Jag och alkoholen

En av alla fördelar med att inte dricka (jo jag vet, det finns för just mig en miljard bra anledningar att inte dricka) är att man är pigg när man vaknar. När jag tänker på förra veckan vid denna tiden så ryser hela jag och själen krullar ihop sig som brinnande papper.

Men nu är jag om inte pigg så i all fall inte bakis och det är värt mycket. Väldigt mycket. Visst, jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att dricka. Jag kan slappna av, bli lös och ledig och tanken kan flyga likt en fågel under en klarblå himmel. Men sen finns det ju ett pris att betala för det där. Frågan som återkommer allt oftare är: är jag beredd att betala priset?

Allt oftare så blir svaret nej. Vare sig det gäller att man gjort bort sig inför släkt och vänner eller att man står och spyr tarmarna ur sig dagen efter. Inte heller de mardrömslika minnesluckorna där en hel del av ens liv bara är försvunna. Men samtidigt är det ju som ett destruktivt kärleksförhållande, relationen till alkoholen. Jag är som en kvinna som stannar kvar med sin maken trots att han regelbundet misshandlar henne. Det finns något som liknar kärlek till min drog, alkoholen. Så jag stannar kvar fast jag vet så väl att jag borde dra.

Men skit samma. Idag vaknar halva landet med baksmälla medan jag sitter här och är alldeles pigg och klar i knoppen. Det är värt mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback