Panikångesten och jag del II
Så vansinningt gott jag somnade. Räckte att jag lade huvudet på kudden så var jag borta i två timmar eller nått sånt. Nu ska jag nog bara bädda rent i sängen och sen lägga mig igen. Som sagt, den här dagen är en sån som bara får gå, timmar att avverka innan jag får prova min nya medicin i morgon. Ser verkligen fram mot det. Kanske hoppas jag för mycket på det men kanske, kanske är det den lindring jag letat efter i 17 år?
Man ska inte bara tänka "piller piller" när man har ångestneuros, man måste kämpa själv med, göra sitt jobb, försöka lära sig att bemöstra ångesten. Allt det där vet jag. Men nog skulle det kännas bättre om jag hade rätt medicin att ta till när det blir för jävligt. För även om jag vet att alla säger att ångesten "bara sitter i huvudet" så att säga, alltså att man själv kan lära sig att styra den (något jag är säker på kommer ändra sig när forskningen kommer så långt, då tror jag att man kanske inser att det inte är så lätt) så är att försöka bemästra ångest, som är en känsla, som att försöka sluta vara kär när man nu är det.
Nu finns det ju ingen som vill sluta vara kär, ialla fall inte om känslan är besvarad, men jag använde exemplet för att visa det hopplösa i att styra sina känslor när det handlar om ångest. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man vet rent intellektuellt, känslan kan man inte bara tänka bort, fast det är det rådande paradigmet just nu. Men som sagt, ju mer vi lär oss om hjärnan så tror jag att man kommer att inse att ångest handlar mer om kemi än man trott och att ångessjukdomarna kanske blir uppgraderade så att säga till samma standard som många om de andra sjukdomarna. Det är ju ingen som säger åt en schizofren att "bara du tänker rätt så blir du bättre".
Men sen tror jag att, i motsats till exempel just schizofreni kan man själv ändra kemin i hjärnan till viss del när man lider av neuros. Till viss del som sagt. Det är där terapin kommer in och all forskning säger just nu att kognitiv beteendeterapi tillsammans med medicinering är bästa boten mot panikångest så jag fortsätter gå på min terapi och ta mina tabletter. För jag vill så gärna bli frisk och återigen bli en del av samhället.
Man ska inte bara tänka "piller piller" när man har ångestneuros, man måste kämpa själv med, göra sitt jobb, försöka lära sig att bemöstra ångesten. Allt det där vet jag. Men nog skulle det kännas bättre om jag hade rätt medicin att ta till när det blir för jävligt. För även om jag vet att alla säger att ångesten "bara sitter i huvudet" så att säga, alltså att man själv kan lära sig att styra den (något jag är säker på kommer ändra sig när forskningen kommer så långt, då tror jag att man kanske inser att det inte är så lätt) så är att försöka bemästra ångest, som är en känsla, som att försöka sluta vara kär när man nu är det.
Nu finns det ju ingen som vill sluta vara kär, ialla fall inte om känslan är besvarad, men jag använde exemplet för att visa det hopplösa i att styra sina känslor när det handlar om ångest. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man vet rent intellektuellt, känslan kan man inte bara tänka bort, fast det är det rådande paradigmet just nu. Men som sagt, ju mer vi lär oss om hjärnan så tror jag att man kommer att inse att ångest handlar mer om kemi än man trott och att ångessjukdomarna kanske blir uppgraderade så att säga till samma standard som många om de andra sjukdomarna. Det är ju ingen som säger åt en schizofren att "bara du tänker rätt så blir du bättre".
Men sen tror jag att, i motsats till exempel just schizofreni kan man själv ändra kemin i hjärnan till viss del när man lider av neuros. Till viss del som sagt. Det är där terapin kommer in och all forskning säger just nu att kognitiv beteendeterapi tillsammans med medicinering är bästa boten mot panikångest så jag fortsätter gå på min terapi och ta mina tabletter. För jag vill så gärna bli frisk och återigen bli en del av samhället.
Kommentarer
Trackback