Panikångesten och jag del III

Jag känner hur ångesten kryper i mig, vill visa sitt svarta huvud och överfalla mig men jag håller emot. Som tur är så har jag redan tagit min sömnmedicin och lite lugnande så kanske klarar jag mig helt utan anfall denna gången. Men det brusar i hela kroppen, hjärtat rusar och jag svettas i pannan som om jag just sprungit en mil eller två.

Det är ju bara några av de olika symptom jag får när jag får en attack. Jag önskar jag kunde förklara hur det känns så att folk förstod, men det går bara inte att beskriva. Men tänk på något du är riktigt, riktigt, riktigt rädd för, vi har alla nått vi är rädda för. Tänk dig att detta händer och försök känna efter hur det skulle kännas i kroppen. Tänk dig sedan denna rädsla helt utan anledning, den bara kommer ifrån ingenstans. Du sitter i din soffa på torsdagskvällen och helt plötsligt löper hela kroppen amok. Fast inget speciellt har hänt.

Några av de syptom jag får när jag får en attack:

  • jag kan inte svälja
  • jag får kramp i käkarna
  • hyperventilering
  • hjärtklappning
  • svettningar
  • tunnelseende
  • despersonalisering, alltså som att det känns som om man inte är sig själv utan någon annan eller ialla fall utanför sig själv
  • magkramper
  • skakningar
  • tics i ansiktet
  • ryckningar i armar och ben
  • det blir helt omöjligt att sitta eller stå eller ligga stilla utan jag måste hela tiden röra på mig
Det är bara lite av det som händer i min kropp när jag får en panikångestattack. Sen har vi den generaliserade ångesten med, alltså den som hela tiden ligger och puttrar i bakgrunden, rädslan som jag ständigt bär med mig för att få en panikattack och som i sin tur utlöser en attack, det går i rundgång det där.

Den generella ångesten är mera ett ständigt malande orosmoment i kroppen, det känns som om man går på övervarv hela tiden. Som jag tidigare sagt, jag har en vilopuls på 120 ungefär. Jag spänner mig hela tiden vilket leder till att jag blivit lite sned i kroppen och har ont ständigt i rygg och axlar. Sen kan den där ångesten vara av skiftande karaktär och styrka, allt från ett litet obehag till full blommande ångest på gränsen till panikångest.

Allt det där gör att jag allt som livet gått börjat undvika situationer där ångesten kan komma över mig och jag inte kan lägga mig i min säng. Åka buss är en mardröm, tåg, gå på bio, äta på restaurang, strosa på stan, åka hiss, åka med någon annan som kör bil (vill ha kontrollen själv). Världen krymper allt eftersom.

Det är ju sagt att om man utmanar sina fobier så ska man lära om sig och upptäcka att det inte är så farligt, men jag har verkligen gjort mitt bästa för att utmana mina rädslor genom åren men det är likt förbannat lika obehagligt att åka buss hur många gånger jag än tvingar mig till det. Jag vet inte hur många möten jag satt på när jag var chef och bara kunde koncentrera mig på att andas rätt och göra allt för att inte bara springa ut från lokalen. Heldagsutbildningarna vi småchefer hade en gång i månaden eller hur det nu var blev till mardrömmar för mig. Jag spände mig i flera dagar före de där dagarna när man satt instängd i en sal och inte bara kunde gå som man ville.

Men det är historia nu. Nu ska jag blicka framåt, hoppas att jag under de tre år jag fått till nåds att vara hemma med sjukbidrag kommer lära mig att hantera ångesten så att jag kan fungera som en "vanlig" människa i samhället igen. Lite livskvalitet vore inte helt fel om man säger.

Man pratar ju om hälsokorset, alltså att man kan vara frisk men känna sig dålig eller att man kan vara sjuk men ändå må bra.



Jag kan väl sägas befinna mig vid B, för jag är ju inte fysiskt sjuk, ändå mår jag fruktansvärt dåligt och det är retande när man själv är medveten om problemet men inte har verktygen för att fixa det hela.

Men som sagt, ingen idé att grotta ner sig i det som varit eller ens det som är utan se framåt. Om några år kanske jag kommer tänka att det var en faslig tur att jag gick igenom de där åren så att jag lärde mig allt det jag gjort på den tiden.

Man kan ju hoppas ialla fall

Kommentarer
Postat av: Miss Borderline

Själv lider jag ju av generell ångest och det går i skov det där på mig, ibland har jag ångest dagligdags, ibland kan jag vara ångestfri jättelänge. Benson tar inte bort ångesten på mig men den gör så att jag inte stressar upp mig och går upp i varv så till den "milda" grad att jag bara blir som paralyserad och inte kan företa mig någonting.



Det där korset har jag aldrig sett förut (å jag som jobbat i kôrka å allting höhö). Hm, jag befinner mig nog mestadels på B, men lite på C oxå tycker jag då jag har mkt fysisk värk, bla gamla förslitningsskador.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback