WoBWorld

Jaha. Så var det dags för en ny panikattack. Denna gången berodde den på en specifik sak, nämligen att jag upptäckte att mina anklar är svullna. Ankelsvullnad = hjärtsvikt har man ju lärt sig i yrket som sjuksköterska. Lägg sedan till att jag har högt blodtryck och tackycardi (för snabb puls) så är bilden klar i min förvirrade skalle. Mitt hjärta håller på att lägga av efter många år utan motion och av att ha gått på övervarv i många år.

Självfallet har jag inte hjärtsvikt. Så klart. Men faktum kvartstår att mina anklar är svullna och jag undrar vad det beror på. Kanske helt enkelt för att jag sitter så jäkla illa vid datorn som står på bordet i vardagsrummet och jag själv sitter i en fåtölj medan jag skriver. Fan vet.

Men denna gången gick anfallet över rätt snabbt, jag lade mig ner och tänkte rationellt på problemet och så fuskade jag lite med att ta en sömntablett med så att det hela lugnade ner sig rätt så snabbt som sagt.

Nu är jag snarare lite trött, men det kommer sig väl av pillret. Jag ser verkligen fram emot i morgon när mina nya piller kommer. Man ska visst bli JÄTTETRÖTT av dem, men hellre trött än uppstissad. Hoppas, hoppas, hoppas att de är de pillren som biter på ångesten. Då kanske jag kan börja leva ett normalt liv, med ett socialt närverk, kunna åka buss, arbeta, ha jobbarkompisar att slänga käft med under dagen istället för att sitta instängd i lägenheten och kommunicera genom bloggen. Ett liv med vänner och saker att göra.

Med lite tur så är det rätt denna gången. Funkar inte det så kommer jag sätta mig uppe på väntrummet på akutpsyk och vägra gå därifrån innan de ger mig nått som verkar eller de lägger in mig för att ställa in mig på nått. För jag vet inte hur länge till jag orkar med det här, med eviga ångestattacker och mellanliggande ångest som ligger och puttrar hela tiden. Jag vet att många inte riktigt förstår hur jobbigt det är men om jag säger så här som att mitt hjärta slår 120 slag/minut när jag vilar och normalt ligger väl vid 60-70 nått sånt. Jag går på hyperfart hela tiden, även när jag vilar. När jag sover så drömmer jag bara mardrömmar hela tiden. Det är som att springa ett sakta maraton som aldrig tar slut. Kroppen får aldrig vila riktigt.

Men men. Nu ska jag dricka en kopp (koffeinfritt) kaffe och sedan vänta i spänd förväntan på att min son kommer tillbaka från läkaren. Ska bli intressant att se vad doktorn hittat på denna gången. Jag hoppas mannen får något att ta till när ångesten är för stark för jag lider verkligen med honom. Det är typiskt att man ska bidra med sådant arv till någon man älskar så mycket som sitt barn. Jag har hela tiden varit rädd för att det skulle bli såhär, då därför har jag varit extra hård mot honom, för att jag i min enfald trodde att jag härdade honom med en strikt regim. Givetvis hade jag fel, jag skulle snarare försökt bygga upp hans självkänsla, varit inlyssnande och finnas där för honom som en far och inte bara som ett rytande lejon hela tiden. Men nu är det för sent för att göra nått av det där, saker är som de är och vi får hoppas att allt löser sig smidigt med medicin och samtalsterapi. Han är ju så ung, 18, än att det finns gott om hopp att han ska komma ur detta helskinnad och inte fastna i det som jag som gick i många år utan att söka hjälp.

Eller det är inte riktigt sant. När jag fick mina första panikattacker 1991 (även om jag haft några små tidigare men det var ingen som jag direkt reagerat på) så gick jag först och gjorde en massa tester hos läkaren, det var allt från blodstatus till borrelia och EEG, men inget visade något konstigt. Efter många om och men så ringde min dåvarande flickvän (mina stora barns mor) till psyk och bad om en tid där eftersom vi tillsammans kommit fram till att det nog var psykiskt och inte fysiskt.

Så, jag fick en tid, fick prata med en läkare som sa att de skulle ta upp mitt fall på behandlingskonferensen på tisdagen. Så på mitt återbesök en vecka senare fick jag äntligen min diagnos. Panikångest. Det var så skönt, för jag höll inte på att bli galen totalt eller ha någon allvarligare form av psykisk sjukdom. Jag fick med mig ett recept på tabletter och en folder där det stod mycket pedagogiskt om sjukdomen och så fick jag en samtalstid hos en terapeut.

Så så rullade det på. Jag åt medicinen, samtalade om min barndom med terapeuten (detta var flera år innan man börjat med KBT, kognitiv beteendeterapi, som är dagens behandlingform och som handlar om nuet och inget annat än det och hur man kan ändra känsla, tanke, handling) och blev sakta bättre. Visserligen så var det vidrigt i början av tablettbehandligen, precis som det brukar vara när man sätts in på antidepp när man har panikångest och precis som min son går igenom just nu.

Men en dag var det dags att trappa ner och ut medicinen så jag gjorde det och mådde helt ok i flera år. Visst hade jag attacker och visst drog jag mig för att åka buss eller åka hiss tillexempel, men det var som mest ett lätt obehag för det allra mesta.

Men sen 1995, drog det igång igen på allvar. Då fick jag medicin utskrivet av min dåvarande svärfar som är läkare och jag åt väl de där pillren men det gjorde varken till eller ifrån. Det enda som hände var att jag blev mer aggressiv mot min omgivning, taggig och svåråtkomlig. 1999 i november slutade jag ta pillren för jag tyckte att det inte gjorde någon nytta i alla fall.

Runt 2001 var det dags igen för lite piller, men samma sak där, de funkade inte alls och såhär i efterhand har jag förstått att de fungererar inte mot panikångest alls så det var bortkastade pengar. Sen följde några allt mer kämpiga år där jag försökte hålla masken medan ångesten red mig allt oftare, allt starkare och blev till en generaliserad ångest som jag hade hela tiden förutom panikångestattackerna. Det blev allt jobbigare att arbeta, jag tillbringade många timmar på toaletten där jag andades i påse och försökte lugna ner mig.

Till slut gick det inte mer. Jag rapporterade över mina patienter och gick hem och sedan dess har jag inte jobbat "på riktigt", alltså sedan november 2004. Jag har gjort några tappra försök att rehabträna både på min arbetsplats och på ett fik men det gick bara inte. Jag fick panikanfall efter panikanfall hur jag än försökte vrida och vända på mig själv.

Sedan dess har det hänt en massa. Jag brakade ihop totalt på grund av ångest och alkohol i december 2004 och blev inlagd 3 dygn på psyk, jag har bytt medicin till Effexor och så får jag Theralen att ta när det börjar krypa i kroppen. Theralen är ett väldigt milt lugnande preparat som funkar sådär, men jag får inget starkare eftersom jag har mitt missbruk. Sen har jag ju min terapi med.

Sen följde två år där jag sakta förföll där jag gick hemma utan att göra ett skvatt eller ta det allra minsta ansvar så givetvis följde skillsmässa på det. Sen bodde jag hos tant mamma och i det lilla träslottet i ett år innan jag hamnade här ute i viskafors.

Under åren så har jag som sagt utvecklat alkoholism eftersom jag "självmedicinerat" med öl. Alkohol är världens bästa ångestbefriare men det kommer surt efteråt när det går ur kroppen och man mår ännu sämre än man gjorde från början. 2 gånger har jag funderat på att ta livet av mig, men inte kommit så mycket längre i tanken gudskelov.

Just nu mår jag "sådär". Mått bättre men även betydligt sämre. Mitt största problem just nu är livsledan. Mitt tråkiga liv där jag går och pratar med katten och ingen annan (förutom dig som läser detta då förstås). Jag som var så stresstålig innan klarar inte den allra minsta stress längre, det räcker att jag gör en sak om dagen för att jag ska bli stressad så jag gör så lite som möjligt och hoppas att själen läker genom att jag inte anstränger den för mycket. Men det blir förbannat tråkigt. Jag saknar arbetskamrater att slänga käft med, saknar mina patienter och framförallt känslan av att göra skillnad. För som det är nu så kvittar det ju föga roll om jag lever eller dör. Jo, jag anser att många runt mig skulle bli ledsna, speciellt mina barn. Men själva grundkänslan finns där hela tiden, att man är värdelös.

Men nu pratar jag på msn med min son som kommit tillbaka från läkaren som höjde tablettdosen från 20mg x 1 Cipramil till 30mg x 1. Vi får hoppas att det biter och att killen slipper gå samma knaggliga långa väg som jag gjort.