WoBWorld

Sova? Nä, inte jag inte. Sitter och lurar på livet och alla dess mysterium. Fasen, det är ju som att åka i en berg och dalbana hela tiden, utan att man hinner hämta andan mellan varven. Vissa dagar är man på topp, andra på botten. Ibland så skiftar det på en sekund, utan att man kan hinna förstå vad som hände. En enkel hjörtklappning, en svettig hand. Eller rusig lycka som tar dig till toppen.

Jaja, jag borde väl tänka mindre och sova mer. Så kanske ska jag lägga mig. Snart. Hoppas att jag somnar. Min son har somnat om jag fattat allt rätt. Efter lite harmlösa lugnande och genom att lyssna på Uneståhls avkopplingsövningar så fick den unge mannen en smula ro. Det känns bra. I morgon 08.30 ska han ju vara på vårdcentralen för stormöte kring hans psykiska hälsa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de finner en vettig lösning på det hela och att han slipper gå den långa väg jag själv gått.

Det är märkligt det där. Hur vissa saker går i arv. Min far var sjuk i själen han med. Jag, min son. Vi har alla våra demoner att slåss med, eller snarare, min far har ju varit död i 11 år så det kanske är bättre att säga att han haft sina demoner. Jag hoppas han har ro nu.

Nu ramlade tidnigen ner i brevlådan. Så jag tror jag ska röka en cigarett, lägga mig och läsa tidningen och kanske sova en stund. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska kunna sköta ett jobb i framtiden där jag måste gå upp tidigt på morgonen. Efter fyra år så har jag vant mig vid att sova tills jag vaknar liksom. Fast när jag tänker på det, när kom jag någonsin i tid till jobbet när jag jobbade. Jag ramlade alltid in yrvaken och snurrig fem över sju. Tidigast.

Jaja, det där är ju inte aktuellt än så länge i alla fall.

Nä. Sova lite var det jag skulle göra. Eller i alla fall lägga mig.