Dagen igår och dagen idag
Regn avlöser sol som genast övergår till sol igen, som för att försöka vinna kampen om våra hjärtan än en gång. Världen är inte fix och färdig utan lika föränderlig som skuggorna som jagar över den grå gräsmattan utanför min port. Den dörr som borde vara det sista skyddet för mig och mina tankar men som har ett glas mitt i sig och det där glaset är så lätt att krossa. Så lätt.
Inatt har jag inte drömt. Inte alls. Bara sovit. Sådär djupt som man bara gör någon enstaka gång på året. Sömn som förbereder den kommande dagen och läker gårdagen. Men igår fick jag inte ens den allra minsta rispa inuti mig. Gårdagen var god mot mig. Den log mot mig.
Dagen som log tillbringades hos goda vänner, ute i det fria och inne i det trygga. Kita gjorde försök på försök att valla hästarna men det gick väl sådär. Hon sprang för full galopp nedför branten och fram till staketet där hon genast vände om och medan hon skällde så rusade hon upp igen. Allt medan hästarna fridsamt tuggade på sådant som hästar tuggar på.
Tre som yrloppor till hundar höll ordning på Kita, som nog inte visste riktigt vad hon skulle tycka om de där små sakerna. Själv satt jag och blev matad med middag och glass och fredagsbulle.
När det var dags att äta så återkom min gamla vän ångesten, oron inför att äta med andra människor. Men atmosfären var så lugn och trygg att det inte var svårt att förklara hur det låg till. Att jag har svårt för att äta bland andra, att det där har blivit mycket bättre med tiden men att jag tydligen inte var helt bortom ångesten.
Det är oerhört skönt att våga berätta sådant. Det gör livet så mycket lättare att leva. Man slipper misstolkas och man slipper ljuga och man slipper skämmas. Det är bara att säga som det är: "jag har svårt att äta med andra, det känns som om maten växer i munnen på mig och jag kan inte svälja".
Det som förr i tiden hade varit ett mardrömslikt inferno blev nu bara en liten puff. Inget mer. Underbart.
Tiden flöt, flög fram. Både jag och Kita var fria att vandra i livet kändes det som. Tystnad och prat och gamla minnen och nya drömmar bollades fram och tillbaka i behaglig takt. Men eftersom tiden obevekligt alltid går framåt så var det alldeles för fort den tiden när alla spänningar och tankar gjort mig trött och svamlig.
När vi kom hem, jag och Kita, gick jag vägen till sängen nästan med en gång och där somnade jag som en mycket glad och trött man.
Inatt har jag inte drömt. Inte alls. Bara sovit. Sådär djupt som man bara gör någon enstaka gång på året. Sömn som förbereder den kommande dagen och läker gårdagen. Men igår fick jag inte ens den allra minsta rispa inuti mig. Gårdagen var god mot mig. Den log mot mig.
Dagen som log tillbringades hos goda vänner, ute i det fria och inne i det trygga. Kita gjorde försök på försök att valla hästarna men det gick väl sådär. Hon sprang för full galopp nedför branten och fram till staketet där hon genast vände om och medan hon skällde så rusade hon upp igen. Allt medan hästarna fridsamt tuggade på sådant som hästar tuggar på.
Tre som yrloppor till hundar höll ordning på Kita, som nog inte visste riktigt vad hon skulle tycka om de där små sakerna. Själv satt jag och blev matad med middag och glass och fredagsbulle.
När det var dags att äta så återkom min gamla vän ångesten, oron inför att äta med andra människor. Men atmosfären var så lugn och trygg att det inte var svårt att förklara hur det låg till. Att jag har svårt för att äta bland andra, att det där har blivit mycket bättre med tiden men att jag tydligen inte var helt bortom ångesten.
Det är oerhört skönt att våga berätta sådant. Det gör livet så mycket lättare att leva. Man slipper misstolkas och man slipper ljuga och man slipper skämmas. Det är bara att säga som det är: "jag har svårt att äta med andra, det känns som om maten växer i munnen på mig och jag kan inte svälja".
Det som förr i tiden hade varit ett mardrömslikt inferno blev nu bara en liten puff. Inget mer. Underbart.
Tiden flöt, flög fram. Både jag och Kita var fria att vandra i livet kändes det som. Tystnad och prat och gamla minnen och nya drömmar bollades fram och tillbaka i behaglig takt. Men eftersom tiden obevekligt alltid går framåt så var det alldeles för fort den tiden när alla spänningar och tankar gjort mig trött och svamlig.
När vi kom hem, jag och Kita, gick jag vägen till sängen nästan med en gång och där somnade jag som en mycket glad och trött man.
Kommentarer
Trackback