WoBWorld

Sitter och snattrar med min äldsta son på msn. Det är så underbart att prata med honom så som vi gör nu för tiden. Han har växt upp och blivit en man och kan förstå mig bättre och jag förstår honom. Vi möts på samma plan så att säga. Det finns mycket vi behöver reda ut innan vi blir totalt i sync med varandra, men det känns om som vi är på väg att komma dit.

Vi har båda ångesten som gemensam nämnare och jag tror att det gör att han får bättre insyn i hur jag funkar och varför jag gjort som jag gjort genom åren. Det är ett under att en idiot som jag överhuvudtaget har blivit välsignad med tre underbara barn. Tanken svindlar när jag tänker på det. Vilken underbar tur jag har mitt i all bedrövelse.

Nyss så messade Polare R på msn och frågade om han skulle hämta upp mig på vägen till 50-års festen. Han är alltså beredd att ta omvägen om Viskafors bara för att hämta upp mig. Samma sak där. Jag ska vara förbannat tacksam som har sådana vänner, som verkligne ställer upp på mig fast jag är en strulpelle.

Så, kontentan av det hela blir att jag trots min sjukdom har en satans massa tur som mött rätt människor genom livet.