respekt
Låter jag bitter i mitt förra inlägg? Jo, jag är bitter. Jag vaknar fortfarande upp svettblöt och med kämpande hjärta ur mardömmar där en hel skola har bestämt sig för att jag är lovligt byte. Efter 22 år. Jag drömmer nästintill vartenda natt om det där, med olika scenarion. Men jag är alltid jagad, som en rabisestmittad hund. Kan det vara rätt?
Ska det behöva vara så? Ingen vuxen fanns som såg vad som hände, eller så såg de och valde att väja med blicken. Den enda som någonsin gjorde något var vår gympamajje som stoppade en misshandel av mig i duchen av en som gudskelov är död nu. Men då var inte majjen glad. Jäklar vad han drog till i grabben som stått och sparkat mig i ansiktet gång på gång. Det kändes underbart. Någon såg mig, någon gjorde nått.
Resten av tiden? Tja, jag fick använda min uppfinnesrikedom. En hel del dagar kunde jag fuska mig hemma genom febertermometerna och en glödlampa. Andra så stod jag bara ut och väntade på att få gå hem och lyssna till Elvis och Lennon. Andra slog jag tillbaka. Men hur slår man en hel klass, en hel årgång, en hel skola på käften?
Men det gick det med. Det är det som gett mig mitt sociala patos. Jag pallar inte att höra att någon far illa. Även fast jag i mitt vuxna liv själv gjort andra illa, av ren tanklöshet, i vissa fall av ren elaket och ibland av ren slump. Men min grundtanke om människan är att vi alla är värda respekt, nu pratar jag inte om rädsla utan om riktigt respelt.
Eller?
Ska det behöva vara så? Ingen vuxen fanns som såg vad som hände, eller så såg de och valde att väja med blicken. Den enda som någonsin gjorde något var vår gympamajje som stoppade en misshandel av mig i duchen av en som gudskelov är död nu. Men då var inte majjen glad. Jäklar vad han drog till i grabben som stått och sparkat mig i ansiktet gång på gång. Det kändes underbart. Någon såg mig, någon gjorde nått.
Resten av tiden? Tja, jag fick använda min uppfinnesrikedom. En hel del dagar kunde jag fuska mig hemma genom febertermometerna och en glödlampa. Andra så stod jag bara ut och väntade på att få gå hem och lyssna till Elvis och Lennon. Andra slog jag tillbaka. Men hur slår man en hel klass, en hel årgång, en hel skola på käften?
Men det gick det med. Det är det som gett mig mitt sociala patos. Jag pallar inte att höra att någon far illa. Även fast jag i mitt vuxna liv själv gjort andra illa, av ren tanklöshet, i vissa fall av ren elaket och ibland av ren slump. Men min grundtanke om människan är att vi alla är värda respekt, nu pratar jag inte om rädsla utan om riktigt respelt.
Eller?
Kommentarer
Trackback