Har inget att skylla på

Jag har legat och läst ikapp mig på lokalblaskan och Chips har legat bredvid mig och då och då puffat på mig så att jag inte glömmer bort att klappa henne på magen mellan varven. Det är så underbart att vara hemma igen. Det är det stora problemet med att bo utanför stan som jag ser det. Det är inte helt lätt att ta sig hem när man varit och rullat hatt i stora staden. Nu blev jag ju visserligen skjutsad men det gick ju som det gick som vi alla vet vid det här laget.

Men att jag som har busskräck redan från början ska sätta mig bakis och skakis på bussen dagen efter en helkväll är en mycket skrämmande tanke. Det ska mycket till för att jag ska klara av det.

Men nu ska jag ligga lågt fram till nästa 50-års fest eller nått sånt. Det där drickandet är ju som Hjulia så klokt sade rent förbannat dumt. Steget mellan smådragen till kanontankad är mycket mycket litet, mest beroende på den kemiska coctail jag redan har med alla mina mediciner. För jag drack inte speciellt mycket på den där festen, tro det eller ej. Det är ju det att jag aldrig vet hur det ska funka. Ibland kan jag dricka väldigt mycket utan att bli speciellt påverkad alls men ibland så räcker det med nästan igenting för att jag ska bli kanackas.

Lite som Polare Roger sa, "du gick från småfull till jättefull på en minut". Vore jag smart skulle jag ju inte dricka alls. Så klart. Men jag vet inte. Som det ser ut just nu i mitt liv så skulle jag aldrig kunna göra nått socialt om jag inte drack. Men förhoppningsvis så kan jag vakna upp och ta tag i mitt liv under de tre åren jag får vara sjukskriven nu.

Jaja. Som sagt, själva festen var förbannat rolig och jag gjorde inte bort mig speciellt mycket. Inte värre än vanligt i alla fall. Men det var ju det där med skogen. Hur sjutton gick det till tro?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback