig så bra med att ligga och läsa och klappa katten på magen. Ångesten är hanterbar och livet liksom bara rullar på.

Men jag måste väl ut idag för att köpa cigg är jag rädd för. Annars hade jag nöjt mig med att ligga och ta det lugnt. Men det är väl bara bra att komma ut i friska luften och röra lite på sig kan jag tro. Det påstås ju så i alla fall. Jag tror att jag ska ta Gula faran och försöka leta upp den där gläntan bland annat. Nått ska man ju ha att göra menar jag.

Min kära äldsta son och hans ömma moder var ju på stormöte på vårdcentralen där bland annat en överläkare från psyk var med och det bestämdes att han omedelbart skulle sluta med Cipramilen eftersom han bara har en massa biverkningar av dem, vara utan medicin i två dagar och sedan börja med en annan sort som hans ömma moder inte kom igång namnet på när hon och jag talades vid. Det känns gott att de tar problemet på allvar och faktiskt tar tag i det innan det rinner iväg alldeles.

Nu ska jag nog ta en kopp kaffe till och sedan lägga mig och gå igenom dagens lokalblaska. Sen kanske man borde äta nått vettigt med. Det där med frukost ska ju vara så förbenat viktigt påstår de. Äh, jag får se om jag pallar att äta nått eller om ångesten sätter stopp för det. Det är ju allitd värt ett försök i alla fall.

Nähä. Det blev ju inte så mycket sömn att tala om. Jag är så trött så trött men kan inte sova. Så jag får väl vara vaken och hitta på något kul som att... tja, nått kul helt enkelt. Jag får väl lägga mig och läsa eller något sånt vettigt. Att surfa omkring på nätet är ju mer eller mindre omöjligt sedan Tele2 strypt mitt internet. Underbart ruttet.

Tja, så är det här i Viskafors. Så bra. Då kan det bara bli bättre.

Jodå. Det blev en rikitg frukost med allt det där jag skulle äta. Bacon ochg allt. Så nu är magen full och det gäller bara att bli lite trött med. Eller det är jag ju. Jättetrött. Men jag får ingen ro i kroppen. Tillråga på allt så har min ömma moder smittat mig med en förkylning som stoppar upp allt i näsan, både bildlikt och bokstavligt. Jag har väl snytit mig en tusen gånger vid detta laget.

Jaja, som jag brukar säga. Det ordnar sig väl kan jag tänka mig. På tv pratar de om att det ska bli 50 kronor billigare att gå med i A-kassan. Yippe. 50 kronor. Men de har ökat avgiften med så mycket pengar från början så det blir liksom ingen skillnad. Inte från början. Vad ska man säga om det? Har jag sagt att det är ett kallt samhälle vi lever i? Tja, har du missat det så kan jag berätta att det är så.

Hua. Men, det är som det är, vi, folket, har röstat fram regeringen, även fast det verkar som en överraskning för många som kliar sig i skallen och undrar hur det gick till. Men som sagt, det är så här vi vill ha det och det funkar ju så länge man håller sig frisk och klar i skallen. Nått annat är inte att tänka på.

Jaha. Så blev natt till morgon och jag är fortfarande vaken. Illa mina vänner. För det betyder dundernoja om jag inte missminner mig. Nu gäller det att somna innan livet hinner i kapp mig om man säger så. Ögonen är fulla med grus och jag vill egetntligen bara sova, men samtidigt är jag pigg som en glad lax i en fors.

Men jag ska sätta på tvn, lyssna till morgontv på 4an och försöka somna till nyheter om fallande börser och allt annat otrevligt man kan finna på en tisdagsmorgon.

fast först funderar jag på att göra en dundetfrukost till mig själv. Men bacon, sill, bröd och juice. Men får fundera på det där ett tag till.

Mer låt till soundtracket till mitt liv.

Nä, det där med att sova verkar omöjligt utan min insomningstablett. Men jag somnar väl när det är dags kan jag tro. Jag har varit ute för väre saker om man säger. En gång så var jag och Polare Nelson i Danmark. Vi åkte till Göteborg och tog förjan över till vad det nu heter dit man åker från Göteborg. Så, vi ramlade av båten, bra i kalasen bägge två.

In på en krog, Där satt vi i x antal timmar. Tills Polaren skulle på dass. Nja, efter två timmar så anade jag ugglor i mossen och visst hade han flytt fältet. Men det var ju ok. Förutom att han hade biljetten tillbaka på sig.

Nu blev jag nojig. Letade i vad stan nu heter. Ingen Polare. Alls. Men jag tog mig till färjetermnalen och lyckades köpa en nu biljett. Men vem dök upp om inte Polare Nelson som sovit på en parkbänk, marcherat med nazister och haft det allmänt kul. Hua. Så vi sprang in i båten.

Sen vet jag bara att vi satt i restarurangen och kastade sill på våra bordsgrannar, Polare Nelson hängde utanfrör relingen på båten och vi vad så tankade man kan bli.

Så ärligt talat. En tur i skogen är ingenting.

Jag sitter, så här när natten går mot morgon, och funderar på vad jag skulle kunna gör annorlunda i mitt liv när det gäller mina barn. Hua! Det finns mycket jag borde gjort annorlunda överhuvudtaget. Men när det gäller mina älskade barn. Jag borde varit mer tolerant. Inte så hård. Det gäller framför allt min äldsta son. Jag har förstört honom känns det som. Inte nog med att jag gav honom min psykiska svaghet, jag skällde på honom hela hans barndom. Som jag redan sagt innan. Med mina andra barn var det inte riktigt samma problem även om jag var ett svin mot dem med. Men inte på samma sätt.

Jag söker kärlek från mina barn när jag borde ge det istället. Men jag hoppas att jag lärt mig mycket genom mina barn. Eller snarare, det har jag gjort. De har lärt mig att leva utan att hata. De har lärt mig kärlek, någon ingen kvinna kunde lära mig. Nu vill jag bara krama om min dotter, pussa på min yngsta son och hålla den underbara dialogen jag har med min äldsta son jag har vid liv.

Förlåt käre läsare. Jag vet att jag vandrar i mina egna spår. Men denna låten är så bra så bra. Inte nog med att den är en låt som rent musikaliskt passar mig men texten pratar verkligen rakt in i mitt hjärta för tillfälle. Jag befinner mig på en plats i livet när denna låten spelar roll. Som jag redan sagt, soundtracker till mitt liv. Jag kommer att komponera en bra låtslista till det hela men just nu så känns det som om denna låten passar till en nyckelscen till mitt liv. Plus att videon är snuskigt bra. Explosiv kan vi väl säga.

Jag älskar min släkt. Nu pratar vi om min mammas sida. På fars sida har jag ingen koll. Jag vet att jag har en halvsyster i stan men jag skulle inte känna igen henne om jag så vaknade upp bredvid henne. Men på morsans sida så är mitt lvi fullt av goda minnen från glada fester och glad samvaro. Vi är 16 kusiner och har en satans massa barn så släkten är stor även fast vi inte träffas så mycket. Det blir mest begravningar eller bröllop nu för tiden.

Vi har våra rötter i Ingermanland, nuvarande Ryssland. Vi är en brokig skara. Av de där två modiga människorna som var min mormor och morfar har det blivit busschaufförer, sjuksköterskor (tada, jag), kameraförsäljare, grattiskortsförsäljare, smeder, konstnärer, veterinärer ja en hel del av det mesta. men vi har väl ett arv att bära med. Flera av oss lider av någon form av psykisk svaghet. vad det beror på? inte fan vet jag, men jag tror mycket på ärftlighet. Själv har jag fått sådan svaghet från både far och mor. Så jag är väl hopplös. Min stackars äldsta son har fått det i arv med.

Men det är så skönt att träffa min släkt. Dela gamla minnen av barndomen då när vi alltid var ihop. Hela sommrar när vi badade, solande, spelade badminton. Jag var så kär i min kusin för hon var så.... häftig. Nu är vi äldre.

Men det var gott att träffa alla i lördags i alla fall även om många fattades. Men den festen tar vi en annan gång.

Snart halv 5 på morgonen och jag sitter uppe och kan inte ens tänka mig att försöka sova lite. Tur man har förlängd semester om man säger. Chips, katten, har gett upp försöken att locka ut husse till sängen. Hennes försök har visat sig att hon kommit ut ur sovrummet och satt sig och glott på mig och så fort jag rört mig det allra minsta så har hom sprungit och lagt sig i sängen. När hon märkt att jag inte följt med så har hon börjat om från början. Men nu ligger hon i min säng och snusar.

Det är mer än jag gör. Jag sitter och funderar på varför jag är ett sånt puckhuvud som alltid måste ställa till det när jag ska ha roligt. Det är som om jag bara hade tre lägen.

• Jag sover
• Jag är vaken med ångest
• jag är kanonpackad

Det liksom finns inget mellanläge någonstans. Alla gråzoner är bortkopplade och jag existerar bara på svart eller vitt. Märligt är det.

Jag önskar inte detta. Jag skulle vilja vara, få finnas, i någon form av mellanläge någon gång. Men det är inte så att det ligger för mig. Jag är alltid för mycket så att säga.

jaja. Det blir väl bra med det till slut kan jag tro. Jag lär mig som sagt, men sakta som fan.

Ååååh, mitt bredband är så förbannat segt sedan Tele2 ströp hastigheten. Vill ladda ner Timbuktus senaste på Pirate bay men det funkar bara inte. Det är ju knappt jag kommer in på bloggen. Eländes elände och de höjer inte hastigheten förrän den förste oktober. En hel vecka med det här sega. Vilken kass idé.

Nä det var värst vad det var svårt att komma i säng då. Jag sitter och lurar på vad som hände som fick mig att vakna i en glänta i skogen. Det är ärligt talat väldigt otäckt det hela. en sån minneslucka har jag aldrig tidigare haft. Men det är ett stort svart hål i mitt liv liksom. Ena stunden var jag på fest, andra stunden så vaknade jag mitt i skogen.

Visst vet jag att jag är alkoholist och visst vet jag att jag inte borde dricka. Men något sånt här har aldrig hänt mig tidigare. Så jag rannsakar mitt minne och mitt samvete för att finna någon anledning till att jag skulle vara där på den tiden.

Fast det känns lite som att det vore bäst att släppa alla tankar kring det hela, för jag lär aldrig finna svaret ändå. Som jag tidigare sa, ännu ett av livets mysterium.

Sova? Nä, inte jag inte. Sitter och lurar på livet och alla dess mysterium. Fasen, det är ju som att åka i en berg och dalbana hela tiden, utan att man hinner hämta andan mellan varven. Vissa dagar är man på topp, andra på botten. Ibland så skiftar det på en sekund, utan att man kan hinna förstå vad som hände. En enkel hjörtklappning, en svettig hand. Eller rusig lycka som tar dig till toppen.

Jaja, jag borde väl tänka mindre och sova mer. Så kanske ska jag lägga mig. Snart. Hoppas att jag somnar. Min son har somnat om jag fattat allt rätt. Efter lite harmlösa lugnande och genom att lyssna på Uneståhls avkopplingsövningar så fick den unge mannen en smula ro. Det känns bra. I morgon 08.30 ska han ju vara på vårdcentralen för stormöte kring hans psykiska hälsa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de finner en vettig lösning på det hela och att han slipper gå den långa väg jag själv gått.

Det är märkligt det där. Hur vissa saker går i arv. Min far var sjuk i själen han med. Jag, min son. Vi har alla våra demoner att slåss med, eller snarare, min far har ju varit död i 11 år så det kanske är bättre att säga att han haft sina demoner. Jag hoppas han har ro nu.

Nu ramlade tidnigen ner i brevlådan. Så jag tror jag ska röka en cigarett, lägga mig och läsa tidningen och kanske sova en stund. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska kunna sköta ett jobb i framtiden där jag måste gå upp tidigt på morgonen. Efter fyra år så har jag vant mig vid att sova tills jag vaknar liksom. Fast när jag tänker på det, när kom jag någonsin i tid till jobbet när jag jobbade. Jag ramlade alltid in yrvaken och snurrig fem över sju. Tidigast.

Jaja, det där är ju inte aktuellt än så länge i alla fall.

Nä. Sova lite var det jag skulle göra. Eller i alla fall lägga mig.

Sitter och snattrar med äldsta sonen på msn och tittar på tv. Grabben ska på stormöte i morgon om sin hälsa. Det känns bra att man tar hans problem på allvar redan nu. Det ska visst vara någon överläkare med om jag fattat allt rätt. Hans mor ska med honom så han har det stödet med sig. Jag hoppas verkligen att de finner nycklen till hans psykiska hälsa. Usch och fy om han ska behöva kämpa så med livet som jag gjort. Det känns bäst att jag gör det på egen hand. Det får bli mitt lilla projekt i släkten.

Jag är inte det allra minsta trött, men det är kanske inte så konstigt eftersom jag mer eller mindre sovit sedan i söndags morgon. Eller sovit och sovt, det har jag väl inte gjort men jag har vilat hela tiden. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte är så trött. Men till slut så tänkte jag att jag ska lägga mig och försöka finna lite ro. Men jag har inte bråttom precis. Det enda jag ska göra i morgon är att jag ska ringa min kontaktperson på psyk för att få en ny tid till terapi och kanske ett recept på sömntabletter.

Det ger sig.

Jag har legat och läst ikapp mig på lokalblaskan och Chips har legat bredvid mig och då och då puffat på mig så att jag inte glömmer bort att klappa henne på magen mellan varven. Det är så underbart att vara hemma igen. Det är det stora problemet med att bo utanför stan som jag ser det. Det är inte helt lätt att ta sig hem när man varit och rullat hatt i stora staden. Nu blev jag ju visserligen skjutsad men det gick ju som det gick som vi alla vet vid det här laget.

Men att jag som har busskräck redan från början ska sätta mig bakis och skakis på bussen dagen efter en helkväll är en mycket skrämmande tanke. Det ska mycket till för att jag ska klara av det.

Men nu ska jag ligga lågt fram till nästa 50-års fest eller nått sånt. Det där drickandet är ju som Hjulia så klokt sade rent förbannat dumt. Steget mellan smådragen till kanontankad är mycket mycket litet, mest beroende på den kemiska coctail jag redan har med alla mina mediciner. För jag drack inte speciellt mycket på den där festen, tro det eller ej. Det är ju det att jag aldrig vet hur det ska funka. Ibland kan jag dricka väldigt mycket utan att bli speciellt påverkad alls men ibland så räcker det med nästan igenting för att jag ska bli kanackas.

Lite som Polare Roger sa, "du gick från småfull till jättefull på en minut". Vore jag smart skulle jag ju inte dricka alls. Så klart. Men jag vet inte. Som det ser ut just nu i mitt liv så skulle jag aldrig kunna göra nått socialt om jag inte drack. Men förhoppningsvis så kan jag vakna upp och ta tag i mitt liv under de tre åren jag får vara sjukskriven nu.

Jaja. Som sagt, själva festen var förbannat rolig och jag gjorde inte bort mig speciellt mycket. Inte värre än vanligt i alla fall. Men det var ju det där med skogen. Hur sjutton gick det till tro?

Så där ja. En promenad till affären, köpt lite gott att äta och lite cigg. Så nu har jag även ätit och fyllt magen med diverse läckerheter som bacon, stekt ägg, nudlar och inlagda vitlöksklyftor. Märklig blandning? Jo, men det var vad jag var sugen på så det fick det bli.

Nu spelar jag in Poirot för jag har ingen ro att titta på det för tillfället. Jag tror jag ska gå och lägga mig, är rejält trött.

Så får det nog bli tror jag.

Ligger fortfarande i samma startgrop. Det var värstans vad den var djup. Men jag har druckit lite kaffe, fått en virtuell utskällning på msn av min äldsta son som är trött på att jag gör bort mig hela tiden. Välbehövligt. Frågan är vem som är vuxen av oss?

Men nu strax ska jag glida i jackan, knata till affären och handla lite. Yrseln är vidrig, men där fick jag för att jag inte tagit min medicin på två dagar.

Kom på att jag nog behöver en kaffe till innan jag ger mig av. Det börjar så sakteliga mörkna ut. Redan. Usch.

Åh. Jag försöker finna kraft till att knata till affären, men det känns som om den ligger 18000 mil härifrån. Just nu hade jag varit glad för en liten men naggande kiosk nere vid pizzerian så att jag kunde slå två flugor i en smäll utan att behöva anstränga mig för mycket. Men, saker är som de är så jag får väl fortsätta kraftsamla och hoppas på att skorna hoppar på fötterna av sig självt.

Just nu känner jag bara för att sova, men Poirot väntar på tvn klockan 20 och det tänkte jag titta på. Sen har jag ingen som helst lust att drabbas av akut cigbrist i morgon. Allt annat finns hemma. Men jag tänkte jag skulle köpa lite thé med för det är slut.

Nä. Lite kaffe, en cigg och sedan promenra till affären.

Alltså. Ju mer jag tänker på det ju mer obegripligt blir det. Vad gjorde jag mitt i skogen i går morse? Rätt samhälle, åt helvet fel ur kurs. Jag kommer ihåg att det var en skogsväg och att jag somnat i slutet av den i en liten glänta. På marken. Jag kommer även ihåg att jag låg en bra stund och funderade på vart jag var och om jag bara skulle sova vidare och ta reda på allt omkring när jag väl vaknade igen. Men jag var tillräckligt förståndig till att resa mig, dra på mig väskan och börja promenare vägen fram.

Jag är ingen skogsmulle om man säger. Visst, jag har gjort lumpen som signalist så lite vet jag om att sova ute. Men då hade man arméns utmärkta kläder och förresten när jag tänker efter så var jag ju stabssignalsist och tillbringade mesta tiden i en varm bil. Så det där med att sova på grusig sokogsväg passar mig inte riktigt.

Nä, som sagt, jag måste ta mopeden och leta upp stället nån dag. Sen måste jag prata med min kusins gubbe, han som körde mig till Viskafors om han har någon vettig förklaring till vad jag gjorde där.

Det riktigt mysko är att jag var säker, när jag vaknade att jag var i skogen runt ett område som helter Flymader och där Kusin Esko bor. Så när jag började gå så tänkte jag som så att det "är väl bara att gå upp till Eskos kåk". Men tji fick jag med flera mil.

Nä. Det där kommer ta ett tag att smälta är jag rädd för. Ju mer jag funderar ju mer obegripligt blir det. Fast det kunde vara värre. En vän berättade igår när jag ringde runt bland folk för att få någon som helst ordning på saker och ting att han somnat över järnvägsspåret efter en blöt kväll. Hua. Snacka om ångest när man vaknar och fattar att tåget lätt kunnat komma och klippt av en i tre delar. Då verkar det enklare att somna i en glänta.

Jag försöker komma ihåg när nått så konstigt hänt mig men jag kan inte påminna mig om det. Förutom den gången 1996 när jag vaknade på Borås lasarett morgonen efter min 26 födelse dag. Då vaknade jag av att jag hade dropp och att en tant bad mig stoppa upp en termometer i arslet. Sen hör man utanför dörren när en sjuksköterksa pratar med en läkare. "han kom in igår efter en trafikolycka och var väldigt glad då men jag tror inte att han är lika glad idag om man säger". Nope, det var jag inte. Det visade sig att jag gått ut på gatan för att stoppa en taxi. Det var bara det att taxin åkte i 80 km/h och inte hade en tanke på att det kunde ramla ut en glad 26-åring på gatan.

Så, jag flög lite Hollywoodsnyggt över bilen och svimmade av rätt så ordentligt. Sen vaknade jag som sagt på lasarettet. Hua. Tydligen så hade jag ren bonntur som inte dog har jag fått berättat för mig. Men, man ska ha tur ibland och det är fakttiskt nått jag haft hela livet. Hur mörkt det än sett ut så har allt ordnat. Mitt enda minne av den där kullerbyttan är ett rejält ärr i pannan.

Jaja, nu ska jag, efter mycket snack om det, sätta på en kanna kaffe, gå till affären och köpa lite cigg och sedan så gömmer jag mig hela dagen i morgon.

Så får det bli.

Goddamn this dusty room
This hazy afternoon
I'm breathing in the silence like never before
This feeling that I get
This one last cigarette
As I lay awake and wait for you to come through the door
Oh maybe, maybe, maybe I can share it with you
I behave I behave I behave so I can share it with you

You are not alone dear loneliness
You forgot but I remember this
Oh stranger, stranger, stranger things have happened I know
I am not alone dear loneliness
I forgot that I remember this
So stranger, stranger, stranger things have
happened I know, oh ohh, oh ohhh

I'll dream about somewhere, a smoke will fill the air
As I lay awake and wait for you to walk out that door

I can change, I can change, I can change
But who you want me to be?
I'm the same, I'm the same, I'm the same,
oh, do you want me to be?

You are not alone dear loneliness
You forgot but I remember this
So stranger, stranger, stranger things have
happened I know oh ohh, oh ohh

I am not alone dear loneliness
I forgot that I remember this
You are not alone dear loneliness
You forgot but I remember this
Oh stranger, stranger, stranger things have happened I know

I am not alone dear loneliness
I forgot that I remember this
So stranger, stranger, stranger things have
happened I know oh ohh, oh ohh

Ja herreje. Min stackars katt springer efter mig vart jag än går och piper. Just i detta nu så försöker hon lägga sig på tangentbordet. Det lilla livet fick ju vara ensam i två dagar. Det är ju till och med mot lagen, men som tur så tänkte jag till lite innan jag åkte så jag tog fram ett extrastor skål med vatten, fyllde på rikligt med mat och ställde fram en extralåda för henne att pinka i. Men det märks att hon saknat sällskap.

Själv funderar jag fortfarande på vad jag ska äta. Jag måste nästan, vare sig jag vill eller inte, gå till affären för att köpa cigg. Men en promenad kanske inte är en helt fel idé såhär när man sitter och tjocknar till framför datorn. Men först får jag fylla på med lugnande känner jag för jag mår inte speciellt bra i själen. Men det tror jag ärligt talat inte beror på att jag fortfarande lider av sviterna från i lördags utan det beror nog på att jag inte tog min antidepp medicin i två dagar. Jag har visserligen alltid med min reservtabletter i min väska men det har jag glömt av totalt. Så det är lite utsättningssymptom jag lider av för tillfället. Bland annan en obehaglig yrsel som gör att jag inte vågar ta mopeden bort till affären. Men nu har jag i alla fall tagit både min Effexor och min Zyprexa så vad som behövs är lite Theralen och Lergigan. Kanske en kopp kaffe med. Sen är jag nog redo att gå till affären. Det tar ju faktiskt bara 40 minuter fram och tillbaka.

Kanske, kanske säger jag, köper jag en pizza på vägen hem. Känner för nått lättlagat och det kan man ju säga att pizza är. Sen får det nog vara bra med exesser denna månaden. Hua, måste skicka in mina papper till AFA. Så jäkla dum jag är som inte kan få tummen ur. Det är ju 2500 i månaden jag missar. Det är mycket det. Det är mer eller mindre vad jag har att röra mig med varje månad när basräkningarna som hyra och banklån är betalda. Sen är det mobil, internet, tidning, och mat som ska köpas. Fast jag ska absolut inte klaga. Jag har det fan så mycket bättre än andra i min situation och framför allt har jag det mycket bättre än de "äkta" pensionärer som jobbat ett helt liv som som bara för ut småsmulor. Men det är fortfarande korkat att inte skicka in pappren.

Nä. Lite kaffe och sedan en promenad i friska luften. Kanske kan jag fundera lite på livet och framför allt vad i hela fridens namn jag gjorde i skogen i går morse. Det där kommer reta mig resten av livet misstänker jag. För jag har inga stora förhoppningar om att finna lösningen på mysteriet. Men en dag ska jag ta moppen och försöka hitta platsen jag vaknade på. Jag har en vag aning om att jag vet vart det var även om det hela är lite dimmigt.

Varför händer sånt här bara mig? *asg*

Ojojo, min mage är inte att leka med idag. Inte alls. Det känns som om jag levt på citroner och ätticka i en månad. Surt, minst sagt. Jag tror allt att jag får ta mig ett magpiller innan allt kommer upp.

Livet är sannerligen inte som när man var 20 längre, då när man kunde ägna en hel kväll sitt fulla intresse och dricka öl som om det inte fanns någon morgondag. Sen gick man upp pigg och nyter och knatade till jobbet. Glad i hågen. Fan, nu tar det ju en månad innan man är återställd igen efter en partykväll.

Jaja, jag får skylla mig själv. Jag åkte ju till kalaset med öppna ögon som sagt och visste väl att det kunde sluta så här. Men som sagt var det vansinnigt kul det hela. Det allra roligaste var att jag träffade Larsa, min ungdomspolare, igen. Vi var ett gäng på tre som härjade på vår stadsdel, gjorde inbrott i byssjor, drack billigt rödvin och umgicks näst intill varje vaken timma. Nå, Larsa var en av de där två polarna jag hade. Nu är han ihop med min kusins frus syster. Vi har väl inte setts sedan 1996 om jag inte missminner mig så det var ett kärt återseende.

Så, det goda uppväger det onda i hela den här historien. Men det hade varit trevligt att återhämta sig lite snabbare.

Hua vad jag fryser. Det känns lite som att den där sömnturen i skogen har satt sig i kroppen på mig för jag riktigt fryser inombords. Känner mest för att brotta ner mig själv under täcket i sängen. Eller ännu bättre, ett varmt bad. Den som bara hade badkar. Men men. Något sådan har jag inte så jag kanske får nöja mig med en dusch. Det är ingen dum idé överhuvudtaget eftersom jag fortfarande sitter i samma kläder som jag tog på mig i lördags. Äckelpäckel.

Sen var det ju det här med mat med. Fasen, jag borde kanske äta nått? Frågan är bara vad det skulle vara. Idag är en sån dag när man skulle vara snuskigt rik och kunde ha betjänter och sånt så att man kunde ringa i en liten klocka så kom det in en glad figur med varm soppa till husbonden.

Men det är ju ingen risk att jag får. Nä, ska det ätas så får jag allt fixa det själv. Det lutar åt bacon och stekt ägg. Flottigt och gott så här när man fortfarande lider av sviterna efter ett riktigt 50-års kalas. Fansen jag börjar tro att jag kommer vara bakis fram till jul eller nått sånt. Men det rättar väl till sig till slut kan jag tro.

Ikväll är det Poiriot på tv, det får jag inte missa. Lite lagom avkopplande att titta på sådana där välgjorda Brittiska serier. De kan sin teaterkonst där över.

Nä usch och fy vilken dag det är än så länge. Jag måste ta tag i mina räkningar med. Det lär inte bli många ören över efter att alla räkningar är betalda. Men skit samma. Jag behöver inte mer än till cigg och kattmat så det är väl bra med det kan jag tro. Nu tror jag att jag ska sätta på en kanna kaffe och sätta mig till ro i köket och bara ta det lugnt under fläkten med en cigg och en kopp svart härlig java. Jag låter problemen stiga till taket med en cigg eller två. Allt elände i livet ställer jag på paus så länge. Sen blir det som det blir. En del bloggar måste jag läsa i kapp med. Så jag har lite pyssel att fixa med.

Gott så.

Ojojoj, vilket äventyr jag varit med om. Jag var ju på 50-årsfest i lördags. Det var precis hur roligt som helst, jag var på topp, folket runtomkring mig var på topp och det var gratis öl och vin i baren. Kan man ha det bättre?

Sen kommer vi till när det körde ihop sig. Nån gång frammåt söndagsmorgonen vaknade jag. I en glänta i skogen. Vilken skog hade jag ingen som helst aning om. Ingen jacka, inga nycklar, ingen plånbok, ingen mobil. Det var kallt och jag var tankad som en get.

Nå, det var bara att börja gå och efter ca 40 minuter så börjar jag känna igen mig. Jag var tillbaka i Viskafors. Men det var ju till föga hjälp eftersom jag ju inte hade några nycklar. Vad gör man då? Jo jag ställde mig för att lifta och fick skjuts med en taxi som körde mig till tant mamma. Tanken var att låna pengar av modern till taxin men döm om mig förvåning när taxichauffören sa att "det är gratis, jag skulle ju ändå in till stan". Så jag knackade på tant mammas fönster och blev till slut insläppt där jag sedan rasade ihop i soffan och sov som ett barn ända tills morgonen.

Efter några telefonsamtal fick jag reda på lite vad som hade hänt det allra sista. Kusin Esko kom med både jacka, mobil och nycklar som hade blivt kvar i sportstugan där festen var. Gladare har jag sällan varit. Han kunde även fylla i lite av hålen i mitt minne genom att berätta att min andra kusins maken skjutsat hem mig på natten. På frågan om jag hade med min nycklar och allt så hade jag svarat att "jajamen". Nå, det vet vi ju nu att jag inte hade.

Ännu värre var att när vi kom till Viskafors visste jag inte vart jag bodde. "Nå, vart bor du" frågande maken till min kusin. "Jag vet inte" svarar jag på det. Lyckat. Hur jag sedan hamnade i skogen har jag ingen som helst aning om och det kommer väl förbli ett mysterium misstänker jag.

Men idag så kom jag hem efter att ägnat dagen i går till att sova och ta igen mig lite. Så nu sitter jag äntligne hemma och har det bra och gott. Jag tror inte jag ska gå ut på en vecka känns det som.

En annan liten lustig detalj från festen var när vi stod ett gäng och rökade utanför stugan. Då gick en underbart vacker kvinna förbi, vi hade hälsat som hastighast. Så jag väser till en av killarna som stod och rökade "den du, den skulle man inte ha nått emot". Vad svarar han  på det undrar nu den intresserade läsaren. Jo. "Det är min fru du talar om". Ridå.

Men som sagt, roligt har jag haft det och allt ordnade upp sig på bästa möjliga sätt som tur var. Men hru i hela fridens namn hamnade jag mitt i skogen?

Sitter och snattrar med min äldsta son på msn. Det är så underbart att prata med honom så som vi gör nu för tiden. Han har växt upp och blivit en man och kan förstå mig bättre och jag förstår honom. Vi möts på samma plan så att säga. Det finns mycket vi behöver reda ut innan vi blir totalt i sync med varandra, men det känns om som vi är på väg att komma dit.

Vi har båda ångesten som gemensam nämnare och jag tror att det gör att han får bättre insyn i hur jag funkar och varför jag gjort som jag gjort genom åren. Det är ett under att en idiot som jag överhuvudtaget har blivit välsignad med tre underbara barn. Tanken svindlar när jag tänker på det. Vilken underbar tur jag har mitt i all bedrövelse.

Nyss så messade Polare R på msn och frågade om han skulle hämta upp mig på vägen till 50-års festen. Han är alltså beredd att ta omvägen om Viskafors bara för att hämta upp mig. Samma sak där. Jag ska vara förbannat tacksam som har sådana vänner, som verkligne ställer upp på mig fast jag är en strulpelle.

Så, kontentan av det hela blir att jag trots min sjukdom har en satans massa tur som mött rätt människor genom livet.

Håhåjaja. 14.00 sa Kusin Esko att jag skulle vara på Sjöbovallen. Sällan att det funkar. Först och främst ska jag ta mig in i duchen, sen ska jag raka mig, ta på kläder, borsta tänderna och däremellan så ska jag lyckas dricka nån öl och komma i form för att tillbringa dagen/kvällen med en massa männiksor. Ett stort steg för en som är van vid att tillbringa sina dagar och kvällar med katten som enda sällskap.

Nä, det lutar väl mer åt 16-tiden eller nått sånt. Det allra första jag måste göra är att pumpa i tillräckligt mycket nikotin och koffein i kroppen så att jag får kraft nog att ställa mig i duschen. Som jag redan sagt, jag är inte vindsnabb precis. Det tar sin lilla stund för mig att få tummen ur och verkligen göra det jag har planerat.

Under tiden så har jag kommit på ännu en signatrumelodi till soundtracket om mitt liv. Jag har en del såna där som jag tycker passar bra som förklaring kring hur jag känner om och i livet. Ni vet, My way och sådana. Nu har "the pretender" med Foo fighters seglat upp till en delad förstaplats tillsammans med en hel del andra låtar. Den sitter som en smäck och berättar en hel del och säger saker jag skulle vilja berätta för min omgivning.

Nä, jag tror jag ska ta en kopp kaffe till och eftersom klockan är över 12 så ska jag bjuda mig själv på en folköl. Som sagt, så att jag kommer i form för att förbereda mig själv på en kväll i festligheternas tecken. Jag ser fram mot det hela men samtidigt så är jag vettskrämd. Hua för att vara med så många männiksor på en och samma gång. Jag får en liten men naggande god hjärtklappning bara jag funderar på det hela. Nä. Det får jag tänka bort. Inga sådana tankar nu. Det är dags att se på det hela med det goda ögat. En chans att slappna av i goda vänners sällskap. Kan inte annat än bli kul kan jag tycka. Men jag får vara vaksam så det inte blir för mycket alkohol för jag orkar inte med att vara bakfull, speciellt inte om jag inte kommer hem på natten utan sover över hos tant mamma eller nått sånt. Att vakna och inte vara hemma är vidrigt när man är bakis. Då har man hela den plågsamma resan hem framför sig.

Jaja, det där löser sig väl på bästa möjliga sätt kan jag tro. Nu var det kaffe och öl som jag skulle ägna mig åt. Alla domedagstankar får jag lämna bakom mig för en gångs skull. Dags att ha lite kul för en gångs skull.

Jaha, det är en sån dag till att lägga till raden av kassa dagar. Men denna gången är det inte ångesten som ställer till det, inte än i alla fall. Men tandvärk. Så klart. Jag borde verkligen gå till tandläkaren. Verkligen. Men varken ekonomi eller mod finns för något sådant. Jaja, det går ju över till slut. Det vet jag ju.

Igår var ingen bra dag ångestmässigt. När mitt obendestöd var här på en kaffe fick jag lägga mig på golvet i köket och försöka slappna av så att jag överhuvudtaget kunde prata. Stackars Lars, han såg helt villrådig ut. Jag menar, vad gör man när man sitter och dricker kaffe och värden helt plötsligt lägger sig på golvet? Måste varit en lustig syn det hela. En vuxen karl på golvet som andades i fyrkant och en annan som sitter och bläddrar förstrött i dagens lokalblaska. Ja jösses.

Men efter ett tag lugnande det hela ner sig i alla fall så vi kunde prata lite. Det är toppen med boendestöd för mig just nu när det ser ut som det gör i mitt liv. Utan dem skulle jag vara helt isolerad mer eller mindre. Men de kommer vare sig jag mår bra eller dåligt, där kan jag inte välja den enkla vägen och smita undan. Mycket bra.

Min stora grabb fick äntligen något lugnande igår. Han har ju mått skit och pannkaka med eviga ångestattacker dagarna i ändå, så igår ringde hans ömma moder till vårdcentralen så att han fick Atarax, egentligen en antiallergimedicin men som även funkar som lugnade och som man inte kan bli beroende av. Jag hoppas för glatta livet att de funkade som de ska så att han får lite ro i kroppen. Jag vet ju allt för väl hur det är med evig ångest. Det känns inte kul att gett något sådant i arv, men det är som det är med det där.

Idag är tanken att jag ska på 50-års kalas. Just nu har jag noll lust att gå men jag vet ju att det kommer att bli roligt när jag väl är där. Givetvis kommer jag att dricka, annars skulle det inte finnas en chans i helvete att jag skulle kunna gå. Men ärligt talat, hur ofta går man på 50-års kalas? Någon gång så får jag tillåta mig att vika av från den smala vägen känner jag.

Så nu ska jag ringa Kusin Esko och kolla när man ska vara där. Kommer väl som vanligt ta mig en evighet att komma i form för att åka. Det känns som om allt tar en evighet för mig nu för tiden. Enkla saker som att komma in i duschen kan ta två-tre timmar från tanke till handling. Märkligt.

Mitt bredband är ju segt som sirap sedan de ströp hastigheten eftersom jag kommit upp i 5 Gb i nedladdning. Så jag får vänta tills månadsskiftet innan jag får full hastighet igen. Jäkla kass idé från nått ljushuvud på Tele2. Det mesta vanliga surfande går rätt bra förutom Aftonbladet som aldrig laddar och givetvis Blogg.se där jag kan få vänta upp till 10 minuter innan jag kan komma in och logga in. Jäkla skit rent ut sagt.

Nä, nu ska jag dricka lite kaffe till, sen får jag väl kanske sätta någon form av fart.

Fy fan säger jag bara. Orka! Har nyss ringt och ställt in dagens möte med min kontaktperson och dagens terapi. Slut i skallen. Inte sovit sedan torsdag. Jag är så trött så trött så trött men kan inte få ro. I köket puttrar min thékokare och jag funderar allvarligt på att åka till affären för att köpa några öl så att jag kan sova. Men jag väntar på att min kontaktperson ska ringa så att jag får någon reda på om jag får sömntabletter eller inte. Men jag måste sova innan jag tappar greppet totalt.

Just nu, i detta ögonblick är jag djupt besviken på psykvården av idag. Det är inte det att jag klagar på enskilda individer som arbetar inom det fältet. Snarare tvärtom. De som orkar med att jobba under sådana förhållanden ska beundras, ialla fall de som orkar jobba med lite kärlek till sin nästa. Men systemet är ruttet. Hade äldreomsorgen funkat lika bedrövligt jävla illa hade det varit ett satans liv om det hela. Eller, ännu värre, om den somatiska (kroppsliga) vården funkat på samma sätt. Tänk dig att du kommer till akuten med ett brutet ben och blir hemskickad med ett recept på Alvedon efter att ha suttit och väntat i 5 timmar på att en läkare överhuvudtaget ska träffa dig.

Jag har ringt 4 gånger på 5 dagar om ett recept på sömnmedicin. Varje gång har jag mötts av samma svar. "Oj då, jo jag ska prata med läkaren så ringer jag upp dig sen". Ingen har ringt. Det verkar som om inga journalanteckningar har förts eftersom det är som en nyhet varje gång jag ringer. Skulle jag jobbat så när jag arbetade som sjuksköterksa, utan att föra journal skulle jag blivit anmäld på stört. Jag skiter mer eller mindre om jag får tabletterna eller inte, men jag vill bli tagen på allvar. Jag spelar roll.

Eller?

Hjälpe mig. Nu vet jag inte om det finns nått att tro på mer. Jag såg just Ac/dc´s nya video på tv4. Låten var ingen nyhet för mig eftersom den har funnits för nedladdning i en månad ungefär. Men Angus såg trött ut i videon. Han stampade lite håglöst omkring istället för det frustande kraftpaket man har vant sig vid.

En del klagar har jag hört på att Ac/dc alltid låter likadant. Men det är ju det som är grejen. De blandar, mixar, rör ihop samma ackord till nya spännande riff hela tiden. Det SKA låta likadant om Ac/dc.

Men en trött Angus? Nä fy fan, jag får lägga mig och vila efter detta. För det tar på krafterna.

Jag sitter och tittar på Tv4 morgonprogram och retar upp mig på Steffos porrskjorta. En knapp upp för mycket så att säga. Hade han bara knäppt den där knappen så hade det varit ok, men nu ser det bara otäckt ut.

Sånt retar mig på morgonkvisten.

Ah. Äntligen en anledning att vara glad och leva vidare. Klockan 09.20 så kommer Ac/dc´s nya video visas på Tv4.

Me like!!!

Det ljusnar ute och jag tittar på tv4 morgonsprogram. Det retar mig att Steffo har en knapp för mycket uppknäppt för mycket i skjortan. Men annars så är det så där underbart som bara 4ans program på en fredag kan vara.

Men jag vet att jag borde sova. Men inte går det inte. Nä, jag ska nog ta mig en kopp kaffe och skita i att sova innan terapin. En tur in till stan, en timmes session och sedan hem för att däcka i sängen.

Så får det bli.

Tror jag.

Nä det här går ju inget vidare. Att somna utan sömtabletter går inget vidare. Jag försöker lägga mig och slappna av så gott jag kan och visst blir jag dåsig och trött. Men därifrån till att somna verkar steget vara långt. Men det får gå. Idag ska jag ju till min kontaktperson på psyk och kanske hon kan ta tag i det hela. Det känns mer och mer som om det är skit samma om jag får dem eller inte, bara jag vet.

För sova vill jag gärna.

Jodå. Det gick det med. Till och med bra. Men så hade jag pumpat systemet fullt med lugnande så nu är jag så trött man bara kan vara. Men jag ska försöka hålla mig vaken några timmar till tänkte jag. Men det blir inte helt lätt efter att först ha gått på övervarv mesta delen av dagen, ett panikångestanfall och sedan lugnande på det. Tre faktorer som var för sig gör att man blir trött och tillsammans så skapar de en trötthet som lägger sig som bomull kring själen.

Men hellre trött än ångestladdad.

Så klart slutade alla funderingar i ett panikångestanfall. Så, det var bara att troppa av till sängen och lägga sig och försöka rida ut stormen så gott det gick.

Det hela lade sig rätt så fort, ungeför efter en 40 minuter så jag ska inte klaga. Nu har jag petat i mig allt av lugnande jag har för att klara att åka till affären. Det borde gå lugnt och stilla till kan jag tycka eftersom jag är så slut i kroppen och skallen efter paniken och alla lugnande. Helst skulle jag vilja sova en stund men det är nog ingen bra idé för då kan jag säkerligen inte sova i kväll.

Nä, på med kläder och ut i världen. Jag är ruggigt sugen på Valios vanoljyoughurt så det måste jag köpa. Den är precis hur god som helst. Smakar lite som mjukglass faktiskt och det är ju gott.

Nå, det var bara ett litet inlägg i dagens nyhetsflöde från min lilla lägenhet här i Viskafors.

Uscha. Jag vet att jag måste ta mig till affären för att köpa något att äta, cigg och mjölk till kaffet. Men lusten att ge mig ut är lika med noll. Inte för det att jag känner mig speciellt trött eller så. Men vågar jag? Ångesten lurar på mig, väntar i ett bakhåll på att jag ska göra mig själv sårbar, till exempel genom att ställa mig i kassakön och vänta på min tur. Jag har tagit mina lugnande men det känns inte som det händer ett endaste lilla skvatt i kroppen på mig. Lika spänd som förut.

Problemet är ju det att jag inte får några starkare lugnande än de jag får. Allt på grund av att jag är en missbrukarpersonligthet. Jag vet ju om det och jag vet om att jag troligen skulle bli beroende på en kvart om jag fick starkare lugnande utskrivna. Men för helvete, är det bättre att jag ska leva så här? Med ständig ångest på ett eller annat sätt. Med dagliga panikattacker och en kropp som värker av alla spänningar.

Tja, kanske ska jag vara tacksam för att jag inte får "riktiga" lugnande utan bara de mycket milt lugnande jag får. Men jag börjar bli allt mer desperat. Det känns inte vettigt att det ska vara ett helt jävla företag att åka och köpa kaffe i affären. Det känns inte vettigt att jag ska behöva ladda upp i flera timmar för att gå ut med soporna. Det känns inte vettigt att jag inte ska kunna titta på ett tvprogram eller en film utan måste gå och lägga mig i sängen titt som tätt och ägna mig åt avslappningsövningar vartenda jäkla dag.

Men men. Det är väl min lott i livet kan jag tro. Det kunde ju vara värre. Den fysiska hälsan är det ju inget speciellt fel på, förutom min snabba hjärtrytm då, men det beror ju säkert på ångesten så det är väl ok det kan jag tro. Jag lider ju inte av något dödligt gudskelov, jag har tak över huvudet och mat i magen. Så kanske borde jag inte klaga.

Men ibland, när allt känns svart och dystert så undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna detta. Det är liksom som ett straff som aldrig tar slut.

Jaja, nu är det som det är med den saken, så jag får väl göra det bästa av situationen kan jag tro. Nu ska jag i alla fall försöka sikta på att ta mig till affären. Jag vet ju att jag kommer må gott av att komma ut lite och att jag kommer att må ännu bättre av att ha klarat av att gå till affären och handla trots att hela kroppen skriker nej. Så jag sitter och väntar på att orken ska stiga i kroppen. Hungrig är jag så det skriker om det men det finns ingen chans i helvete att jag skulle klara av att äta som det är nu.

Nä. Jag får väl acceptera att den här dagen inte är en av de bättre och göra det jag kan för att den inte ska kantra totalt. I morgon ska jag ju till min terapi, då ska jag bland annat ta upp det där med att jag inte har några sömntabletter. Det var ett helvete att somna igår och sedan hade jag en kass sömn där jag bara drömde mardrömmar och vaknade ungeför en gång i timman under hela natten. Det var först på morgontimmarna jag fick lite ro i kroppen. Sånt hjälper ju inte direkt till för att man ska må bra.

Ärligt talat så funderar jag på att köpa några öl när jag ändå är i affären. Men jag hoppas att jag har styrka nog att stå emot den impulsen. Det är lätt att sitta här och säga det men det är värre när jag är i affären. För en gångs skull så har jag några kronor över dagen innan sjukbidraget kommer så det är farligt läge. Det vore skönt att få koppla av en liten, liten stund, känna musklerna slappna av, känna hur kaoset i hjärnan lägger sig till ro för en stund. Men, jag vet ju att sen mår jag sämre när ruset går över. Förresten ska jag troligen festa i helgen så det vore ren idioti att dricka idag med.

Nä. Jag hoppas jag orkar stå emot alkoholens lockelse. Det gäller att komma ihåg att det inte är värt det. Det kommer bara surt efter och att sitta ensam och dricka öl finns det ju ingen mening med. På baluns, visst, men inte ensam. Inte längre. Det har jag gjort så många gånger och det har bara ställt till det för mig.

Jag vet ju om att jag har svårt att tänka förnuftigt när det gäller alkohol, jag hör själv hur dumt det låter när jag försöker försvara att jag överhuvudtaget ska dricka alls. Nä. Det räcker att jag har ångest som jag har det. Jag behöver inte ösa på med bensin på brasan så att säga.

Men först ska jag få på mig kläder. Bara det är ett helt jäkla projekt. Så jag får väl starta upp det projektet. Jag tar en kickoff i köket under fläkten tror jag.

Nä go vänner. Detta kräver omprioritering av dagen märker jag. Jag balanserar hela tiden strax under ett panikanfall så det får räcka med att ta mig till affären. Det är nog bara det känner jag. Städa kan jag göra i morgon, för ärligt talat så är det inte det allra minsta vare sig stökigt eller smutsigt. Det enda jag ska göra är att dammsuga upp kattsanden som ligger på golvet i badrummet. Sen får det vara nog.

Det är då själva fan att jag bara ska palla av att ta en sak på en hel dag. Men det räcker för att stressa upp mig. Jag har ingen som helst uthållighet kvar. Det räcker med att peta på mig med en smörgås så faller jag omkull. Så min lilla lista drar jag ett fett streck över och håller mig till det jag tror mig klara av idag. Enkla saker som att komma in i duchen, bädda rent i sängen, handla lite mjölk och cigg.

Hur jag någonsin ska klara av det allra enklaste arbete är för mig en sån här dag ett mysterium. Ändå så siktar jag helt klart på att komma tillbaka till arbetslivet. Men vad jag ska göra vet jag inte. Att jag skulle kunna komma tillbaka till mitt arbete som sjuksköterska känns som en omöjlighet eftersom varje dag är ett enda stort stressmoment när man jobbar. Man förväntas ha tusen saker i huvudet, aldrig göra fel, inte ens det allra minsta och man har aldrig tid att ägna sig åt någon form av återhämtning. Så jag vet ärligt inte vad jag ska göra i framtiden, hur jag ska försörja mig. Men något vettigt jobb borde jag väl kunna utföra till slut i alla fall. Men som sagt. Som det är nu så har jag fullt upp med att sköta det dagliga i hemmet.

Att ha någon form av socialt liv pallar jag inte heller med som det ser ut just nu. Det brukar bara sluta med att jag får ett panikångestanfall och måste lägga mig i sängen. Att ha gäster kan vara en pina eftersom jag känner mig fångad i situationen, man kan ju liksom inte bara slänga ut folk när det börjar krypa i kroppen. Att åka bort och besöka någon annan är ännu värre. Det brukar gå bra en stund men sen börjar ångesten jaga mig tills jag måste åka hem så fort jag bara kan. Om jag inte är full då förstås, eller i alla fall lite smådragen, då går ju allt som en dans. Men tanken är ju att jag inte ska dricka alls så där faller hela det resonemanget.

Nä. Just nu känns inte livet så yippe precis. Jag känner mig fångad i mig själv och i en situation som jag hela tiden måste kämpa för att komma ur. Man orkar bara trampa vatten så länge, sen sjunker man hur mycket man än vill hålla sig ovan ytan. Men jag trampar väl på ett tag till. Jag har ju liksom inget val.

Nähä. En sån dag igen. När allt går som i slowmotion och jag inte lyckas rycka upp mig själv hur mycket jag än drar mig i håret. Jag vandrar mellan köket och vardagsrummet, och inte mycket mer än det. Men jag bara måste få lite fart på mig för såhär kan jag då rakt inte ha det en dag till. Det går väl ann att inte få något gjort en dag, men två dagar i rad. Nä, då blir jag bara irriterad på mig själv.

Så det gäller att jag lyckas tysta den där rösten i huvudet som säger att jag ska smyga ner under täcket igen och sova bort resten av dagen. Jag tror jag ska börja med en enkel sak, som att få på mig lite kläder. Det borde ju inte vara helt omöjligt kan jag tycka. Sen när det är gjort så kanske det känns bättre. Så kanske jag får upp farten av mig själv utan att behöva gräla på mig själv allt för mycket.

Men det blir ingen påklädning om jag sitter här och knattrar så det är väl lika bra att slita sig från datorn till att börja med. Jag ska ge mig själv en belöning i form av en kaffe och en cigg när jag väl fått bort baken från fåtöljen och in i köket. Sen så jäklar. Sen ska jag sätta igång.

Minsann.

Tänka sig. Vädret ser het ok ut när jag tittar ut genom mina fönster. Ser ut som en klar höstdag. Det ska man inte underksatta. Kanske skulle man ta en promenad? Nä, inte ska jag chocka min tjocka lilla kropp på det sättet inte. Vore ju livsfarlig att få lite motion. Då kan man ju gå ner i vikt och det vill jag ju inte. Flickorna skulle inte kunna hålla tassarna borta och jag skulle bli jagad som en hund över hela landet. Nä då är det bättre att vara skapt som en tunna och totalt ointressant för det kvinnliga könet.

Fast det ska nog vara mycket till för att en kvinna skulle vara intresserad av mig. Jag menar, jag har ju inte många poäng i datingracet precis. Tjock, pank och sjuk. Nä, det där får jag nog slå ur hågen ett tag till. Jag har det så bra som man bara kan ha det i min ensamhet.

Fast nog saknar jag någon att småsnattra med under tiden kaffet surrat färdigt på morgonen, eller någon att pussa godnatt innan man sluter ögonen. Men som sagt. Allt det där får jag strunta i som det ser ut för tillfället. Jag har aldrig varit singel så här länge sedan jag var 14 så det är ett ypperligt tillfälle att lära känna mig själv. Visst finns det tillfällen när jag känner mig ledsen och osäker på om jag någonsin mer ska träffa en kvinna som vill ha mig och som jag vill ha, men det där ordnar sig nog, det tenderar till att göra det vare sig man vill eller inte.

Så, jag pratar med katten under tiden kaffet står och blir färdigt i perkulatorn och sedan så sätter jag mig i köket i min ensamhet och röker en cigarett under fläkten. Det finns ju fördelar med att vara singel med har jag märkt. Jag får möblera hur jag vill, jag får ha mina tavlor på väggarna, om jag lägger en sak på en plats är den kvar dagen efter utan att någon har flyttat på den. Jag lägger mig när jag vill och vaknar när jag vill. Så helt nattsvart är det inte.

Men det vore trevligt...

Jag väntar på besked om hur det går med mitt körkort. Men inget i posten idag heller. Undrar just hur lång tid det där kan ta tro? Det vore gott att i alla fall får reda på om jag får tillbaka det eller inte så man visste. Men det är väl bara att se glad ut och vänta kan jag tro.

Det är mycket som handlar om väntan just nu. Jag väntar på körkortet, på min läkartid i oktober och jag väntar på att ajg ska må bättre. Sånt kan tära på den allra mest tålamodiga och jag är då rakt inte en av dem. Nä, jag har noll tålomod för det det mesta. Jag vill att saker ska ske nu, precis med en gång. Förutom när det är något som jag själv ska göra så klart. Då är jag seg som femöres kola. Men det är ju en helt annan sak.

Tillråga på allt så måste jag ha kommit över 5 Gb gränsen med mitt mobila bredband för hastigheten är strypt till 30 Kb/sek. De gör ju så, Tele2 om man med sitt mobila bredband laddar ner mer än 5 Gb inom en kalendermånad. Min egen räknare står bara på 3,5 Gb men likt förbannat så är allt segt som sirap. Jag funderar på att ringa upp och kolla så de inte har rört till nått men jag orkar bara inte. Så jag väntar på att september ska bli oktober så att jag kan surfa snabbt igen.

Förresten, snabbt och snabbt. Det där med mobilt bredband och hastighet är nått man ska ta med en hel skopa salt. Inte fan har jag varit i ens närheten av 7,5Mb/sek. Nä snarare så har det högsta varit 0,6 när jag varit inne på bredbandskollen och mätt. Men nu har jag bundit upp mig i 18 månader så det är bara att se glad ut och hosta upp pengarna varje månad. Men att det är smidigt att kunna ta med sig bredbandet vart man än är kan man inte komma ifrån. Jag måste bara lämna in datorn till Netonnet så att de får laga den, den laddar ju inte upp batteriet och då har man inte mycket nytta av en notebook. Själva tanken med att den ska vara smidig att ta med sig faller liksom.

Nä. Nu ska jag:

• Dricka en kopp kaffe till
• Duscha
• Åka till affären för att handla
• städa lägenheten ordentligt
• Renbädda sängen

Så var det tänkt i alla fall. Men jag lägger genast in en brakslapp för jag vet inte om jag klarar allt det där. Än så länge känner jag mig relaitvt ångestfri men jag vet ju att det där kan ändra sig på en sekund. På tal om det så kom jag just på att jag ska ta mina lugnande redan nu, innan det sätter igång för då är det redan för sent.

I morgon kommer ju "lönen" eller vad vi ska kalla sjukbidraget. Men jag har fortfarande inte fått tummen ur för att skicka in försäkringskassans beslut till AFA så det är 2500 spänn som fattas, men jag har ju bara mig själv att skylla på. Det där måste jag ordna fort som attan.

Uscha. Jag vet inte. Jag gör upp en massa planer som hela tiden faller. Jag borde kanske göra som jag gjorde igår, inte planera nått alls, för jag blir bara besviken på mig själv när jag inte pallar att ta tag i det jag planerat. Det är en sak att inte klara av andra männiksors krav, för det gör jag ju inte alls tyvärr, men att inte ens klara av sina egna krav och förväntningar är en annan femma. Då blir man så besviken, ledsen och samtidigt arg på sig själv och det river bara upp stora hål i den mentala rustningen  man bär med sig som skydd mot ångesten.

Men nu har jag redan skrivit ner vad jag i alla fall borde göra idag. Sen får jag se vad som blir gjort i realiteten.

Det börjar ju inte bra kan jag inte säga. Sov länge men drömde en massa mardrömmar så hela sängen var uppfuckad när jag vaknade, med trassligt lakan och kuddar över halva golvet. Jag måste ha sparkat och viftat omkring mig rätt så ordentligt.

Men sen var det lugnt en stund, jag drack lite kaffe, rökade en cigg och kände mig rätt så ok. Men det var ju blott en chimär det hela för snart så satte det igång att mullra i mitt inre och ångestens flerhövdade hydra började visa sig. Så nu sitter jag och vill helst bara lägga mig och sova igen, domna bort och vila långt från ångest och oro.

Men, det går inte. Bland annat så måste jag till affären idag för att köpa nått att äta. Men det är nog bra att komma ut i friska luften lite kan jag tro. Det blir nog bra att bryta mönstret lite. Så jag får ta skeden i vacker hand och helt enkelt tvinga ut mig själv i världen lite.

Men innan det är aktuellt ska jag försöka genomföra mina morgonsysslor, läsa lokalblaskan, dricka lite mer kaffe, vakna till riktigt. Men inte vakna så mycket att det blir en ångestattack av det hela. Det är en balansgång det där, det gäller att hamna rätt på skalan så att säga.

Tja. Kaffe var det.

Nä ty fusan vilket elände. Hela dagen har jag pendlat mellan två ytterlägen. Antingen har jag varit i full panik eller i alla fall i närheten av det eller så har jag sovit. Så lagom jäkla kul.

Men men, det blir väl bättre i morgon kan jag tro. Just nu sitter jag och lyssnar på matchen Elfsborg-Malmö på webbradion och till min stora glädje så leder Elfsborg med 2-0 än så länge när strax andra halvlek ska starta. Alltid nått att glädja sig över.

Så gott jag somnade efter att tagit en rejäl dos lugnande och lagt mig på sängen för att gå ner i varv. Det är nästan det enda sättet att förhålla sig till livet och världen när ångesten blir såhär ihållande som den är nu, att sova eller i alla fall vila bort tiden. Men det är märkligt. Det är som om jag bara har två lägen som jag ständigt kastas mot, antingen är jag vaken och har stark ångest eller så sover jag. Något vettigt mellanting verkar inte finnas.

Just nu så är ångesten en bit bort, inte så nära, men den finns där hela tiden och hotar att återkomma. Jag låter sekunder bli till minuter som blir till timmar och hoppas att det värsta snart är över. Men hela tiden så dras snaran åt kring bröstet på mig. Sakta men obevekligt.

Pulsen rusar, som den brukar. Men jag okar inte lyssna till mitt hjärtas slag hela tiden. Så jag kväser den oroliga rösten i mitt inre och låtsas som om det regnar. Jag vet bara att idag ska jag ligga lågt, lägre än en kolgruva. Inte göra något som kan väcka ångesten. Bara ta det så lugnt som jag bara kan, trippa försiktigt genom livet. Det gäller att välja sina krig och just idag har jag ingen som helst lust att kriga mot mig själv.

Nä. Det lutar åt att detta blir en mellandag detta med. Tror jag ska ligga så lågt jag bara kan så att jag inte triggar ångesten. Det verkar hopplöst för tillfället att slappna av ens i fem minuter. Hela jag går på övervarv och den inre stressen är precis hur stor som helst. Hela vänstra sidan av kroppen, från alla minsta lilla tån till hjässan. Ont precis överallt har jag med. Redan. Nä, det här barkar åt helvete känns det som. Men men, det är inte för sent att allt kommer ordna upp sig. Jag gör så gott jag kan för att slappna av i alla fall.

Chips, katten, ligger ihoprullad på sin fåtölj och verkar strunta fullständigt i vad som händer i världen. Jag tror jag ska anamma samma förhållningssätt till tillvaron som hon har. Idag ska jag vara nöjd om jag får lite mat i magen, en skön sovställning och bara sitta eller ligga och lura på världen när jag är vaken mellan varven. Inga större mål och ingen speciell mening med tillvaron förutom att ha det så gott som möjligt. Om det går.

Problemet med en sån här dag, när det känns snett redan från början är att det är så svårt att växla spår. Har man redan hamnat fel i humöret så är det själva fan att byta förhållningssätt. Det liksom bara byggs och och byggs upp ifrån själva grundkänslan och sen sitter jag helt plötsligt och hyperventlilerar och är precis under gränsen från ett fullt panikanfall. Men har jag tur så kanske jag slipper ett fullminent anfall i alla fall.

Jag kom precis på att det ju vore smart att ta mina lugnande nu, innan jag snurrat upp mig allt för mycket. Sen måste jag ringa till min kontaktperson på psyk för att kolla upp det där med sömntabletterna plus att jag måste höra efter om det verkligen är klockan 15.00 på fredag jag skulle vara där. Jag måste säga att jag verkligen längtar till läkarbesöket i oktober. Då får jag se till att det blir någon ordning på mina mediciner. Kanske har jag fel läkemedel eftersom jag mår som jag gör.

Jaja, det där reder sig väl i sista änden kan jag tro. Fram tills jag mår bättre så får jag låta dag läggas till dag och bara stå ut så länge.

Jaha. Det blev då inte för mycket sömn i natt i alla fall. Somnade till slut efter mycket om och men och sov väl relativt gott. Men sen vaknade jag vid 7 tiden igen och här sitter jag. Jag har redan hunnit snurra upp mig rätt rejält så jag har väl inga stora förhoppningar om att den här onsdagen ska gå i lugnets tecken precis.

Men men. Det kanske lugnar ner sig efter ett tag. Jag försöker så gott jag kan att slappna av så inget är omöjligt.

Nä nu ger jag upp den här dagen. Skulle egentigen vilja titta på fotboll på tv, men jag pallar inte att vara uppe längre. Lika bra att ge upp och lägga sig i sängen och läsa istället. Ångesten ligger precis hela tiden och mullrar i bröstet på mig, lite som åska på långt håll, som sakta närmar sig. Jag börjar bli redigt trött på att ångesten ska härska över mitt liv hela tiden. Man trampar vatten hela tiden för att klara sig men det spelar ingen roll hur mycket man plaskar, man har bara näsan precis ovanför vattenytan i alla fall.

Men men. Så länge jag orkar trampa och kämpa på så gör jag väl det kan jag tro. Får sikta på mitt läkarbesök i oktober. Då ska jag försöka få lite annan medicin för det verkar inte precis om det jag har nu hjälper ett skvatt. Eller jag vet ju inte. Kanske skulle det vara ännu jävligare utan den. Men nått måste ske för så här kan jag då rakt inte ha det. Jag vet ju att det brukar bli värre frammåt september-oktober och sedan hålla i sig till april ungefär och mår jag så här dåligt redan från början så vet ingen vart det tar vägen frammåt vintern.

Nä, nu är det nära att jag får ett panikångestanfall så nu lägger jag mig i sängen. Kanske går jag upp igen efter någon timma, men just nu känns det hopplöst.

Totalt hopplöst.

Jovars. Jag somnade så gott. Man blir helt slut efter ett panikångestanfall, som om man hade sprungit 4 mil så fort man bara kan. Men det var gott att sova i alla fall. När jag väl vaknade så kände jag mig rätt så ok måste jag säga. Men det har sakta vänt till att ångesten stiger i mig. Nu tog jag full dos av mina lugnande så kanske det håller sig på en rimlig nivå. Jag hoppas det i alla fall.

Men, skiter det sig så är det bara att hänga med på resan och hoppas att morgondagen blir bättre. Nu ska jag titta på Simpson och sedan family guy och efter det tror jag att jag kryper till kojs igen och läser lite. En tillvaro i största möjliga tystnad så att säga.

Givetvis så gick det inte att hålla sig från sängen. Fick ett panianfall så det skvätte om det. MEn det gick över relativt fort. Så nu har jag ätit ordentligt, trots att det tog emot måste jag erkänna. Jag fick kämpa med vartenda tugga.

Nu ska jag lägga mig för att läsa och somnar jag så gör jag väl det kan jag tro.

Hua! Ångesten som bor i mig ökar och växer minut för minut. Nu slängde jag i mig mer lugnande men det känns lite som att slänga gruskorn i Viskan och tro att man kan dämma upp ån på det sättet. Det är som en kall vind viner i mig, ett stadigt bultande från bröstet, jag blir allt med spänd och orolig.

Jag vill egentligen lägga mig på sängen en stund men det känns som ett nederlag. Igår så fick jag ju faktiskt gjort det jag skulle, jag tänker nu på affären, trots att hela min kropp skrek nej. Så kanske kan jag hålla mig uppe och vaken och så idag med.

Jag funderar på att bjuda mig själv på något trevligt idag, för att liva upp mig själv liksom. En pizza kanske? Låter inte helt fel. Pengarna ramlar ju ner över mig på fredag och jag har fortfarande kvar lite så att jag klarar mig med cigg och mjölk fram tills dess. Så kanske en sådan läkerhet skulle pigga upp mig en aning. Tröstäta är helt klart underskattat.

Jag känner att jag behöver något som lyser upp den här dagen. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara, förutom pizza då. Men jag tycker i min enfald att jag borde kunna hitta på något bättre än en pizza. Jag tror jag ska titta på förra veckans Poirotavsnitt som jag spelade in på datorn. Igår gick det ju inte så bra med det där när de visade ett nytt avsnitt. Men jag fattade vart vinden blåste redan från början så jag spelade in det avnittet med. Så jag har lite att titta på om jag skulle känna för det.

Något jag verkligen saknar är en soffa. Jag har ju ingen dito utan har bara två fåtöljer och det funkar ju bra det med. Tills man känner för att titta på en film, nergosad i en soffa. Då känner jag att det liksom inte räcker med att sitta rakt upp och ner utan jag vill lägga mig med lite kuddar och en filt. Men men, det lär dröja lång, lång tid innan jag har råd med en soffa. Kanske kan man hitta nått på myrorna?

Nä. Så här kan jag inte ha det. Fast i ett evigt mellanläge där jag inte får något vettigt gjort. Kanske skulle man ta en promenad, chocka kroppen med lite motion? Nja, det är frågan om jag vill det. Vädret bjuder inte på något promenadhumör precis.

Man märker att det är höst nu för nu är det kallt på nätterna. Jag sover ju alltid med ett fönster öppet, vanligtvis takfönstret. Under sommaren hade jag även det lilla fönstret öppet med. Jag sover bäst när det är lite svalt i rummet. Men nu så önkar jag att man hade någon betjänt som kunde komma och stänga fönstret frammåt morgontimmarna så att rummet hann värmas upp igen tills man skulle gå upp, för det var väldans vad kallt det blir. Jag ligger med täcket upp över hela mig, bara näsan som sticker upp och jag önskar att någon kunde komma med en värmelampa när jag ska upp.

Jaja, det där är värdsliga problem. Det är märkligt vad lätt det är att finna problem men inga lösningar när man är på det här humöret. Nä, jag får ta en kopp kaffe till, en cigg och sedan ska jag dra fram dammsugaren för att dammsuga badrummet där det ligger en massa kattsand på golvet. Kanske orkar jag ta hela lägenheten när jag ändå är i farten? Nja, vet inte om jag är på städhumör idag. Kanske sparar jag den godbiten till en annan dag.

Nä. Idag vill jag inte vara med alls. Känner bara, säger bara, för att lägga mig och sova igen. Hittar ingen livskaft någonstans alls. Jag borde ringa till min kontaktperson på psyk för de där sömntabletterna, men jag orkar bara inte ta tag i det hela. Jag borde duscha men jag orkar inte det heller.

Eller orkar, det är inte det som är felet. Orkar gör jag väl. Men jag har ingen lust. Till nått. Vet inte vad det är som gått fel med den här dagen. Känns precis om en mellandag eller nått, en dag som bara ska gå. Jag har ingen som helst lust att göra ens det allra minsta, vill bara sova bort allt.

Tråkigt kanske är ordet för dagen idag. Jag är inte sugen på något speciellt, ingen liten godisbit i livet som ligger och väntar på mig. Kanske är det så det ska vara idag? Man kan ju inte alltid ligga på topp liksom.

Nä. Jag får dricka lite kaffe, ta min medicin och sen får jag väl se vad jag gör.

Det blev svårt att somna igår kväll. Troligen berodde det på att jag sovit under dagen, inte helt konstigt. Men ångesten var där hela tiden och jagade mig med. Inget stort anfall utan bara en pirrande känsla i bröstet, ett vitt brus i huvudet. Av någon för mig helt outgrundlig anleding så kändes det lugnade att gå igenom Claes Olssons katalog från pärm till pärm. Så jag låg där och tittade på minneskort, skottkärrehjul och borrmaskiner. Märkligt. Men allt som funkar är bra så jag klagar inte.

Idag så sov jag till 12 eller nått sånt, men det var ingen bra sömn alls utan en ytlig med en massa mardömmar. Men men, Nu är jag vaken i alla fall, lika bra det kan jag tro. För dagen jag inga planer alls. Tror jag får hålla det så nu när jag är så ostabil som jag är. Gör jag upp en massa planer för dagen blir jag bara besviken på mig själv när jag inte lyckas genomföra dem.

Nä, lite kaffe, en cigg eller två så kanske jag piggnar till och lyckas ta mig ut ur den här ångestlåsningen jag hamnat i. Man ska väl aldrig ge upp kan jag tro.

Ok. Det gick ju sådär kan man säga. Så klart hade jag jobbat upp mig så mycket att när det väl var dags att betala det jag plockat på mig så skakade hela jag, jag kunde inte svälja och hela kroppen skrek att jag skulle lämna allt och bara springa hela vägen hem. Men jag lyckade satt genomföra köpet utan att tappa alla koncept och åkte hem med full panik i kroppen.

Nu sitter jag och försöker lugna ner mig lite. Att titta på Poirot var överhuvudtaget inte aktuellt, men jag spelar in avsnittet och får kolla antingen senare i kväll eller en annan dag.

Ringa till tant mamma hann jag med när jag kom hem. Jag tänkte att det skulle få mig att tänka på annat, så att säga avleda ångesten, men det funkade inte alls. Jag satt och bara ville att samtalet skulle ta slut så att jag kunde lägga mig i sängen och tycka redigt synd om mig själv.

Men nu har det i alla fall lugnat ner sig såpass mycket att jag tror jag ska göra nått att äta. Nudlar verkar perfekt. Lättuggat och allt.

Så får det bli. Sen om jag kan äta eller inte får bli  ett senare problem.

Uscha. Ångesten bara stiger och stiger i mig ju mer jag tänker på att åka till affären. Men det är då jag vet att det jag är rädd för måste jag göra för annars låser det sig bara ännu värre och blir än mer svårt att göra nästa gång jag ska göra det. Till affären måste man ju kunna ta sig så det är bara att ta tjuren i hornen och se glad ut som min äldsta son sa nyss på msn.

Men jag har bunkrat upp med lugnande så nu hoppas jag att de når blodbanan och hjärnan inom några minuter så att jag kan vara lite lugn när jag åker i alla fall. Det är då själva fan att en så enkel sak som att åka och handla kan byggas upp till något så näst intill oöverstigligt. Jag vet ju att det är komplett ofarligt, ändå skriker vartenda cell i min kropp att det är farligt och att jag ska hålla mig därifrån. Märkligt. Än mer konstigt blir det när man själv är intellektuellt medveten om att det är felkodat så att säga, att det som verkar så farligt egentligen är totalt ofarligt. Men vet om men ändå reagerar man annorlunda.

Men jag får samla ihop mig och trotsa signalerna och lusten att bara gå och lägga mig för att sova.

Nä. Här blev det då rakt inget gjort, ialla fall inget av det jag tänkt mig. Ångesten ligger hela tiden och lurpassar på mig trots att jag tagit mina lugnande. Så jag har varit förpassad till sängen där jag legat och klappat katten och försökt att slappna av så gott det går. Men det vill sig inte.

Det värsta är att jag vet att jag måste ut ur lägenheten och ut i världen för att köpa cigg. Men det är så illa att jag funderar på om jag pallar det. Det ska mycket till för att jag ska välja bort ciggen, men just nu känns det helt hopplöst. Men jag ska ta den där duschen jag pratat om så får jag se hur jag mår efter den. Kanske kan jag sköta införskaffandet av ciggen snabbt och smärtfritt? Det gäller bara att det inte är några köer i affären utan att jag hela tiden kan hålla mig rörlig så att säga, hela tiden vara på väg någon stans och inte bli stående i ett tidsvakuum.

Nä. Detta kräver en varm dusch och lite mer lugnande så kanske jag kommer på rätt köl igen.

Detta hittade jag på min yngsta sons Tribal wars sida.


HUR VET DU ATT DU ÄR ETT PUCKO?
1. Du blev påkörd av en parkerad bil.
2. Du tror att de e iskuberna som håller frysen kall.
3. Det tar dej 2 timmar att kolla på en 60 minuters film.
4. När du gick på discot där man skulle vara över 18 tog du me 17 av dina kompisar.
5. Du ville ha en ny munk eftersom det var hål i den förra.
6. Du ringer nummer-upplysningen för att få numret till 112.
7. Du ställer dej på en stol för att höja ditt IQ.
8. Du snubblar över en sladdlös telefon.
9. Du säljer bilen för att få pengar till bensin.

10. Du kastar en sten mot marken och missar.
11. Du försöker dränka en fisk.
12. Du köper en sol-driven ficklampa.
13. Du blev inlåst i en livsmedelsäffär, o svalt ihjäl.
14. Du glömmer bort att andas.
15. Du spelar piano med en gurka i fickan och tror att du spelar squash.
16. Du övar på att nicka med ett bowlingklot.
17. Du räcker upp långfingret istället för tummen när du ska önska folk lycka till.
19. Du övar på att simma i ett badkar utan vatten
20. Du går baklänges i motvind för att få känslan av att gå i medvind.
21. Du har Mr. Bean som idol, eftersom han har så smarta idéer.
23. Du hoppar bungyjump utan lina eftersom du inte litar på gummiband.
24. Du spara alla kärnor från frukter du äter och tror att du har världens största kärnvapensamling.
25. Du tror att om storkarna utrotas dör också människosläktet ut.
26. Du skolkar på håltimmarna.
27. Du tror att marsvin är ett utomjordiskt svin.
28. Du låser dörren och slänger nyckeln genom brevinkastet för att inte tappa den.
29. Du blinkar så sällan som möjligt för att spara på ögonlocksmusklerna.
30. Du ramlar nerför trapporna eftersom det går fortare än att gå.
31. Du häller tvättmedel över tv:n när de visar dokumentärer för du tror du ska få se en dokusåpa,
32. Du bär alltid flytväst när du surfar på Internet.
33. Du säger till världens biffigaste dörrvakt att han bör dra ner på stereoiderna.
34.Du tror att du blir solbränd om du bränner dig på spisen.
35. Du läser en hel pucko lista som denna.

Ja att jag skulle ligga så här lågt hade jag inte tänkt mig. Men jag fick nästan en panikattack och var tvungen att lägga mig på sängen där jag sedemera somnade när ångesten lugnade sig. Så istället för att städa så blev det till att sova hela eftermiddagen. Men det kanske var lika bra det. Då har jag nått att göra i morgon istället.

Jag funderar på om jag ska åka till affären eller inte. För si, ciggen börjar ta slut och så kan vi ju inte ha det. Men orka. Det var ju det. Orka. Känner mest för att slänga i mig lite lugnade, äta lite när pulsen gått ner och sedan fortsätta sova. Ångesten vaknar till liv så fort jag går upp ur sängen. Den ligger och lurar någonstans i min hals och hotar med att visa hela sin fula slemmiga kropp. Men jag ska ta lite lugnande så får vi se om det räcker eller om jag får grotta ner mig i sängen ordentligt. Det känns hela tiden som om jag inte får tillräckligt med luft, men det är ju bara inbillning. Otäckt likt förbannat.

Nä som sagt. Frågan är vad jag pallar en dag som denna. Jag tror jag ska börja med en dusch, sen får jag se vad det blir av det hela. Kanske ska sätta på en kanna koffeinfritt kaffe så att jag har nått att göra under eftermiddagen/kvällen. Senare idag kommer ju Poirot på tv och det vill jag för mitt liv inte missa.

Tja, mot köket.

Det gick gudskelov att avstyra en regelrätt panikattack igår kväll. Det hade varit ett dåligt sätt att sluta dagen på annars. Men jag somnade så gott när jag väl kommit i säng så det blev inga problem med det där alls.

Nu i morse väckte Chips, katten, mig genom att hela tiden vilja bli klappad. Jag hade nog gärna sovit någon timma till men inte då. Jaja, nu så sitter jag med rykande varmt kaffe och funderar på vad jag ska göra idag då. Tror jag ska ligga lågt idag. Det känns bäst så på något sätt. Bara slappna av och ta det lugnt så gott det går. Det känns hela tiden som att jag är nära att snurra upp mig så jag ska nog försöka hålla mig från att bli allt för energisk.

Jag tänkte jag skulle ta och städa idag. Igen. Men nu behövs det fakttiskt. Lite i alla fall. Lite damning och dammsugning som efterföljs av lite moppning av golven borde göra susen för lägenheten. Och då mår även jag bättre med, när det är rent och iordning runt omkring mig.

Eller så gör jag ingenting. Jag låter behov, känslor och tankar samverka idag så får jag se vad det blir av det hela. Ingen idé att ta ut något i förskott när jag är så här ostabil. Först och främst ska jag se till att vakna lite

Var sak har sin tid så att säga.

Nä, nu tycker jag nästan att det får räcka för idag. Lurar skarpt på att lägga mig i sängen och mysa ner mig ordentlgt. Har snattrat med min äldsta son på msn. Han har just installerat "Windows Vista" på sin burk och det har ju krånglat att uppdatera precis som det alltid gör med datorer. Vem hade väntat sig något annat liksom?

Själv känner jag att jag börjar bli lite uppskruvad och spänd så jag tog nyss min sista sömntablett och hoppas att den får ner mig några hack. Brukar ta en 20 minuter innan den börjar kicka in. I morgon kommer min kontaktperson på psyk tillbaka från sin semester så då ska jag ringa och fråga om det blir några sömntebletter eller inte. Hennes ersättare verkar inte ha full koll om man säger så. Jag har ju ringt 4 gånger under veckan och bett om ett recept men det verkar vara stenkört. De lovar att prata med läkeren och sedan ska de ringa upp igen men ingen ringer. Så klart.

Nä som sagt. Jag tror jag ska lägga mig innan jag varvat upp mig för mycket, jag känner att en panikattack är på g och det vill vi inte råka ut för idag igen. Så, marsch pannkaka till sängen för att försöka slappna av lite. Kanske går jag upp och äter lite sen när jag mår bättre. Vi får se.

Ah så gott det var att duscha, tvaga sig ordentligt och sedan i lugn och ro raka lilla kinden. Nu känner jag mig som en ny människa och så passande så står thét färdigbryggt i köket och bara väntar på att jag ska sörpla i mig lite.

Tror jag ska söla i mig en macka med när jag ändå sitter i köket. Eller om jag väntar lite med det. Ja, det är sådana svåra frågor jag brottas med hela dagarna. Inte undra på att jag blir trött.

Näe. Klockan är bara tjugo i åtta på kvällen och det börjar mörkna ute. Hua. Inte alls trevligt. Nu skulle det sitta bra med ett badkar här i lägenheten. Ligga och flyta omkring och läsa en bra bok, fylla på med mer varmt vatten när det gamla blev ljummet och ha det underbart. Men jag får nöja mig med att ställa mig under duschen. Inte alls samma sak men nästan liksom.

Hungrig är jag med. Tror jag ska äta nått, vad det nu kommer att bli. Kanske värma upp pastan från igår? Fasen, jag måste skaffa mig en micro. Så slipper man stå och slafsa med grytor och kastruller när man värmer upp rester. Men det får bli ett senare projekt. Nu har jag ju köpt hårddisken så nu får det vara nog med dyra inköp på ett bra tag. Jag har ju klarat mig utan micro i ett halvår så det borde gå utmärkt ett tag till kan jag tro.

Nä. En droppe kaffe, den där duschen jag muttrat om i flera timmar nu och sedan lägga sig platt i sängen och läsa. Jag tror att det är så planeringen kommer se ut. Sen kanske det blir annorlunda, men det är så jag har tänkt i alla fall.

Oj vad gott jag somnade. Det räckte att lilla huvudet ramlade ner på kudden så somnade jag tvärt. Så nu känner jag mig småtrött men vederkvickad på samma gång. En dusch står på schemat, raka lilla hakan och så ska jag nog lägga mig och läsa sen tänkte jag.

I morgon ska jag allt ta och städa här i lägenheten. Får bli en storstädning tror jag. Inte så mycket för att det behövs men för att det känns så bra när det är gjort. Jag funderar lite på att bona golvet i vardagsrummet, men det är ju så mycket som måste flyttas om man ska göra det så det är frågan om jag orkar med det. Men det skulle behövas för lacken ser lite matt ut på parketten.

Jaja, det där är i morgon som sagt. Först ska vi väl ta oss igenom den här söndagen till att börja med.

Sådär ja. Då har man ätit och nu blev jag så trött att jag tänkte jag skulle ta en eftermiddagslur. Det är ju söndag, då får man göra det.

Jag tror jag ska lägga mig och läsa lokalblaskan och gotta mig lite innan jag sover. Det är så underbart att lägga sig en stund mitt på dagen. Man liksom bara flyter bort. Har jag tur så kommer Chips och spinner med så att det blir extra hypnotiskt. Jo, så får det bli.

Jag blir galen. Min basbooster skorrar hela tiden och jag blir tokig. Det är så förbannat retande att jag känner för att slänga ut hela helvetet genom fönstret. Minsta basriff får hela lådan att studsa och skorra så att öronen krullar ihop sig på mig.

Det där vet jag redan nu kommer driva mig till vansinne till slut. Och bara vetskapen om det retar mig. Till det kommer sen då det faktiska skårrandet. Eländes elände det hela.

Det är lika bra att acceptera det. Sommaren är över. Totalt. Nu väntar bara mörker och kyla, isigt regn och snödrivor. Visst, jag vet, innan dess ska träden fälla sina löv, luften ska bli hög och klar och skogen flamma i röda, oranga och gröna färger. Men faktum kvarstår. Även med fint väder så blir det bara mörkare och mörkare och jag förfaller i min tro på att det finns ett liv efter augusti. Drömmer mig bort till de där heta dagarna i juli när luften stod still och det var som en chock att kliva ut ur den svala trappuppgången ut i världens hetta.

Jag känner mest för att lägga mig och sova till jul, fira den med min familj, äta sill och skinka och sedan sova till april igen. Jag är inte så förtjust i allt det mörka. Det är just det som buggar mig. Inte det kalla, inte snön eller regnet, men allt mörker som omsveper oss halva året. Inte undra på att man blir deprimerad när det är natt på blanka dan.

Jaja, var sak har sin tid och nu målar jag fan på väggen, jag vet. Det kanske blir annorlunda i år? Kanske dansar jag genom vintern med ett leende på läpparna? Fan vet. Men lite orolig är jag allt.

Tänk, jag slocknade så fort jag lade mig på kudden. Inte så illa. Men nu är jag uppe och igång igen efter att Chips väckt mig genom att enträget pocka på uppmärksamhet. Så klart så lade sig katteländet att sova så fort jag kommit upp ur sängen. Jag funderar på att väcka henne bara för att jäklas men det är väl inget vunnet på det kan jag tro.

Nu sitter jag och lurar runt på nätet lite, rökar cigg under fläkten och funderar på att sätta på en kanna kaffe. Eller så lägger jag mig i sängen och läser lokalblaskan och har det fullständigt underbart. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Jag har ju spelat in en del från tvn som ligger och väntar i datorn, kanske skulle jag kolla igenom det jag spelat in, bland annat Poirot som jag spelade in i måndags när jag inte kunde kolla för att jag var för nojig. Det kommer ju ett nytt avsnitt i morgon igen så kanske skulle jag passa på att kolla förra veckans först.

Jag saknar mina Morden i Midsomer-avsnitt som jag lämnade efter mig hos före detta frun. Det retar mig att hon har dem eftersom hon inte lär kolla på dem. Det var säsong 1-8 som jag hade bränt på dvd och som hade suttit som handen i hansken en söndag som denna. Men men. Eftersom vår kontakt totalhavererat så är det väl inget att fundera på ens.

Nä. Lite kaffe skulle sitta bra. Jag har redan druckit två muggar med kallt kaffe så kanske lite varmt nybryggt vore pricken över i. Det var någon, kommer inte ihåg vem, som tyckte att min blogg var helt meningslös och att jag bara skriver om hur jag röker och dricker kaffe. Kanske kunde man bli sponsrad av Gevalia? Fast jag dricker bara Lofbergs lila eller Zoega. Lite kräsen när det gäller det där.

Jo men så får det nog bli. Lite varmt kaffe och en dusch så känner jag mig säkert vederkvickad. Hoppas jag i alla fall.

Nähä. Det gick ju inte alls. Att lägga sig i vettig tid och förhoppningsvis vakna pigg och nyter i morgon sket sig. Istället sitter jag i köket och röker cigg efter cigg och väntar på att bli det allra minsta trött.

Men inte då. Nä, pigg och glad är jag. Eller glad och glad, hit och dit. Kanske mer... förnöjd eller nått sånt. Rätt nöjd med min lott i livet för tillfället. Visst, jag vet, det går över, så klart. Men just nu så känns det hela helt ok förutom att jag är sur i magen som gammal youghurt. Men det är ett mindre problem känns det som. Katrin lämnade efter sig lite magmedicin som jag tänkte ta innan jag lägger mig.

Men men. Det börjar bli sent så jag tror jag ska försöka lägga mig i alla fall. Vem vet, jag kanske slår mig själv med förvåning och somnar så där bara? Det är värt ett försök i alla fall.

Jodå. Jag kom  väl ut till slut. Men det var mycket gny och gnäll innan jag ramlade ut på gatan utanför. Men sen visade sig hösten från sin allra vackraste sida, solen sken, Viskan flöt stilla och vackert och jag kom väl både fram till affären och tillbaka utan några större åthävor.

Sedan dess? Nope, inget hänt. Ätit, rökt, sovit. I precis den ordningen. Men nu är jag vaken igen och pigg som en liten lärka om våren. Fast jag ska nog snart lägga mig igen och läsa lite tänkte jag. Har ingen större anledning att vara vaken eller uppe så varför inte tillbringa tiden i den position jag uppskattar mest, vågrät under ett varmt och gott täcke.

Chips ligger utslagen i sin fåtölj och verkar nöjd med tillvaron efter att jag fyllt på hennes matskål. Så på det hela stora så är mitt hem ett lyckligt sådant. Inte illa.

Inte illa alls.

Oj då. Idag var det inte lika roligt. Lite lagom seg sådär. Inte alls så pigg och glad kan jag berätta. Men, jag måste ut i världen för att köpa kattmat och cigg. Chips, katten, blänger lite på mig när hon går fram till sin tomma matskål så jag får väl skynda mig lite när det gäller det där.

I övrigt kommer denna lördag ägnas åt eftertanke och kloka funderingar. Lite lagom seg som sagt.

Sa jag att jag är seg?

Så börjar det gå runt i skallen på mig. Kanske är det dumt att gå och lägga sig nu? Kanske borde jag dricka kaffe, äta en rejäl frukost och hålla mig vaken till 10 nått, sova några timmar och sedan resa mig som fågel Fenix ur askan av min fredagskväll? Fan vet.

Men det jag vet är att jag har noll lust att sova just nu. Men samtidigt är jag trött så in i hmhm. Det är i såna här lägen man skulle ha en varm kvinnokropp att krypa ner bredvid. För nog skulle det locka mer än att sitta och organisera filer på datorn? Herregud, det hoppas jag verkligen, annars ligger jag illa till....

Nä, en kopp kaffe och en rejäl fundering får det bli av alla dessa tankegångar. Kanske kommer jag fram till nått. Troligen inte, men det är värt ett försök.

Oj. Det blev ny dag. Sådär bara. Kaffet står och puttrar i köket och jag mår toppen och kanon. Mest kanon.

Jodå, efter mycket gny och gnäll så tvingade jag alla mina kilon på mopeden och körde den tröstlösa vägen in till La stada. Jag började med att hämta ut mina mediciner från apoteket. Så klart (varför trodde jag ens något annat) så hade ingen doktor skrivit ut några sömnmediciner till mig. Så klart, jag hade ju bara ringt 4 samtal på 3 dagar och inte fått nått vettigt svar så varför trodde jag ens att det skulle vara möjligt? Men jag fick de andra medicinerna utan mankemang i alla fall.

Sen styrde jag kosan mot tant mamma där till min förvåning min moster från Visingsö öppnade när jag plingade på. Det visade sig att moster och morbor var på en släktrunda innan de sticker till Australien i ett halvår. Min morbror kommer därifrån och de har tagit för vana att bo halva året i Sverige och halva i Australien nu när deras barn är utflugna. Min morbror arbetar som dykinstruktör och vad min moster gör vet jag banne mig inte. Men det verkar passa dem bra så varför inte?

I vilket fall som helst så var det trevligt att träffa dem. En ren lyckochans att de var hos tant mamma när jag dök in. När de gått så satt jag och tant mamma och pratade lite innan jag åkte iväg till Netonnet och köpte den där hårddisken jag malt på om i veckovis nu. Den plus en USB-hub och en optisk kabel till högtalararna. Sen åkte jag hem, pank men glad, snodde förbi affären och köpte nudlar och mjölk och sedan hade jag party när jag monterade hårddisk och kablar och donade och grejade.

Ja just det ja. Jag köpte några öl när jag ändå var på spenderarhumör. Inte många men tillräckligt för att få slappna av en stund. Så gott så gott. Men nu får det räcka på ett tag. Det är ju dags för provtagning och framförallt, jag orkar inte vara bakfull mer än en gång i månaden nu för tiden.

Sen har kvällen blivit natt som blev morgon. Så vi återvänder till början av texten, kaffet puttrar, jag mår bra och allt är fint i vår värld. Det enda är att jag måste ut i morgon för att köpa kattmat och cigg. Men det kan väl inte skada med lite frisk luft. Kan jag tro.

Nu ska jag ta en kopp kaffe, läsa morgonavisen och sedan somna lycklig.

Tänkte jag.

En favorit. Konstigare saker har hänt??? Eller? Jag har glömt att jag kommer ihåg. Jag kan ändra mig, vad vill du jag ska vara?

Klockan är mitt i natten och jag kör en favorit i repris, för er som missade den förra gången :-)

Ok. Nu får man väl ändå säga det öppet? Metallicas senaste "Death magnetic" är precis hur bra som helst. Som ren energi rakt in i hjärnan. Visserligen fattar jag inte riktigt varför deras senaste "St Anger" är så dissad för den tyckte jag var bra den med, men det kanske beror på att jag själv, precis som gruppen gjorde då, befinner mig på ett gungfly i livet.

Men detta!!!! Helt otroligt. Sen vet jag vad Metallica anser om fildelning, även fast Lars satt i en intervju för bara någon vecka sedan och sade nått i typ att " vi har fattat läget, det är 2008 och det är så här det funkar nu". Men ärligt talat, så här bra musik ska uppmuntras så jag tänker nog lägga några av mina fattiga slantar på att köpa skivan och göra millionärerna lite rikare. För ärligt talat. Musik blir inte mycket bättre än så här. Sen får det handla om Casch, Elvis, Lennon, Williams eller Metallica.

Det var då själve fan att jag inte ska orka ta mig upp ur det sysslolöshetshålet jag befinner mig i. Det är knappt jag orkar ta mig till köket för att röka ju. Det borde inte vara så svårt att ta sig upp och ut i världen, men fan vet vad som tagit åt mig, jag orkar bara inte.

Ute mulnar det igen och det ser ut som om regnet snart kommer falla. Så klart. Det väntar väl bara på att jag sätter mig på Gula faran så att det sedan kan vräka ner ohämmat. Självfallet är det så. Det är en sån dag idag.

Jag känner mig inte i form.

• jag har ont i magen
• jag är trött
• lite lagom nojig
• deppig
• ännu mera trött
• känner mig ensam och övergiven

Alltså inga lysande utsikter till att denna dagen blir dagen jag längtat efter i alla mina år. Men, man ska aldrig säga aldrig. Kanske möter jag mitt livs kärlek på Apoteket eller i kassakön på Netto. Vem vet? Fast just nu känns det inte troligt. Alls faktiskt.

Nä, jag får börja med att klä på mig lite kläder, så kanske jag får upp ångan, vem vet.

Näe! Jag känner verkligen inte för att åka in till stan. Alls. Helst skulle jag gräva ner mig under täcken och kuddar och bara sova bort dagen. Men det går ju inte.

Ett litet problem kan den ivriga arbetaren säga. Men för mig, när jag mår som jag gör, så känns det nästan oöverstigligt att sätta mig på mopeden och åka långa vägen till Borås bara för att hämta ut mina mediciner. Jag måste lära mig att vara lite tidigare med att hämta ut så att de hinner beställa dem på apoteket här i Viskafors. Men nu är det som det är. Jag hoppas bara att det inte börjar regna med på vägen.

Sen måste jag besöka tant mamma med när jag ändå är i La stada. Det var alldels för länge sedan jag svängde förbi där. Sen vet jag inte om jag ska åka förbi Netonnet och köpa den där hårddisken. Varje gång jag tittar på kontot så ser det sämre ut än förra gången, så det kanske får vara. Man ska ju leva med.

Städa borde jag göra med. Fasen, tiden räcker inte till helt enkelt. Inte orken heller. Jag längtar efter min bil mer än på länge. Jag hoppas, hoppas att jag får körkortet beviljat så att jag kan ställa på min kära Saab igen och åka lite som jag vill. Det ska bli underbart. Men jag vågar inte hoppas på för mycket. Tänk om det inte blir något körkort för mig? Hua!

Nä. Det får bli en kopp kaffe till, sen får jag väl sätta någon form av fart kan jag tro. Jag får bekämpa tröttheten i själen och rädslan i magen och klä på mig och åka iväg. Det måste ju ändå göras hur jag än vänder och vrider på det hela.

Nope. Jag är inte imponerad av mitt hälsotillstånd idag. Hela vänstra sidan av ansiktet har krullat ihop sig i spänningar och hjärtat slår som en stånghammare i bröstet på mig. Men men. Det är bara att hänga med och se glad ut kan jag tro. I vilket fall som helst så kommer jag inte undan resan till stan. Jag måste ju ha mina mediciner.

Mina planer på att köpa några öl har jag för tillfället lagt ner. Vi får se hur det går med det där, men tanken på att vakna upp bakfull är inte lockande. Alls. Det är frågan om några timmars avkoppling och lugn i själen är värd baksmällans alla maror. Om jag trodde mig själv vara vuxen nog att bara dricka lite så hade det ju inte varit några problem, men risken är ju överhängande att jag häver i mig som om det gällde livet och då slutar det också med skak och brak dagen efter.

Men innan jag gör något överhuvudtaget måste jag ringa psyk om de där sömntabletterna. Det blir tredje samtalet på lika många dagar och säger de att de ska ringa upp igen så skriker jag. Jag bryr mig inte längre om jag får receptet eller inte, men jag vill ha ett svar och inte bara "jag ska prata med vår doktor så ringer jag upp dig sedan".

Nä. Jag är på dåligt humör upptäcker jag när jag tänker på det hela. Det med. Så klart. Jag får sätta på en kanna kaffe och försöka komma i form för att ta mig till stan.

Äh. Fan snart lägger jag ner hela verksamheten och flyttar till Spanien eller nått annat varmt land och ägnar dagarna åt att dricka billigt rödtjut och läsa poesi. Jag vaknade av att Chips, katten, ivrigt pockade på uppmärksamhet, hon gav sig bara inte om jag inte klappade på henne, så det var bara att knata upp ur sängen och se glad ut för att få vara lite ifred.

Nu sitter jag och laddar upp för den oundvikliga resan in till Borås där jag ska hämta ut lite piller på apoteket. Kul. Precis vad jag längtar efter, sitta på mopeden och puttra fram i 30 km/h i en evighet. Måtte det gå bra med körkortet så att jag slipper vara förvisad till Gula farans land. Inget ont om min älskade moped, men den är lite seg att sitta på när man ska lite längre än till affären.

Tja. Hur det än är med det där så ska jag först och främst dricka lite mer kaffe, röka en pipa tobak och försöka vakna lite, för just nu är det rätt så segt i skallen.

Vilken nit jag gått på då. Jag kollade innan i kylskåpet om jag hade tillräckligt med cigg för att klara mig till i morgon och det låg ett paket där. Så jag bestämde att till affären behövde jag inte åka.

När jag väl rökt upp ett paket så tog jag fram de ur kylskåpet. Döm då om min förvåning när jag upptäckte att det var tomt. varför i hela fridens namn har jag lagt in ett tomt ciggpaket i kylskåpet?

Men men. Det får klara sig. Affären är stängd och jag orkar bara inte ta mig till macken för att köpa snordyra cigg där. Jag har ju som tur är snus kvar och sen har jag en halv cigg kvar i askoppen som jag spar till i morgon till morgonkaffet.

Men varför lägga in ett tomt paket? Ibland undrar jag varifrån jag kommer.

Det var då själva fan. Här har jag gått och väntat på samtal från psyk angående mina sömntabletter, men inte fasen ringer de inte. Det är ju totalt kass. Det är andra gången av tre som de lovat ringa upp så fort som möjligt och sedan har det hela bara runnit ut i sanden.

Jaja, jag får väl ringa i morgon igen kan jag tro. Som tur är så går det ingen nöd på mig inte. Jag har legat och vilat och läst och haft det rätt så bra. Nu frysr jag så jag skakaer efter att ha legat under täcket och myst, så jag tänkte mig ta en värmande dusch och försöka slappna av lite, för jag är fortfarande så jäkla spänd att hela vänstersidan på mig värker, från benet till ansiktet. Det är nått märkligt det där, att jag blir så spänd på just vänster sida. Jag var på massage en gång och hon påstod att jag är lite sned i bäckenet och ryggen, så kanske man borde kolla upp det där.

Nä. Nu ska jag ta en kopp kaffe och en cigg och sedan är det dags skutta in i duschen och det varma vattnet.

Det går väl inte att komma undan att 11/9 är ett historiskt datum som det kommer att pratas om i många år. Tvillingtornen för 7 år sedan och mordet på Anna Lind för 5 år sedan. Sorgligt det hela.

Men det värsta i hela kråksången är hur fort vår värld ändrat sig sedan dessa två händelser. USA, bland en del andra länder, ligger i ständigt krig i Irak och Afghansistan, människors frihet kringskärs och allt pekar bara mot ett storebrórssamhälle där regeringar över hela varlden kan göra lite som de vill så länge det kallas krig mot terrorism. Ändå har vi bara sett ett enda terrordåd med spetsen mot USA på 7 år.

Scary.

Ok. Nu har jag fått lite fart på hjulen i alla fall. Jag har ringt både psyk och Apoteket och än så länge vet jag bara att jag måste ta mig in till La stada för att hämta mina mediciner. Sömntabletterna vet jag inget om än så länge, de skulle ringa upp mig från psyk igen när sjuksköterksan pratat med läkaren.

Så nu blev jag sittande här likt förbannat och väntar på ett telefonsamtal. Sen får jag se om jag tar Apoteket idag eller i morgon på förmiddagen. Visserligen tog min nya lugnande slut nu när jag tog min första dos, men det spelar nog ingen större roll för jag vet inte om jag kan tycka att de funkar så speciellt lugnande alls. Igår var ju en riktigt mardrömsdag när inga piller i världen kunde få ner mig på jorden igen utan ångesten härjade fritt i kroppen på mig.

Nu är jag spänd, så spänd, vänstra ansiktshalvan har domnat bort eftersom jag är så spänd i hela vänster sida, men jag är relativt lugn i alla fall. Gott så, jag hoppas det håller i sig hela dagen. Nä, inte det spända men frånvaron av ångest alltså.

Jag sitter och funderar på om jag ska köpa några öl i morgon att ha i helgen. Det vore så underbart med en smula ro i kroppen och det vet jag ju att jag får av alkohol. Baksmällan däremot är ju nått att bita i förstås. Jag vet att för den förnuftiga läsaren så är det bara hål i huvudet på mig som ens funderar på att dricka. Men jag måste få koppla av lite. Kroppen har gått på övervarv i en evighet nu känns det som. Pulsen rusar och jag svettas konstant och ångesten ligger hela tiden och lurar på att ta över mina minuter och sekunder. Några öl så vore det som allt det där inte fanns.

Nja, som sagt. Jag vet att det är dumt att tänka så, men det vore så underbart att få vara lite avkopplad en stund.

Jaja, det är i vilket fall inte aktuellt förrän i morgon i vilket fall som helst. Jag har gott om tid att lura på det där. Bara de ringer från pysk så jag vet om jag får mina sömntabletter eller inte kan jag bestämma om jag ska in till Borås i dag eller om jag väntar till i morgon. Innan dess får jag väl bli sittande här framför datorn och fundera över livet.

Aha. Det är en sån dag. Handlingsförlamning. Jag vet att jag måste ringa till psyk för att kolla om läkaren skrev ut sömntabletter med igår eller om jag får tjata mig till det. Sen måste jag ringa till apoteket för att kolla vilket apotek som har den sortens piller jag ska ha, de är inte så vanliga nämligen och i värsta fall måste jag sätta mig på Gula faran för att åka in till stan för att hämta de där pillren.

Allt det där vet jag att jag måste göra för annars står jag där utan medicin till helgen och det vill jag inte vara med om. Men får jag något gjort då? Nope. Det enda jag orkat ta tag i är att jag letat upp telefonnummret till Apoteket på nätet. Sen sitter jag bara helt paralyserad och får inget gjort alls. Tiden rusar men jag står stilla.

Nä, jag måste rycka upp mig, annars så blir helgen outhärdlig utan mina mediciner, det vet jag ju.

Upp ur fåtöljen nu!

Nä fy tusan. Den här dagen började inte bra. Alls. Först och främst så drömde jag mardömmar, jag var soldat i krig och allt vad det var, så att när jag vaknade var jag redan spänd som en fiolsträng. Sen började ångesten jaga mig innan jag ens kommit ur sängen. Nä, det här bådar inte gott, fast kanske det svänger bara jag fått i mig en kopp kaffe till, fan vet.

Det allra värsta är att jag måste ta mig ut idag, kanske hela vägen till La stada för att hämta ut mina mediciner. Jag som helst bara vill grotta ner mig här hemma och rida ut stormarna som jagar mig i skallen. Men vet vet, kanske det bara är bra att komma ut lite, vem vet.

Men som sagt, dagen hade gärna fått börja på ett annat sätt tack.

Usch och fy vad jag mår kass. Panikångestanfallen avlöser varandra hela tiden och lusten att åka och köpa några öl bara för att få lite lugn in själen är stor, men fan heller att jag ska ge mig.

Men jag har pumpat kroppen full med allt jag har av lugnande men det är som en piss i Mississippi ungefär. Möjligen att jag blir lite trött men ångesten är likt förbannat där och hindrar mig från att tänka en enda vettig tanke. Jag vet att jag borde äta men kan inte för allt ii livet svälja.

Men jag tror jag ska ta en kopp koffeinfritt kaffe och sedan ställa mig i duschen så kanske de spända musklerna i nacke och axlar ger med sig lite i alla fall.

Fan vad jag hatar min sjukdom!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Typiskt. Jag ringde till psyk för att förhöra mig om hur det gick med mina recept. Inte alls fick jag reda på. Det fanns inte ens en journalanteckning om att jag hade ringt i förrgår. Så nu fick jag börja om från början igen. Men efter ett tag så ringde de upp från psyk och sköterksan jag pratade med hade ordna ett recept som skulle finnas på apoteket redan nu. Men jag tror jag väntar till i morgon med att åka och hämta det.

Känner mest bara för att stänga in mig i sorvrummet och uggla alldeles ensam, samtidigt som jag känner ett sånt behov av att interagera med någon. Ensamhet kan vara fasansfull. Men den kan även vara skön och stressfri, men då är den för det mesta självvald och man har kontroll på friheten. Men när man blir ensam fastän man så gärna vill möta andra människor så är det berdövligt eländigt förtvivlat tråkigt och förtärande.

Nä, idag går jag ingenstans. Men i morgon får det bli lite fart på mig så att jag kommer till Apoteket och lite annat som jag ska pyssla med under tordagen. Inga vilda planer alls, men jag har som sagt lite att pyssla med.

Hamburgerkedjan har använt en E-type låt till sin reklam och förvanskat texten lite. Nu "rasar" E-typen över detta och säger sig inte kunna andas när reklamen dyker upp på rutan.

"De förlöjligar mig" skriker E-typ. Kul. Detta kommer från en gubbe i 40+ åldern som har hästasikte och långt, långt lockit hår och detta piffar han sedan upp med läderbyxor och hedbangining. Under den stressande musiken så "rappar" han, eller försöker ialla fall i en monoton röst för att sedan sköppa in sångerskan som ska sjunga refrängen.

Allt till precis samma dunkdunk-komp i alla låter.,

Snälla E-type, du behöver ingen som förlöjligar dig, det gör du så bra själv.

Jag får ingen ro i kroppen. Det är så mycket jag borde göra men jag kommer liksom inte för mig att göra dem. Jag borde kopiera mitt beslut från FK och skicka in till AFA, jag borde ringa till psyk och fråga dem om det där receptet som blivit fel, för nu har jag bara två piller kvar och jag ska ta 4 om dagen så det blir lite fel och jag får inte hämta ut mer på några dagar enligt det gamla receptet. 30 piller i burken, 4 gånger om dagen. Det blir 40 piller på 10 dagar men som sagt innehåller buken bara 30 och jag får inte hämta ut mer förrän det gått 10 dagar sedan sista uttaget.

Nä, det här känns nog som att det måste jag ta tag i vare sig jag vill eller inte. Sköterksan lovade höra av sig samma dag som jag fattade men det var i förrgår det. Sen har jag inte hört ett svatt.

Så, jag sätter mig vid spisen vid fläkten och ringer det där samtalet medan jag röker en nervavkopplande cigarett.

Nä. Jag började må lite dåligt så jag tog det för gott att gå och lägga mig för att sova någon timma till. Så sagt och gjort så vaknade jag vid 14 tiden och var helt snurrig i bollen. Det sitter i än så länge men jag ska ta en kopp kaffe till så kanske det ger sig.

Sen får jag nog sätta lite fart om jag ska hinna till Apoteket innan de stänger. Eller om jag tar det i morgon? Tja, vi får se, jag får ta en funderarcigarett innan jag tar några drastiska beslut. Man kan ju lätt hamna snett annars liksom.

SÅ klart jag skulle åka på myrkrypningar med så här på morgonkvisten. Så förbannat obehagligt. Det hade jag lätt kunna klara mig utan. Men det är troligen en biverkan på en av mina mediciner. SÅ det får det väl vara värt då.

Men i övrigt mår jag toppen och kanon än så länge. Lite trött kanske men när är man inte det liksom. Idag måste jag förbi apoteket och beställa mina mediciner, de brukar aldrig ha den ena sorten hemma så det gäller att vara lite före i tabellen. Beroende på väder och ork kanske jag tar mig in till La stada för att hälsa på tant mamma och köpa den där hårrdisken som jag malt på om i flera veckor känns det som.

Men först ska jag titta lite på morgon tv som börjar starx, läsa lokalblalskan och duscha.

Det blev till att knata ur sängen eftersom jag vaknade pigg och glad redan 04.30, stapplade ut i köket occh satte på lite kaffe. Utanför fönstert är det svart som natten me solen lär väl gå upp idag med kan jag tro.

Nä, kafe var det.

Sådär ja. Nu har jag tvättat färdigt, dammsugit hela lägenheten, våttorkning tar jag på fredag, gjort rent i köket och städat toaletten. Så nu ska jag sätta mig med gott samvete och titta på Family guy. Missa jag inte gärna.

Så har boendestödet varit här och vi snattade på om lite ditten och datten, drack en kopp kaffe och det hela var så trivsamt som helst.

Nu håller jag på att tvätta ett lakan och mitt täcke eftersom katthe**tet har pissat i sängen igen. Jag får se till att ha dörren till sovrummet stängd helt enketl. Det räcker så bra med att hon pinkar på badrumsgolvet, i duschen. Lätt att spola bort, visst, men rätt ofräscht liksom.

Jag ska försöka samla ihop mig tillsäckligt för att åka och handa kaffe, cigg, mjölk och lite bröd och nått pålägg. Det får bli dagens stora projekt helt enkelt. Jag borde nog passa på nu medan jag fortfarande mår rätt ok, sen vet ingen hur jag mår. Då kanske jag inte pallar att ta mig utanför dörren ner till tvättstugan.

Så jag åker iväl iväg och gör det då.

Uscha. Den här dagen blir nog inte mycket bättre än igår var. Jag fick börja dagen med lugnande eftersom jag fick en panikattack nästan så fort jag vaknat. Sen har det legat och puttrat i mig lite hur som helst så jag gick och lade mig för att sova några timmar till och det funkade ju.

Nu sitter jag och väntar på att mitt boendestöd ska komma på besök och jag får kämpa mot ångesten hela tiden. Det ligger en panikattack bakom varje buske så att säga.

Egentligen borde jag ha satt fart för länge sedan, har lite jag behöver få gjort, bland annat de där kopiorna på mitt intyg från Försäkringskassan som ska skickas in så jag får min ersättning från AFA. Sen borde jag ta mig till Apoteket för att beställa en av mina mediciner som börjar ta slut och som aldrig finns inne när jag ska ha den.

Frågan är bara vad jag pallar idag. Jag har ju inte ens fixat att ta mig till affären för att köpa mjölk och cigg, då är det ordentligt oroligt i själen. Men jag får göra som Nasse i Nalle Puh, samla mod.

Fasen vad jobbitgt det är att inte kunna sova fast man är helt slut i kolan. Jag kan knappt hålla uppe ögonen, en sova kan jag inte likt förbaskat. Så nu sitter jag och vänstar på att morgontv ska börja. Sen är det ju tvättdags klockan 8. Så sova hinner jag inte nu ändå så. Det får bli en senare fråga.

Döm om min förvåning när ett spöke skred över Viskafors torg. En liten, skallig gubbe i blå arbetsoverall som studsade fram med godmodig min.

Jag kännde igen gubben som en av alla de som arbetade på Viskafors gummifabrik när den låg här i knutarna. Även jag gjorde en session där under mina vackra ungdomsår innan jag började på en annan gummifabrik som låg i samma stadsdel som jag bodde i. Men redan då, för en 20-år sedan så utmärkte sig den där lilla gubben genom att aldrig byta om till "civila" kläder. Nä han gick omkring i den där overallen vart han än tog sig.

Och nu får jag se honom igen, 20 år senare och gummifabriken är nedlags sedan 19 år eller nått sånt och karln ser exakt ut som han gjorde då. Det var som om tiden stannat.

Märkligt värre.

Jag har just dödat en mygga och jag har inte det minsta dåligt samvete för det. Det var värst vad mygg det är som letat sig in i min lägenhet. De surrar runt och sticker mig både här och där.

Eftersom jag inte ska vara som alla andra även när det gäller myggbett så får jag inga sådana där småmärken, nä, det svullnar upp så man kan inte tro det är sant. Nu kom jag på en hejig idé. Man kan ha myggor i en burk och när man ska till så att säga, när man har uppvaktat en vacker kvinna med blommor och levande ljus så kan man stoppa ner pitten i den där burken. Resultatet torde bli en bra svullen och glödgande penis.

Bara en idé.

Det är kass att inte kunna sova har jag upptäckt. Riktigt fetkass som ungdomarna skulle sagt. Myrkrypningarna ger sig inte utan jag sitter och studsar i fåtöljen. Nä, detta kunde jag klarat mig utan, det lovar jag.

Men jag gör det bästa av det hela. Lokalblaskan har kommit så jag får väl sätta mig för att titta igenom den kan jag tro.

SÅ blir det.

För tusan. Jag kan inte sova. Jag har myrkrypningar hela kroppen. Troligt beror det på mitt massiva intag av mina lugnande mediciner, det brukar kunna knasa till sig så då.

Efter att ha legat och vänt mig i sängen så gick jag slutligen upp och satte på lite kaffe. Det enda jag har att göra i morgon är när boendestödet kommer förbi vid 13.00 och så har jag ju tvättstugan på förmiddagen. Så jag kan väl sitta uppe tills de där myrkrypningarna slutar.

Yeps. Det blir tidigt i den nybäddade sängen, läsa en stund och hoppas att pulsen lugnar ner sig lite så att jag somnar gott och vaknar i morgon på ett strålande humör. Hoppas kan man ju alltid göra.

Så jag bjuder eders högheter g´natt!

Panikattack efter panikattack har präglat dagen. Däremellan en sjudande generell ångest som trolige skulle vara vidrig, men nu hålls det på en nivå jag klarar av utan att ta till alkohol, som, trots sina brister, är väldens bästa ångestborttagare. Men jag ska försöka klara mig till fram till helgen i alla fall. Tar jag då helgen utan alkohol så har jag snart varit vit en månad. Trevligt.

Men åter till panikattackerna. Det har varit vidrigt. Jag har fått kämpa mot mig själv hela dagen förutom de allra första timmarna. Ett tag låg jag på sängen och försökte koppla av medan jag försökte finna tillräckligt mycket mod att lämna den trygga sängen och sedan ta mig till tvättstugan. Men det gick det med gudskelov. Men jag sprang ner, kastade ut kläderna från maskinen och in i torktumlaren utan att sortera eller nått. Sen sprang jag upp igen till sängen i full panik.

Ändå har jag ätit vartenda lugnande piller jag har i de högsta doserna som fass rekomenderar, ändå så är jag uppskruvad som en fjäder. Nä, jag satte upp en tvätttid i morgon med för jag har lite småsaker att tvätta upp. Plus att då kan min tvätt hänga över natten så att så att jag slipper gå ner mer idag.

Men jag har ätit vettigt idag. En brunch med tre mackor på vitt bröd och två stekta ägg. Kanske inte det bästa ur näsingsaspekt, men bättre än att inte äta alls under dagen. Nu til middag lyckades jag trycka i mig wokgrönskaker och stekt lax. Jag fick i mig halva portionen innan ångesten blev för stark och snörade ihop halsen på mig.

Nu ska jag nog inte göra mer än att bädda ner mig i sängen och läsa min nya bok om Alexander den store. Den börjar bra i alla fall. Det är en triologi och jag har hittat del ett och del två. Del tre måste ligga i någon av de lådor med böcker jag inte kunnat packa upp eftersom det inte finns med plats i bohyllan och jag inte har kommit mig för att köpa en hylla till.

Nä som sagt. Lägga sig var det.

Hå hå jaja, vad allt ska inte en stackars dräng behöva göra på en måndag. Jag har även hunnit ringa till psyk och pratade med en sjuksköterksa om det där med att jag fått för lite piller och då passade jag på att fråga om jag kunde höja, men det trodde sjuksköterskan att jag behövde ett ett personligt besök för att reda ut.

Idag är en typisk nojdag. Panikattackerna avlöser varandra hela tiden, fast jag tagit theralen och Lergivanet. Inget funkar riktigt som det ska, men jag måste erkänna att jag har gått ner i varv lite mellan attackerna. Men som sagt, när man får en panikattack bara över tanken på att gå ner för trapporna ner till tvättstugan är det inte helt enkelt. Men jag måste kämpa med det där, så jag tvingar mig, fast jag är vettskrämd, att gå ner till tvättstugan. Men det är nog så långt från sängen jag kommmer att komma idag tror jag.

Men jag är lite smart. Jag drack vanligt hederligt kaffe i morse för att vakna till lite. Sen kokade jag en kanna med koffeinfritt kaffe, så nu kan jag dricka precis hur mycket kaffe jag vill utan att snurra upp mig själv.

Nä, nu ska jag passa på att röka, sedan är det fram med dammugaren för att få bort kattsanden på golvet i badrummet och sedan rusar jag nog igenom lägenheten med dammsugarn, lite här och var så att de värsta katthårsbollarna försvinner. Det skulle nog klara sig några dagar till men vad fan. Städa har ingen blivit gravid av så det passar mig perfekt som avkoppling.

Äh, tänkte jag. Jag går och lägger mig och sedan gjorde jag precis det. Så nu har jag en andra morgon så att säga. Men det var skönt att sova så jag klagar inte. Jag kom på att jag har en karta av mina mediciner i min väska, så det kan vänta det där med att ta sig till Apoteket. Så då återstår det bara att tvätta då. All tvätt är redan nerburen eftersom jag skulle tvättat i lördags egentligen så jag behöver bara troppa ner själv för att slänga i första maskinen. Det borde jag väl klara av tycker jag.

Sen kanske jag ska städa lite med, under tiden tvätten snurrar runt  Inte för att det behövs städas, men något ska man ju ha att göra.

Dimman ligger tjock öve Viskafors, jag själv dricker kaffe och försöker vakna lite. Jag sov så gott som bara den när Chips, katten, väckte mig genom att enträget pocka på uppmärksamhet. Men det kanske var lika gott det, att jag kom upp i lagom tid alltså.

Idag måste jag visst ta mig till La stada eftersom mina Zyprexa är slut och den brukar de inte ha på Apoteket här ute i Viskafors utan de får alltid beställa men jag är ute i sista minuten så jag får som sagt ta mig till ett Apotek i stan.

Men innan jag gör något alls så ska jag fortsätta med att dricka kaffe och vakna. Inte så illa att starta en dag på det sättet.

Så klart. Just som jag satt och gottade mig åt att min generella ångest hade sänkts lite så fick jag en brakattack och var tvungen att lägga mig i sängen. Där låg jag och vred mig innan jag gav upp tanken på att själv ha kontroll på attacken så jag rusade ut i köket, nappade åt mig mina lugnande och ett glas vatten och sprang in till sängen igen. (Det är bara in sängen kan få lite kontroll på ångesten).

Men, det gick över, som alla panikattacker gör till slut. Det höll väl i sig i en 40 minuter alltsom allt så jag kom undan rätt bra denna gången. Men jag känner att det riktigt kryper i mig så jag tror jag ska ta och avveckla den här dagen och lägga mig för att försöka sova. Jag har kunnat äta med nu så det behovet är tillfredsställt. Pratat med tant mamma har jag gjort med. Hon spinner ju alltid upp i 4000 knutar när jag inte svara i telefonen. SÅ jag fick ringa upp och käckt förklara att jag minsan levde och hade det hur bra som helst. Finns ju liksom ingen mening med att oroa henne.

Nä, en tripp till toa för att borsta tänderna och sedan kryper jag ner med en bra bok och bara har det fantastiskt.

Oj så gott jag sovit. Slocknade som ett litet ljus och sov så gott så gott ända tills nyss. Så nu har jag druckit en kopp koffeinfritt kaffe (vill inte snurra upp mig igen) och snokat runt lite på nätet.

Jag har ju en besöksräknare på min blogg, där jag kan få fram statistik på vilka som är inne på min sida, vilka OS de använder, webbläsare och lite annat smått och gott. Bland annat kan man se från vilken sida de har kommit in på min sida och även om de kommer från Google vad de har sökt på för att få upp min sida som en träff.

Ja döm själva, jag kan för mitt liv inte förstå varför min blogg kommer upp om man söker på vuxenblöjor eller galna araber, men det gör det visst. Tja, det är humor det *asg*

Sådär ja. Då har jag fått beställa ett nytt fäste till GPSen från Dustin för 300 pix. Kul. Egentligen så hastar det ju inte så mycket med det där eftersom jag ännu inte kan köra bilen, men man vet aldirig om det tar slut i lager eller nått sånt så jag klipte till med en gång. Där fick man för att man var snäll och lånade ut den.

I övrigt så är jag vansinningt trött. Vaknade ju på rätt gott humör trots allt, men sen började det krypa i mig på ett obehagligt sätt så jag  tog som jag tidigare berättat de där lugnande pillren och bredde på rätt så grovt för jag tänkte att jag skulle klara mig utan ångest idag. Men nu får jag betala priset i form av en mördande trötthet och inte är jag ångestfri heller. Hela systemet går på övervar, inte lika mycket som det brukar måste jag tillägga men tillräckligt för att jag ska tycka det är jobbigt. Det är då själva fan att man inte kan få ut sobril eller stesolid eller nått annat som biter på ångesten. Hellre pillerbeoende än att varje dag ätas upp av sin ångest.

Men jag vet ju hur de resonerer, doktorerna. Jag är en missbrukarpersonlighet så det vore katastrof att skriva ut ett lugnande preparat som är beroendeframkallande för då skulle jag bli beroende på 5 minuter. Sen är det ju det att man ofta måste öka dosen allt eftersom man blir motstådnskraigare mot preparatet så helt plötsligt står man på skyhöga doser och inte heller det hjälper.

Nä det är inte lätt det där. Men det är själva fan att det inte finns någon ofarlig drog man kan ta för att lugna ner sig lite Ja Missen, jag vet, majja *asg*  Men serru det är inget för mig, blir bara psykotisk så det får vara.

Men ibland känns det förbannat orättvist när man tittar sig omkring i världen och finner alla dessa männiksor med familj, jobb med karriär, arbetskompisar, givande hobby och villa med vovve. Sen tittar man på sig själv och finner en ensamvarg som spenderar stora delar av dygnet till att försöka svälja och sedan sover restenav tiden.

Jaja, nu är ju saker som de är så det är inte mycket man kan göra åt det förutom att försöka kämpa på och se glad ut.

Tusan vad det regnar ute. Det fullkomligt vräker ner. Jag är glad över att jag slipper ta mig ut idag utan kan sitta här i min lilla lägenhet och ha det gott. Ångesten håller sig än så länge långt borta, men jag tog av mina lugnande för att stämma i bäcken.

I morgon måste jag få kontakt med någon på psyk för det har blvit lite fel på receptet. Det är 30 tabletter i burken, jag ska ta 4 om dagen men kan bara hämta ut nya mediciner vart 10:de dag. Så det fattas ju piller för några dagar där. Så det får jag ringa om i morgon. Samtidigt så ska jag förhöra mig om det kan vara så att jag kan höja dosen till 50mg x 4 för jag känner att jag når inte hela vägen fram med 25mg x 4. Tja, då har jag ju nått att göra i morgon, bara en sån sak.

Så sitter man än en gång och väntar på att kaffet ska bli färdigt, lite lagom skuggig i skallen. Men sovit gott har jag gjort i alla fall. Idag tänker jag inte ens gå utanför lägenheten, har allt jag behöver hemma, så det blir till att ta det lugnt hela dagen. Det är ju söndag så då får man grotta ner sig.

Men som sagt, kaffe var det.

Nu väntar det lite fotbollsfest på tv. Sverige-Albanien. Det borde väl kunna gå vägen tycker jag. I vilket fall som helst så har jag nått att ägna kvällen åt istället för att sitta här och knattra hela kvällen lång.

Nu håller vi tummarna

Nå. Tänker jag sitta och sura hela kvällen för att min före detta fru fått knas på skallen? Nope. Satt ute i köket och kunde bara tänka på hur ledsen jag är över att det blev såhär. Men nu är det som det är och jag kan ändå inte göra något åt det så lika bra att stunta i det överhuvudtaget. Eftersom hon påstår att hon lämnat ifrån sig påsen med GPS-grejerna med alla grejor i och jag vet att det inte låg något fäste i påsen för att jag reagerade på det, men jag tänkte som så att hon har den väl någonstans. Så är det väl så då.

Så nu har jag ingen som helst anledning att ha något med henne att göra och det känns helt ok, når det nu blev som det blev. Jag förstår att hon föraktar mig och kanske har hon rätt till viss del. Men om någon borde veta varför jag dricker borde det vara hon så jag tycker väl att det var ett rätt så regelvidrigt slag under bältet med hennes kommentar.

Nä, nu håller vi henne utanför den här bloggen hädanefter. Bort bort bort.

Jag har mailat fram och tillbaka med före detta frun om den där delen till GPSen som är borta. Nå, jag vet att jag inte fått den för jag är rätt så säker på att jag skulle reagerat direkt när jag tog upp sakerna ur påsen. Men hon säger bara att hon inte har den och inte heller har någon användning (vad tusan nu det har med saker att göra) av den heller.

I sista mailet jag skickade så påpekade jag att det finns en rad andra saker som från början var mina och som jag tog med mig in i hemmet. Enkla saker som en wook, stekpanna, hårtork.

Nå. Då fick jag till svar " Ja, du har väl supit bort det som mkt annat i ditt liv". Tack för det. Nu är det mitt fel att hon slarvar bort saker och dessutom så måste hon vara otrevlig i brevet. Då kunde hon väl lika gärna hålla käft.

jag fattar inte vad som tagit åt henne. Visst var jag kanske lite dum i julas när jag berättade för henne vad andra sagt om henne som person när det blev känt att jag var ihop med henne. Men sen dess har hon blivit totalt tokig och inte blev det bättre av att hon träffat en karl.

Hon är inte längre den jag träffade, den saken är säker. Hon har blivit något totalt annan. Synd för det är en bra kvinna, innerst inne.

Nå, efter lite trassel, jag somnade så klart, så kom jag till affären i tid före de stängde och kunde köpa mina cigg och lite youghurt. Så nu är allt lugnt inför fotbollen på tv ikväll.

Man kan ha det rätt så bra.

För att styra upp den här dagen har jag fått ta tag i mig själv med hårdhandskarna. Tvätten blev ju ett fiasko, men till affären ska jag i alla fall. Så nu har jag bestämt att jag åker dit precis klockan 16.00 När väl det är färdigt så ska jag dammsuga lägenheten och sedan duscha. Efter det ska jag renbädda sängen. Sen är jag klar och kan med gott samvetet ta det riktigt lugnt.

Men jag måste nästan göra en lista på detta sättet, annars får jag inget gjort alls.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här,det får bli senare. Nu mot affären.

Fasen vad trött jag är. Så trött så trött. Men jag vägrar lägga mig och vila, för då somnar jag bara och vaknar inte förrän i kväll. Nä, jag ska nog ta mig ut i världen för att köpa lite cigg, mjölk och något gott att knapra på.

Sen kanske jag kan vila och sova lite, då spelar det inte så stor roll om jag vaknar pigg som en lärka vid 23 tiden. Tror jag ska dra fram dammsugaren med, så kan jag känna mig nöjd med mig själv sedan.

Så klart, jag släpade ner all tvätt jag har haft liggande och det blev en full tvättkorg plus mitt täcke. men så när jag stoppat in den första maskinen upptäcker jag att det inte finns ström till maskinen. Det verkar som om man inte kan tvätta på en lördagskväll här. Nu lät jag allt vara kvar och hoppas på att det går att tvätta i morgon förmiddag istället, för den var en granne som hade tvätta idag på morgonen så kanske funkar det att tvätta på morgonkvisten på helgen men inte på kvällen?

Jaja, alltid är det nått kan man tycka.

Nu fattas det alltså bara att jag tar mig till affären sen är dagens sysslor färdiga och jag kan ta det lugnt och stilla.

Nä hur ska detta gå? Jag som borde vara i tvättstugan för länge sedan sitter fortfarande i morgon rocken och dricker kaffe och försöker få inspiration till att ge mig ner för trapporna. Sen var det ju det där med att handla med. Puh vad jobbigt.

Men jag får väl sätta lite fart kan jag tro. Lata mig kan jag ju alltid göra i kväll liksom. Det är väl nackdelen med mina nya tabletter, att man blir så förbannat trött av dem. De funkar hyffsat till att hålla ångensten borta, men som sagt blir jag skittrött på köpet. Men som jag redan sagt ett antal gånger, heller hur trött som helst än ångest. Förövrigt så blir man helt slutkörd av ångest med så det går på ett ut.

Nä, nu ska jag sätta på mig lite kläder, gå ut med soporna som står i hallen och väntar på att bli slängda, kika förbi tvättstugan och se om det finns någon ledig tid idag och sedan ska jag till affären med. Sen har jag gjort allt jag behöver göra idag och när man räknar upp det så här så märkrer man ju att det inte är så farligt. Bara att köra på liksom.

Idag blir det inga stora äventyr har jag bestämt. Jag ska tvätta på eftermiddagen om det finns en ledig tid, åka till affären och handla cigg sedan ska jag ligga lägre än en mask i jorden hela dagen. Jag har lagt ner tankarna på att ta mig till La stada, det funkar helt enkelt inte som det är just nu. Hårddisken får vänta helt enkelt.

Känner mig i rätt så fin form idag, men är väldig spänd så jag vet att det kan gå överstyr om jag inte passar mig lite, så jag får försöka att inte snurra upp mig för mycket idag. Jag hade en liten panikattack igår precis när jag lagt mig för att sova och den har jag ingen lust att uppleva idag med. Så jag håller mig lugn och fin.

Jag hade lite planer på att bjuda mig själv på en liten rackarns ölfylla, lördag som det är och allt. Men det lägger jag ner. För det första borde jag inte dricka alls, för det andra så har jag inte råd, för det tredje orkar jag bara inte tänka på hur jag skulle må i morgon om jag var bakis, för det fjärde så får jag vara försiktigt nu när jag äter de nya medicinerna och slutligen för det femte så får jag vara lite försiktig när jag nu har högt blodtryck och hjärtat redan slår för fort. Ingen bra idé att hälla i sig en massa öl då. Så det får som sagt vara.

Men nått får jag väl bjuda mig själv på eftersom det är lördag. Nått gott att äta kanske? Tja, jag får se vad det blir.

Det har försvunnit en sak till min GPS. Jag tog fram den nu när det kanske snart är dags att ställa på bilen och tittade i påsen som jag fått av före detta frun som lånade den tidigare och då fattas det en sak, fästet med sugproppen är som bortblåst. Före detta frun påstår att hon lagt ner allt i den där påsen men jag kan då inte förstå hur en stor grej bara kan försvinna.

Jaja, jag orkar inte bråka med henne om något alls även om det finns en del att tjafsa kring, främst då saker som jag borde fått med mig, saker som var mina från början, men vad fan. Ju mindre vi har att göra med varandra desto bättre tror jag.

Så jag snokade upp en sida på nätet där de sålde just sådana där fästen. 300 spänn blir det ungeför med frakt och allt och det är ju överkomligt.

Men fan vad det retar mig. Här lånar man ut en dyr sak och sen får man inte tillbaka alla grejorna.

Dåligt.

En bra början på dagen. Full fart från allra första början. Sovit gott och länge. Lyssnat på Metallicas nya skiva hela natten så nu börjar den sätta sig i skallen. Men idag väljer jag Motörhead att börja dagen till. Känns som om jag behöver den energin.

Så där ja, då var det lilla ärendet gjort. Cigg och mjölk har jag nu officiellt hemma så att jag slipper oroa mig för det på ett tag. Men uscha vad dyrt det blev, de är inte så snälla med priserna där nere på macken. Men det var det värt.

Så nu fattas bara den där duschen och så måste jag äta nått kom jag på. Har bara druckit ett glas fil på hela dagen så det kan väl vara bra med nått i magen kan jag tro.

Så jag sätter väl igång då.

Ok. Jag har 38 minuter på mig att ta mig till macken för att köpa cigg och mjölk. Men orkar jag? Jag har 7 cigg kvar så det räcker ju för idag, men det är ju en morgondag med och vill jag då sätta mig på mopeden det första jag gör för att handla. Eller tänk om det blir som idag att jag vaknar vid 4 igen, då hinner jag defenetivt röka upp alla cigg innan affären öppnar. Vilka värdsliga problem man har.

Nä, det lutar åt att jag klär på mig (sitter fortfarande i morgonrocken) och ger mig ut i mörkret. Jag kommer tacka mig själv i morgon när jag slipper var utan cigg eller ge mig ut det första jag gör.

Jo, då får det bli.

Tror jag.

För de som väntar på Metallicas nya skiva kan jag bara säga att den är jäkligt bra. Så klart har den redan läckt ut på nätet och jag laddade ner den så fort jag såg att den fanns där. Samma råa energi som vanligt. Blir många timmar med den skivan märker jag.

Nu är jag rejält trött. Måste vara de nya pillren som satt sig i kroppen på mig för jag kan knappt hålla uppe ögonen. Och så måste jag ut för att köpa cigg. Hujedamej. Affären stängde ju 20.00 så det är bara macken kvar och de är ju så förbannat dyra på allt. Men jag kommer tacka mig själv i morgon på förmiddagen att jag slipper ge mig ut för att köpa cigg då.

Men först ska jag ta en kopp kaffe. Vågar inte ens tänka på att köra moped så här trött, kan aldrig vara bra. Sen blir det en dusch och sedan sängen. Så ser planeringen ut, just nu i alla fall.

Fanken, jag får ingen som helst styrfart på den här dagen. Har fortfarande inte kommit ur morgonrocken utan sitter bara och slöar framför datorn. Pratade med Polare Minna en stund på telefonen. Det är väl det jag har gjort idag liksom.

Funderar på att sätta mig på mopeden och åka in till La stada men jag orkar bara inte ligga och köra den tråkiga vägen idag. Det får bli en annan dag. Det enda jag kan tänka mig, eller snarare måste göra, är att åka till affären och köpa cigg. Sen kan det kvitta.

Det är inte det att jag är deppig eller så. Inte mer än vanligt i alla fall. Men jag är så förbannat trött och uttråkad på samma gång. Troligen är det de nya pillren som gör mig så trött och det kan det väl vara värt kan jag tycka. Så länge ångesten håller sig långt borta så är jag nöjd. Men det vore trevligt med lite energi. Bara en gnutta.

Jaja, skit samma. Jag sitter och glor på Netonnets hemsida och dreglar över alla roliga saker man skulle kunna köpa om man hade pengar. Det som jag funderar på är:

• den där hårddisken som jag malt på om i några dagar nu
• En grenkontakt till USB-portar
• En optisk kabel till att ha mellan datorn och ljudanläggningen.
• ett ljudkort till den stationära datorn

Det som är mest åtråvärt är väl hårddisken och på den följer att jag måste köpa grenkontakten med eftersom jag har slut på USB-portar. Den optiska kabeln vore väl mest för att man vill ha det bästa möjliga ljudet, men det är frågan om det skulle bli så mycket bättre med en optisk kabel än en analog. Ljudkortet i notebooken är ju knappast det bästa om man säger.

Ljudkort till den stationära datorn behöver jag bara ett billigt så att man kan koppla in de små minihögtalarna. Vad min äldsta son gjort med ljudkortet som satt i har jag ingen aning om och orkar inte forska kring heller. Men det blir ju inte viktigt innan jag lämnar in notebooken på lagning och är hänvisad till den stationära totalt.

Nä. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och se om det kan pigga upp lite. Det är lite synd att man inte kan hamna i ett bekvämt mellanläge mellan trötthet och ångest. Men som sagt, hellre trött vilken dag som helst än ångest i 5 minuter.

Vi står inför ännu en helg och jag känner mig inte det allra minsta laddad. Annars brukar helgen vara, även för mig som går hemma mest hela tiden, en trevlig tid när man kan unna sig lite extra sådär. Men idag så vet jag inte om jag ens orkar ta mig till affären för att köpa cigg.

Så klart kommer jag göra det, vem trodde att jag skulle ge upp rökningen så lätt. Men ändå. Det känns inte lockande att komma igång. Jag sitter i min fleecemorgonrock och bruna tofflor och har inte ens kommit in i duschen än. Än mindre ätit frukost eller kammat mig. Det känns lite som att det smartaste vore att knata till sängs igen och sova bort olusten jag har i kroppen. Fast jag tror egentligen att jag är understimulerad så inget skulle bli bättre av att gå och lägga sig, snarare tvärt om. Nä, jag får nog ge mig ut i världen för att se vad jag hittar för äventyr utanför dörren.

Jag måste lämna in min dator för lagning. Den har ju slutat att ladda batteriet och då är det inte mycket mening men en notebook som inte kan gå på batteri. Men jag drar mig för att lämna ifrån mig den. Som tur är så har jag ju den stationära numera och den duger gott till att blogga på och liknanden. Men ändå. Dem är min kär min lilla notebook och jag vill helst ha den hemma i tryggt förvar. Så jag väntar lite till med att lämna in den tror jag.

Jag har pippi på datorer. Sedan 1995 har jag ägt ett antal olika i varierande styrka och storlek. Men jag har hela tiden pillat och fipplat med inställningar och hårdvara tills jag kan formattera om en hårddisk i sömnen. Fast nu är det ju så lätt. Det var värre när det bara fanns DOS och Windows 3.1. Då fick man veta lite olika kommandon om man ville komma någonstans med burken. Nu är allt så automatiserat att det nästan är irriterande. Å andra sidan så slipper man många problem.

Det enda problemet med min notebook är att den är kass som speldator. Den har helt enkelt för kass grafikkort och för lite minne. Jag installerade ju mer minne i våras, men den ena minneskretsen sitter tydligen under tangentbordet och öppnar jag det så bryter jag garantin och det vill man ju inte så jag kunde inte uppgradera så mycket som jag ville.För att klämma in ännu mer minne måste jag lämna in den till en auktoriserad serviceverkstad och vem orkar med det? Kanske skulle jag be dem klämma i lite mer minne när jag ändå lämnar in burken på reparation för batteriet? Ingen dum idé kanske. Minne till bärbara kostar ju nästan ingenting längre.

Nä, som sagt. Jag väntar lite med att lämna in den. Sen vet man aldirg hur långt tid det tar innan man får tillbaka den.

Då har man sovit i några timmar då. Det funkar ju bra nu mitt dygn. Jag vaknar tidigt och får se dagen krypa ut ur sitt gömställe, vika ut sina vingar och ta sats medan solen stiger över horrisonten. Sen sover jag nån timma för att seda ta tag i dagen och göra vad man nu gör. Sen är det dags för lite sömn i en timma eller två innan jag tillbringar kvällen med att titta på tv eller lyssna på musik, innan jag lägger mig vid 1-tiden och sover fram till tidig morgon. En regim jag är mycket nöjd med och jag hoppas det håller i sig. För då får jag lagom med vila och kan ändå ta till mig större delen av dygnet på ett bra sätt utan att hinna snurra upp mig för mycket.

Låg och lyssnade till Metallica när jag sov. De har ju haft Metallica-vecka på tv4´s morgonprogram och snart släpper ju gruppen en ny skiva som jag ser fram mot. De visade den nya videon med och det låter hoppfullt det hela. Tänk, både Ac/dc och Metallica samma höst. Många, många timmar framför högtalarna blir det.

Nä nu ska jag dricka lite kaffe och fundera på om jag orkar ta mig till La stada idag eller om jag ska skjuta upp den lilla godbiten ännu en dag. Sen ska jag läsa dagens lokalblaska med som jag inte orkat göra än.

Så man har trots allt lite att pyssla med *asg*.

De lovar regn på tv. Kul. Jag som tänkte ta mopeden in till La stada, men nu vet jag inte alls om jag har någon lust alls. Kanske ska jag försöka med bussen eller tåget nu när jag fått min nya medicin. Den verkar funka hyggligt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att ha helt torra händer men det är ju bara bra för det betyder att jag gått ner i varv lite. Kanske, kanske klarar jag bussen. Eller bättre att ta tåget kanske. Det är något mer meditativt med att åka tåg och det går ju precis utanför dörren så varför inte. Kostar lika mycket som bussen gör det med. Nja, vi får se vad det blir av det hela.

Kanske håller regnet upp så pass länge att man kan sätta sig på mopeden utan att vara rädd för lunginflammation. Jag kan ju alltid hoppas i alla fall.

Jag känner knappt igen mig i spegeln längre. Jag har verkligen blivit med åren tämligen fet. Kort och gott, jag är smällfet. Ett BMI på 33 eller nått sånt tror jag att jag räknade ut. Åt helvete för mycket. Jag måste ta tag i det där. Ju fortare jag närmar mig 40-års dagen ju farligare lever jag med den här fetman. Jag har ju redan för högt blodtryck och tackycardi (hjärtat slår för fort) och det plus min fetma anstänger ju kroppen något enormt. Storrökare och alkoholmissbrukare. Ingen bra summa av den ekvationen alls.

Så, jag har egentligen inget val, jag måste gå ner minst 20 kilo i alla fall. Helst 30 men man ska väl inte sikta för högt då blir det bara hopplöst. Men som det är nu så skäms jag för att visa mig.

Livet är bra förunderligt. Det mesta av tiden går åt till en grå sörja där man trampar runt dag ut och dag in, utan större sensationer. Men så dyker det upp små guldkorn som gör hela vandringen väl värd det. Det kan vara en bra låt man hör på radion, en text man läser, en humla på en blomma eller en katt att klappa. Jag drömde att jag höll en bebis i armarna i natt och det var underbart. En liten varelse, så totalt beroende av sin omgivning, som ett vitt papper att fylla i för föräldrarna. Nja, visst, pappret är inte helt vitt, det finns redan medfödda talanger och later. Men mycket går att teckna efterhand.

Troligen är det mina stora barns mor som ska föda i de här dagarna, om hon inte redan gjort det, som gjorde att jag drömde om barn. Jag har ingen som helst lust att få mer barn, det räcker så bra med de tre jag har. Men de är bra söta när de är små och sedan är det ju en lycka att få hjälpa dem genom livet.

Sen kan det vara jobbigt med, oändligt jobbigt. Man oroar sig i allt för många timmar för allt mellan dåliga betyg till pedofiler. Eller som nu när min äldsta son mår så dåligt. Då önskar jag att han var liten igen så att jag kunde plocka upp honom och bara krama honom tills det onda gått över. Men de dagarna är förbi sedan länge och tyvärr gjorde jag precis så allt för sällan när jag väl hade chansen.

Tja, det är ju tur att det finns saker att glädja sig över i livet, saker att glöda, brinna för. Annar vette fan om det vore värt det.

Det är så bra. Jag sitter här och får gåshud på armarna och det är inte allt man får det av. Tänk att det skulle ta mig 10 år att upptäcka denna underbara grupp. Men det är ok, då har jag många, många timmar framför mig när jag kan njuta.

Såååååå bra, jag ryser hela jag.

Jag önskar jag kunde skriva musik. Men det bara går inte. Jag har genom åren försökt så många gånger och har bara lyckats klämma ur mig två låtar. Skriva texter är inget problem (jag sa inte att det blir bra men det blir nått i alla fall), men att skriva musik är som förgjort.

Jag kan sitta med gitarren en hel dag och försöka pressa fram den allra minsta melodislinga. Ibland lyckas jag men så kommer jag på att det där redan är gjort. Visst, det finns många artister som plagierar mer eller mindre öppet. Herr Gessle är ju ett berömt exempel på det. Men han gör det så förbannat snyggt att man inte reagerar och det kräver en satans massa talang för det.

John Lennon hade en gång ett radioprogram där han genom att spela sin egen musik och sedan musiken han snott det från visade på att även ett geni snor när det gäller musik. Men samma sak där. Han gjorde det snyggt.

Nä, jag får nog hålla mig till att skriva. Det kan jag hyggligt i alla fall. Sen tänkte jag börja måla med. Det handlar bara om att få tummen ur och köpa allt man behöver för att måla med olja. Finns bra startkit på Claes Olsson har jag sett. Tänkte köpa ett sånt nån gång och se vad det blir av det hela.

Överhuvudtaget skapa är en skön process. Jag sitter och njuter bara över att skriva detta. Jag vet, det är ingen stor text, lätt att den försvinner bland alla andra bra blogginlägg och andra texter som skrivs nu för tiden men jag mår bra av att skriva så jag fortsätter väl med det.

Förresten, på tal om det, är det någon mer som orkat ta sig igenom mina bokskelett eller blev det för jobbigt att läsa på en skärm eller var det helt enkelt kass? Tacksam för respons.

Nä, lite mer kaffe tror jag det får bli.

Så där ja. Då hade man visst sovit färdigt för inatt då. vaknade vid 4 och har redan hunnit dricka kaffe och starta om datorn som började dagen med att hänga sig. Nu ska jag ta en kopp kaffe till, läsa lokalblaskan och sedan titta på tv4 morgonprogram. Alltid lika trevligt på fredagar när han den där vinexperten är med. Det är alltid kul att se hur tankad han blir denna gången, för ibland så smakar han nog av sina viner lite väl mycket och jiddrar igång så det skvätter om det. Kul, helt klart humor.

Foo fighters snurrar runt i högtalarna. Det är så bra, tack Polare R som tipsade mig om dem. Hade mest bara lyssnat till de allra kändaste låtarna lite halvhjärtat sådär men nu är jag totalfast. Måste få tag på alla skivorna de gjort. Sååå bra så bra. Det är alltid lika roligt att upptäcka en ny grupp på det sättet. Det brukar vara en hel värld att tränga in i. Samma sak när man upptäcker en ny författare. Jag vet när jag fick upp ögonen för en av mina favoritförfattare, Charles Bukowski, hur jag plöjde igenom allt han skrivit i romanväg och sedan fortsatte med lyriken. Goda dagar, goda dagar.

Nu ska jag ladda ner Motörheads senaste skiva tänkte jag, även denna gång på tips från Polare R. Samma sak med dem, jag har givetvis hört Ace of spades och lite sånt, men aldrig lyssnat riktigt så det ska bli intressant. Skivan fick ialla fall bra recensioner har jag sett. Funderar på att hänga med Polare R med anhang till Skandinavium i december när de spelar där. Kan vara gott att ha nått att se fram mot i vintermörkret.

Annars ser jag fram mot Ac/dcs nya skiva som kommer snart, den första på 8 år. Singeln låter ialla fall som att de har hållt sig vid god vigör och lovar gott inför albumet.

Nä, nu ska jag inte svamla musik mer, nu ska jag dricka mer kaffe. Så det så.

Nu tog jag en tablett till av Lergiganet för en timma sedan ungefär och blev inte alls så trött som jag blev av den första. Men det beror väl kanske på att jag inte tagit några andra lugnande innan som jag gjort förra gången.

Däremot märker jag att jag inte har handsvett och att jag inte har så vansinnig hjärtklappning, så lite nytta verkar de göra i alla fall.

Nu funderar jag på att ge upp den här dagen och lägga mig för att läsa och sedemera sova. Eller är jag lite hungrig först kanske? Jo, det är jag nog om jag känner efter riktigt ordentligt. Jag säger som seriefiguren Obelix "jag har ett hål i magen". Blir alltid hungrig på kvällen och har svårt att sova om jag inte tar mig något att äta innan jag lägger mig. En vansinnigt dålig vana som jag försöker bryta men som verkar hopplös att få koll på. Speciellt de dagarna när jag på grund av ångesten inte kunnat äta på hela dagen. När jag då tar min sömntablett så lugnar ju ångesten ner sig lite och jag blir vrålhungrig med en gång och kan ställa mig för att koka makaroner klockan 1 på natten.

Men nu i dag tror jag att jag nöjer mig med lite fil. Det funkar bra det med, så det gäller att jag kommer ihåg att köpa det när jag handlar, vilket jag oftast inte gör. Men nu har jag lite hemma så jag ska väl smaska i mig lite så att jag håller den värsta hungern borta.

Ja jag vet inte. Ska jag göra upp några som helst planer för morgondagen eller ska jag låta det bara vara och se vad som händer och hur jag mår?

Vill ju gärna in till La stada för att hälsa på tant mamma och köpa den där hårddisken, men vet inte om jag pallar av att ta mig dit. Lite väl ostabil för tillfället känns det som. Fasen också att man inte har bilen igång. Då hade ju det hela varit en baggis, men som det är nu då jag får välja mellan att sätta mig på bussen (tveksamt) eller ta mopeden så känns det hela som hopplöst. Speciellt om det regnar ute, då är det ändå värre att sitta på mopeden och smattra fram i 30 km/h.

Nä, det är nog bäst att inte göra upp några planer för morgondagen alls. Förutom att jag ska tvätta tänkte jag. Det är dags nu, innan det blir sådär tråkigt jättemycket som tar en hel dag att tvätta upp. Så det får jag göra tänkte jag. Jag har i alla fall vaga planer på det och det räcker gott för mig känns det som.

Ok, jag vet att jag redan lagt ut låten en gång tidigare för inte alls länge sedan, men nu har jag hittat en liveversion som vibrerar av liv. Jag älskar denna låten. Men det hänger nog ihop med att jag alltid gillat låtar som liksom stiger allt eftersom, börjar lugnt och sedan stegrar sig som en häst och springer fortare och fortare för att sluta i ett cresendo. Har helt klart blivit ett Foo Fighters-fan. Trodde jag hade koll på dem men det hade jag inte alls. Men nu har jag skaffat det. Det var inte bara Kurt Cobain som var ett geni i Nirvana. David Grohl är inte alls långt efter.

Det har väl knappast undgått någon med det minsta datorintresse att Google har släppt en egen webbläsare, Google Chrome. Behövs det verkligen en webbläsare till? Trodde nästan att marknanden var mättad på sådana, men det kanske bara är som jag inbillar mig. Visserligen är jag lite sugen på att ladda ner den bara för att prova men jag tror jag avstår. Eftersom det är en betaversion (alltså att den är under utveckling och inte färdig än) så vet man aldrig vad den kan ställa till med i datorn,

Själv kör jag Firefox tillsammans med 22 % av datoranvändarna. De allra flesta kör med Internet Explorer och det kanske inte är så konstigt eftersom det redan ligger installerat på datorn när du packar upp den ur lådan från affären. Men jag upplever Firefoxen som både bättre rent användarmässigt och framförallt snabbare på att visa sidorna.

Men nu väntar vi med spänd förväntan på IE8 som ska komma ut snart. Då kanske det blir läge att byta tillbaka till Explorern igen, men det tar vi då.

Ok, nu fattar jag vad de menar med trötthet som biverkan på Lergiganet och varför man skriver ut det som lugnande. Ena stunden var jag vaken och uppsnurrad och full av ångest, nästa låg jag och sov som ett barn och nu när jag vaknat så är jag så slö och långsam att en snigel skulle springa ifrån mig.

Men någon ångest kan jag då rakt inte känna. Visserligen ligger nått och bubblar långt inne i bröstet, men det kan jag väl stå ut med.

Nu ska jag nog bara röka en cigarett och sedan gå och lägga mig igen tror jag. Eller, jag får se vad som händer och sker. Kanske skulle man ta en dusch först för jag har svettats som en beduin när jag låg och sov. Jaja, det löser sig kan jag tro.

Sommaren är över, på riktigt. Det var väl knappast någon höjdarsommar precis förutom den där värmeböljan i juli när jag trivdes som fisken i vattnet. Annars har det väl varit väl mycket rengtunga skyar för min smak. Hade jag haft råd och hade jag inte varit så förbannat flygrädd skulle jag beställa en resa till varmare länder nu på hösten för att få lite sol. Men det faller platt på grund av de två ovan redovisade problemen.

Det enda som är sommarlikt här i mitt hem är att jag har fått en massa satans flugor som irriterar mig hela tiden. De snurrar runt som små helikoptrar och drar sig inte för att landa på min panna, mina händer eller min näsa. Jäkla djur de där små rackarna.

Men som sagt. Hösten är här. Än så länge är det lugnt. Än kan vi hoppas på varma dagar med rödglödgade blad som pryder trädkronorna, lövhögar för barnen att hoppa i och en varm höstsol. Men allt som vi närmar oss november brukar mitt humör sjunka i botten. Jag har sagt det innan, men det tål att upprepas, jag HATAR november. Stryk hela jäkla skitmånaden från almanackan, ta bort den, pulverisera den och bränn sedan pulvret och sprid sedan askan för vinden över nått avlägset fjäll.

Men som sagt, det är en bit dit än så länge. Jag hoppas att jag klarar mig bättre i år. Förra hösten fram till november var ju toppen. JAg började träna på gym, gick på promenader, höll diet, var ute och åt på restaurang med före detta frun. Man kan ju hoppas att jag hittar samma formtopp i år med.

Hoppet är det sista som överger människan

Fasen vad jag skulle vilja ha en bil nu så att jag kunde åka in till La stada Borås för att tröstköpa den där hårddisken. Men det får helt enkelt vänta tills jag är i bättre form. Vem vet, om nu de här nya pillren funkar som de ska så kanske jag kan ta bussen i morgon, det gjorde ju det hela så mycket lättare.

Jag tror att den lugnande effekten av lergiganet har börjat nu för jag känner mig behagligt dåsig och mina händer är kruttorra för en gångs skull. De brukar annars vara lite sådär äckligt småsvettiga så att jag kan tänka mig att det är som att hälsa på en död torsk när man tar mig i handen.

Ja vi får se. Det ska bli intressant att se vad de gör med min kropp de där pillren. Funkar de så är det ju utmärkt. Då kanske jag kan kombinera dem och Theralenet och få lite äkta ro i själen. Nu var jag så dum att jag glömde att titta på klockan när jag tog dem för det brukar vara intressant att veta hur lång tid det tar innan pillren kickar in, ifall man ska ta dem så fort man känner att oron börjar krypa på eller om man kan vänta tills man vet att man kommer må riktigt dåligt och de verkar fort.

Fördelen med mina lugnande jag har är ju att man inte kan bli beroende av dem. Men det är också nackdelen med dem, för de är inte så potenta som till exempel sobril eller stesolid och de preparaten som gör vem som helst lugn men också är starkt beroendeframkallande om man inte passar sig. Eftersom jag har en missbrukspersonlighet så blir det inga sådana piller till mig inte. Jag får nöja mig med de jag har och hoppas att de hjälper mig ändå.

Nä, nu är kaffet klart så jag ska sätta mig under köksfläkten i köket och röka en cigarett och dricka en kopp kaffe innan jag lägger mig och läser lokalblaskan.

Nu måste läkaren ha räknat fel. Jag fick en burk med 30 tabletter och kan ta 4 stycken max per dag. Men jag kan bara hämta ut dem vart tionde dag, ergo fattas det 10 piller. Jag får ringa till min kontaktperson om det det där så att jag inte står utan piller i slutet av veckan. För jag misstänker att jag kommer behöva ta 4 piller om dagen om jag fortsätter vara så här stressad inombords.

Alltid ska det vara nått som krånglar :-)

Så där ja. Då har jag varit på Apoteket och hämtat mina nya tabletter plus lite mer av mina andra lugnande. Sen var jag en snabb sväng i affären och köpte mjölk, filmjölk, juice (fått pippi på tropisk juice) kattmat och cigg och snus. Så nu har jag så jag kan grotta ner mig i hemmet utan att behöva fundera på sådana saker.

Jag måste erkänna att jag kände för att köpa tre öl med, men jag lyckades stå emot min impuls för en gångs skull. Gott så. När jag kom hem så tog jag en av de där Lergiganen med en gång, tänkte att det är inget att spara på, speciellt som jag är rejält uppsnurrad efter min lilla utflykt och dessutom nyfiken på hur de fungerar.

Just nu mår jag inte bra alls. Det var nog tur jag inte tog mig till stan idag för det hade nog slutat i en brakattack misstänker jag. Ångesten ligger precis under ytan hela tiden och lurar, trots alla medicinen jag stoppat i mig och hur jag än försöker använda mig av avslappningsövningar, andningstekniker och strategier för att hålla ångestmolnen borta från min himmel.

Men det var gott att komma utanför lägenheten i alla fall. Behöver göra det minst en gång per dag för att inte tappa bort verkligheten totalt. Fast det regnade så var det skönt med frisk luft.

Nu ska jag servera Chips lite kattmat tänkte jag. Jag har skämt bort henne den sista tiden genom att köpa såna dör små Shebaförpackningar. Det är rätt dyrt, 8 spänn för en burk, men det är så roligt att se hur hon äter av den. Glupskt och fort. Inte alls som när man köper vanlig "blötmat" åt henne då hon tuggar lite då och då. Men nu står hon fast kvar vid skålen tills det är slut. Sen har hon ju sitt torrfoder med så det går ingen nöd på den katten inte.

Nu ska jag sätta på en stor kanna koffeinfritt kaffe (mer vanligt kaffe hade varit en katastrof när jag redan är så stressad inombords som jag är) och bara koppla av och ta det lugnt och vänta på att medicinen verkar och se hur den funkar. Det enda som retar mig med det är att den sorten inte ingår i förmånspriset så även fast jag har frikort så får jag betala. Nu kostade visserligen 30 tabletter bara 56 kronor men säg att jag tar 4 om dagen så blir det en del pengar om året. Men det kan det väl vara värt.

Som sagt. Nu väntar en god kopp kaffe, en cigg och sedan ska jag lägga mig i sängen och läsa dagens avis som jag inte hunnit gå igenom än.

Höll på att snurra upp mig totalt. Ångesten började krypa på ett obehagligt sätt på mig, innanför huden, i bröstet, i munnen på mig. Så jag tog allt av vad jag har som kan lugna ner mig lite men det blev nog lite väl bra för nu börjar jag känna mig helt snurrig i planeten. Fast bättre det än ångest. Det värsta är att ångesten inte har lugnat ner sig något nämnvärt, den sitter i bröstet på mig och väntar på att blomma ut i full prakt. Svartklädd med blanka skor och pomaderat hår sitter den och väntar på att mina försvarsmurar ska krackelera och falla sönder så att den kan ta över hela min existens.

Men fan heller. Inte idag, inte nu. Jag ska försöka samla ihop mig så att jag kommer till apoteket och affären. Behöver köpa mjölk till kaffet och cigg. Sen är det vila som gäller känner jag, det blir nog ack så ansträngande att ta sig den lilla rundan mellan Apoteket och affären och hem igen. Hela kroppen går på övervarv fast jag är snortrött på grund av de lugnande. Verkar som om inget biter längre på ångesten, den överlever alla sätt jag försöker tra kål på dem med. Det enda som fortfarande funkar är alkohol, men dricker jag det så kommer det ju surt efteråt i form av ännu värre ångest så det är inte ett val jag tänker göra idag. Även om det är lockande att köpa bara några stycken så att kroppen gick ner i varv. Men jag vet hur det slutar. Jag köper, dricker och går och köper mer och sen vaknar jag som ett vrak i morgon. Nä, den vägen går jag inte idag.

Men jag hoppas mycket på de nya tabletterna. Kanske är de vad jag letat efter. Det är ju ändå ett antal psykiatrer och kunnig personal som lagt sina huvuden i kors för att komma på att det är dessa tabletter jag ska ha så jag får lita på att de vet vad de gör. Något annat val ser jag mig inte ha.

Fan, nu har jag blivit sittande här framför datorn hela dagen förutom när jag la mig och vila lite innan. Inget får jag gjort. MEn nu ska jag i alla fall slänga på mig lite kläder och åka till apoteket. Sen får jag se vad jag gör. Borde äta något men känner att jag inte pallar att äta som det är just nu, alldeles för spänd för det.

Hua. Nu börjar jag bli lite nervös eftersom mina anklar är rejält svullna och när jag trycker på dem så blir det en kvarstående fördjupning i huden (det heter nått det där men jag kan banne mig inte komma ihåg vad det heter, det var ett tag sedan jag jobbade märker jag). Detta kan aldrig vara bra. Man ska ju inte måla fan på väggen men det känns ändå som om jag borde knata till farbror doktorn om detta håller i sig i några dagar. Jag ska väl dit ändå för att följa upp mitt blodtryck och hjärtklappning om jag fattat allt rätt.

Det är alltid lika obehagligt när jag faktiskt inte bara inbillar mig saker utan de faktiskt händer. Ankelödem beror ju ofta på högersidig hjärtsvikt och det skulle inte förvåna mig om jag hade en släng av det, med trettio kilos övervikt, storrökare och snusare och inte tillsymmelse till försök till motion ens. Uscha vad nervös jag blev nu. Det får nog bli ett lugnaden piller och sen marsch pannkaka till sängen för att försöka lugna ner mig lite innan jag tar mig till apoteket.

Fan att man ska vara så förbaskat inbillningssjuk!!!!

Jag lade ju ut början på en av de böcker jag skriver på och det var inte många som sa nått om det, förutom några trogna läsare. Nu lägger jag ut början på en annan bok, i en helt annan stil. Kommentera gärna och berätta om jag ska fortsätta eller bara lägga ner.

Vägen slingrade sig fram i den mörka skogen. På vardera sidan av den lilla skuttande bilen höjde sig majestätiska tallar och granar. Martin hade fullt upp med att styra bilen i snön och slängde bara då och då en snabb blick åt sidorna. Skulle han köra fast här skulle ingen få loss bilen förrän det var vår och det var långt, långt till mars. Efter vad som kändes som en evighet glesnade skogen på höger sida och en siluett av en liten stuga framträdde mot den mörkblå himlen. Martin gasade i ren upphetsning och bilen krängde omedelbart. Han lättade på gasen och svängde in på slänten som låg nedanför stugan. Där stannade han slutligen bilen. Nu spelade det ingen större roll om hjulen fastnande i snön för nu var han äntligen framme.

 

Huset låg på en liten kulle. Snön gnistrade runt omkring det och en smal rökstrimma vandrade sakta uppåt från den lilla skorstenen. Som för att fullfölja den idylliska bilden skuttade en hare förbi ner mot sjön. Inte ett mänskligt spår fanns det vid en första anblick. Sedan såg han de två paren med fotspår som sträckte sig från husets dörr ner till den synbart hemsnickrade bastun som låg vid skogskanten på vägen till vattnet. Martin stampade med fötterna, låste bilen, mest av gammal vana och följde fotspåren. Det flöt ljusstrålar ut mellan de grovt hyvlade bräderna men inte ett ljud hördes där inifrån. Han tittade sig omkring. Allt var tystnad och stillhet. Stjärnorna glittrade på en molnfri himmel och månen var klotrund och mätt. På dörren hade någon skruvat fast en grov gren, som en klyka, ett handtag. Han öppnade den lite motsträviga dörren.

 

Därinne i värmen, i skenet från två oljelampor, satt två män. De var bägge två lite grådaskiga i ansiktena, hopsjunkna. Tysta. – Jasså. Du kom till sist. Det var den mindre av de två männen som tog till orda. – Jo, men det var en jävla väg hit, trodde jag skulle fastna mitt i skogen någonstans och inte visste jag hur långt det var heller. Martin kisade mot männen. – Stäng dörren för helvete. Det blir ju kallt, ropade den större av de två. Vi har nog problem som det är utan att åka på nån djäkla lunginflammation med. Han skrattade när han sade det och log med hela ansiktet. Martin stängde dörren bakom sig. Han tittade på vodkaflaskan som stod på bastugolvet. – Finns det till mig med? – Jo för helvete sade den större mannen med emfas. Brännvin är det enda vi har gott om. Vi passade på att handla på vägen. Sprit för en förmögenhet. Hade vi bara tänkt på att köpa mat med så vore allt perfekt. Men, cigg och sprit håller hungern borta. Han greppade tag i flaskan och överräckte den med en allvarlig min. Det vara bara ögonen som glittrade.

 

Under tiden hade den lilla mannen suttit tyst, fortfarande ihopsjunken som om all världens elände vilade på hans axlar. Martin tog en klunk direkt ur flaskan och hostade när den råa vodkan brände till i gommen. Han höll sedan fram flaskan till den mindre mannen. – Joha, ska du inte ha dig lite styrka? Joha tittade på Martin länge, i en evighet kändes det som, sen svarade han – Finns fan i mig inte sprit nog i världen för att ge mig den styrkan jag behöver nu. Men ändå tog han emot flaskan och drack närmast girigt av spriten. När han klunkat färdigt ställde han tillbaka flaskan på golvet. Han vände sig mot den nakna mannen bredvid sig och frågade – Nå. Oxen. Hur i helvete ska vi fixa det här nu då? Du som alltid är så vansinnigt positiv? Oxen, som egentligen hette Hans men som fått sitt smeknamn på grund av sin storlek och styrka, tittade tillbaka. – Tja du. Just detta måste jag erkänna att jag inte har någon som helst koll på. Just nu gäller det bara att ligga lågt som jag ser det. Eller hur Martin?

 

Martin som svettades i den instängda värmen drog av sig jackan och började knäppa upp skjortan. – Jo. Ligga lågt är väl bara förnamnet. Han tvekade lite när han svarade. Det dåliga samvetet for runt i bröstet på honom. Han var smärtsamt medveten om att han var en stor del av anledningen till att de tre männen satt mitt i skogen utan att ha en endaste liten plan på hur de skulle kunna återvända till civilisationen igen. Han kände hur spriten började sprida sig i kroppen, blodet rusade till ansiktet och händerna började domna. Det var så lagom smart att dricka ren vodka på fastande mage när man dessutom var helvetiskt bakfull. Men just då var han bara tacksam för den klena tröst alkoholen måhända skulle kunna erbjuda. En dimma vore inte fel alls nu. Inte dumt alls.

 

Under tiden, långt från den mörka skogen, härjade en man i maktlöst raseri. Han kastade ett glas i väggen och röt – får jag bara tag i den där jävla skitstöveln ska jag personligen kastrera honom och tvinga honom att äta upp det som jag skurit loss. Hans fru stod i dörröppningen och vred sina händer i armod. – Men snälla Jukka, tänk på blodtrycket. Tänk på mig, kved hon medan maken fortsatte veva med armarna och riva ner allt av inredning som kom i hans väg. – Blodtryck? Blodtryck! Mannen stannade upp mitt i allt det arga och tittade på sin fru sedan 35 år. – Blodtryck. Jag har fullt upp med att överleva det här och du börjar tjata om blodtryck. Fan ta blodtrycket. Men något av budskapet verkade ha gått fram för han satte sig i en av sofforna som stod längs med väggen. Det en gång ilsket röda håret stod upp som på en piassavakvast och ögonen glänste galet och elakt. Hans ömma maka närmade sig honom försiktigt. – Vår dotter gråter ögonen ur sig och du pratar om blodtryck väste den gamle mannen.  – Det finns säkert en förklaring till allt detta svarade kvinnan. – Förklaring? Klart att det finns en förklaring. Joha är en skitstövel och det är Martin och Hans med. Tre stora arslen på ben. Kvinnan som såg att hennes make började hetsa upp sig till raseri igen lade en hand på hans vänstra axel.

JAg måste säga att Foo fighters senaste skiva är precis hur bra som helst. Speciellt älskar jag "Come alive", men den har jag redan lagt upp en gång tidigare på bloggen så ni får lita på mitt ord när jag säger att den låten är smarrig som princesstårta.

Förövrigt har jag helt snurrat in mig på Foo fighters. Det är så skönt med bra musik. Jag har ju sagt det innan men jag avskyr när det blir tyst, musiken snurrar runt i mina högtalare dygnet runt.

Så nu ska jag dricka en kopp kaffe till lite musik. Minsann.

Nu blev jag glad igen. Var inne och kollade på mitt konto och upptäckte att det visst var draget de där taxipengarna redan. Så nu har jag råd med den där hårddisken i alla fall.

Trevligt.

Det var hemst vad ambivalent jag känner mig idag då. Jag kan inte bestämma mig för varken det ena eller det andra. Ena sekunden så känner jag för att tvätta idag för att nästa sekund fundera på om jag inte ska göra det i morgon istället. Jag funderar på om jag ska åka in till La stada i eftermiddag eller om jag ska göra det i morgon. Eller på lördag. Eller nån annan dag. Vilka jäkla dumproblem man har.

Så jag blir sittande framför datorn och får inte något gjort överhuvudtaget alls. Paralyserad av livet. Sitter och retar mig på att det skorrar från suben när jag spelar musik. Försöker hitta vad det är som är löst för det är förbannat irriterande när det skorrar sådär, men det spelar ingen roll hur jag trycker och känner, det skorrar likt förbannat. Får försöka låtsas att jag inte hör det.

Nä, det enda jag kan bestämma mig för att göra idag är att jag ska hämta mina mediciner, det är prioritet ett. Sen får jag se vad jag pallar av att göra med resten av dagen. Det som håller mig från att åka till stan, förutom att jag är ostabil, är tanken på att ligga och köra moped i 30 km/h hela vägen in till stan. Känns alltid som om man aldrig ska komma fram. Den som bara hade en bil. Eller det har jag ju, men inget körkort, något jag sannerligen hoppas ändrar sig snart. Då blir jag lite friare.

fan nu kom jag på att de inte har dragit taxiräkningen på 400 spänn från förra helgen när jag och Katrin åkte till psyk med taxi. fasen, där rök nog den där hårddisken känns det som. Jäkla skit. Men men. Det var det värt för jag hade aldrig pallat att åka buss den dagen, det var knappt jag klarade av att åka med taxin ju. Jaja, pengar är till för att användas.

Nä. Nu ska jag dricka lite kaffe för att piggna till, duscha och fixa till mig sedan blir det raka vägen till Apoteket. Så får det bli.

Så gott jag somnade igen. Det verkar som jag sover lite titt som tätt nu för tiden, i alla fall de sista dagarna. Sover några timmar, är uppe några timmar och sover sen igen. Fan vet varför, men det är faktiskt inte helt fel. Jag kommer upp tidigt och kan titta på morgontv på tv4, gillar speciellt Steffo, han är liksom mysig på nått sätt, plus att han gett ut en eller om det är två, jag har bara den ena, böcker om njutningsfulla saker i livet som cigarrer, cognac, choklad och annat smått och gott. Boken jag har heter "Njut! En bok om små saker som gör livet stort", helt klart värd att rekomendera. Sen när jag tittat färdigt kan jag gå och lägga mig igen och sova nån eller några timmar för att sedan gå upp igen.

Så nu är jag vaken igen och har precis druckit lite kaffe. Snart ska jag in i duchen och sedan bär det iväg till Apoteket. Huruvida det blir en tur till La stada eller inte vet jag inte riktigt än. Känner mig inte speciellt stabil så jag vet inte om jag pallar det idag. Jag får se hur jag mår när jag tagit första pillret av de nya lugnande.

Kanske ska jag passa på att tvätta istället för att ge mig ut i världen. Vore ju smart att tvätta innan tvättkorgen blir överfull som vanligt. Fan jag vet inte. Jag känner mig.... rörig. Det är som om tankarna inte får fäste i skallen på mig utan bara rasslar omkring utan mål eller mening. Jag planerar det ena efter det andra men sen ändrar jag mig hela tiden. Just som det känns precis just nu, i denna sekunden, så känner jag bara för att lägga mig och sova och skita i allt. Men om 5 minuter har jag hunnit ändra mig. Bara under den lilla stund det tagit att skriva detta har jag ändrat mina planer för dagen flera gånger om.

Chips, katten, ligger på en solig fläck på golvet och tittar på mig. Jag undrar vad som rör sig i huvudet på henne när hon ser mig. Hon är ju helt klart väldigt mycket "min" katt. Hon följer mig vart jag än går, förutom när hon ligger på bokhyllan eller i sin fåtölj och sover då så klart. Hon ligger bredvid min kudde mest hela natten och framför allt blir hon sotis om jag har en relation med en kvinna. Då blir Chips sur som surströmming. Hon avskydde min före detta fru så det gnistrade om det.

Men det är en faslig tur att jag har den där lilla pälsbollen. Hon har tröstat mig många gånger när jag mått skit, jag har någon att bry mig om och hon är bra sällskap. Jag är mycket kattmänniska har jag kommit på. Visst skulle jag vilja ha en hund, är ju uppväxt med hund, men jag är för lat och lever för ostrukturerat för att kunna ta hand om en hund på ett bra sätt. Då är en katt perfekt. Hon nöjer sig med att jag klappar henne, leker lite med henne någon gång då och då, att lådan är ren och att hon får mat i skålen. Mer behöver hon inte.

Nä. Nu får jag bestämma mig vad jag ska göra idag. Under tiden så tror jag att jag ska dricka en kopp the och röka en cigarett. Nått ska man ju göra liksom.

Det regnar ute. Typiskt, när jag ska in till La stada för att hälsa på tant mamma och köpa den där hårddisken (jag har räknat på huruvuda jag har råd eller inte och kommit fram till att jag har det om jag bara håller hårt i pengarna resten av månaden). Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag verkligen ska köpa den, men det lutar åt att det blir så.

Kanske kan jag ta bussen, med mina nya tabletter? Fan vet. Det vore ju perfekt på alla sätt. Men det är väl för mycket att tro på, att jag skulle bli av med en noja som jag haft i 10 år eller mer bara för att jag fått ett nytt piller.

Jaja, vi får se. Just nu är jag fortfarande så trött att ögonen rullar runt i skallen på mig som kulan i ett rouletthjul. Får bli lite mer kaffe känns det som för att komma igång.

Idag är det den stora dagen då jag ska få min nya medicin. Jag hoppas att den biter ångesten i näsan så det skvätter om det. Hoppas kan man ju alltid. Man ska visst bli väldigt trött av den men det skiter jag fullständigt i, bara jag är ångestfri så kan jag sova 20 timmar om dygnet.

Så nu sitter jag och väntar på att apoteket öppnar så att jag kan åka dit och plocka ut pillren. Under tiden får jag dricka kaffe och försöka piggna till, något som visst går lite segt idag verkar det som. Är spänd men trött samtidigt. Men det ordnar sig väl kan jag tro. En dusch, lite kaffe, en cigg så ska jag väl vara i form för att ta tag i den här dagen,

På tv pratar de om en 11-årig grabb som försvunnit från sin skolklass när de hade utflykt. Hua för att vara den killens förälder. Vilken ofattbar ångest det skulle vara. Vi får hoppas att de finner honom välbehållen. Sånt där kan nog knäcka den allra starkaste människa.

På tv pratar de även om när man ska skaffa barn. Själv var jag 20 och min dåvarande flickvän 17 när vi fick äldsta grabben. Det var lite väl ungt, speciellt för mig som var väldigt omogen, men man fick växa upp fort. Men hellre för tidigt än för sent. Jag blir bara förbannad på alla dessa karlar som skaffar barn när de är upp mot 60 år. Min egen far var 48 när jag föddes och det tyckte jag hela tiden var för gammalt. Alla andra hade unga, pigga föräldrar utom jag som hade en pappa som var 60 när jag var 12 år.

Nä, runt 25-30 är nog en bra ålder för att få barn. Lagom är bäst. Fast jag fattar inte ett skvatt när folk säger att de "vill leva innan de skaffar barn". Vad tror de händer när man skaffar barn då? Att man inte lever längre? Visst ändrar sig livet lite, men har du bara en väl fungerande relation med din partner så nog kan man gå på krogen med kompisarna nån gång i alla fall. Resa går utmärkt och sen får du gåvan av ett liv att ta hand om.

Jaja, det där kan man diskutera tills man blir blå i ansiktet. Själv vet jag bara att jag älskar mina barn och skulle göra vad som helst för dem.

Jag önskar jag hade något att se fram mot. Jag hade ju gått i flera veckor och längtat efter det där brölloppet, men av det blev det ju intet eftersom jag helt enkelt inte pallade av att gå. Så nu vill jag ha något annat, något nytt, att se fram mot. Livet blir så grått om man bara kan se en enda räcka av likadana dagar framför sig. Men som det är just nu så har jag inget som jag direkt kan sikta på.

Det vore trevligt att ha något att längta efter.

Oj vad jag är trött. Men jag vaknade och tänkte att det var lika bra att knata upp för att känna efter om jag orkar vara uppe eller om jag ska sova någon timma till.

Jag har ju lite att göra idag, i alla fall om jag följer planeringen, men det kan ju gå precis hur som helst med det om jag känner mig själv.

Men först kräver detta kaffe känner jag.

Mycket kaffe.

Det blev inte ett så tidigt sänggående som jag tänkt mig. Men nu är jag nog färdig med den här dagen tror jag och ska lägga mig och läsa lite innan jag släcker lampan och somnar.

En på det hela rätt hygglig mittendag. Varken bra eller dålig liksom. En dag som bara gått och nu lägger sig till vila tillsammans med alla de miljarders miljarders dagar som redan gått. I morgon är det nya tag och nytt blad. Då hoppas jag som alla vid det här laget mycket på min nya medicin. Har jag tur så kanske jag äntligne kan få lite ro i själen. I alla fall då och då.

Jag känner hur ångesten kryper i mig, vill visa sitt svarta huvud och överfalla mig men jag håller emot. Som tur är så har jag redan tagit min sömnmedicin och lite lugnande så kanske klarar jag mig helt utan anfall denna gången. Men det brusar i hela kroppen, hjärtat rusar och jag svettas i pannan som om jag just sprungit en mil eller två.

Det är ju bara några av de olika symptom jag får när jag får en attack. Jag önskar jag kunde förklara hur det känns så att folk förstod, men det går bara inte att beskriva. Men tänk på något du är riktigt, riktigt, riktigt rädd för, vi har alla nått vi är rädda för. Tänk dig att detta händer och försök känna efter hur det skulle kännas i kroppen. Tänk dig sedan denna rädsla helt utan anledning, den bara kommer ifrån ingenstans. Du sitter i din soffa på torsdagskvällen och helt plötsligt löper hela kroppen amok. Fast inget speciellt har hänt.

Några av de syptom jag får när jag får en attack:

• jag kan inte svälja
• jag får kramp i käkarna
• hyperventilering
• hjärtklappning
• svettningar
• tunnelseende
• despersonalisering, alltså som att det känns som om man inte är sig själv utan någon annan eller ialla fall utanför sig själv
• magkramper
• skakningar
• tics i ansiktet
• ryckningar i armar och ben
• det blir helt omöjligt att sitta eller stå eller ligga stilla utan jag måste hela tiden röra på mig

Det är bara lite av det som händer i min kropp när jag får en panikångestattack. Sen har vi den generaliserade ångesten med, alltså den som hela tiden ligger och puttrar i bakgrunden, rädslan som jag ständigt bär med mig för att få en panikattack och som i sin tur utlöser en attack, det går i rundgång det där.

Den generella ångesten är mera ett ständigt malande orosmoment i kroppen, det känns som om man går på övervarv hela tiden. Som jag tidigare sagt, jag har en vilopuls på 120 ungefär. Jag spänner mig hela tiden vilket leder till att jag blivit lite sned i kroppen och har ont ständigt i rygg och axlar. Sen kan den där ångesten vara av skiftande karaktär och styrka, allt från ett litet obehag till full blommande ångest på gränsen till panikångest.

Allt det där gör att jag allt som livet gått börjat undvika situationer där ångesten kan komma över mig och jag inte kan lägga mig i min säng. Åka buss är en mardröm, tåg, gå på bio, äta på restaurang, strosa på stan, åka hiss, åka med någon annan som kör bil (vill ha kontrollen själv). Världen krymper allt eftersom.

Det är ju sagt att om man utmanar sina fobier så ska man lära om sig och upptäcka att det inte är så farligt, men jag har verkligen gjort mitt bästa för att utmana mina rädslor genom åren men det är likt förbannat lika obehagligt att åka buss hur många gånger jag än tvingar mig till det. Jag vet inte hur många möten jag satt på när jag var chef och bara kunde koncentrera mig på att andas rätt och göra allt för att inte bara springa ut från lokalen. Heldagsutbildningarna vi småchefer hade en gång i månaden eller hur det nu var blev till mardrömmar för mig. Jag spände mig i flera dagar före de där dagarna när man satt instängd i en sal och inte bara kunde gå som man ville.

Men det är historia nu. Nu ska jag blicka framåt, hoppas att jag under de tre år jag fått till nåds att vara hemma med sjukbidrag kommer lära mig att hantera ångesten så att jag kan fungera som en "vanlig" människa i samhället igen. Lite livskvalitet vore inte helt fel om man säger.

Man pratar ju om hälsokorset, alltså att man kan vara frisk men känna sig dålig eller att man kan vara sjuk men ändå må bra.

Uscha vad dum jag har varit nu. Jag trodde ju att Chips hade pinkat i min säng igen, precis på ytterkanten av madrassen. Men nu när jag gick in i sovrummet så såg jag vart det våta kom från. Det var mitt takfönster som står lite öppet och det regnar ute så det har läckt in vatten ner på golvet och madrassen.

Inte för att jag tror det gör Chips något för jag har på min höjd blängt på henne (har fått lära mig att det inte är någon idé att skälla i efterhand eftersom djuret ändå inte fattar vad man hojtar om) men jag har ju smutsat ner hennes goda namn på nätet genom att påstå att hon pinkar i min säng.

Så det var bara att stänga takfönstret så var det problemet ur världen och inte behöver jag oroa mig för kattpinklukt heller. PÅ sin höjd blöt madrasslukt men den går ju över fort.

Så var man alldeles nyduschad och ren. Skulle egentligen rakat mig med men den gobiten spar jag till i morgon. Man måste ju ha lite att göra då och då. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska tillbringa resten av kvällen, men allra troligast blir det att jag lägger mig och läser. Eller så tittar jag lite på tv. Vilket som.

I morgon har jag tre projekt. Eller egentligen fyra.

• Sätta upp en tvättid eller om det är ledigt tvätta
• Åka och hämta min nya medicin
• Åka in till La stada för att hälsa på tant mamma
• Köpa den där hårddisken (jag har nästan bestämt mig för det i alla fall)

Så för att vara mig så blir det en stressig dag. Jag hoppas bara att det inte regnar för det är inte kul att köra moped när det spöar ner. Men förhoppningsvis så får jag ju snart tillbaka mitt körkort (snälla snälla Gud låt det inte krångla till sig) och då ska jag ställa på bilen igen så har jag blivit av med ett jätteproblem i livet, nämligen isoleringen här ute i Viskafors. Jag undrar hur lång tid det tar att handlägga ett sånt där ärende tro? Kanske handlar om veckor, kan tro det i alla fall. Men så länge har jag ju Gula faran.

Men nu ska jag dricka lite mer kaffe, röka en cigarett och borsta tänderna innan jag bestämmer mig för vad jag gör sen. Kanske blir jag sittande här framför datorn hur länge som helst, fan vet, men det spelar ju mindre roll faktiskt. Jag har inga tider att passa i morgon och vaknar jag lika tidigt i morgon som idag (05.25) så är det ju av föga intresse om jag sitter någon timma till framför datorn.

Så var det nybäddat i sängen. Givetvis hade Chips pinkat på madrassen, men det är som vanligt när jag glömt ge henne p-piller, samma visa varje gång. Så jag får helt enkelt sluta glömma det. Jag har visserligen ställt in ett larm på mobilen att påminna mig varje söndag, men så har jag annat för mig när det larmar och då tänker jag att "det tar jag lite senare" sen blir det inte av alls. Men nu har hon fått sitt piller så jag hoppas slippa mer överraskningar, det räcker att hon fått pippi på att pinka på golvet i duschen, där kan man ju lätt spola bort det i alla fall.

Nu ska jag ta en kopp koffeinfritt kaffe och sedan ta en dusch för att efter det troligen krypa ner i min renbäddade säng och lägga mig för att läsa eller sova, lite beroende på hur jag känner mig. Livet kan vara riktigt trevligt ibland vill jag mena.

Så vansinningt gott jag somnade. Räckte att jag lade huvudet på kudden så var jag borta i två timmar eller nått sånt. Nu ska jag nog bara bädda rent i sängen och sen lägga mig igen. Som sagt, den här dagen är en sån som bara får gå, timmar att avverka innan jag får prova min nya medicin i morgon. Ser verkligen fram mot det. Kanske hoppas jag för mycket på det men kanske, kanske är det den lindring jag letat efter i 17 år?

Man ska inte bara tänka "piller piller" när man har ångestneuros, man måste kämpa själv med, göra sitt jobb, försöka lära sig att bemöstra ångesten. Allt det där vet jag. Men nog skulle det kännas bättre om jag hade rätt medicin att ta till när det blir för jävligt. För även om jag vet att alla säger att ångesten "bara sitter i huvudet" så att säga, alltså att man själv kan lära sig att styra den (något jag är säker på kommer ändra sig när forskningen kommer så långt, då tror jag att man kanske inser att det inte är så lätt) så är att försöka bemästra ångest, som är en känsla, som att försöka sluta vara kär när man nu är det.

Nu finns det ju ingen som vill sluta vara kär, ialla fall inte om känslan är besvarad, men jag använde exemplet för att visa det hopplösa i att styra sina känslor när det handlar om ångest. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man vet rent intellektuellt, känslan kan man inte bara tänka bort, fast det är det rådande paradigmet just nu. Men som sagt, ju mer vi lär oss om hjärnan så tror jag att man kommer att inse att ångest handlar mer om kemi än man trott och att ångessjukdomarna kanske blir uppgraderade så att säga till samma standard som många om de andra sjukdomarna. Det är ju ingen som säger åt en schizofren att "bara du tänker rätt så blir du bättre".

Men sen tror jag att, i motsats till exempel just schizofreni kan man själv ändra kemin i hjärnan till viss del när man lider av neuros. Till viss del som sagt. Det är där terapin kommer in och all forskning säger just nu att kognitiv beteendeterapi tillsammans med medicinering är bästa boten mot panikångest så jag fortsätter gå på min terapi och ta mina tabletter. För jag vill så gärna bli frisk och återigen bli en del av samhället.

Sådär ja. Nu har jag slängt i mig lite mat, druckit en kopp koffeinfritt kaffe och är så trött så trött. Känner mest för att lägga mig och sova och det finns ju inget som hindrar att jag gör det. Men jag funderar på om jag inte kommer vakna tokpigg klockan 22 och sedan inte kunna sova på många timmar. Nä, detta kräver att jag kliar mig i skallen en stund och funderar kring det hela.

Kanske ska jag lägga mig för att vila lite. (hahahahahahah, som om jag inte skulle somna då). Men det vore gott. Allt lugnande tillsammans med en rejäl pasta gör mig trött och däven. Jo, jag ger fan i om jag vaknar senare och inte kan sova igen, Jag lägger mig på sängen och vilar lite. Somnar jag så somnar jag liksom.

Jaha. Så var det dags för en ny panikattack. Denna gången berodde den på en specifik sak, nämligen att jag upptäckte att mina anklar är svullna. Ankelsvullnad = hjärtsvikt har man ju lärt sig i yrket som sjuksköterska. Lägg sedan till att jag har högt blodtryck och tackycardi (för snabb puls) så är bilden klar i min förvirrade skalle. Mitt hjärta håller på att lägga av efter många år utan motion och av att ha gått på övervarv i många år.

Självfallet har jag inte hjärtsvikt. Så klart. Men faktum kvartstår att mina anklar är svullna och jag undrar vad det beror på. Kanske helt enkelt för att jag sitter så jäkla illa vid datorn som står på bordet i vardagsrummet och jag själv sitter i en fåtölj medan jag skriver. Fan vet.

Men denna gången gick anfallet över rätt snabbt, jag lade mig ner och tänkte rationellt på problemet och så fuskade jag lite med att ta en sömntablett med så att det hela lugnade ner sig rätt så snabbt som sagt.

Nu är jag snarare lite trött, men det kommer sig väl av pillret. Jag ser verkligen fram emot i morgon när mina nya piller kommer. Man ska visst bli JÄTTETRÖTT av dem, men hellre trött än uppstissad. Hoppas, hoppas, hoppas att de är de pillren som biter på ångesten. Då kanske jag kan börja leva ett normalt liv, med ett socialt närverk, kunna åka buss, arbeta, ha jobbarkompisar att slänga käft med under dagen istället för att sitta instängd i lägenheten och kommunicera genom bloggen. Ett liv med vänner och saker att göra.

Med lite tur så är det rätt denna gången. Funkar inte det så kommer jag sätta mig uppe på väntrummet på akutpsyk och vägra gå därifrån innan de ger mig nått som verkar eller de lägger in mig för att ställa in mig på nått. För jag vet inte hur länge till jag orkar med det här, med eviga ångestattacker och mellanliggande ångest som ligger och puttrar hela tiden. Jag vet att många inte riktigt förstår hur jobbigt det är men om jag säger så här som att mitt hjärta slår 120 slag/minut när jag vilar och normalt ligger väl vid 60-70 nått sånt. Jag går på hyperfart hela tiden, även när jag vilar. När jag sover så drömmer jag bara mardrömmar hela tiden. Det är som att springa ett sakta maraton som aldrig tar slut. Kroppen får aldrig vila riktigt.

Men men. Nu ska jag dricka en kopp (koffeinfritt) kaffe och sedan vänta i spänd förväntan på att min son kommer tillbaka från läkaren. Ska bli intressant att se vad doktorn hittat på denna gången. Jag hoppas mannen får något att ta till när ångesten är för stark för jag lider verkligen med honom. Det är typiskt att man ska bidra med sådant arv till någon man älskar så mycket som sitt barn. Jag har hela tiden varit rädd för att det skulle bli såhär, då därför har jag varit extra hård mot honom, för att jag i min enfald trodde att jag härdade honom med en strikt regim. Givetvis hade jag fel, jag skulle snarare försökt bygga upp hans självkänsla, varit inlyssnande och finnas där för honom som en far och inte bara som ett rytande lejon hela tiden. Men nu är det för sent för att göra nått av det där, saker är som de är och vi får hoppas att allt löser sig smidigt med medicin och samtalsterapi. Han är ju så ung, 18, än att det finns gott om hopp att han ska komma ur detta helskinnad och inte fastna i det som jag som gick i många år utan att söka hjälp.

Eller det är inte riktigt sant. När jag fick mina första panikattacker 1991 (även om jag haft några små tidigare men det var ingen som jag direkt reagerat på) så gick jag först och gjorde en massa tester hos läkaren, det var allt från blodstatus till borrelia och EEG, men inget visade något konstigt. Efter många om och men så ringde min dåvarande flickvän (mina stora barns mor) till psyk och bad om en tid där eftersom vi tillsammans kommit fram till att det nog var psykiskt och inte fysiskt.

Så, jag fick en tid, fick prata med en läkare som sa att de skulle ta upp mitt fall på behandlingskonferensen på tisdagen. Så på mitt återbesök en vecka senare fick jag äntligen min diagnos. Panikångest. Det var så skönt, för jag höll inte på att bli galen totalt eller ha någon allvarligare form av psykisk sjukdom. Jag fick med mig ett recept på tabletter och en folder där det stod mycket pedagogiskt om sjukdomen och så fick jag en samtalstid hos en terapeut.

Så så rullade det på. Jag åt medicinen, samtalade om min barndom med terapeuten (detta var flera år innan man börjat med KBT, kognitiv beteendeterapi, som är dagens behandlingform och som handlar om nuet och inget annat än det och hur man kan ändra känsla, tanke, handling) och blev sakta bättre. Visserligen så var det vidrigt i början av tablettbehandligen, precis som det brukar vara när man sätts in på antidepp när man har panikångest och precis som min son går igenom just nu.

Men en dag var det dags att trappa ner och ut medicinen så jag gjorde det och mådde helt ok i flera år. Visst hade jag attacker och visst drog jag mig för att åka buss eller åka hiss tillexempel, men det var som mest ett lätt obehag för det allra mesta.

Men sen 1995, drog det igång igen på allvar. Då fick jag medicin utskrivet av min dåvarande svärfar som är läkare och jag åt väl de där pillren men det gjorde varken till eller ifrån. Det enda som hände var att jag blev mer aggressiv mot min omgivning, taggig och svåråtkomlig. 1999 i november slutade jag ta pillren för jag tyckte att det inte gjorde någon nytta i alla fall.

Runt 2001 var det dags igen för lite piller, men samma sak där, de funkade inte alls och såhär i efterhand har jag förstått att de fungererar inte mot panikångest alls så det var bortkastade pengar. Sen följde några allt mer kämpiga år där jag försökte hålla masken medan ångesten red mig allt oftare, allt starkare och blev till en generaliserad ångest som jag hade hela tiden förutom panikångestattackerna. Det blev allt jobbigare att arbeta, jag tillbringade många timmar på toaletten där jag andades i påse och försökte lugna ner mig.

Till slut gick det inte mer. Jag rapporterade över mina patienter och gick hem och sedan dess har jag inte jobbat "på riktigt", alltså sedan november 2004. Jag har gjort några tappra försök att rehabträna både på min arbetsplats och på ett fik men det gick bara inte. Jag fick panikanfall efter panikanfall hur jag än försökte vrida och vända på mig själv.

Sedan dess har det hänt en massa. Jag brakade ihop totalt på grund av ångest och alkohol i december 2004 och blev inlagd 3 dygn på psyk, jag har bytt medicin till Effexor och så får jag Theralen att ta när det börjar krypa i kroppen. Theralen är ett väldigt milt lugnande preparat som funkar sådär, men jag får inget starkare eftersom jag har mitt missbruk. Sen har jag ju min terapi med.

Sen följde två år där jag sakta förföll där jag gick hemma utan att göra ett skvatt eller ta det allra minsta ansvar så givetvis följde skillsmässa på det. Sen bodde jag hos tant mamma och i det lilla träslottet i ett år innan jag hamnade här ute i viskafors.

Under åren så har jag som sagt utvecklat alkoholism eftersom jag "självmedicinerat" med öl. Alkohol är världens bästa ångestbefriare men det kommer surt efteråt när det går ur kroppen och man mår ännu sämre än man gjorde från början. 2 gånger har jag funderat på att ta livet av mig, men inte kommit så mycket längre i tanken gudskelov.

Just nu mår jag "sådär". Mått bättre men även betydligt sämre. Mitt största problem just nu är livsledan. Mitt tråkiga liv där jag går och pratar med katten och ingen annan (förutom dig som läser detta då förstås). Jag som var så stresstålig innan klarar inte den allra minsta stress längre, det räcker att jag gör en sak om dagen för att jag ska bli stressad så jag gör så lite som möjligt och hoppas att själen läker genom att jag inte anstränger den för mycket. Men det blir förbannat tråkigt. Jag saknar arbetskamrater att slänga käft med, saknar mina patienter och framförallt känslan av att göra skillnad. För som det är nu så kvittar det ju föga roll om jag lever eller dör. Jo, jag anser att många runt mig skulle bli ledsna, speciellt mina barn. Men själva grundkänslan finns där hela tiden, att man är värdelös.

Men nu pratar jag på msn med min son som kommit tillbaka från läkaren som höjde tablettdosen från 20mg x 1 Cipramil till 30mg x 1. Vi får hoppas att det biter och att killen slipper gå samma knaggliga långa väg som jag gjort.

Idag mår jag sådär. Ett sorts mellanting mellan energi och melankoli. Vill så mycket men orkar bara inte. Men det känns i alla fall bättre än det gjorde förra veckan, inga mörka tankar i skallen, knappt några tankar alls faktiskt. Kanske beror det lite på att det är en mellandag idag. Jag väntar spänt på min nya medicin som jag ska hämta på Apoteket i morgon. Kanske är det de pillren som lyfter mig så så att jag vågar använda mina vingar på egen hand. Jag hoppas det i alla fall.

Men det har varit några bedrövliga veckor de allra sista 3-4. Värst var det ju när jag fick mitt psykbryt, hade det inte varit för Katrin vet jag inte vad som hade hänt. Men hon släppte allt hon hade för händerna och åkte hit från Varberg, ringde och pratade med min tant mamma, psyk och tog hand om mig när jag själv släppt taget om hela mitt liv. Sen fick jag ju hjälp från psyk med. Kanske inte riktigt så mycket hjälp som jag velat ha, men jag är djupt tacksam i alla fall för att de inte tappade bort mig totalt i hanteringen utan följde upp mig under en vecka.

Om jag bara visste vad det är som utlöser de där anfallen av livsleda, sorgsenhet som gör att jag kan gråta i flera timmar i sträck, panik över att aldrig mer bli frisk. Det bara dyker upp och ibland så försvinner det lika fort som det kom. Men ibland blir det kritiskt, som häromveckan. Jag blir rädd för mig själv i de lägena. Tänk om jag gör något dumt, jag har ju lekt med tanken på att göra slut på allt två gånger de sista åren. Gudskelov är jag livrädd för att dö så det kommer ju inte ske. Men det är otäckt att inte kunna styra sina egna tankar.

Jaja, nu är mitt liv som det är. Jag kommer inte undan utan får göra det bästa av situationen. Jag tror jag sagt det innan, men jag får vara tacksam över att jag lever i en tid och i ett land där man kan få hjälp och avlastning i livet när det krisar. För hundra år sedan hade jag säkerligen supit ihjäl mig vid detta laget eftersom det inte fanns annan tröst än flaskan på den tiden. Nu finns det ju bra mediciner som kan styra upp synapserna i hjärnan lite, även om de i mitt fall inte kommer hela vägen fram. Jag har fått möjligheten att leva mitt liv på mina egna vilkor genom att jag blir försörjd av staten utan att jobba, och det vet jag inte hur mycket jag ska tacka världen för. Det är en gåva större än det mesta.

Kort och gott så har jag alla förutsättningar att komma tillbaka till jobb och omvärld så länge jag själv gör mitt jobb med och arbetar aktivt med terapi och andra sätt att tänka på.

Så visst fan har jag tur mitt i all bedrövelse.

Tja, då fick jag tummen ur och satte på diskmaskinen. Inte illa. Man gör så gott man kan minsann. Nu är jag alldeles trött av ansträngningen så jag får vila mig lite. Man vill ju inte ta ut sig fullständigt så här tidigt på dagen, det ska ju orkas med en massa under dagen. Andas och sånt. Tar på krafterna.

Men jag borde verkligen göra något vettigt av den här dagen. Annars kommer jag bara sitta och gräma mig i kväll över att jag slängt bort en hel dag till att göra ingenting. Frågan är bara vad jag ska ta mig till. Städa är ingen idé för här är det så rent det bara kan vara. Tvätta vore ju en idé, men jag tror jag sparar den gobiten till i morgon. Man får ju tänka frammåt med. Klappa katten kanske vore nått vettigt? Fast hon ser inte det allra minsta intresserad ut av att bli klappad och då faller ju den tanken.

Kanske skulle jag få tummen ur och skriva lite på mina böcker? Fast det låter tråkigt just nu. Jag vill ha lite mer fart och fläkt kring mig, annars slutar det bara med att jag lägger mig och sover igen. Nä, jag får ta en kopp thé och fundera på detta. Helt klart.

Oj så gott jag somnade. Men det var inte helt fel med tanke på att jag var uppe vid halv 6 i morse och rumpade, så en smula sömn till gjorde gott. Chips har fortfarande inte gett upp sitt sovande. Hon ligger i "sin" fåtölj och det rycker i benen på henne så hon drömmer väl om någon trevlig musjakt eller nått sånt.

Själv sitter jag och lyssnar till Petters nya singel och ser fram mot "best of" skivan som släpps snart. Jag funderar på att masa mig in i duschen men det får nog vänta ett litet tag till tror jag. Lika bra att ligga lågt när man ändå har fullt upp med det liksom.

Fanken vad trött jag är. Jag känner mest för att lägga mig för att sova lite till, men jag suger på den karamellen ett tag till. Tänkte jag skulle vila middag när det är dags. Så under tiden får jag sitta och kämpa med att hålla uppe ögonen, kanske skulle man ta hjälp av lite tejp?

Idag blir det nog en sån där dag när jag isolerar mig totalt. Känns det som. Den enda mänskliga kontakten jag kommer få är väl när jag köper mjölk i affären kan jag tro. Min käre son ska till läkaren idag, det ska bli intressant att se vad doktorn säger om det hela. Jag hoppas att grabben får något för sina stackars skakiga nerver under den tiden det tar att ställa in sig på medicinen. Jag håller tummarna stenhårt.

JAg vet inte vad jag vill med den här dagen. Vill jag bara vila och ta det lugnt eller vill jag göra något vettigt? Lyxproblem, jag vet, var inte orolig, jag är mycket medveten om att de flesta har häcken full och skulle kunna ge sin högra arm för att få en dag när man inte vet vad man ska göra. Men faktum kvarstår, jag vet inte alls vad jag ska ta mig till med den här onsdagen.

Detta kräver mer kaffe och en cigg till innan jag kommer på vad jag vill med livet idag.

Sååååååååå bra.

Oj vad tidigt jag vaknade idag då. Men det gör inget, jag har absolut inget att göra idag så jag kan alltid gå och lägga mig igen under dagen. Natten har varit den vanliga blandningen av maror och drömmar. Fasen vad oroligt jag sover nu för tiden. Men det är säkert något övergående, jag menar det har bara varit så i en tio år eller så. Nån gång borde det ju gå över kan man tycka. Ibland har jag sovit så oroligt att jag är tröttare när jag vaknar än jag var när jag somnade.

Idag får bli en mellandag. I morgon ska jag ju hämta min nya medicin så då står jag inför något stort, funkar den eller inte? Men idag så ska jag bara ta det jäkligt lugnt. Chilla som ungdomarna säger. Jag tror jag ska kolla om det finns någon ledig tvättid i eftermiddag, så att jag tar tag i tvätten innan den växer över alla bredder i tvättkorgen. Men mer än så tänker jag inte göra.

Kan bli en riktigt bra dag det här.

Äh så gott jag somnade efter att jag ätit. Men nu kommer vi till problemet. Nu är jag pigg som en lärka en vacker junidag och kan för mitt liv inte somna, fast jag pimplat koffeinfritt kaffe hela kvällen. Men nu brygger jag lite thé, tänkt att en kopp thé och en macka kanske skulle sätta fart på sömnhormonerna.

Inte för att det spelar någon större roll egentligen om jag somnar tidigt eller sent eftersom jag inte har någon tid att passa i morgon, men jag mår inget vidare så det vore gott att sova lite till och vakna upp till en ny härlig dag i morgon.

Jag försökte få tag på före detta frun tidigare på mailen eftersom hon glömde att skicka med sugproppsfästet till GPSen som hon lånade av mig innan. Jag upptäckte att den fattades när jag tittade i påsen idag. Men tydligen har hon gett upp sin gamla mailadress för det var någon mycket oförstående person som svarare att den minsan inte lämnat ut någon GPS.

Nå, nu har har jag skickat ett mess på hennes mobil och hennes dotters mobil så det borde väl komma fram tycker jag. Jag har ingen som helst lust att behöva köpa ett nytt fäste för att hon slarvat bort originalet. Men det är en massa saker som jag inte fått med mig. Som en wookpanna (svår att missa liksom), stekpannor, min hårtork, mitt strykjärn, bland en massa andra saker, inte ens en enda av de två tv-appareter vi hade köpt fick jag med mig och inte heller min alldeles egna tv som jag hade med mig i hemmet. Den behöll hon. JAg fattar ju nu, med lite distans till det hela att hon blåst mig totalt men jag orkar bara inte bråka om skitsaker. Men hållaren ska jag bara ha, den får hon allt skaka fram.

Jag måste få iväg mina papper till AFA med, det känns kass att missa 2500 kronor i månaden bara för att jag är för lat för att kopiera mina intyg och skicka in dem. Det där får jag ta tag i på torsdag när jag fått mina nya mediciner, då kanske jag klarar att ta mig till La stada för att kopiera. Eller, när jag tänker på det, borde de inte ha en kopieringsapparat på biblioteket här i Viskafors. Så långt har jag inte tänkt ens. Förresten, har de ens bibliotek. Det får jag kolla upp. Men skulle det vara så att de har det så får jag ta mig dit i morgon och kopiera intygen och skicka in dem. De där extrapengarna behövs sannerligen.

Tja, alltid är det nått att ta tag i och varje gång så lyckas jag dra ut på det så att det antingen är helt försent att göra något åt det eller så är det i sista minuten. Konstigt, för jag vet ju så väl att det är ett problem och fel hos mig som är enkelt att åtgärda, nämnligen att sluta skjuta upp allting. Men likt förbannat gör jag samma misstag gång på gång.

Nä, nu ska jag ut på nätet och kolla om det finns bibliotek i Viskafors.

Så där ja. Då har jag betalt in 1670 kronor till länstyrelsen för att de ska hantera mitt körkortstillstånd. Lite surt att ligga ute med sådana pengar, men jag har bara mig själv att skylla. Det är få saker jag ångrar så mycket som att jag valde att ta mopeden den där morgonen istället för att ta bussen. Mitt enda försvar är att jag trodde det var ok att åka moped klass II fast man druckit. Klent, närmast genomskinligt försvar, jag vet men det är den enda förklaringen jag har.

Det vore underbart att få tillbaka körkortet, sätta igång bilen igen och kunna åka vart jag ville när jag ville det. Det skulle spela en enorm roll i mitt liv här där jag sitter och känner mig isolerad i Viskafors. Sen är det bara att sätta sig i bilen och åka in till stan för att hälsa på tant mamma, mina kompisar eller bara storhandla i en affär som är betydligt billigare än den de har här i Viskafors.

Jag håller mina tummar för att det går bra.

TYPISKT säger jag bara. Typiskt. Jag somnade så gott efter mitt panikångestanfall (det tar på krafterna och man är oftast helt slut efteråt) och när jag vaknade åkte jag till Apoteket här i Viskafors för att hämta min nya medicin, men så klart hade de inte den hemma. Så jag hade att välja på att ta mig till La stada för att hämta ut pillren på ett apotek där eller beställa medicinen och vänta tills på torsdag innan jag får den.

Men jag känner att jag inte pallar en tripp till Borås så det fick bli att beställa och vänta till på torsdag. Det är ju faktiskt bara en dag emellan så jag klarar mig kan jag tro.

Sen var jag i affären och handlade lite. Bland annat glödlampor eftersom vartenda glödlampa i hemmet har gått sönder förutom en 25 wattare som jag försökt läsa vid i sängen. Men nu blir det fullt ljus i hemmet i kväll.

Smart som jag är köpte jag koffeinfritt kaffe med. Jag vet ju att koffein triggar min ångest, ändå dricker jag upp mot 12-15 stora muggar om dagen. Så nu kanske jag kan både njuta av kaffet och slippa en massa hjärtklappning och ångest. Får bli vanligt kaffe på morgonen och sedan blir det koffeinfritt resten av dagen.

Så, istället för att sitta här och ödsla både min och er tid ska jag dricka en kopp gott kaffe.

Ok. Nu har min maniska sida vaknat. Vill köpa nått för att döva ångesten. Har helt snurrat in på att köpa en till extern hårddisk och sitter och dreglar över sådana på Netonnets hemsida. För en gångs skull har jag faktiskt lite pengar över som jag skulle kunna lägga på en 500Gb hårdisk. Jag har redan två på 500 vardera men de fylls så snabbt så snabbt, speciellt som jag gör så många backuper (vilket jag bara är glad över att jag gjort, som igår när allt brakade ihop).

Eller så lägger jag till några hundralappar och köper en hårddisk på 1 terrabyte (Tusen gigg). En mycket lockande tanke. Då borde det vara slut på fulla hårddiskar på ett bra tag.

Fast det smarta vore att lägga undan pengar tills jag vet mer om min framtida ekonomi. Så jag får hoppas att suget efter att handla går över. Men det är en sorts ångestbefrielse att shoppa saker. Då mår jag bra ett tag i alla fall. Men som sagt, det är väl där min maniska sida kommer in. Det är inte alltid jag har täckning ekonomiskt för att köpa det jag nu köper, ändå handlar jag och sedan sitter jag i klistret och får äta nudlar resten av månaden.

Nä, jag får sansa mig lite, ta en kopp thé och fundera på det hela ett tag till.

Usch och fy. Boendestödet var här innan och drog ut mig i världen. Vi åkte till fiket på torget i Viskafors och fikade lite. Men som jag satt där så fick jag världens panikattack och till slut så gav vi upp allihopa och de körde hem mig igen. Fan också. JAg är så förbannat, satans trött på den jävla ångesten som hindrar mig från att göra de allra enklaste saker, som att fika en stund, dricka lite kaffe och snacka lite.

Så fort jag kom hem så lugnade det hela ner sig även om jag fortfarande går på kraftiga övervarv. Det värsta är att jag måste åka till apoteket för att hämta min medicin. Men jag får väl pumpa mig full med lugnande och hoppas att det går bra. Visserligen hade jag redan ätit en rejäl dos lugnande innan fikan, men kanske blir det bättre om jag vilar en stund och sedan passa på att åka när jag lugnat ner mig lite.

Men som sagt. Jag är så trött på detta. Det känns som om jag sitter i ett fängelse här i min lägenhet där jag inte ens kan gå ut med soporna vissa dagar. Det enda jag gör om dagarna är att blogga, kolla runt på nätet, läsa andras bloggar och städar. Jag har fått pippi på att städa, men det känns gott för då glömmer jag för en stund hur jag mår. Men resten av tiden går åt till att må dåligt både fysiskt och psykiskt.

Visst kan jag utmana ångesten genom att göra sådant som att gå ut och röra på mig, men ofta slutar det med att jag springer allt vad jag kan, med dunkande hjärta och brus i öronen, hem till tryggheten i min lägenhet. Men inte ens här är jag säker. Ångesten kryper under skinnet på mig även när jag ligger i min säng. Jag vågar inte äta, inte vara uppe, inte läsa, inte titta på tv, inte göra nått annat än att försöka andas lugnare och sluta krypa omkring i dängen som en orm i solen.

FAN vad jag är trött på detta. Jag hoppas att min nya medicin hjälper mig i kampen mot ångesten. Kanske kan den få ner snurret och bruset inom mig tillräckligt för att jag ska klara av att möta livet och utmana ångesten. Jag hoppas det i alla fall.

Jag köpte en Pc för alla, en datatidning, och där fick man med fullversioner av en brandvägg och ett antispywareprogram. Eftersom jag inte varit nöjd med min andra brandvägg så var det ett nöje att byta. Nu blinkar den så spacigt nere i aktivitetsfältet och verkar lättskött och bra.

Jag har ju egentligen varit en Nortonfreak i 12 år men bestämde mig för att det var dags att prova något annat, bara på skoj. SÅ nu kör jag AVG-antivirus, Pc-tools firewall pro som brandvägg och Ashampoo antispyware och är nöjd med det än så länge. Nu är det dags att teckna en prenumeration på Pc för alla eftersom jag tycke det är en bra tidning plus att de ofta har med fullversioner som är vettiga och bra.

Sen får det bli en prenumeration på Café med så är jag nöjd med livet.

Det ser ut att bli en fin dag idag. Solen skiner från en mer eller mindre molnfri himmel. En vacker höstdag helt enkelt. Klockan 10 kommer boendestödet och drar ut mig i världen så att jag kommer ifrån lägenheten lite. Det är nog bra kan jag tro. Jag ska fjäska lite med dem så kanske de kan skjutsa mig till Apoteket med, inte för att det är säkert att de hinner med det men en fråga kan man ju alltid ställa.

Så idag ska jag börja med min nya medicin. Lite nervös är jag. Det är jag alltid när jag ska börja med en ny medicin. Lite rädd för biverkningar, men det jag sett på Fass om medicinen så verkar det inte finnas så många biverkningar på den sortens, Lergigan förutom trötthet och det gör mig inte ett skvatt bara jag blir ångestfri. Hellre sova en massa än att vara så uppsnurrad att man inte vet vad man heter.

Sen måste jag städa lite här hemma. Inte för att det är speciellt skitigt, det hinner det inte bli eftersom jag har som hobby att städa, men för att jag känner att det känns bra att ha det nystädat omkring mig. Sätta upp en tvättid måste jag göra med. Bäst att ta det innan tvätthögen växer sig för stor så att det bara blir jobbigt att tvätta.

Så, idag har jag lite att göra och det känns än så länge helt ok.

Hör på nyheterna att Alliansregeringen får underkänt av Svenska folket enligt en undersökning. Samtidigt så nämner man att regeringen har uppfyllt sina vallöften. Nå, det kanske lär folk att lyssna på vad som sägs i en valrörelse, för man gör ju bara det man lovat.

Jaha, då var det dags för en ny dag igen då. Kaffet står och puttrar i köket och mitt halsonda är nästan borta. Det finns inga speciella hinder för att den här dagen inte skulle bli riktigt bra.

Hoppas bara det håller i sig.

Så där ja. Elfsborg vann med 4-0 och jag kan bara vara nöjd med livet :-)

Herregud, hur mycket kan man missa i livet innan det blir kris? Jag hade fullständigt glömt bort att Elfsborg spelar mot Ljungskile hemma på Borås arena. Inte för att jag skulle gått, det pallar jag inte som läget är nu, men jag skulle ju lyssnat på webbradion från början. Men nu har jag reparerat det problemet och kan bara njuta av att Elfsborg leder med 2-0.

Sitter och lyssnar till den nya Ac/dc singeln. Underbart. Ser verkligen fram mot att albumet kommer ut. Kommer dessutom Ac/dc till Ullevi nästa sommar som det spekuleras i är lyckan total. Då ska jag dit kosta vad det kosta vill. Det får väl bli en eller två innanför västen kanske för att jag ska våga mig dit men missa det tänker jag inte göra.

Fan det är 8 år sedan de släppte en skiva så det var sannerligen dags.

Ah så gott jag sovit. Underbart att bara flyta omkring och bara finnas till utan ångest eller elände. Min kontaktperson på psyk ringde innan och berättade att jag skulle få en ny medicin, Lergigan, mot min ångest, så i morgon ska jag till apoteket för att hämta ut den. Hoppas, hoppas, hoppas att den biter på det värsta av ångesten i alla fall. Sen bestämde vi en tid när jag skulle besöka henne och efter det var jag så nöjd med livet att jag till och med kunde äta lite mat sådär mitt på dagen, något jag inte brukar kunna annars på grund av min tungnoja. Efter det somnade jag som sagt.

Men innan jag somnade hann jag skaffa en återbesökstid till min son hos läkaren på vårdcentralen. Han ska dit på onsdag och då hoppas jag att han kan få den hjälp han så väl förtjänar. Helst något milt lugnande som kan hålla honom lite lugnare för som jag förstått det så han har den jäkligt jobbigt just nu under tiden antideppmedicinen "sätter sig" i kroppen på honom.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe och njuta av tillvaron lite, så länge ångesten håller sig borta. Jag har sluppit panikattacker idag och det känns som en lisa för själen. Hoppas bara det håller i sig.

Oj då. Jag är visst sjuk på riktigt för en gångs skull. Halsen gör precis hur ont som helt och när jag tittade mig själv i halsen med ficklampa till hjälp så såg jag att det är svullet så det skvätter om det. En gnutta halsfluss misstänker jag. Jaja, det går ju över som tur är.

Idag är ju den där behandlingskonferensen på psyk där de skulle ta upp mitt fall. Ska bli intressant att se vad de säger om mig. Kanske är jag utom hopp. Det känns så vissa dagar. Som om jag aldrig kommer uppleva en känsla av att vara frisk mer i hela mitt liv. Men så länge det finns liv finns det hopp så kanske kommer någon duktig läkare på nått för att bota mig, så får jag göra så gott jag kan själv under tiden för att hålla mig på rätt sida av galenskapen. Kom på att jag inte ätit sedan i lördags och det är ju inte så smart att strunta i att äta.

Men idag för det nog bli varm buljong och thé för gamla Jonas eftersom jag har så ont i halsen. Men det funkar det med.

Oj vad jag skaffade mig själv jobb igår. Som jag tidigare berättat så kränglade Firefox med feeden så jag satt och pillade med det där en bra stund innan jag bestämde mig för att ta fram Ghostskivan (Ghost är ett backupprogram där man förutom backa upp sina viktiga dokument även kan göra en perfekt avbild av hela hårddisken) och backa några dagar. Inte blev det bättre, visserligen funkade Firefoxen perfekt, men det var en massa annat som krånglade.

Som tur är så gjorde jag en ghost förra gången jag formatterat datorn och lagt in de viktigaste programmen så jag återställde datorn till det. Men innan jag kommit så långt i mina funderingar så visste jag inte om jag skulle bli galen eller inte. Men nu funkar allt perfekt. Datorn har blivt ungeför hundra gånger snabbare så jag är glad över att jag hade den där Ghosten.

Idag ser det ut att bli en vacker dag, men det finns moln på min himmel. Jag är sjuk igen. Halsen är helt igensvullen och det gör snoront att svälja. Men det går väl över kan jag tro. Nu ska jag dricka lite kaffe och se om inte svullnaden lägger sig av den varma drycken. Funkar inte det så tar jag till glass och kyler ner halsen lite. Vi får se vad som funkar bäst, varmt eller kallt.