Jag har tur
Idag mår jag sådär. Ett sorts mellanting mellan energi och melankoli. Vill så mycket men orkar bara inte. Men det känns i alla fall bättre än det gjorde förra veckan, inga mörka tankar i skallen, knappt några tankar alls faktiskt. Kanske beror det lite på att det är en mellandag idag. Jag väntar spänt på min nya medicin som jag ska hämta på Apoteket i morgon. Kanske är det de pillren som lyfter mig så så att jag vågar använda mina vingar på egen hand. Jag hoppas det i alla fall.
Men det har varit några bedrövliga veckor de allra sista 3-4. Värst var det ju när jag fick mitt psykbryt, hade det inte varit för Katrin vet jag inte vad som hade hänt. Men hon släppte allt hon hade för händerna och åkte hit från Varberg, ringde och pratade med min tant mamma, psyk och tog hand om mig när jag själv släppt taget om hela mitt liv. Sen fick jag ju hjälp från psyk med. Kanske inte riktigt så mycket hjälp som jag velat ha, men jag är djupt tacksam i alla fall för att de inte tappade bort mig totalt i hanteringen utan följde upp mig under en vecka.
Om jag bara visste vad det är som utlöser de där anfallen av livsleda, sorgsenhet som gör att jag kan gråta i flera timmar i sträck, panik över att aldrig mer bli frisk. Det bara dyker upp och ibland så försvinner det lika fort som det kom. Men ibland blir det kritiskt, som häromveckan. Jag blir rädd för mig själv i de lägena. Tänk om jag gör något dumt, jag har ju lekt med tanken på att göra slut på allt två gånger de sista åren. Gudskelov är jag livrädd för att dö så det kommer ju inte ske. Men det är otäckt att inte kunna styra sina egna tankar.
Jaja, nu är mitt liv som det är. Jag kommer inte undan utan får göra det bästa av situationen. Jag tror jag sagt det innan, men jag får vara tacksam över att jag lever i en tid och i ett land där man kan få hjälp och avlastning i livet när det krisar. För hundra år sedan hade jag säkerligen supit ihjäl mig vid detta laget eftersom det inte fanns annan tröst än flaskan på den tiden. Nu finns det ju bra mediciner som kan styra upp synapserna i hjärnan lite, även om de i mitt fall inte kommer hela vägen fram. Jag har fått möjligheten att leva mitt liv på mina egna vilkor genom att jag blir försörjd av staten utan att jobba, och det vet jag inte hur mycket jag ska tacka världen för. Det är en gåva större än det mesta.
Kort och gott så har jag alla förutsättningar att komma tillbaka till jobb och omvärld så länge jag själv gör mitt jobb med och arbetar aktivt med terapi och andra sätt att tänka på.
Så visst fan har jag tur mitt i all bedrövelse.
Men det har varit några bedrövliga veckor de allra sista 3-4. Värst var det ju när jag fick mitt psykbryt, hade det inte varit för Katrin vet jag inte vad som hade hänt. Men hon släppte allt hon hade för händerna och åkte hit från Varberg, ringde och pratade med min tant mamma, psyk och tog hand om mig när jag själv släppt taget om hela mitt liv. Sen fick jag ju hjälp från psyk med. Kanske inte riktigt så mycket hjälp som jag velat ha, men jag är djupt tacksam i alla fall för att de inte tappade bort mig totalt i hanteringen utan följde upp mig under en vecka.
Om jag bara visste vad det är som utlöser de där anfallen av livsleda, sorgsenhet som gör att jag kan gråta i flera timmar i sträck, panik över att aldrig mer bli frisk. Det bara dyker upp och ibland så försvinner det lika fort som det kom. Men ibland blir det kritiskt, som häromveckan. Jag blir rädd för mig själv i de lägena. Tänk om jag gör något dumt, jag har ju lekt med tanken på att göra slut på allt två gånger de sista åren. Gudskelov är jag livrädd för att dö så det kommer ju inte ske. Men det är otäckt att inte kunna styra sina egna tankar.
Jaja, nu är mitt liv som det är. Jag kommer inte undan utan får göra det bästa av situationen. Jag tror jag sagt det innan, men jag får vara tacksam över att jag lever i en tid och i ett land där man kan få hjälp och avlastning i livet när det krisar. För hundra år sedan hade jag säkerligen supit ihjäl mig vid detta laget eftersom det inte fanns annan tröst än flaskan på den tiden. Nu finns det ju bra mediciner som kan styra upp synapserna i hjärnan lite, även om de i mitt fall inte kommer hela vägen fram. Jag har fått möjligheten att leva mitt liv på mina egna vilkor genom att jag blir försörjd av staten utan att jobba, och det vet jag inte hur mycket jag ska tacka världen för. Det är en gåva större än det mesta.
Kort och gott så har jag alla förutsättningar att komma tillbaka till jobb och omvärld så länge jag själv gör mitt jobb med och arbetar aktivt med terapi och andra sätt att tänka på.
Så visst fan har jag tur mitt i all bedrövelse.
Kommentarer
Trackback