Jag spelar roll

Fy fan säger jag bara. Orka! Har nyss ringt och ställt in dagens möte med min kontaktperson och dagens terapi. Slut i skallen. Inte sovit sedan torsdag. Jag är så trött så trött så trött men kan inte få ro. I köket puttrar min thékokare och jag funderar allvarligt på att åka till affären för att köpa några öl så att jag kan sova. Men jag väntar på att min kontaktperson ska ringa så att jag får någon reda på om jag får sömntabletter eller inte. Men jag måste sova innan jag tappar greppet totalt.

Just nu, i detta ögonblick är jag djupt besviken på psykvården av idag. Det är inte det att jag klagar på enskilda individer som arbetar inom det fältet. Snarare tvärtom. De som orkar med att jobba under sådana förhållanden ska beundras, ialla fall de som orkar jobba med lite kärlek till sin nästa. Men systemet är ruttet. Hade äldreomsorgen funkat lika bedrövligt jävla illa hade det varit ett satans liv om det hela. Eller, ännu värre, om den somatiska (kroppsliga) vården funkat på samma sätt. Tänk dig att du kommer till akuten med ett brutet ben och blir hemskickad med ett recept på Alvedon efter att ha suttit och väntat i 5 timmar på att en läkare överhuvudtaget ska träffa dig.

Jag har ringt 4 gånger på 5 dagar om ett recept på sömnmedicin. Varje gång har jag mötts av samma svar. "Oj då, jo jag ska prata med läkaren så ringer jag upp dig sen". Ingen har ringt. Det verkar som om inga journalanteckningar har förts eftersom det är som en nyhet varje gång jag ringer. Skulle jag jobbat så när jag arbetade som sjuksköterksa, utan att föra journal skulle jag blivit anmäld på stört. Jag skiter mer eller mindre om jag får tabletterna eller inte, men jag vill bli tagen på allvar. Jag spelar roll.

Eller?

Kommentarer
Postat av: Lottet

Hur kan detta komma sig? Du borde med tabletter kunna må bra, vad är det med sjukvården? Tråkigt att du ställer in dina terapisessioner, du behöver dem uppenbarligen. Kan du tänka i andra banor? Ibland får jag en känsla av att du själv med dina tankar frammanar ångestattackerna. Att sitta själv med sina tankar i en lägenhet är inte helt nyttigt, tror jag. I dina bästa stunder har du en sund syn på dig själv och dina möjligheter. Eftersom jag läser din blogg när jag kan så gillar jag det - det är uppenbart - jag önskar att du kan må bra. Vad gäller framtida jobb, varför ska du gå tillbaka till sjuksköterska, du kan ju massor av annat - det bevisar du med din blogg!! Jag tror på tankens kraft, ställ om till möjligheter. Vad jag menar är att om din dotter skulle stå utanför fönstret och skrika " Pappa, rädda mig" så skulle du inte fundera över om du eventuellt skulle få en panikattack - du skulle rädda. Tänk inte reaktivt - tänk positivt. Klart att du fixar det här. Kram!

2008-09-19 @ 22:26:27
Postat av: WoB

Du har helt rätt. Jag skapar mycket av ångesten själv. Helt klart. Den så att säga föder sig självt genom att jag hela tiden är rädd för att den ska dyka upp och att jag därför känner efter hela tiden och så klart att den kommer då. Allt det där är jag medveten om men det gäller ju att "programmera om" hjärnan så att säga och det där är en process som jag är mitt uppe i.



Att jag skulle bli ångestfri är någon jag slagit ur hågen för länge sedan, men däremot kan jag lära mig att hantera den, få verktyg för att lära mig att stå ut och leva ett vettigt liv.



Fortsättning följer så att säga :-)

2008-09-20 @ 12:19:28
Postat av: Miss Borderline

Nu kommer jag låta riktigt pretto här och nästan kasta sten i glashus, men here we go!



Jag har ju inte haft sån fruktansvärd ångest som du har så jag kan ju bara föreställa mig, så jag kan tänka mig att det tex finns en oro i att gå ut för ifall man ska drabbas av en attack, men samtidigt så håller jag med Lotta och du skulle verkligen behöva komma ut mer, att röra sig är i sig ångestdämpande!



Så min fundering är: Kan du inte få boendestöd varje dag med uppgiften att ni ska ta en promenad? Tex börja med tjugo minuter och gradvis öka upp det till iaf en timma. Då har du ett stöd med dig och behöver inte hantera en ev ångestattack ensam ute, och det i sig kan vara en trygghet.

För jag tror helt klart att du (precis som jag) måste bryta den här isoleringen av att bara sitta inne. Jag är ju lite mer social än vad du är (dvs träffar lite fler människor) och jag har ju inga direkta problem med att gå ut, i mitt fall är det ju bara lathet och att jag inte "hinner", men det ÄR inte bra att bara sitta inne!

Jag tror det är viktigt att du får ett slags "bryt" i den situation du har nu, och för det behöver du få hjälp!! Du måste ta dig ur den här onda cirkeln, och att komma ut lite varje dag är en början, en början som förhoppningsvis leder vidare till att du mår bättre och därför själv gör mer och mer saker utanför hemmet.



En tanke bara som du kanske kan ha med dig :)

Postat av: WoB

Jo. Problemet är ju som sagt att jag kan rent intellektuellt koppla att jag borde bli mer utåtriktad och inte så introvert. Men steget att ta dit. Det känns otroligt långt och stort när man har fullt upp med att komma ut ur sovrummet vissa dagar. Men jag kämpar på för jag är i grunden en väldigt social människa tro det eller ej. Men det är som det lagts ett filter på min förmåga att ta in intryck och interagera med andra människor och jag måste slå sönder de dörrarna tillbaka till livet igen.

2008-09-22 @ 16:41:43
Postat av: Miss Borderline

Men det är det jag menar, att du kanske behöver ha den draghjälpen av boendestödet tills du kan fixa det själv, för som du säger: Man VET ju vad man ska göra men man gör det inte.

2008-09-22 @ 23:28:45
URL: http://jonna2.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback