WoBWorld

Snart halv 5 på morgonen och jag sitter uppe och kan inte ens tänka mig att försöka sova lite. Tur man har förlängd semester om man säger. Chips, katten, har gett upp försöken att locka ut husse till sängen. Hennes försök har visat sig att hon kommit ut ur sovrummet och satt sig och glott på mig och så fort jag rört mig det allra minsta så har hom sprungit och lagt sig i sängen. När hon märkt att jag inte följt med så har hon börjat om från början. Men nu ligger hon i min säng och snusar.

Det är mer än jag gör. Jag sitter och funderar på varför jag är ett sånt puckhuvud som alltid måste ställa till det när jag ska ha roligt. Det är som om jag bara hade tre lägen.

• Jag sover
• Jag är vaken med ångest
• jag är kanonpackad

Det liksom finns inget mellanläge någonstans. Alla gråzoner är bortkopplade och jag existerar bara på svart eller vitt. Märligt är det.

Jag önskar inte detta. Jag skulle vilja vara, få finnas, i någon form av mellanläge någon gång. Men det är inte så att det ligger för mig. Jag är alltid för mycket så att säga.

jaja. Det blir väl bra med det till slut kan jag tro. Jag lär mig som sagt, men sakta som fan.