Satan i gatan
Helvete säger jag bara. Jag mår riktigt uselt måste jag få säga. Kroppsligen så är det febern och den rinnande näsan som ställer till det och gör att jag är så trött så trött. Mentalt så har hela systemet havererat och panikattackerna avlöser varandra som om de inte hade annat att göra. Nu funkar inget sätt att avleda tankarna och känslorna utan jag fastnar i paniken. Det brukar gå bra att avstyra det värsta genom att jag lägger mig i sängen och tar fram mobilen och spelar ett bilspel jag har där. Det brukar lugna ner nerverna när jag är tvungen att koncentrera mig på att styra den lilla bilen längs med banan.
Men idag funkar inte ens det. Jag ligger och vrider mig som en mask på kroken i sovrummet och lider. Ja, lider säger jag. Jag vet inget annat sätt att beskriva det när hela kroppen blir skogstokig och sprutar ut en massa stresshormoner och ångestdoften står som en sky kring mig.
Hungrig som bara den är jag med men det finns ingen chans i helvete att jag kan äta. Jag har fullt upp med att svälja min egen saliv. Men jag lyckades nästan trycka i mig en liten smörgås för några timmar sedan så helt tom i magen är jag ju inte. Nu har jag tagit maxdos av allt som jag har och som liknar lugnande så kanske kan jag slappna av tllräckligt för att äta om ett tag. Jag måste ha tag på mina sömntabletter. Det brukar ju vara efter att jag tagit dem som jag brukar kunna äta. Det är inte helt ovanligt att jag står och steker hamburgare eller fiskpinnar klockan 01.00 efter att sömntabletten börjat verka.
Men nu får jag klara mig med det jag har. Så vi får se hur jag lyckas lösa det där med maten. För hungrig som en varg är jag. Men som sagt, att äta, svälja ner tuggorna är inte aktuellt som det ser ut nu.Kanske kan jag sova lite till och passa på att äta precis när jag vaknat och innan jag blivit för uppsnurrad? Det var så jag gjorde tidigare idag när jag pressade i mig den där mackan.
Usch vad jag saknar någon att älska nu. Någon som kunde finnas där och vänta på mig i sängen och vars rygg jag kunde stryka medan vi somnade tätt tillsammans. Någon som kunde dela min förkylning och som jag kunde servera thé till medan vi avlöste varandras hostattacker. Men men. Jag får vara glad som har katten, Chips. Det är inte helt fel det heller ska jag säga. Vi dricker ju inte thé ihop, men nog kan jag ligga och stryka hennes rygg medan vi somnar. Ett rätt av hundra är inte så illa.
Men idag funkar inte ens det. Jag ligger och vrider mig som en mask på kroken i sovrummet och lider. Ja, lider säger jag. Jag vet inget annat sätt att beskriva det när hela kroppen blir skogstokig och sprutar ut en massa stresshormoner och ångestdoften står som en sky kring mig.
Hungrig som bara den är jag med men det finns ingen chans i helvete att jag kan äta. Jag har fullt upp med att svälja min egen saliv. Men jag lyckades nästan trycka i mig en liten smörgås för några timmar sedan så helt tom i magen är jag ju inte. Nu har jag tagit maxdos av allt som jag har och som liknar lugnande så kanske kan jag slappna av tllräckligt för att äta om ett tag. Jag måste ha tag på mina sömntabletter. Det brukar ju vara efter att jag tagit dem som jag brukar kunna äta. Det är inte helt ovanligt att jag står och steker hamburgare eller fiskpinnar klockan 01.00 efter att sömntabletten börjat verka.
Men nu får jag klara mig med det jag har. Så vi får se hur jag lyckas lösa det där med maten. För hungrig som en varg är jag. Men som sagt, att äta, svälja ner tuggorna är inte aktuellt som det ser ut nu.Kanske kan jag sova lite till och passa på att äta precis när jag vaknat och innan jag blivit för uppsnurrad? Det var så jag gjorde tidigare idag när jag pressade i mig den där mackan.
Usch vad jag saknar någon att älska nu. Någon som kunde finnas där och vänta på mig i sängen och vars rygg jag kunde stryka medan vi somnade tätt tillsammans. Någon som kunde dela min förkylning och som jag kunde servera thé till medan vi avlöste varandras hostattacker. Men men. Jag får vara glad som har katten, Chips. Det är inte helt fel det heller ska jag säga. Vi dricker ju inte thé ihop, men nog kan jag ligga och stryka hennes rygg medan vi somnar. Ett rätt av hundra är inte så illa.
Kommentarer
Trackback