WoBWorld

Nope. Det hjälpte inte alls att fundera medan jag bäddade rent i sängen. Inte alls. Problemet kvarstår. Ju mer jag tänker på det hela ju mindre lust har jag att bege mig ut alls. Medan jag städat har jag inte tänkt efter så mycket men nu när jag är klar känner jag ju hur kass jag mår igen. Både fysiskt med förkylningen, men även i själen där en mild bris sakta ökar hela tiden så fort jag sätter mig. Men det kanske går över bara jag kommer ut lite i friska luften?

Nått att äta måste jag göra med. Fan vad tråkigt. Jag tycker visserligen att det är rätt kul att laga mat, men när man är ensam så blir det liksom mest snabbnudlar och ett glas vatten till det. Jag har varken råd eller lust att göra riktigt mat. I alla fall inte så ofta. Om och när äldsta sonen mår bättre ska jag bjuda ut alla mina barn på tacomiddag hade jag tänkt mig. Eller nått annat gott. Men det blir då det.

Sen hjälper det ju inte till aptiten att allt smakar aska på grund av min täppta näsa. Äh, fy fan vad gnällig jag är ser jag nu när jag läser igenom vad jag skrivit. Visst, jag brukar vara gnällig, det är sant. Men fan vet om det inte är något sorts rekord idag. Jag blåser upp en skitsak som att göra sig av med tidningar och pantburkar till ett världsproblem som jag dessutom har mage att lägga ut på bloggen. Som om någon bryr sig liksom.

Nä. På med lite kläder, en snabb tur till affären för att köpa cigg och mjölk och sedan hem, en varm och lång dusch och sedan bädda ner mig i min renbäddade säng. Det låter helt ok i mina öron.

Så, från ord till handling, i dubbel bemärkelse.