Början på en annan av mina böcker

Jag lade ju ut början på en av de böcker jag skriver på och det var inte många som sa nått om det, förutom några trogna läsare. Nu lägger jag ut början på en annan bok, i en helt annan stil. Kommentera gärna och berätta om jag ska fortsätta eller bara lägga ner.


Vägen slingrade sig fram i den mörka skogen. På vardera sidan av den lilla skuttande bilen höjde sig majestätiska tallar och granar. Martin hade fullt upp med att styra bilen i snön och slängde bara då och då en snabb blick åt sidorna. Skulle han köra fast här skulle ingen få loss bilen förrän det var vår och det var långt, långt till mars. Efter vad som kändes som en evighet glesnade skogen på höger sida och en siluett av en liten stuga framträdde mot den mörkblå himlen. Martin gasade i ren upphetsning och bilen krängde omedelbart. Han lättade på gasen och svängde in på slänten som låg nedanför stugan. Där stannade han slutligen bilen. Nu spelade det ingen större roll om hjulen fastnande i snön för nu var han äntligen framme.

 

Huset låg på en liten kulle. Snön gnistrade runt omkring det och en smal rökstrimma vandrade sakta uppåt från den lilla skorstenen. Som för att fullfölja den idylliska bilden skuttade en hare förbi ner mot sjön. Inte ett mänskligt spår fanns det vid en första anblick. Sedan såg han de två paren med fotspår som sträckte sig från husets dörr ner till den synbart hemsnickrade bastun som låg vid skogskanten på vägen till vattnet. Martin stampade med fötterna, låste bilen, mest av gammal vana och följde fotspåren. Det flöt ljusstrålar ut mellan de grovt hyvlade bräderna men inte ett ljud hördes där inifrån. Han tittade sig omkring. Allt var tystnad och stillhet. Stjärnorna glittrade på en molnfri himmel och månen var klotrund och mätt. På dörren hade någon skruvat fast en grov gren, som en klyka, ett handtag. Han öppnade den lite motsträviga dörren.

 

Därinne i värmen, i skenet från två oljelampor, satt två män. De var bägge två lite grådaskiga i ansiktena, hopsjunkna. Tysta. – Jasså. Du kom till sist. Det var den mindre av de två männen som tog till orda. – Jo, men det var en jävla väg hit, trodde jag skulle fastna mitt i skogen någonstans och inte visste jag hur långt det var heller. Martin kisade mot männen. – Stäng dörren för helvete. Det blir ju kallt, ropade den större av de två. Vi har nog problem som det är utan att åka på nån djäkla lunginflammation med. Han skrattade när han sade det och log med hela ansiktet. Martin stängde dörren bakom sig. Han tittade på vodkaflaskan som stod på bastugolvet. – Finns det till mig med? – Jo för helvete sade den större mannen med emfas. Brännvin är det enda vi har gott om. Vi passade på att handla på vägen. Sprit för en förmögenhet. Hade vi bara tänkt på att köpa mat med så vore allt perfekt. Men, cigg och sprit håller hungern borta. Han greppade tag i flaskan och överräckte den med en allvarlig min. Det vara bara ögonen som glittrade.

 

Under tiden hade den lilla mannen suttit tyst, fortfarande ihopsjunken som om all världens elände vilade på hans axlar. Martin tog en klunk direkt ur flaskan och hostade när den råa vodkan brände till i gommen. Han höll sedan fram flaskan till den mindre mannen. – Joha, ska du inte ha dig lite styrka? Joha tittade på Martin länge, i en evighet kändes det som, sen svarade han – Finns fan i mig inte sprit nog i världen för att ge mig den styrkan jag behöver nu. Men ändå tog han emot flaskan och drack närmast girigt av spriten. När han klunkat färdigt ställde han tillbaka flaskan på golvet. Han vände sig mot den nakna mannen bredvid sig och frågade – Nå. Oxen. Hur i helvete ska vi fixa det här nu då? Du som alltid är så vansinnigt positiv? Oxen, som egentligen hette Hans men som fått sitt smeknamn på grund av sin storlek och styrka, tittade tillbaka. – Tja du. Just detta måste jag erkänna att jag inte har någon som helst koll på. Just nu gäller det bara att ligga lågt som jag ser det. Eller hur Martin?

 

Martin som svettades i den instängda värmen drog av sig jackan och började knäppa upp skjortan. – Jo. Ligga lågt är väl bara förnamnet. Han tvekade lite när han svarade. Det dåliga samvetet for runt i bröstet på honom. Han var smärtsamt medveten om att han var en stor del av anledningen till att de tre männen satt mitt i skogen utan att ha en endaste liten plan på hur de skulle kunna återvända till civilisationen igen. Han kände hur spriten började sprida sig i kroppen, blodet rusade till ansiktet och händerna började domna. Det var så lagom smart att dricka ren vodka på fastande mage när man dessutom var helvetiskt bakfull. Men just då var han bara tacksam för den klena tröst alkoholen måhända skulle kunna erbjuda. En dimma vore inte fel alls nu. Inte dumt alls.

 

Under tiden, långt från den mörka skogen, härjade en man i maktlöst raseri. Han kastade ett glas i väggen och röt – får jag bara tag i den där jävla skitstöveln ska jag personligen kastrera honom och tvinga honom att äta upp det som jag skurit loss. Hans fru stod i dörröppningen och vred sina händer i armod. – Men snälla Jukka, tänk på blodtrycket. Tänk på mig, kved hon medan maken fortsatte veva med armarna och riva ner allt av inredning som kom i hans väg. – Blodtryck? Blodtryck! Mannen stannade upp mitt i allt det arga och tittade på sin fru sedan 35 år. – Blodtryck. Jag har fullt upp med att överleva det här och du börjar tjata om blodtryck. Fan ta blodtrycket. Men något av budskapet verkade ha gått fram för han satte sig i en av sofforna som stod längs med väggen. Det en gång ilsket röda håret stod upp som på en piassavakvast och ögonen glänste galet och elakt. Hans ömma maka närmade sig honom försiktigt. – Vår dotter gråter ögonen ur sig och du pratar om blodtryck väste den gamle mannen.  – Det finns säkert en förklaring till allt detta svarade kvinnan. – Förklaring? Klart att det finns en förklaring. Joha är en skitstövel och det är Martin och Hans med. Tre stora arslen på ben. Kvinnan som såg att hennes make började hetsa upp sig till raseri igen lade en hand på hans vänstra axel.


Kommentarer
Postat av: gittan

Inte kan du sluta här??? Det är ju så spännande så nackhåren reser sig

2008-09-04 @ 16:30:56
Postat av: Miss Borderline

Riktigt roligt att läsa för att du har två HELT olika stilar att skriva om man jämför denna med den förra, vilket i mina ögon tyder på riktig talang!!



Man kände från första raden att det här är en historia som inte bådar gott, man dras in i storyn med en gång.....påminner lite lätt om min favorit Åke Edwardsons inledning på sina böcker :)



ME LIKE VERY MUCH!!!



Nä, du borde nog ta ett allvarligt försök att ta tag i det här med bokskrivandet!! Kanske börja med kortare noveller om du känner att du har svårt i dagsläget att knåpa ihop en hel bok? För att komma igång på riktigt liksom. Jag tror helt klart du skulle kunna få nåt utgivet av ett förlag, och en liten novellsamling kunde ju vara en bra start (ja, om du som sagt inte har en hel bok inom dig ännu).



Keep up the good work!!!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback